Villkorslös kärlek

2008-11-26

Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.

Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.

Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.

Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.

Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.

Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.

Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.

Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.

Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.


Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.

Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!

Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.

Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.

Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.

Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.

All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash

I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick

My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain

I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick

Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left

I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick

Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.

Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”

Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey

Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?

Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way

Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?

Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.

Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.

Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.