I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are rainin' down on me,
I'm far away from home
And I've been facing this alone
For much too long
I feel like no-one ever told the truth to me
About growin' up and what a struggle it would be
In my tangled state of mind
I've been lookin' back to find
Where I went wrong
Too much love will kill you
If you can't make up your mind
Torn between the lover
And the love you leave behind
You're headed for disaster'cos you never read the signs
Too much love will kill you
Every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine
Now all I ever do is bring you down,
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
Oh there's no making sense of it
Every way I go I'm about to lose
Yeah, too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Yeah, too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
In the end...
måndag 22 december 2008
onsdag 26 november 2008
Villkorslös kärlek
2008-11-26
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
tisdag 18 november 2008
Dagar som får en att mörkna
2008-11-18
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
måndag 17 november 2008
Our sky was unfolding, and it'll never fold back
2008-11-17
Jag funderar mycket över mig själv här under de ibland omänskligt långa dagarna på Oljemusen.
Ibland är jag så jävla motsägelsefull, ibland och lite oftare. Mestadels barnslig jämtemot mig själv och andra, onödiga upptåg, tankar och beteenden som känns rätt för stunden. Men när man sätter sig ner och rannsakar de löjliga tankarna känns de väldigt främmande.
Kommer detta från mig? Kommer det verkligen från mig?
Konstigt värre.
Man tror sig växa med åren, inte bara i densitet etc utan mentalt. Blir jag någonsin ”vuxen”?
Igår fick jag en ny Marcus för en kväll, den stackars pojken ville inte åka hem till Årosjokk och frågade om han fick vara Marcus för en kväll, vilket inte var några som helst problem. Jag fick även agera lite musiklärare, han var en bra elev. Men fjäskade lite för lite.
Det är svårt att veta HUR man ska vara, mestadels sig själv, men ibland känns det så långt borta. Man försöker se sig själv och vara så, men ibland är bilden så jävla komisk, tragisk och suddig att det blir jääävligt svårt.
Fy fan, hur kan Brolle ens få existera? Kan inte någon bryta struphuvudet på honom så jag slipper hamna i situationer där jag råkar höra hans patetiska artisteri.
Jag har blivit om än mer ordningsam, diskar efter att jag lagat mat, LAGAR mat, städar, lallar på.
Jobbar.
Repar.
Övar.
Jag försöker även att få dagarna att flyta på som de gjort de senaste månaderna, vilket känns rätt skönt.
Dessa månader har varit så bra att jag vill leva om de igen, och igen och igen.
Även fast jag är säker så räcker det inte till, den här gången heller. Jag vet inte. Det verkar ju onekligen inte så.
Fast det är ju det, det är ju inte det att det är JAG som inte räcker till. Jag har för en gångs skull varit bra. Jag har varit jättebra.
Men det är det, trots att jag är säker och förstår innerbörden så räcker det inte till.
Jag hoppas bara att det inte vetter åt det håll jag inbillar mig att det gör. För då orkar jag inte lyssna och se något mer.
Må den historien aldrig upprepas!Hyfsat kryptiskt…att folk orkar, vilket jag inte tror de gör heller.
Usch, jag är trött.
Sov lite inatt, igen.
Hejpa.
Jag funderar mycket över mig själv här under de ibland omänskligt långa dagarna på Oljemusen.
Ibland är jag så jävla motsägelsefull, ibland och lite oftare. Mestadels barnslig jämtemot mig själv och andra, onödiga upptåg, tankar och beteenden som känns rätt för stunden. Men när man sätter sig ner och rannsakar de löjliga tankarna känns de väldigt främmande.
Kommer detta från mig? Kommer det verkligen från mig?
Konstigt värre.
Man tror sig växa med åren, inte bara i densitet etc utan mentalt. Blir jag någonsin ”vuxen”?
Igår fick jag en ny Marcus för en kväll, den stackars pojken ville inte åka hem till Årosjokk och frågade om han fick vara Marcus för en kväll, vilket inte var några som helst problem. Jag fick även agera lite musiklärare, han var en bra elev. Men fjäskade lite för lite.
Det är svårt att veta HUR man ska vara, mestadels sig själv, men ibland känns det så långt borta. Man försöker se sig själv och vara så, men ibland är bilden så jävla komisk, tragisk och suddig att det blir jääävligt svårt.
Fy fan, hur kan Brolle ens få existera? Kan inte någon bryta struphuvudet på honom så jag slipper hamna i situationer där jag råkar höra hans patetiska artisteri.
Jag har blivit om än mer ordningsam, diskar efter att jag lagat mat, LAGAR mat, städar, lallar på.
Jobbar.
Repar.
Övar.
Jag försöker även att få dagarna att flyta på som de gjort de senaste månaderna, vilket känns rätt skönt.
Dessa månader har varit så bra att jag vill leva om de igen, och igen och igen.
Även fast jag är säker så räcker det inte till, den här gången heller. Jag vet inte. Det verkar ju onekligen inte så.
Fast det är ju det, det är ju inte det att det är JAG som inte räcker till. Jag har för en gångs skull varit bra. Jag har varit jättebra.
Men det är det, trots att jag är säker och förstår innerbörden så räcker det inte till.
Jag hoppas bara att det inte vetter åt det håll jag inbillar mig att det gör. För då orkar jag inte lyssna och se något mer.
Må den historien aldrig upprepas!Hyfsat kryptiskt…att folk orkar, vilket jag inte tror de gör heller.
Usch, jag är trött.
Sov lite inatt, igen.
Hejpa.
onsdag 12 november 2008
I'm alive
20081112
Det har gått en lång tid sen jag såg dessa ljus själv,
Jag ser mig omkring i natt och du är borta
Jag hade nog gjort något för att behålla dig om jag vetat
Hur olycklig du blivit
Medans jag drömde om dig
Med mitt hjärta i dina händer
Och följde upp
Mina vackra planer
Nu åker jag längst denna dalgång
Med ditt skratt i mitt huvud
Jag får låsa ute det på något sätt för att överleva
För de drömmarna är döda
Och jag lever.
Det har gått väldigt länge sedan jag skrev här senast.
Dels av lathet, dels p.g.a. datorbrist, dels för att jag inte haft något behov.
Nu har jag behovet igen.
När jag satte mig här kändes det som att jag skrev för skriandets skull, vilket verkar rätt rimligt när jag tänker efter. Men nu när jag bara skrivit några korta rader upptäcker jag hur mycket jag faktiskt saknat detta.
Jag jobbar inte längre på Midroc, jag lämnade LKAB’s grindar för sista gången, förhoppningsvis, den sista augusti.
Från den första oktober har jag jobbat som vikarie åt Anton på Oljehuset i Kiruna.
Oljehuset är nog det värsta jobb jag någonsin haft.
Oljehuset är nog det värsta jobbet jag nånsin kommer ha.
Jag är förvånad över att jag inte utvecklat schizofreni under den korta tid jag suttit här, som känns mycket mycket längre.
Jag ids inte gå in på vad jag gör i detalj, mest för att det är så ointressant, men också för att det får mig att må illa. I korta drag:
Jag säljer olja samt andra alla möjliga skitprodukter för skitmaskiner till privatpersoner och företag. Det kommer in ca tre kunder om dagen, resten av tiden letar jag internets slut, övar gitarr då och då eller planerar radioprogram.
Jag sänder radio numera också. Sen i slutet på september sänder jag och Aron radio varje torsdag klockan 19.00 på Radio Kiruna 93,7. Eller på webben, www.radiokiruna.se.
Lyssna gärna på oss, vi är awesome, såklart.
Man kan maila oss på hemligaklubben@radiokiruna.se (programmet heter HemligaKlubben) eller ringa oss under sändning på 0980-18911.
Imorgon handlar det om teater, Jan-Åke kommer förbi och snackar skit med oss om teater, förhoppningsvis drar han också någon turnéhistoria när han knullat fyra bulgariska tanter i arslet med penis, armar och ett ben.
Vår demo är klar, jag är stolt över den.
Kontakta mig om man vill köpa, eller lyssna på www.myspace.com/musicoftcop.
Jag har flyttat ihop med Marcus, vi är numera ett: Marctor Mattlund.
Högst upp i Glada 27’an.
Marcus drog till piteå för att jobba, kommer väl hem strax innan de drar till Kanarieöarna den 26/11 och blir borta tio dagar. Då ska jag vara hundvakt åt dem, jag och Casper ska bonda och efter det inte släppa tillbaka Marcus.
Marcus och Casper är lika varandra, båda är sällan arga, vill alltid leka och är grymt chill. Men jag tror Casper är renare än Marcus. Plus att han aldrig kommer ta några cig av mig.
Jag inreder med elefanter och bilder från den andra familjen i lägenheten.
Snart är det klart, gitarrer ska upp, hyllor ska bäras upp och fler bilder ska upp. Plus att vi MÅSTE köpa en mopp och kylskåpsmagneter.
Igår tvättade jag för första gången sen vi flyttade in 1/9, det luktade inte gott i tvättkorgen.
Den första december hoppas jag på att få börja jobba som lärarvikarie.
Jag tror jag är säker för första gången på länge, men denna gång räckte inte det heller till.
Ciao Bélla!
It's been a long time since I watched these lights alone
I look around my life tonight and you are gone
I might have done something to keep you if I'd known
How unhappy you had become
While I was dreaming of you
With my heart in your hands
And I was following though
With my beautiful plans
Yeah now I'm rolling down this canyon drive
With your laughter in my head
I'm gonna have to block it out somehow to survive
'cause those dreams are dead
And I'm alive
Det har gått en lång tid sen jag såg dessa ljus själv,
Jag ser mig omkring i natt och du är borta
Jag hade nog gjort något för att behålla dig om jag vetat
Hur olycklig du blivit
Medans jag drömde om dig
Med mitt hjärta i dina händer
Och följde upp
Mina vackra planer
Nu åker jag längst denna dalgång
Med ditt skratt i mitt huvud
Jag får låsa ute det på något sätt för att överleva
För de drömmarna är döda
Och jag lever.
Det har gått väldigt länge sedan jag skrev här senast.
Dels av lathet, dels p.g.a. datorbrist, dels för att jag inte haft något behov.
Nu har jag behovet igen.
När jag satte mig här kändes det som att jag skrev för skriandets skull, vilket verkar rätt rimligt när jag tänker efter. Men nu när jag bara skrivit några korta rader upptäcker jag hur mycket jag faktiskt saknat detta.
Jag jobbar inte längre på Midroc, jag lämnade LKAB’s grindar för sista gången, förhoppningsvis, den sista augusti.
Från den första oktober har jag jobbat som vikarie åt Anton på Oljehuset i Kiruna.
Oljehuset är nog det värsta jobb jag någonsin haft.
Oljehuset är nog det värsta jobbet jag nånsin kommer ha.
Jag är förvånad över att jag inte utvecklat schizofreni under den korta tid jag suttit här, som känns mycket mycket längre.
Jag ids inte gå in på vad jag gör i detalj, mest för att det är så ointressant, men också för att det får mig att må illa. I korta drag:
Jag säljer olja samt andra alla möjliga skitprodukter för skitmaskiner till privatpersoner och företag. Det kommer in ca tre kunder om dagen, resten av tiden letar jag internets slut, övar gitarr då och då eller planerar radioprogram.
Jag sänder radio numera också. Sen i slutet på september sänder jag och Aron radio varje torsdag klockan 19.00 på Radio Kiruna 93,7. Eller på webben, www.radiokiruna.se.
Lyssna gärna på oss, vi är awesome, såklart.
Man kan maila oss på hemligaklubben@radiokiruna.se (programmet heter HemligaKlubben) eller ringa oss under sändning på 0980-18911.
Imorgon handlar det om teater, Jan-Åke kommer förbi och snackar skit med oss om teater, förhoppningsvis drar han också någon turnéhistoria när han knullat fyra bulgariska tanter i arslet med penis, armar och ett ben.
Vår demo är klar, jag är stolt över den.
Kontakta mig om man vill köpa, eller lyssna på www.myspace.com/musicoftcop.
Jag har flyttat ihop med Marcus, vi är numera ett: Marctor Mattlund.
Högst upp i Glada 27’an.
Marcus drog till piteå för att jobba, kommer väl hem strax innan de drar till Kanarieöarna den 26/11 och blir borta tio dagar. Då ska jag vara hundvakt åt dem, jag och Casper ska bonda och efter det inte släppa tillbaka Marcus.
Marcus och Casper är lika varandra, båda är sällan arga, vill alltid leka och är grymt chill. Men jag tror Casper är renare än Marcus. Plus att han aldrig kommer ta några cig av mig.
Jag inreder med elefanter och bilder från den andra familjen i lägenheten.
Snart är det klart, gitarrer ska upp, hyllor ska bäras upp och fler bilder ska upp. Plus att vi MÅSTE köpa en mopp och kylskåpsmagneter.
Igår tvättade jag för första gången sen vi flyttade in 1/9, det luktade inte gott i tvättkorgen.
Den första december hoppas jag på att få börja jobba som lärarvikarie.
Jag tror jag är säker för första gången på länge, men denna gång räckte inte det heller till.
Ciao Bélla!
It's been a long time since I watched these lights alone
I look around my life tonight and you are gone
I might have done something to keep you if I'd known
How unhappy you had become
While I was dreaming of you
With my heart in your hands
And I was following though
With my beautiful plans
Yeah now I'm rolling down this canyon drive
With your laughter in my head
I'm gonna have to block it out somehow to survive
'cause those dreams are dead
And I'm alive
tisdag 19 augusti 2008
Första gången utanför jobbet
2008-08-19/20
Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.
Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”
Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?
Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.
Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.
Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…
Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)
Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.
Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.
Likgiltighet, kanske...
Godnatt
Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.
Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”
Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?
Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.
Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.
Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…
Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)
Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.
Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.
Likgiltighet, kanske...
Godnatt
torsdag 14 augusti 2008
Jag önskar att jag skrivit ”Han är en man med tusen sorger”
2008-08-13
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
måndag 11 augusti 2008
Flera många olika sånger, bland annat en med texter som: And you dance like you don't need nobody else
2008-08-11
Det blev inget Neil Youngande för mig, lite synd. Men inget jag lagt nå vikt vid under helgen. Skallen har varit full med annat, så det var bara skönt att inte sitta nere i Göteborg med det lasset i skallen. Plus att jag har sparat pengar också vilket känns skönt. Nu är det bara två veckor kvar till nästa lön.
“You act like you don't need nobody else
And you dance like you don't need nobody else
And all the other moths need light
To circle round while you just fly
Around yourself”
Ännu en helg har kommit och gått. En lugn sådan. Även en intressant sådan.
Vi ha repat med bluesbandet hela helgen. Jag är trött på att spela blues, jag är trött på att spela Colouredmusik också för den delen. Jag är riktigt trött på musik bara. Men jag känner ändå att jag skriver mer än vanligt, både text och musik.
Jag skriver bar, lägger inte nån vikt i om det blir bra eller dåligt. Om det är för mig själv eller tänkt till bandet. Mina idéer verkar ändå inte spela nån roll. Men det är en annan historia. Mina idéer spelar stor roll så jag skiter i allt annat. De är viktiga för mig, även om de flesta suger så är jag kreativ igen vilket känns skönare än skönt.
Jag är inspirerad igen. En underbar känsla.
Jag kanske också behövde realitet?
Jag får i alla fall realitet dagligen nuförtiden, en lustig gåva. Vanligtvis brukar man få en blomma eller nån skiva kanske. Men jag tycker realitet är en av de bättre gåvorna.
Jag har även fått ett lugn, mest för att jag börjat träna tror jag. Min mage och själ fungerar bättre. Det är underbart att utelämna sig till sina fysiska förmågor och ställa in de psykiska på att ta det fysiska igenom ännu en springrunda. Inte tänka på nåt annat. Så fort man börjar tänka på nåt annat så har man för lågt tempo. Då är det bara att öka.
När kropp och själ börjar synka med varandra efter 20 år av osynkande så släpper det fram saker som man glömt bort att man hade. Lustigt. Ibland skrattar jag åt mig själv. Det är en lång bit kvar, men jag har börjat springa den där biten i alla fall så det är längre än jag nånsin tagit mig. Tack Janne!
Janne ja, han är i Norrtälje igen. I miss my honey.
Men men, snart ses vi igen.
Idag går mina tankar till Hogge som ligger och kämpar i Umeå. Hang on to it Hogge! Men han klarar sig tydligen. Kommer dock vara nedsövd i minst två veckor.
Mina tankar går även till flickorna i Punsch som är fyra av de modigaste jag vet.
Tankarna går också till Kicki och Matilda.
”Well I started out down a dirty road
Started out all alone
And the sun went down as I crossed the hill
And the town lit up, the world got still
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well the good ol' days may not return
And the rocks might melt and the sea may burn
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well some say life will beat you down
Break your heart, steal your crown
So I've started out, for God knows where
I guess I'll know when I get there
I'm learning to fly, around the clouds,
But what goes up must come down
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing”
Stor I orden men liten på jorden mr Tom Petty?
Jag känner mig stor i orden. Jag känner mig även liten på jorden. Men det är inget jag grubblar på till vardags.
Varför skulle man? Världen är precis så stor eller liten man gör den till. Om man ser den ur den arge mannen s perspektiv så blir den näst intill mikroskopisk. Om man ser den ur Världsbästa Världsmästarinnans J perspektiv så blir den så stor att man inte riktigt vet var man ska börja nånstans.
Jag önskar att jag var lite mer som Världsbästa Världsmästarinnan ibland. Men allt mer försvinner den arga lille mannen ur mig, som egentligen bara är arg på sig själv och sina handlingar hela tiden. Det måste betyda att mina handlingar blir bättre och bättre.
Vi fick lägenheten. Snart är vi herr och fru Viktor Mattsson och Marcus Näslund.
Eller Marctor Nässon. Jag tror det kommer stå så på dörren.
Även lite planer byggs upp för hösten.
Som det ser ut nu när jag sneglar åt höger och ser mapp-högen så blir jag nog här september ut också. Vilket inte gör mig så mycket. Men när det väl tar slut så står jag där med ess strömmande ut ur mina rock-ärmar, eller kanske blue-ärmar som det är just nu (höhöhöhöööö).
I veckan ska jag umgås med min kära lilla kärra Adam. har inte varit så mycket i hans sällskap på mycket länge vilket är synd. Vi ska spela Ice-climber. Det kommer äga i 180.
Nu ska jag gå och röka, igen.
Denna helg har även bestått av denna fantastiskt underbara låt.
Beach Boys är ju riktigt riktigt inte dumma.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I’d be without you…”
Det får sammanfatta denna helg, på alla möjliga sätt...och bladi bla blaha.
'Til we meet again.
RIP Isaac Hayes.
Det blev inget Neil Youngande för mig, lite synd. Men inget jag lagt nå vikt vid under helgen. Skallen har varit full med annat, så det var bara skönt att inte sitta nere i Göteborg med det lasset i skallen. Plus att jag har sparat pengar också vilket känns skönt. Nu är det bara två veckor kvar till nästa lön.
“You act like you don't need nobody else
And you dance like you don't need nobody else
And all the other moths need light
To circle round while you just fly
Around yourself”
Ännu en helg har kommit och gått. En lugn sådan. Även en intressant sådan.
Vi ha repat med bluesbandet hela helgen. Jag är trött på att spela blues, jag är trött på att spela Colouredmusik också för den delen. Jag är riktigt trött på musik bara. Men jag känner ändå att jag skriver mer än vanligt, både text och musik.
Jag skriver bar, lägger inte nån vikt i om det blir bra eller dåligt. Om det är för mig själv eller tänkt till bandet. Mina idéer verkar ändå inte spela nån roll. Men det är en annan historia. Mina idéer spelar stor roll så jag skiter i allt annat. De är viktiga för mig, även om de flesta suger så är jag kreativ igen vilket känns skönare än skönt.
Jag är inspirerad igen. En underbar känsla.
Jag kanske också behövde realitet?
Jag får i alla fall realitet dagligen nuförtiden, en lustig gåva. Vanligtvis brukar man få en blomma eller nån skiva kanske. Men jag tycker realitet är en av de bättre gåvorna.
Jag har även fått ett lugn, mest för att jag börjat träna tror jag. Min mage och själ fungerar bättre. Det är underbart att utelämna sig till sina fysiska förmågor och ställa in de psykiska på att ta det fysiska igenom ännu en springrunda. Inte tänka på nåt annat. Så fort man börjar tänka på nåt annat så har man för lågt tempo. Då är det bara att öka.
När kropp och själ börjar synka med varandra efter 20 år av osynkande så släpper det fram saker som man glömt bort att man hade. Lustigt. Ibland skrattar jag åt mig själv. Det är en lång bit kvar, men jag har börjat springa den där biten i alla fall så det är längre än jag nånsin tagit mig. Tack Janne!
Janne ja, han är i Norrtälje igen. I miss my honey.
Men men, snart ses vi igen.
Idag går mina tankar till Hogge som ligger och kämpar i Umeå. Hang on to it Hogge! Men han klarar sig tydligen. Kommer dock vara nedsövd i minst två veckor.
Mina tankar går även till flickorna i Punsch som är fyra av de modigaste jag vet.
Tankarna går också till Kicki och Matilda.
”Well I started out down a dirty road
Started out all alone
And the sun went down as I crossed the hill
And the town lit up, the world got still
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well the good ol' days may not return
And the rocks might melt and the sea may burn
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well some say life will beat you down
Break your heart, steal your crown
So I've started out, for God knows where
I guess I'll know when I get there
I'm learning to fly, around the clouds,
But what goes up must come down
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing”
Stor I orden men liten på jorden mr Tom Petty?
Jag känner mig stor i orden. Jag känner mig även liten på jorden. Men det är inget jag grubblar på till vardags.
Varför skulle man? Världen är precis så stor eller liten man gör den till. Om man ser den ur den arge mannen s perspektiv så blir den näst intill mikroskopisk. Om man ser den ur Världsbästa Världsmästarinnans J perspektiv så blir den så stor att man inte riktigt vet var man ska börja nånstans.
Jag önskar att jag var lite mer som Världsbästa Världsmästarinnan ibland. Men allt mer försvinner den arga lille mannen ur mig, som egentligen bara är arg på sig själv och sina handlingar hela tiden. Det måste betyda att mina handlingar blir bättre och bättre.
Vi fick lägenheten. Snart är vi herr och fru Viktor Mattsson och Marcus Näslund.
Eller Marctor Nässon. Jag tror det kommer stå så på dörren.
Även lite planer byggs upp för hösten.
Som det ser ut nu när jag sneglar åt höger och ser mapp-högen så blir jag nog här september ut också. Vilket inte gör mig så mycket. Men när det väl tar slut så står jag där med ess strömmande ut ur mina rock-ärmar, eller kanske blue-ärmar som det är just nu (höhöhöhöööö).
I veckan ska jag umgås med min kära lilla kärra Adam. har inte varit så mycket i hans sällskap på mycket länge vilket är synd. Vi ska spela Ice-climber. Det kommer äga i 180.
Nu ska jag gå och röka, igen.
Denna helg har även bestått av denna fantastiskt underbara låt.
Beach Boys är ju riktigt riktigt inte dumma.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I’d be without you…”
Det får sammanfatta denna helg, på alla möjliga sätt...och bladi bla blaha.
'Til we meet again.
RIP Isaac Hayes.
torsdag 7 augusti 2008
Kluven, likt ett kluvet ting
2008-08-07
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.
Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
fredag 1 augusti 2008
Fredag på berget
20080801
”Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Ja, hon skulle ha gått med vem som helst,
som hade ett hjärta men inte nåt slut.
Men alla här dom går som på räls,
tills allting är trasigt och smutsigt och fult.
Så vad skulle hon göra? Hon ville nåt annat.
Och hon var vuxen nu, hon behövde inte stanna.
Hon hade hört talas om en plats långt borta,
där vattnet var rent och luften gick att andas.
Det var många mil dit och inte alla kom fram,
men Magdalena sa: Jag tror att det är sant,
att vi har fått ben för att ständigt vandra,
och ögon att för att vilja se allt det vackra.
Och alla tanter säger: Hon kommer att hamna
i dåligt sällskap,
i dåliga famnar.
Vägen till himlen är så svår att se,
det är lätt att gå vilse, hon borde ha stannat.
Jag säger inget, jag bara tänker att om
nån kommer fram är det hon inte dom.
För Magdalena tog morgontåget till Katmandu…”
Magnus Johansson knows his shit.
Skumma, underbara låtar.
Vad vore dagens skalder såsom Hellström, Winterdäck, Antilla mfl om det inte vore för
Per Persson, Jakob Hellman eller Magnus Johansson?
Och vad vore de om det inte vore för Thåström, Stig Vig eller Staffan Hellstrand?
Och vad vore de om det inte vore för Afzelius/Wiehe, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Ola Magnell eller Ulf Dageby?
Och vad vore de om det inte vore för Cornelis, Fred Åkerström eller Pugh Rogefeldt?
Och vad vore de om det inte vore för…ja, man fattar hur resten av historien går. Viktor fortsätter namedroppa tills han inte kommer på fler namn. Dan Andersson, Dan Andersson får man inte glömma.
Svensk musik är bra, speciellt svensk musik som sjungs på svenska. Svensk, svensk musik.
Det finns så många duktiga låtskrivare som kommit i skymundan bara för att någon annan artist sjungit in deras låtar. Dan Hylander är en av dessa.
”Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Man skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
för att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
finns det skrymslen där jag alltid är den samme ,nu som då
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien”
Det är en fin dag ute, och jag sitter fast här uppe på berget. Allt jag vill är att gå ut och sätta mig barfota i gräset. Dricka en kall öl och käka en bit mat med nån polare.
Usch, det är hemskt att bli ”vuxen”, även fast det underlättar ibland.
Som ”vuxen” har folk inga förväntningar på en, faktiskt är det så.
Det är riktigt skönt.
När man går i skolan ska man bli det som föräldrarna eller de runt omkring själva aldrig blev eller nåt som det bara tog de 20 år att fatta efter det att dom fyllt 15.
Så man kan komma undan med vad skit som helst, nästan. Nu är man ju straffmyndig också så det är bara att hålla sig i skinnet, vilket man också gör eftersom man inte har någon flickvän. Hålla sig i skinnet…pfffft! Den ska jag komma ihåg.
En elefant glömmer aldrig.
Jes.
Men nu är det knappt en och en halv timme kvar innan jag går hem, tänkte jobba lite över eftersom jag och Magnus var lite sena idag. ÄVEN fast det inte var vårt fel. Det var Andrés fel. Men, men, det är skitsamma för mig. Jag hade ändå inte gjort något. Ska nog hit imorgon en sväng och jobba in lite extrapengar. Kanske på söndag också. Det är nice med ett sånt jobb där man kan jobba över lite och jobba lite helger när man behöver.
Jes, nu låter jag som Alf-Sören, 37 år, singel och innebandyspelare, amatörgitarrist på fester där han gör smäktande, halvfalska versioner av ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, men som med polarna han skämtsamt kallar ”Här kommer alla könshåren på en och samma gång”.
Och eftersom Alf-Sören inte har nåt liv, så jobbar han hela tiden för att fylla ut sin överdrivet barnsligt inredda tvåa på Steinholtzgatan. Neonrör i taket, draughtmaster från TV-shop i köket och det där Sauna-belt som skulle ta bort hans bilringar, men batterierna var för dyra och han ides helt enkelt inte använda den.
Så va fan, man kan jobba 80-timmarsveckor och runda av det med att supa ner hjärnan till nåt påfallande likt ett russin.
Alf-Sören är fantastik.
Nu lyssnar jag Elliott Smith, tragiskt levnadsöde.
Imorgon ska vi lira blues, det blir nice.
Imorgon ska vi även käka middag med gamla klassen. Jag, Jacke och Sigrid ska äga i matlagning.
På söndag väntar jag främmande vilket ska bli mycket roligt och lite spännande faktiskt.
Vissa människor skrämmer en lite faktiskt...det är nåt med auran.
Nu väntar en kopp kaffe och en Camel blue på mig.
Tack Elliott för Needle in the hay.
Neil Young är bäst. Punkt.
Trevlig helg.
”Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Ja, hon skulle ha gått med vem som helst,
som hade ett hjärta men inte nåt slut.
Men alla här dom går som på räls,
tills allting är trasigt och smutsigt och fult.
Så vad skulle hon göra? Hon ville nåt annat.
Och hon var vuxen nu, hon behövde inte stanna.
Hon hade hört talas om en plats långt borta,
där vattnet var rent och luften gick att andas.
Det var många mil dit och inte alla kom fram,
men Magdalena sa: Jag tror att det är sant,
att vi har fått ben för att ständigt vandra,
och ögon att för att vilja se allt det vackra.
Och alla tanter säger: Hon kommer att hamna
i dåligt sällskap,
i dåliga famnar.
Vägen till himlen är så svår att se,
det är lätt att gå vilse, hon borde ha stannat.
Jag säger inget, jag bara tänker att om
nån kommer fram är det hon inte dom.
För Magdalena tog morgontåget till Katmandu…”
Magnus Johansson knows his shit.
Skumma, underbara låtar.
Vad vore dagens skalder såsom Hellström, Winterdäck, Antilla mfl om det inte vore för
Per Persson, Jakob Hellman eller Magnus Johansson?
Och vad vore de om det inte vore för Thåström, Stig Vig eller Staffan Hellstrand?
Och vad vore de om det inte vore för Afzelius/Wiehe, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Ola Magnell eller Ulf Dageby?
Och vad vore de om det inte vore för Cornelis, Fred Åkerström eller Pugh Rogefeldt?
Och vad vore de om det inte vore för…ja, man fattar hur resten av historien går. Viktor fortsätter namedroppa tills han inte kommer på fler namn. Dan Andersson, Dan Andersson får man inte glömma.
Svensk musik är bra, speciellt svensk musik som sjungs på svenska. Svensk, svensk musik.
Det finns så många duktiga låtskrivare som kommit i skymundan bara för att någon annan artist sjungit in deras låtar. Dan Hylander är en av dessa.
”Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Man skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
för att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
finns det skrymslen där jag alltid är den samme ,nu som då
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien”
Det är en fin dag ute, och jag sitter fast här uppe på berget. Allt jag vill är att gå ut och sätta mig barfota i gräset. Dricka en kall öl och käka en bit mat med nån polare.
Usch, det är hemskt att bli ”vuxen”, även fast det underlättar ibland.
Som ”vuxen” har folk inga förväntningar på en, faktiskt är det så.
Det är riktigt skönt.
När man går i skolan ska man bli det som föräldrarna eller de runt omkring själva aldrig blev eller nåt som det bara tog de 20 år att fatta efter det att dom fyllt 15.
Så man kan komma undan med vad skit som helst, nästan. Nu är man ju straffmyndig också så det är bara att hålla sig i skinnet, vilket man också gör eftersom man inte har någon flickvän. Hålla sig i skinnet…pfffft! Den ska jag komma ihåg.
En elefant glömmer aldrig.
Jes.
Men nu är det knappt en och en halv timme kvar innan jag går hem, tänkte jobba lite över eftersom jag och Magnus var lite sena idag. ÄVEN fast det inte var vårt fel. Det var Andrés fel. Men, men, det är skitsamma för mig. Jag hade ändå inte gjort något. Ska nog hit imorgon en sväng och jobba in lite extrapengar. Kanske på söndag också. Det är nice med ett sånt jobb där man kan jobba över lite och jobba lite helger när man behöver.
Jes, nu låter jag som Alf-Sören, 37 år, singel och innebandyspelare, amatörgitarrist på fester där han gör smäktande, halvfalska versioner av ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, men som med polarna han skämtsamt kallar ”Här kommer alla könshåren på en och samma gång”.
Och eftersom Alf-Sören inte har nåt liv, så jobbar han hela tiden för att fylla ut sin överdrivet barnsligt inredda tvåa på Steinholtzgatan. Neonrör i taket, draughtmaster från TV-shop i köket och det där Sauna-belt som skulle ta bort hans bilringar, men batterierna var för dyra och han ides helt enkelt inte använda den.
Så va fan, man kan jobba 80-timmarsveckor och runda av det med att supa ner hjärnan till nåt påfallande likt ett russin.
Alf-Sören är fantastik.
Nu lyssnar jag Elliott Smith, tragiskt levnadsöde.
Imorgon ska vi lira blues, det blir nice.
Imorgon ska vi även käka middag med gamla klassen. Jag, Jacke och Sigrid ska äga i matlagning.
På söndag väntar jag främmande vilket ska bli mycket roligt och lite spännande faktiskt.
Vissa människor skrämmer en lite faktiskt...det är nåt med auran.
Nu väntar en kopp kaffe och en Camel blue på mig.
Tack Elliott för Needle in the hay.
Neil Young är bäst. Punkt.
Trevlig helg.
torsdag 31 juli 2008
Dagens datum, griseknoen fyller 17
20080731
jag hör ett skratt
det känns främmande
men ändå så har jag hört det förut
ett par ögon som ser mig
som läser av mig
som synar mig
ett par ögon som värmer mig
de kisar mot solen
på en himmel full av moln
en röst som hörs
över allt meningslöst sorl
en gång lyssnade jag till det
trodde mig behöva det
men även fast jag inte vet vem du är
varför du är
hur du är
eller var du är
så träffas jag hårdare av din blick
än någon annan blick jag fick
jag känner ett begär att träffas av dina toner
lära mig din sång
höra den gång på gång på gång på gång
lära mig dina ackord
fraseringarna
din melodi
sjunka in i alla möjliga klichéer
låta de omfamna mig
där skulle jag ligga
med huvudet i en himmel full moln
och se hur solen bryter igenom
och kanske kanske landa
så småningom
Här har jag inte skrivit på länge, och det spelar inte så stor roll om hundra år egentligen.
Jag har flyttat ut från Janne nu, tillbaka till Konduktören. Det har varit en underbar tid, vi har haft det så jävla bra. Det har varit en drömkåk. Bra musik, god mat och dryck, många intressanta/intensiva diskussioner, många bra supningar, många bra kvällar med liiiite för mycket vin och vår husgud för sommaren: Townes Van Zandt.
Idag åker Janne tillbaka mot Norrtälje med ett kort pit-stop i södra Finland hos sin kära mamma.
Han lämnar mig till mitt öde, han en av mina bästaste vänner. Men icke för att ej återvända.
Istället flyttar jag och Marcus in i glada 27’ans högst liggande våning i början på september. Vi får se hur det går, jag och Janne klaffade väldigt bra med varandra. Men jag tror det kommer gå prima, bara man hotar att döda varandra så går vad som helst igenom.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
Det är en dikt Marcus skrev när han och Janne tvingade varandra att skriva nåt på fem minuter (eller nåt).
Jag tycker den är så vacker, den är väldigt vacker.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
så är det…
Vaknade den här morgonen
kände en blå ton
Utanför står sommaren
ensam utan sol
Vardagen gör sig påmind
när helgen är till ända
En dags rehabilitering
för ett sinne/en kropp så skändad
Igår kväll var jag kung
alla såg upp till mig
Jag såg ut över folkhavet
men såg bara ögonen
Mörka ögon, där ljuset lyser med sin frånvaro
begäret och avundsjukan hänger som en smocka
Fast där finns ändå ett ditmålat leende
som på en kinesisk docka
Jag såg även henne
men låtsades inte se
Nonchalans och just det där svårflirtade
en bricka i ett spel
Jag tror hon log åt mig
det värmde mig i alla fall
Men ändå, dagen efter,
var sängens ena sida kall
Regnet har börjat falla
snart är det höst
Att allt är relativt
är blott en klen tröst
För att stå där
för de att kyssa ens skor
att blicka ut över den skara vars enda önskan är
att DE fick känna sig lika stor
Att se ljuset segla ner och dö
för att återfödas i en strobe
Att koppla bort bromsen
och ta sig in i sin glob
Där ingen ser
ingen hör
ingen förstår
ingen kan
ingen vill
ingen får
ingen ger
ingenting
Där vill jag sätta mig ner
Pusta ut
Där kommer jag stå
och övervinna tidens slut
Jag undrar var hon kommer stå
och om hon kommer förstå
jag hör ett skratt
det känns främmande
men ändå så har jag hört det förut
ett par ögon som ser mig
som läser av mig
som synar mig
ett par ögon som värmer mig
de kisar mot solen
på en himmel full av moln
en röst som hörs
över allt meningslöst sorl
en gång lyssnade jag till det
trodde mig behöva det
men även fast jag inte vet vem du är
varför du är
hur du är
eller var du är
så träffas jag hårdare av din blick
än någon annan blick jag fick
jag känner ett begär att träffas av dina toner
lära mig din sång
höra den gång på gång på gång på gång
lära mig dina ackord
fraseringarna
din melodi
sjunka in i alla möjliga klichéer
låta de omfamna mig
där skulle jag ligga
med huvudet i en himmel full moln
och se hur solen bryter igenom
och kanske kanske landa
så småningom
Här har jag inte skrivit på länge, och det spelar inte så stor roll om hundra år egentligen.
Jag har flyttat ut från Janne nu, tillbaka till Konduktören. Det har varit en underbar tid, vi har haft det så jävla bra. Det har varit en drömkåk. Bra musik, god mat och dryck, många intressanta/intensiva diskussioner, många bra supningar, många bra kvällar med liiiite för mycket vin och vår husgud för sommaren: Townes Van Zandt.
Idag åker Janne tillbaka mot Norrtälje med ett kort pit-stop i södra Finland hos sin kära mamma.
Han lämnar mig till mitt öde, han en av mina bästaste vänner. Men icke för att ej återvända.
Istället flyttar jag och Marcus in i glada 27’ans högst liggande våning i början på september. Vi får se hur det går, jag och Janne klaffade väldigt bra med varandra. Men jag tror det kommer gå prima, bara man hotar att döda varandra så går vad som helst igenom.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
Det är en dikt Marcus skrev när han och Janne tvingade varandra att skriva nåt på fem minuter (eller nåt).
Jag tycker den är så vacker, den är väldigt vacker.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
så är det…
Vaknade den här morgonen
kände en blå ton
Utanför står sommaren
ensam utan sol
Vardagen gör sig påmind
när helgen är till ända
En dags rehabilitering
för ett sinne/en kropp så skändad
Igår kväll var jag kung
alla såg upp till mig
Jag såg ut över folkhavet
men såg bara ögonen
Mörka ögon, där ljuset lyser med sin frånvaro
begäret och avundsjukan hänger som en smocka
Fast där finns ändå ett ditmålat leende
som på en kinesisk docka
Jag såg även henne
men låtsades inte se
Nonchalans och just det där svårflirtade
en bricka i ett spel
Jag tror hon log åt mig
det värmde mig i alla fall
Men ändå, dagen efter,
var sängens ena sida kall
Regnet har börjat falla
snart är det höst
Att allt är relativt
är blott en klen tröst
För att stå där
för de att kyssa ens skor
att blicka ut över den skara vars enda önskan är
att DE fick känna sig lika stor
Att se ljuset segla ner och dö
för att återfödas i en strobe
Att koppla bort bromsen
och ta sig in i sin glob
Där ingen ser
ingen hör
ingen förstår
ingen kan
ingen vill
ingen får
ingen ger
ingenting
Där vill jag sätta mig ner
Pusta ut
Där kommer jag stå
och övervinna tidens slut
Jag undrar var hon kommer stå
och om hon kommer förstå
onsdag 25 juni 2008
Utdrag från myspacebloggen, sista inspelningshelgen...
2008-06-25
Sista helgen i studion med Stefan är avklarad.
Det var en jobbig helg, mycket hård och mycket som skulle ner på band. Mannen, myten och tillika legenden anlände strax före halv elva på lördagsmorgonen.
Jag åkte mot vår gamla lärare Matti för att få ut ett kort med tillhörande koder så vi kunde arbeta fritt inom lyckta Hjampisdörrar.
Solen sken när jag till tonerna av Queens ’Breakthru’ rullade in vid huvudingången. Kai, Ludd och Stef satt väntandes i solen.
Vi smällde upp grejerna och körde igång instant när Rai anlänt
Först bara en lunch på Café Safari i solskenet, jag fick inte röka vid bordet men gjorde det i alla fall.
De sista gitarrerna ska in, Rai har någon enstaka och jag har lite mer. Kompgitarr till refränger på två låtar och någon versgitarr.
Plus att det ska dubbas hit och dit.
Ett fetare sound för en fetare Viktor. Vi jobbade hårt fram till middagsrast vid 16 tiden kanske, det givna med att jobba i studion är att ingen tid får spillas. Alltså, det finns ingen tid att börja laga mat eller leta upp nåt schysst ställe att äta på (plus att Kiruna inte har några schyssta ställen, Milano t.ex. en ”italiensk” restaurang som har kurdisk musik i högtalarna som går i stereo med TV’n som har polska MTV påslaget). Så det blir allt som oftast något riktigt svettigt till mat. Mat som går att vridas ur, typ.
Denna gång blev det först Laguna, som vi snabbt lämnade eftersom kundkriteriet förutom oss själva bestod av riktigt dekiga människor som var full sen några timmar tillbaka. Och inte så där skönt dekiga och fulla som vissa människor kan vara. Utan på det riktigt dåliga sättet. Raggarmamma, frånskild för 9’e gången och med 15 ungar från lika många fäder som gjort muttpruttarna så luftiga att byxorna fladdrar. Hon äter en ask paradis varje dag och röker tre paket Marlboro menthol men lovar sig själv varje gång alla ser att imorgon blir det banne mig pulverdiet och sista ciggen. Men klämmer ändå det dubbla när hon kommer hem och gråter till ’Du är vad du äter’. Man 50+, fortfarande singel, fortfarande samma kläder som han hade när han började vara singel och som fortfarande tror att det är hippt med hästsvans och att om man drar i ett gäng blonda slingor så lägger sig brudarna i drivor framför fötterna. Det kombinerat med ett litet hölster till sin Nokia 3210 som spelar Rena Rama Rolf i polyfoni när mamma ringer för 100’e gången bara idag.
Sven-Helmer, kalla honom ’Svhempa’, det gör alla, som fortfarande är lika crazy som i högstadiet. Konstigt nog han också singel. Dricka öl varje dag är ju coolt när man är 45+. Att lyssna till creedence och status quo till det, då är lyckan gjord. Kläder? Nej fan, det är ju sjukt bekvämt med adidas-mjukisställ och crocs (den moderna träskon). Snus i hela ansiktet och en andedräkt som får grundfärgen att flagna från fasaden.
Vi studerar dessa människor och tycker de och deras vänner ändå har en viss charm och skrattar lite halvt. Vi får tydligen aldrig beställa, personalen verkar tro att de stora pengarna ligger i ovan nämnda gäng. Men vi sitter kvar.
Tills ett stort knak hörs bakom oss och något vi trodde var en del av inredningen kliver upp stånkandes. Det är världsmästarinnan i Fläsk-Fia som förmår sig att resa sig upp och stånkandes tar hon sikte mot baren där ’Svhempa’, som raggat på henne hela kvällen skriker att han bjuder på jordnötter och öl. Hon är kanske 25 år och väger ungefär lika många ton. Hon hade ju XS när hon gick i 6’an för andra gången, varför skulle hon inte kunna ha det nu också? Därför hänger väl valda delar av hennes kropp ut från tyget som ska skydda oss andra från den.
När hon flåsandes kommer fram till baren och sträcker på sig, hon är faktiskt också ungefär 1,5 m lång (dubbelt så bred), för att nå upp till barstolen. Så visar det sig att hon inte tagit på sig ett par jeans i sin egen storlek utan en storlek som man har när man tappar framtänderna och börjar vissla vid varje s-ljud. Däremot har hon en rosa-beige stringtrosa i perfekt storlek med en liten svettrand på och några pärlor för dekoration.
När hon gör ett andra försök att ta sig upp på barstolen och anus börjar synas reser jag mig upp om meddelar att mitt psyke inte kan ta mer stryk nu innan jag förvandlas till en stol och ställs i förrådet, utan jag måste gå någon annanstans. De andra instämmer och vi går till Valentino.
John-Tomas var där med tjejkortege, pizzan var äcklig. Tillbaka till studion.
Nu är klockan ca 17, lördagen den 14’e juni. Vi börjar bli klara med mina gitarrer. Äntligen. Missförstå mig rätt, jag gillar ju som att spela in och spela gitarr. Men min spelstil kan inte annat än beskrivas som slarvigt och som Stefan påpekade, vilket också är en av de finaste komplimanger jag fått, med attityd. Så det blir ibland så att man kommer lite fel rent taktmässigt eller kommer åt lite andra strängar. Även fast de dämpas så blir det där ”frrr”-ljudet som Rai, med sin hök-öron genast säger: ”Vad var det där för nåt?” . Något jag inte själv skulle höra ens om man bara spelade upp det ljudet. Han har fantastiska öron, må de aldrig bli piercade.
Så med andra ord, kan en tagning ta tusen gånger. Och jag blir arg så det tar ytterligare femtusen tagningar. Men jag börjar bli bättre, så det går ändå hyfsat snabbt. Nämnde jag att Kai lägger det mesta på en tagning? Baby-Bengt is the shit, should kick his ass.
Nu är det dags att börja lägga sångstämmor och klaviatur på det som behöver…ja sångstämmor och klaviatur.
Detta gör jag, Kai och Stefan (Anton var i Stockholm hela helgen på konsert men han meddelade oss att han älskar oss alla nån gång vid halv fyra på morgonen) medan Ludde går ner en våning för att börja jobba fram en ny text till det som en gång kallats ”My Own Revolution”.
Detta är en historia vi kommer till snart…
Jag, Rai, Baby-Bengt och Stefan börjar alltså satsa järnet på att hitta schyssta pads och dylikt på Mårtens Nord-Stage, ett fantastiskt instrument. Orgelljudet är faktiskt riktigt bra. Gasoline fick en schysst orgel btw.
Vi hittar en typisk Coldplaypad som jag lyckas klinka ner riktigt bra. Sjukt kul att spela synth, leka med filter, hjulet och sådant. Lite annorlunda är det ju, och man märker att det är ett nytt instrument. ALLT ska testas så i början blir det bara pannkaka innan Stefan sätter käppar i hjulen för mitt konstverk.
”Håll dig på mattan tjockis!” tycker jag mig höra honom viska…
Rai lägger även han en pad på nån vers när jag är ner och röker.
Sen börjar vi lägga sångkörer.
Jag kanske hoppar lite i den verkliga historien, rent tidsmässigt och vad som gjordes i vilken ordning. Det är nämligen två veckor sen, jag har inte haft tid att skriva ner skiten förrän nu, på jobbet såklart. Men skitsamma.
Hur som helst…
När vi är klara med vårt så sitter Ludde fortfarande och jobbar på texten. Mer sång ska läggas, så jag byter av honom ett tag. Ludde sjunger, Viktor skriver. Kai äter väl godis antagligen och Rai sover en skvätt tror jag.
När jag fått ner, efter många om och men, något som jag själv tycker kan användas går jaeg upp till studion. Klockan börjar väl dra sig mot 23-tiden och Sverige har hunnit göra bort sig i slutet av matchen, såklart. Lika säkert som att det såklart när vi börjar tro att inspelningarna av det viktigaste börjar bli klara så kommer vi fram till att melodin på ”Revolution…” inte funkar. Den är inte rättvis i styrka mot vad som blivit av låten. En tung stämning lägger sig över våra huvuden.
Det känns som att man tar tre steg tillbaka.
Vad ska vi göra?
Vi kan inte jobba på en melodi hela natten. Det går inte, vi måste göra en massa annat. Plus att vi inte vill stressa fram nåt man får ångra sen när skivan är tryckt. Men ändå så vill man ha klart skiten när vi går hem så morgondagen kan användas till det sista finslipandet. Helvete också.
Jag ser hur Luddes huvud faller, det känns tungt för alla, men jag tror det tar extra hårt på honom. Den här låten och texten framförallt har varit mycket personlig för honom. Men det har kluvits i texten, mycket av det som var med från början (även fast temat är detsamma). Och nu ska melodin ändras också. Jag vet hur det är när något man är stolt över inte räcker till, nog för att denna låt räckte till, men inte nog mycket.
Vi tar en kafferast, Ludde sitter ensam kvar i studion för att få en ny känsla på en melodi. Han sitter så i mer än en timme och matar samma del av låten på repeat. Jag fattar inte hur han orkar. Jag blir leds på en låt efter att behövt ha den i lurarna mer än två gånger.
Men Ludde är en fighter *Eye of the tiger i bakgrunden*.
Till slut säger Stefan att det nog är bäst vi gör något annat med någon annan låt så hjärnan får vila. Vi andra instämmer. Man måste få liiiiite distans för att hjärnan ska få arbeta.
Klockan 2 är det mesta gjort i synth- och stämsångsväg. Vi har jobbat i 10 timmar så nu är det god natt.
”Revolution” MÅSTE läggas på is till morgondagen då vi får lägga domen över den.
Vad händer?
Missa inte inte den spännande fortsättningen….
Ta tatta ta tattta ta tatta ta tatt… *rederiet-temat*
Dagen efter börjar vi klockan elva, sovmorgon.
Ludde och Rai går genast till en avskild del av Hjampis, vår chill-outavdelning, lärarrummet.
Jag, Kai och Stefan fortsätter vårt tragglande av sångstämmor som nu börjar gå över till ooh- och aah-körer.
Även ett piano ska förstärka andra delen av första versen på en av låtarna.
Efter ett tag kommer de upp igen. De har byggt om i texten lite för att få mer slagkraftigt. Nu är mycket av grunden till texten borta. Men det är faktiskt väldigt bra.
Och en plan har börjat byggas.
Om vi kan få en stark kör som fyller ut det sången inte tar så kanske det kan funka.
Sagt och gjort.
Alla inblandade får bära lurar och ställa sig vid Mica-micen och U-88’an (minns inte om det var en 89a eller 88a).
Jag, Ludde, Rai och Baby-Bengt lägger falsetter som dubbas…”Please don’t let go” efter varje fras i refrängen och Ludde förstärker de med två spå med vanlig bröstklang.
Och ta mig i arslet och kasta mig över gärdsgården, det funkar!
Det funkar skitbra! Låten lyfter över hustaket.
Riktigt bra.
Nu läggs det absolut sista.
Ludde sjunger in den nya melodin och texten till det som en gång var ”My Own Revolution” är nu något helt annat med den gamla texten som grund, omarbetad, men med samma tema.
Efter det….konstpaus…är vi klara.
Packar ihop, jag tar de flesta av grejerna tillbaka till TT. Vinkar farväl av Stefan som kliver in i Kais bil med densamme och Ludde för att bli körd till Statoil för något snabbt att äta innan han tar tåget hem till Luleå igen. Rai åker hem. Anton är inte tillbaka i Kiruna än.
När allt är färdiglastat ur bil och in i respektive lokaler på TT sätter jag mig på trappen utanför, tänder en cigarett och tittar på regnet som börjar falla över mig och allt runt omkring.
Ett regn känns alltid som en nystart, den gamla skiten rinner ner i brunnarna för att glömmas men för att komma tillbaka i annan form. Förhoppningsvis är man bättre klädd när det väl kommer.
Och att man har vetskapen om att det alltid lyser en sol ovanför de svartaste, tätaste moln som aldrig verkar vilja ge sig av. Att det behövs ett regn för att nya saker ska kunna gro.
För att man än en gång ska kunna kliva ut på gräsmattan barfota och känna den friska luften som det bara kan kännas just efter ett regn.
Regnet är nödvändigt just för att solen ska uppskattas.
Efter en något gropig tid vi alla börjat återhämta oss från väldigt bra har Det Färgade Kontorspapperets glöd börjat sprida sig till en eld och, vad som känns, till en snar skogsbrand och vidare till en världsbrand.
Låtarna som spelats in under dessa tre helger är tre av de bästa vi hittills skrivit.
Framförallt märks det att vi börjar kunna det vi gör, bättre och bättre för varje dag som går.
Nya låtar skrivs, nya frön börjar gro.
Vi är medvetna om att det kommer fler regnväder.
Men som det ser ut nu så kan sommaren inte bli allt annat än solig.
Over and out.
//Viktor
Sista helgen i studion med Stefan är avklarad.
Det var en jobbig helg, mycket hård och mycket som skulle ner på band. Mannen, myten och tillika legenden anlände strax före halv elva på lördagsmorgonen.
Jag åkte mot vår gamla lärare Matti för att få ut ett kort med tillhörande koder så vi kunde arbeta fritt inom lyckta Hjampisdörrar.
Solen sken när jag till tonerna av Queens ’Breakthru’ rullade in vid huvudingången. Kai, Ludd och Stef satt väntandes i solen.
Vi smällde upp grejerna och körde igång instant när Rai anlänt
Först bara en lunch på Café Safari i solskenet, jag fick inte röka vid bordet men gjorde det i alla fall.
De sista gitarrerna ska in, Rai har någon enstaka och jag har lite mer. Kompgitarr till refränger på två låtar och någon versgitarr.
Plus att det ska dubbas hit och dit.
Ett fetare sound för en fetare Viktor. Vi jobbade hårt fram till middagsrast vid 16 tiden kanske, det givna med att jobba i studion är att ingen tid får spillas. Alltså, det finns ingen tid att börja laga mat eller leta upp nåt schysst ställe att äta på (plus att Kiruna inte har några schyssta ställen, Milano t.ex. en ”italiensk” restaurang som har kurdisk musik i högtalarna som går i stereo med TV’n som har polska MTV påslaget). Så det blir allt som oftast något riktigt svettigt till mat. Mat som går att vridas ur, typ.
Denna gång blev det först Laguna, som vi snabbt lämnade eftersom kundkriteriet förutom oss själva bestod av riktigt dekiga människor som var full sen några timmar tillbaka. Och inte så där skönt dekiga och fulla som vissa människor kan vara. Utan på det riktigt dåliga sättet. Raggarmamma, frånskild för 9’e gången och med 15 ungar från lika många fäder som gjort muttpruttarna så luftiga att byxorna fladdrar. Hon äter en ask paradis varje dag och röker tre paket Marlboro menthol men lovar sig själv varje gång alla ser att imorgon blir det banne mig pulverdiet och sista ciggen. Men klämmer ändå det dubbla när hon kommer hem och gråter till ’Du är vad du äter’. Man 50+, fortfarande singel, fortfarande samma kläder som han hade när han började vara singel och som fortfarande tror att det är hippt med hästsvans och att om man drar i ett gäng blonda slingor så lägger sig brudarna i drivor framför fötterna. Det kombinerat med ett litet hölster till sin Nokia 3210 som spelar Rena Rama Rolf i polyfoni när mamma ringer för 100’e gången bara idag.
Sven-Helmer, kalla honom ’Svhempa’, det gör alla, som fortfarande är lika crazy som i högstadiet. Konstigt nog han också singel. Dricka öl varje dag är ju coolt när man är 45+. Att lyssna till creedence och status quo till det, då är lyckan gjord. Kläder? Nej fan, det är ju sjukt bekvämt med adidas-mjukisställ och crocs (den moderna träskon). Snus i hela ansiktet och en andedräkt som får grundfärgen att flagna från fasaden.
Vi studerar dessa människor och tycker de och deras vänner ändå har en viss charm och skrattar lite halvt. Vi får tydligen aldrig beställa, personalen verkar tro att de stora pengarna ligger i ovan nämnda gäng. Men vi sitter kvar.
Tills ett stort knak hörs bakom oss och något vi trodde var en del av inredningen kliver upp stånkandes. Det är världsmästarinnan i Fläsk-Fia som förmår sig att resa sig upp och stånkandes tar hon sikte mot baren där ’Svhempa’, som raggat på henne hela kvällen skriker att han bjuder på jordnötter och öl. Hon är kanske 25 år och väger ungefär lika många ton. Hon hade ju XS när hon gick i 6’an för andra gången, varför skulle hon inte kunna ha det nu också? Därför hänger väl valda delar av hennes kropp ut från tyget som ska skydda oss andra från den.
När hon flåsandes kommer fram till baren och sträcker på sig, hon är faktiskt också ungefär 1,5 m lång (dubbelt så bred), för att nå upp till barstolen. Så visar det sig att hon inte tagit på sig ett par jeans i sin egen storlek utan en storlek som man har när man tappar framtänderna och börjar vissla vid varje s-ljud. Däremot har hon en rosa-beige stringtrosa i perfekt storlek med en liten svettrand på och några pärlor för dekoration.
När hon gör ett andra försök att ta sig upp på barstolen och anus börjar synas reser jag mig upp om meddelar att mitt psyke inte kan ta mer stryk nu innan jag förvandlas till en stol och ställs i förrådet, utan jag måste gå någon annanstans. De andra instämmer och vi går till Valentino.
John-Tomas var där med tjejkortege, pizzan var äcklig. Tillbaka till studion.
Nu är klockan ca 17, lördagen den 14’e juni. Vi börjar bli klara med mina gitarrer. Äntligen. Missförstå mig rätt, jag gillar ju som att spela in och spela gitarr. Men min spelstil kan inte annat än beskrivas som slarvigt och som Stefan påpekade, vilket också är en av de finaste komplimanger jag fått, med attityd. Så det blir ibland så att man kommer lite fel rent taktmässigt eller kommer åt lite andra strängar. Även fast de dämpas så blir det där ”frrr”-ljudet som Rai, med sin hök-öron genast säger: ”Vad var det där för nåt?” . Något jag inte själv skulle höra ens om man bara spelade upp det ljudet. Han har fantastiska öron, må de aldrig bli piercade.
Så med andra ord, kan en tagning ta tusen gånger. Och jag blir arg så det tar ytterligare femtusen tagningar. Men jag börjar bli bättre, så det går ändå hyfsat snabbt. Nämnde jag att Kai lägger det mesta på en tagning? Baby-Bengt is the shit, should kick his ass.
Nu är det dags att börja lägga sångstämmor och klaviatur på det som behöver…ja sångstämmor och klaviatur.
Detta gör jag, Kai och Stefan (Anton var i Stockholm hela helgen på konsert men han meddelade oss att han älskar oss alla nån gång vid halv fyra på morgonen) medan Ludde går ner en våning för att börja jobba fram en ny text till det som en gång kallats ”My Own Revolution”.
Detta är en historia vi kommer till snart…
Jag, Rai, Baby-Bengt och Stefan börjar alltså satsa järnet på att hitta schyssta pads och dylikt på Mårtens Nord-Stage, ett fantastiskt instrument. Orgelljudet är faktiskt riktigt bra. Gasoline fick en schysst orgel btw.
Vi hittar en typisk Coldplaypad som jag lyckas klinka ner riktigt bra. Sjukt kul att spela synth, leka med filter, hjulet och sådant. Lite annorlunda är det ju, och man märker att det är ett nytt instrument. ALLT ska testas så i början blir det bara pannkaka innan Stefan sätter käppar i hjulen för mitt konstverk.
”Håll dig på mattan tjockis!” tycker jag mig höra honom viska…
Rai lägger även han en pad på nån vers när jag är ner och röker.
Sen börjar vi lägga sångkörer.
Jag kanske hoppar lite i den verkliga historien, rent tidsmässigt och vad som gjordes i vilken ordning. Det är nämligen två veckor sen, jag har inte haft tid att skriva ner skiten förrän nu, på jobbet såklart. Men skitsamma.
Hur som helst…
När vi är klara med vårt så sitter Ludde fortfarande och jobbar på texten. Mer sång ska läggas, så jag byter av honom ett tag. Ludde sjunger, Viktor skriver. Kai äter väl godis antagligen och Rai sover en skvätt tror jag.
När jag fått ner, efter många om och men, något som jag själv tycker kan användas går jaeg upp till studion. Klockan börjar väl dra sig mot 23-tiden och Sverige har hunnit göra bort sig i slutet av matchen, såklart. Lika säkert som att det såklart när vi börjar tro att inspelningarna av det viktigaste börjar bli klara så kommer vi fram till att melodin på ”Revolution…” inte funkar. Den är inte rättvis i styrka mot vad som blivit av låten. En tung stämning lägger sig över våra huvuden.
Det känns som att man tar tre steg tillbaka.
Vad ska vi göra?
Vi kan inte jobba på en melodi hela natten. Det går inte, vi måste göra en massa annat. Plus att vi inte vill stressa fram nåt man får ångra sen när skivan är tryckt. Men ändå så vill man ha klart skiten när vi går hem så morgondagen kan användas till det sista finslipandet. Helvete också.
Jag ser hur Luddes huvud faller, det känns tungt för alla, men jag tror det tar extra hårt på honom. Den här låten och texten framförallt har varit mycket personlig för honom. Men det har kluvits i texten, mycket av det som var med från början (även fast temat är detsamma). Och nu ska melodin ändras också. Jag vet hur det är när något man är stolt över inte räcker till, nog för att denna låt räckte till, men inte nog mycket.
Vi tar en kafferast, Ludde sitter ensam kvar i studion för att få en ny känsla på en melodi. Han sitter så i mer än en timme och matar samma del av låten på repeat. Jag fattar inte hur han orkar. Jag blir leds på en låt efter att behövt ha den i lurarna mer än två gånger.
Men Ludde är en fighter *Eye of the tiger i bakgrunden*.
Till slut säger Stefan att det nog är bäst vi gör något annat med någon annan låt så hjärnan får vila. Vi andra instämmer. Man måste få liiiiite distans för att hjärnan ska få arbeta.
Klockan 2 är det mesta gjort i synth- och stämsångsväg. Vi har jobbat i 10 timmar så nu är det god natt.
”Revolution” MÅSTE läggas på is till morgondagen då vi får lägga domen över den.
Vad händer?
Missa inte inte den spännande fortsättningen….
Ta tatta ta tattta ta tatta ta tatt… *rederiet-temat*
Dagen efter börjar vi klockan elva, sovmorgon.
Ludde och Rai går genast till en avskild del av Hjampis, vår chill-outavdelning, lärarrummet.
Jag, Kai och Stefan fortsätter vårt tragglande av sångstämmor som nu börjar gå över till ooh- och aah-körer.
Även ett piano ska förstärka andra delen av första versen på en av låtarna.
Efter ett tag kommer de upp igen. De har byggt om i texten lite för att få mer slagkraftigt. Nu är mycket av grunden till texten borta. Men det är faktiskt väldigt bra.
Och en plan har börjat byggas.
Om vi kan få en stark kör som fyller ut det sången inte tar så kanske det kan funka.
Sagt och gjort.
Alla inblandade får bära lurar och ställa sig vid Mica-micen och U-88’an (minns inte om det var en 89a eller 88a).
Jag, Ludde, Rai och Baby-Bengt lägger falsetter som dubbas…”Please don’t let go” efter varje fras i refrängen och Ludde förstärker de med två spå med vanlig bröstklang.
Och ta mig i arslet och kasta mig över gärdsgården, det funkar!
Det funkar skitbra! Låten lyfter över hustaket.
Riktigt bra.
Nu läggs det absolut sista.
Ludde sjunger in den nya melodin och texten till det som en gång var ”My Own Revolution” är nu något helt annat med den gamla texten som grund, omarbetad, men med samma tema.
Efter det….konstpaus…är vi klara.
Packar ihop, jag tar de flesta av grejerna tillbaka till TT. Vinkar farväl av Stefan som kliver in i Kais bil med densamme och Ludde för att bli körd till Statoil för något snabbt att äta innan han tar tåget hem till Luleå igen. Rai åker hem. Anton är inte tillbaka i Kiruna än.
När allt är färdiglastat ur bil och in i respektive lokaler på TT sätter jag mig på trappen utanför, tänder en cigarett och tittar på regnet som börjar falla över mig och allt runt omkring.
Ett regn känns alltid som en nystart, den gamla skiten rinner ner i brunnarna för att glömmas men för att komma tillbaka i annan form. Förhoppningsvis är man bättre klädd när det väl kommer.
Och att man har vetskapen om att det alltid lyser en sol ovanför de svartaste, tätaste moln som aldrig verkar vilja ge sig av. Att det behövs ett regn för att nya saker ska kunna gro.
För att man än en gång ska kunna kliva ut på gräsmattan barfota och känna den friska luften som det bara kan kännas just efter ett regn.
Regnet är nödvändigt just för att solen ska uppskattas.
Efter en något gropig tid vi alla börjat återhämta oss från väldigt bra har Det Färgade Kontorspapperets glöd börjat sprida sig till en eld och, vad som känns, till en snar skogsbrand och vidare till en världsbrand.
Låtarna som spelats in under dessa tre helger är tre av de bästa vi hittills skrivit.
Framförallt märks det att vi börjar kunna det vi gör, bättre och bättre för varje dag som går.
Nya låtar skrivs, nya frön börjar gro.
Vi är medvetna om att det kommer fler regnväder.
Men som det ser ut nu så kan sommaren inte bli allt annat än solig.
Over and out.
//Viktor
onsdag 28 maj 2008
Jes.
2008-05-28
Jag har börjat jobba igen, alltså jag ”jobbar” ju varje dag. Som nu till exempel. Men jag har börjat skriva igen, jag känner att det kommer pockandes. Även om jag måste tvinga fram det ibland så går det faktiskt bättre än jag trodde.
Man måste skriva ner så mycket som möjligt, 90% skrotas ju såklart, men 10% av de 90% är sånt man kanske kan använda.
Sen har jag börjat spela in melodiidéer jag får, vilket jag aldrig gjort förut, konstigt nog. Jag trodde kanske att jag var ett geni som skriver låtar lite hursomhelst. Men det är jag ju inte, jag torkar mig i ansiktet med bajspapper, there’s your genius.
Jag fick en idé idag när jag promenerade runt i KA3’s kvarnhall, det är där man får de bästa idéerna, not.
Hursomhelst så skrev jag ner det jag kom på och fick en melodi i skallen som jag spelade in i på dass bakom lyckta dörrar så ingen skulle ringa vitrockarna om de såg en stå och nynna in i telefonen med skyddsglasögon och stålhätta bredvid tillsatsmedelskvarnen.
Jag känner en sån där magkänsla man får ibland över låtar.
En bra känsla och en dålig känsla. Det sätts stora krav på en själv från en själv.
Jag vill ro det här i hamn.
Och vill göra det själv, det har väl lite med stolthet, ego och uppmärksamhet att göra.
Man vill vara den som skrivit låten.
Så är det ju med allt i och för sig. Man vill inte dela sitt cred med nån annan. Inte jag i alla fall. Det är ju fullt naturligt. Jes, givetvis är det så.
Jag är smutsig, hejdå.
Till helgen blir det Kiss i Stockholm.
Jag har börjat jobba igen, alltså jag ”jobbar” ju varje dag. Som nu till exempel. Men jag har börjat skriva igen, jag känner att det kommer pockandes. Även om jag måste tvinga fram det ibland så går det faktiskt bättre än jag trodde.
Man måste skriva ner så mycket som möjligt, 90% skrotas ju såklart, men 10% av de 90% är sånt man kanske kan använda.
Sen har jag börjat spela in melodiidéer jag får, vilket jag aldrig gjort förut, konstigt nog. Jag trodde kanske att jag var ett geni som skriver låtar lite hursomhelst. Men det är jag ju inte, jag torkar mig i ansiktet med bajspapper, there’s your genius.
Jag fick en idé idag när jag promenerade runt i KA3’s kvarnhall, det är där man får de bästa idéerna, not.
Hursomhelst så skrev jag ner det jag kom på och fick en melodi i skallen som jag spelade in i på dass bakom lyckta dörrar så ingen skulle ringa vitrockarna om de såg en stå och nynna in i telefonen med skyddsglasögon och stålhätta bredvid tillsatsmedelskvarnen.
Jag känner en sån där magkänsla man får ibland över låtar.
En bra känsla och en dålig känsla. Det sätts stora krav på en själv från en själv.
Jag vill ro det här i hamn.
Och vill göra det själv, det har väl lite med stolthet, ego och uppmärksamhet att göra.
Man vill vara den som skrivit låten.
Så är det ju med allt i och för sig. Man vill inte dela sitt cred med nån annan. Inte jag i alla fall. Det är ju fullt naturligt. Jes, givetvis är det så.
Jag är smutsig, hejdå.
Till helgen blir det Kiss i Stockholm.
tisdag 20 maj 2008
Välkommen hem
2008-05-20
Idag är dagen seg.
Jag har flyttat in hos Janne på antennvägen, vi är numera sambos. Jag plockade ut disken igår och Janne ansåg min surighet att vi hade slitningar i vårt förhållande. Jag handlade för 585 spänn på coop, därav surgiheten.
Skönt med ett eget rum, det är till och med större än Jannes, och jag går från bäddsoffa till dubbelsäng. Nice. Däremot är det såklart, när allt gäller Janne, så att allt är lite ciggigt. Min madrass på ena sängen är lite mjukare än den andra så den sjunker ner lite grann när man ligger på den.
Men det är skönt som fan, jag tror vi kommer trivas ihop, vi har bott ihop förut och då har det kaosat lite grann. Men jag tror det löser sig den här gången.
Marcus har väl också mer eller mindre flyttat in, han är i alla fall där hela nätterna. Lite som en hund man släpper in på kvällen så den slipper frysa.
Vi blev genast lite white trash eftersom Jannes morsa, som äger huset och flyttat iväg ett halvår, sagt upp sophämtningen och vi lade vår smuts utanför dörren, kråkorna kom och drog upp en soppåse innehållande gamla champinjoner. det var nice, speciellt när jag halkade och stoppade handen i en hög med gamla champinjoner. Gamla champinjoner är inte nice. Gamla champinjoner.
Jag har ont i halsen.
Tycker det är sjukt segt på jobbet just nu. Vill bara sitta hemma, på antennvägen, och läsa. Vore schysst att få läsa tidningen i lugn och ro och ta en kaffe.
Men nej då.
Nu tar jag en cig…
Malin fick barn nyligt förresten, grattis grattis, det blev en liten Isolde. Jag och Marcus har utnämnt oss själva till att lära barnet allt vi kan. Janne får inte vara med.
Barn är rädda för finländare.
Efter lunch
Jag är så trött på tjorviga människor. Allting är så svårt ibland, allt är en jävla lek.
Fan vad irriterande det är, plus att de är oresonliga, ja, jag pratar om dig.
Svårlästa, barnsliga, konflikträdda och näst intill dumma ibland.
Jag blir så leds, antagligen så är det bara jag som är dum och trög och kanske ovan situationen. Och så är man som den stora dumme Smocken som kommer lufsandes i tron om att bara blir niiiice. Jes. Givetvis, inte. Förbannat.
Det är nog jag som är korkad. Jag tror det, men ju dummare man är desto argare blir man ju också när man väl blir arg. De som inte är dumma förstår väl att man inte kan hetsa upp sig över allt.
Så var den lunchen förstörd, jag var arg hela jävla tiden. Oresonligt.
Själva grejen var ju en skitsak, men konversationen var som i ett nötskal. Hela allt.
Jag insåg väl att jag kanske hade hetsat fram en piedestal kanske…men jag vet inte, för allt jävla svammel gör att jag får ont i öronen. Och allt tjorv gör att jag ledsnar och surar ihop som en övermogen citron.
Vad är det frågan om? Ska man lalla sig genom livet som en liten blåögd rädd kanin som kissar ner sig så fort allvaret knackar på dörren?
Det är nästan skrattretande, och faktiskt helt jävla oväntat. Jag blir så pass, det är därför jag ens bryr mig om att bli arg.
Och jag blir bara argare för varje mening jag skriver. Eller kanske mer besviken och förvånad.
B.B. King is the king…
Jag är trött, har sovit dåligt de senaste nätterna….
Tror jag har tömt mig på den största irritationen nu. Får väl undvika människor som jag bara blir irriterad på. Så får det bli…
Tack och god natt.
Idag är dagen seg.
Jag har flyttat in hos Janne på antennvägen, vi är numera sambos. Jag plockade ut disken igår och Janne ansåg min surighet att vi hade slitningar i vårt förhållande. Jag handlade för 585 spänn på coop, därav surgiheten.
Skönt med ett eget rum, det är till och med större än Jannes, och jag går från bäddsoffa till dubbelsäng. Nice. Däremot är det såklart, när allt gäller Janne, så att allt är lite ciggigt. Min madrass på ena sängen är lite mjukare än den andra så den sjunker ner lite grann när man ligger på den.
Men det är skönt som fan, jag tror vi kommer trivas ihop, vi har bott ihop förut och då har det kaosat lite grann. Men jag tror det löser sig den här gången.
Marcus har väl också mer eller mindre flyttat in, han är i alla fall där hela nätterna. Lite som en hund man släpper in på kvällen så den slipper frysa.
Vi blev genast lite white trash eftersom Jannes morsa, som äger huset och flyttat iväg ett halvår, sagt upp sophämtningen och vi lade vår smuts utanför dörren, kråkorna kom och drog upp en soppåse innehållande gamla champinjoner. det var nice, speciellt när jag halkade och stoppade handen i en hög med gamla champinjoner. Gamla champinjoner är inte nice. Gamla champinjoner.
Jag har ont i halsen.
Tycker det är sjukt segt på jobbet just nu. Vill bara sitta hemma, på antennvägen, och läsa. Vore schysst att få läsa tidningen i lugn och ro och ta en kaffe.
Men nej då.
Nu tar jag en cig…
Malin fick barn nyligt förresten, grattis grattis, det blev en liten Isolde. Jag och Marcus har utnämnt oss själva till att lära barnet allt vi kan. Janne får inte vara med.
Barn är rädda för finländare.
Efter lunch
Jag är så trött på tjorviga människor. Allting är så svårt ibland, allt är en jävla lek.
Fan vad irriterande det är, plus att de är oresonliga, ja, jag pratar om dig.
Svårlästa, barnsliga, konflikträdda och näst intill dumma ibland.
Jag blir så leds, antagligen så är det bara jag som är dum och trög och kanske ovan situationen. Och så är man som den stora dumme Smocken som kommer lufsandes i tron om att bara blir niiiice. Jes. Givetvis, inte. Förbannat.
Det är nog jag som är korkad. Jag tror det, men ju dummare man är desto argare blir man ju också när man väl blir arg. De som inte är dumma förstår väl att man inte kan hetsa upp sig över allt.
Så var den lunchen förstörd, jag var arg hela jävla tiden. Oresonligt.
Själva grejen var ju en skitsak, men konversationen var som i ett nötskal. Hela allt.
Jag insåg väl att jag kanske hade hetsat fram en piedestal kanske…men jag vet inte, för allt jävla svammel gör att jag får ont i öronen. Och allt tjorv gör att jag ledsnar och surar ihop som en övermogen citron.
Vad är det frågan om? Ska man lalla sig genom livet som en liten blåögd rädd kanin som kissar ner sig så fort allvaret knackar på dörren?
Det är nästan skrattretande, och faktiskt helt jävla oväntat. Jag blir så pass, det är därför jag ens bryr mig om att bli arg.
Och jag blir bara argare för varje mening jag skriver. Eller kanske mer besviken och förvånad.
B.B. King is the king…
Jag är trött, har sovit dåligt de senaste nätterna….
Tror jag har tömt mig på den största irritationen nu. Får väl undvika människor som jag bara blir irriterad på. Så får det bli…
Tack och god natt.
måndag 12 maj 2008
Nya lägstanivåer.
Den första:
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.
Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.
Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.
Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.
Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.
fredag 28 mars 2008
FredagochjagharätitThaitilllunchsåjagtrordetkommerutenbebispådassalldelesstrax
2008-03-28
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
onsdag 26 mars 2008
Dekadens
2008-03-26
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
fredag 14 mars 2008
Moderna tider. Nåd, åtrå...ta med allt hem.
2008-03-14
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
tisdag 11 mars 2008
Att ta sig fram & ta sig ur.
2008-03-11
Jag funderar mycket över skapande. Mitt eget och andras. Försöker att inte jämföra, men det är ju lönlöst. Fast jag tycker att jag jämför på ett bra sätt.
Inte negativt, jag ser inte på mitt eget och tycker det är sämre än andras. Jag jämför mitt arbete med det jag gjort tidigare. Sättet jag arbetat på, vad jag skrivit om, hur jag skrivit och varför jag skrev det.
Jag har även haft en diskussion med Janne igår om musik och skrivandet av musik. Vi kom båda fram till att de få gånger man lyckats skriva nåt bra är när man varit 100% ärlig i sitt skrivande.
Och visst är det så, jag anser ju att de bästa låtar jag skrivit, rent generellt, har varit låtar som varit MYCKET personliga, såsom A Moment Of Silence, Obsession, I’m Feeling Fine. Vissa gånger har man bara haft tur; Vagabond Song, Bobby Young…
Men artister som Townes Van Zandt, som skriver rätt upp och ner att han måste döda sin ofödda baby eftersom denne inte förtjänar det liv som väntar. Att det är lättare att supa och resa runt än att stanna på en plats, på ett jobb man hatar, ensam i väntan på döden. Att man kan älska en kvinna så hårt att man kan göra precis vad som helst för att få vakna bredvid henne varje morgon.
Vissa saker skriver kanske andra om också. Men jag har inte hört någon annan som är lika rakt på och o konstlad som Townes. Han spär inte orden, och han lindar heller inte in de i metaforer som exempelvis Dylan och Cohen gör. Townes skriver kanske de enklaste låtarna och likväl de svåraste.
Och det är ju det som är kruxet:
Det enklaste är det svåraste. Och det enklaste är ju det bästa(ste). Det enkla är det snyggaste.
Att som David Gilmour säga mer med en ton än många gitarrister gör med tusen toner är samtidigt mycket svårare än att just spela tusen toner istället för en.
Medan jag skriver detta så sitter jag mitt i ett möte. LKAB’s Drifttagningsledare sitter mitt emot mig. Jag skiter i dom. Jag gör mitt när jag sitter här, lyssnar med ett halvt öra så jag är med vad vi pratar om. Så när jag, nån gång nästan aldrig får en fråga, så sitter jag inte som ett spanskt frågetecken.
Usch, jag är ett as. Men men, aset behövs på det här jobbet muahahahahahahahahaaaaaa…
*Host host*
Ja, åter till ordningen.
Nu är det efter lunch här, och jag försöker se upptagen ut.
Jag funderar över hur man tar sig fram. Hur gör man? Det handlar om tur och kontakter såklart, har man inga kontakter så har man ingenstans att börja, och har man inte tur så blir det kanske ännu svårare. Man kan vara hur bra som helst, men har man inte tur så går det åt helvete.
Man kanske inte har turen att träffa de människor som får en att röra på sig, man kanske inte har turen att arbeta med människor som brinner lika hårt som en själv. Man kanske inte har turen att ha en talang för det man helst vill göra, även fast jag tycker det bara är skitsnack. Är man 100% fokuserad på något och gör det för sin egen skull, för att det är kul så är man bäst i världen på det man gör. Alla är bäst i världen om de har den inställningen.
Men, om man vill arbeta med musik, som jag såklart pratar om, så är det tur och kontakter som gäller. Man skall ju helst ha nåt till en viss punkt i sin musikaliska utveckling, ”talang” och fungera som person. Men det där med ”talang” varierar, bara kolla på helt talanglösa artister som Bob Dylan, som egentligen i grund och botten bara är en bra låtskrivare och en otroligt dålig musiker, men kom i rätt tid. Eller band som Sex Pistols, som, när man tänker efter, egentligen är helt värdelösa. Men deras musik tilltalade några och de sa mycket som alla ville säga (men de nådde upp i talarstolen först).
Fan vad jag kommer ifrån ämnet hela tiden.
Jag vill ta mig ur dessa evinnerliga stopp som dyker upp med jämna mellanrum, och jag har börjat bygga upp en taktik. Stålsätta sig och tvinga sig att arbeta. Det funkar till viss del, musik, går nästa alltid, text är svårare…men jag har börjat bli mindre låst vid att få ihop en text. Förut skrev jag alltid text först, men det blir så svårt att få musik till det. Fast i och för sig så blir ju det lite enklare nu också när man utvecklats som musiker och har hittat ett gäng grabbar som är lätta att skriva med.
Plus att jag inte är rädd att skrota saker nåt mer. Man måste kunna lämna saker bakom sig också.
Jag behöver också gnistor hela tiden, för att få idéer. Det kan vara att lyssna på ny musik, nya genrer, öva nya skalor, vända på saker och ting. Nosa i kölvattnen på ”svårare” saker. Testa nya instrument. Det krävs gnistor. Det är fan inte roligt att sitta med en ackegura och försöka variera sig. Det går, men jag tror det är få som kan hålla det intressant, för en själv och andra.
Med andra ord så behöver man hjälp att ta sig fram till en punkt i livet, musikaliskt eller vad det nu kan vara. Men också hjälp att ta sig ur den punkten och nå fram till nya mål och barriärer (att krossa).
Jag känner att jag utvecklas, det kommer såna dagar och perioder när jag känner att det går framåt. Öva, öva. Då blir man ”bättre” och saker går lättare, min teknik utvecklas och jag känner mitt instrument bättre. Jag behöver disciplin, och jag får det genom att sätta upp mål för bandet, inte för mig själv, för de målen skiter jag i, det finns intressantare saker att göra. Typ pilla sig i anus och lukta på fingret sen.
Men när det är fyra andra personer som påverkas av hur pass bra jag är och hur mycket jag utvecklas i skrivande och spelande stund så sporrar det mig att öva, öva och öva. Att fundera över såna här saker och vilja gripa efter molnen. Även fast de ibland skingras mellan fingrarna på en så blir det alltid lite kvar som man kan använda. Och till slut blir man bättre, mer och mer av molnet fångas upp tills det börjar regna ner över ens arbete och skapande.
En otrolig tillfredsställelse. Mest för en själv, men man märker att det underlättar mycket för andra också.
Jag vill vara bra. Och jag blir det, men inte utan slit.
Men fan bevare den som börjar jämföra sig med andra.
Vem vill egentligen göra det? För att känna sig dålig eller bra?
Få andra att känna sig dåliga eller bra?
Varför spelar man om det är för att jämföra sig själv med andra. Visst, det är ju lätt att säga, alla jämför sig med alla hela tiden. Och visst, det är ju bra om det görs på rätt sätt. Man kan hämta inspiration från andras sätt att spela på och kombinera det med hur man själv spelar ett sånt stycke och sammanfoga två musikstilar i en. Det kallas att utvecklas och om man jämför sig för att utvecklas så är det ju grymt!
It’s-a-nice.
Men så fort man böjar jämföra sig med andra och tycker att man själv är dålig så är man illa ute. Istället kanske man ska jämföra sig med sig själv.
”Jag kan spela det här nu, det kunde jag inte förut, men jag har övat och ser på instrumentet på ett sätt som möjliggör att jag spelar det jag inte kunde förut. It’s-a-nice.”
Sekunden man börjar spela för något annat än ens egen glädje, utan att ha musik som ett yrke, så är man illa ute. Då kan man lika gärna lägga gitarren på hyllan och damma av den där moppen för det är kanske dags att göra nåt vettigare, typ städa dasset med grönsåpa.
Jag har planer, stora planer som jag kommer göra allt för att genomföra.
Det skapas mycket runt omkring mig just nu. Och jag är en del av det. Inte bara i det fantastiska bandet. Idéer poppar upp i mitt huvud, och musikerna finns utspridda, inte bara i stan. Utan lite längre söderut. Även den akustiska Viktor börjar vakna igen. Jag känner ett behov att spela det jag började spela en gång. Själv.
Och det kommer låtidéer på den fronten också. Det arbetas på flera olika håll samtidigt. Samtidigt som jag övar på nya instrument och går ner mig i dom för att hitta inspiration, vilket jag också gör. Djupt ner i ”avgrunden”, det ska man inte kalla det, men det blir en avgrund.
Allt jag vill är att sitta ifred i ett hus utan någon som helst kontakt med omvärlden. Att aldrig behöva lämna det huset och bara arbeta. Sen nån gång då och då visa upp sitt alster för att få den bekräftelse som man ständigt söker efter.
Men men, då måste man vara ekonomiskt oberoende. Något jag inte direkt är. Jag är ekonomiskt beroende i allra högsta grad.
Nu ska jag röka en Camel..
Det var gott. Jag gillar Camel. Och jag gillar Totta, och Totta rökte Camel. Så då måste man ju gilla Camel ännu mer.
Jag tror jag lägger ner nu.
Dags att gå hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)