Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar