Att ta sig fram & ta sig ur.

2008-03-11

Jag funderar mycket över skapande. Mitt eget och andras. Försöker att inte jämföra, men det är ju lönlöst. Fast jag tycker att jag jämför på ett bra sätt.
Inte negativt, jag ser inte på mitt eget och tycker det är sämre än andras. Jag jämför mitt arbete med det jag gjort tidigare. Sättet jag arbetat på, vad jag skrivit om, hur jag skrivit och varför jag skrev det.
Jag har även haft en diskussion med Janne igår om musik och skrivandet av musik. Vi kom båda fram till att de få gånger man lyckats skriva nåt bra är när man varit 100% ärlig i sitt skrivande.
Och visst är det så, jag anser ju att de bästa låtar jag skrivit, rent generellt, har varit låtar som varit MYCKET personliga, såsom A Moment Of Silence, Obsession, I’m Feeling Fine. Vissa gånger har man bara haft tur; Vagabond Song, Bobby Young…
Men artister som Townes Van Zandt, som skriver rätt upp och ner att han måste döda sin ofödda baby eftersom denne inte förtjänar det liv som väntar. Att det är lättare att supa och resa runt än att stanna på en plats, på ett jobb man hatar, ensam i väntan på döden. Att man kan älska en kvinna så hårt att man kan göra precis vad som helst för att få vakna bredvid henne varje morgon.
Vissa saker skriver kanske andra om också. Men jag har inte hört någon annan som är lika rakt på och o konstlad som Townes. Han spär inte orden, och han lindar heller inte in de i metaforer som exempelvis Dylan och Cohen gör. Townes skriver kanske de enklaste låtarna och likväl de svåraste.
Och det är ju det som är kruxet:
Det enklaste är det svåraste. Och det enklaste är ju det bästa(ste). Det enkla är det snyggaste.
Att som David Gilmour säga mer med en ton än många gitarrister gör med tusen toner är samtidigt mycket svårare än att just spela tusen toner istället för en.

Medan jag skriver detta så sitter jag mitt i ett möte. LKAB’s Drifttagningsledare sitter mitt emot mig. Jag skiter i dom. Jag gör mitt när jag sitter här, lyssnar med ett halvt öra så jag är med vad vi pratar om. Så när jag, nån gång nästan aldrig får en fråga, så sitter jag inte som ett spanskt frågetecken.
Usch, jag är ett as. Men men, aset behövs på det här jobbet muahahahahahahahahaaaaaa…

*Host host*

Ja, åter till ordningen.

Nu är det efter lunch här, och jag försöker se upptagen ut.

Jag funderar över hur man tar sig fram. Hur gör man? Det handlar om tur och kontakter såklart, har man inga kontakter så har man ingenstans att börja, och har man inte tur så blir det kanske ännu svårare. Man kan vara hur bra som helst, men har man inte tur så går det åt helvete.
Man kanske inte har turen att träffa de människor som får en att röra på sig, man kanske inte har turen att arbeta med människor som brinner lika hårt som en själv. Man kanske inte har turen att ha en talang för det man helst vill göra, även fast jag tycker det bara är skitsnack. Är man 100% fokuserad på något och gör det för sin egen skull, för att det är kul så är man bäst i världen på det man gör. Alla är bäst i världen om de har den inställningen.
Men, om man vill arbeta med musik, som jag såklart pratar om, så är det tur och kontakter som gäller. Man skall ju helst ha nåt till en viss punkt i sin musikaliska utveckling, ”talang” och fungera som person. Men det där med ”talang” varierar, bara kolla på helt talanglösa artister som Bob Dylan, som egentligen i grund och botten bara är en bra låtskrivare och en otroligt dålig musiker, men kom i rätt tid. Eller band som Sex Pistols, som, när man tänker efter, egentligen är helt värdelösa. Men deras musik tilltalade några och de sa mycket som alla ville säga (men de nådde upp i talarstolen först).

Fan vad jag kommer ifrån ämnet hela tiden.

Jag vill ta mig ur dessa evinnerliga stopp som dyker upp med jämna mellanrum, och jag har börjat bygga upp en taktik. Stålsätta sig och tvinga sig att arbeta. Det funkar till viss del, musik, går nästa alltid, text är svårare…men jag har börjat bli mindre låst vid att få ihop en text. Förut skrev jag alltid text först, men det blir så svårt att få musik till det. Fast i och för sig så blir ju det lite enklare nu också när man utvecklats som musiker och har hittat ett gäng grabbar som är lätta att skriva med.
Plus att jag inte är rädd att skrota saker nåt mer. Man måste kunna lämna saker bakom sig också.
Jag behöver också gnistor hela tiden, för att få idéer. Det kan vara att lyssna på ny musik, nya genrer, öva nya skalor, vända på saker och ting. Nosa i kölvattnen på ”svårare” saker. Testa nya instrument. Det krävs gnistor. Det är fan inte roligt att sitta med en ackegura och försöka variera sig. Det går, men jag tror det är få som kan hålla det intressant, för en själv och andra.

Med andra ord så behöver man hjälp att ta sig fram till en punkt i livet, musikaliskt eller vad det nu kan vara. Men också hjälp att ta sig ur den punkten och nå fram till nya mål och barriärer (att krossa).

Jag känner att jag utvecklas, det kommer såna dagar och perioder när jag känner att det går framåt. Öva, öva. Då blir man ”bättre” och saker går lättare, min teknik utvecklas och jag känner mitt instrument bättre. Jag behöver disciplin, och jag får det genom att sätta upp mål för bandet, inte för mig själv, för de målen skiter jag i, det finns intressantare saker att göra. Typ pilla sig i anus och lukta på fingret sen.
Men när det är fyra andra personer som påverkas av hur pass bra jag är och hur mycket jag utvecklas i skrivande och spelande stund så sporrar det mig att öva, öva och öva. Att fundera över såna här saker och vilja gripa efter molnen. Även fast de ibland skingras mellan fingrarna på en så blir det alltid lite kvar som man kan använda. Och till slut blir man bättre, mer och mer av molnet fångas upp tills det börjar regna ner över ens arbete och skapande.
En otrolig tillfredsställelse. Mest för en själv, men man märker att det underlättar mycket för andra också.
Jag vill vara bra. Och jag blir det, men inte utan slit.

Men fan bevare den som börjar jämföra sig med andra.
Vem vill egentligen göra det? För att känna sig dålig eller bra?
Få andra att känna sig dåliga eller bra?
Varför spelar man om det är för att jämföra sig själv med andra. Visst, det är ju lätt att säga, alla jämför sig med alla hela tiden. Och visst, det är ju bra om det görs på rätt sätt. Man kan hämta inspiration från andras sätt att spela på och kombinera det med hur man själv spelar ett sånt stycke och sammanfoga två musikstilar i en. Det kallas att utvecklas och om man jämför sig för att utvecklas så är det ju grymt!
It’s-a-nice.
Men så fort man böjar jämföra sig med andra och tycker att man själv är dålig så är man illa ute. Istället kanske man ska jämföra sig med sig själv.
”Jag kan spela det här nu, det kunde jag inte förut, men jag har övat och ser på instrumentet på ett sätt som möjliggör att jag spelar det jag inte kunde förut. It’s-a-nice.”
Sekunden man börjar spela för något annat än ens egen glädje, utan att ha musik som ett yrke, så är man illa ute. Då kan man lika gärna lägga gitarren på hyllan och damma av den där moppen för det är kanske dags att göra nåt vettigare, typ städa dasset med grönsåpa.

Jag har planer, stora planer som jag kommer göra allt för att genomföra.
Det skapas mycket runt omkring mig just nu. Och jag är en del av det. Inte bara i det fantastiska bandet. Idéer poppar upp i mitt huvud, och musikerna finns utspridda, inte bara i stan. Utan lite längre söderut. Även den akustiska Viktor börjar vakna igen. Jag känner ett behov att spela det jag började spela en gång. Själv.
Och det kommer låtidéer på den fronten också. Det arbetas på flera olika håll samtidigt. Samtidigt som jag övar på nya instrument och går ner mig i dom för att hitta inspiration, vilket jag också gör. Djupt ner i ”avgrunden”, det ska man inte kalla det, men det blir en avgrund.
Allt jag vill är att sitta ifred i ett hus utan någon som helst kontakt med omvärlden. Att aldrig behöva lämna det huset och bara arbeta. Sen nån gång då och då visa upp sitt alster för att få den bekräftelse som man ständigt söker efter.
Men men, då måste man vara ekonomiskt oberoende. Något jag inte direkt är. Jag är ekonomiskt beroende i allra högsta grad.

Nu ska jag röka en Camel..
Det var gott. Jag gillar Camel. Och jag gillar Totta, och Totta rökte Camel. Så då måste man ju gilla Camel ännu mer.

Jag tror jag lägger ner nu.
Dags att gå hem.