Utdrag från myspacebloggen, sista inspelningshelgen...

2008-06-25

Sista helgen i studion med Stefan är avklarad.
Det var en jobbig helg, mycket hård och mycket som skulle ner på band. Mannen, myten och tillika legenden anlände strax före halv elva på lördagsmorgonen.
Jag åkte mot vår gamla lärare Matti för att få ut ett kort med tillhörande koder så vi kunde arbeta fritt inom lyckta Hjampisdörrar.
Solen sken när jag till tonerna av Queens ’Breakthru’ rullade in vid huvudingången. Kai, Ludd och Stef satt väntandes i solen.
Vi smällde upp grejerna och körde igång instant när Rai anlänt
Först bara en lunch på Café Safari i solskenet, jag fick inte röka vid bordet men gjorde det i alla fall.

De sista gitarrerna ska in, Rai har någon enstaka och jag har lite mer. Kompgitarr till refränger på två låtar och någon versgitarr.
Plus att det ska dubbas hit och dit.
Ett fetare sound för en fetare Viktor. Vi jobbade hårt fram till middagsrast vid 16 tiden kanske, det givna med att jobba i studion är att ingen tid får spillas. Alltså, det finns ingen tid att börja laga mat eller leta upp nåt schysst ställe att äta på (plus att Kiruna inte har några schyssta ställen, Milano t.ex. en ”italiensk” restaurang som har kurdisk musik i högtalarna som går i stereo med TV’n som har polska MTV påslaget). Så det blir allt som oftast något riktigt svettigt till mat. Mat som går att vridas ur, typ.

Denna gång blev det först Laguna, som vi snabbt lämnade eftersom kundkriteriet förutom oss själva bestod av riktigt dekiga människor som var full sen några timmar tillbaka. Och inte så där skönt dekiga och fulla som vissa människor kan vara. Utan på det riktigt dåliga sättet. Raggarmamma, frånskild för 9’e gången och med 15 ungar från lika många fäder som gjort muttpruttarna så luftiga att byxorna fladdrar. Hon äter en ask paradis varje dag och röker tre paket Marlboro menthol men lovar sig själv varje gång alla ser att imorgon blir det banne mig pulverdiet och sista ciggen. Men klämmer ändå det dubbla när hon kommer hem och gråter till ’Du är vad du äter’. Man 50+, fortfarande singel, fortfarande samma kläder som han hade när han började vara singel och som fortfarande tror att det är hippt med hästsvans och att om man drar i ett gäng blonda slingor så lägger sig brudarna i drivor framför fötterna. Det kombinerat med ett litet hölster till sin Nokia 3210 som spelar Rena Rama Rolf i polyfoni när mamma ringer för 100’e gången bara idag.
Sven-Helmer, kalla honom ’Svhempa’, det gör alla, som fortfarande är lika crazy som i högstadiet. Konstigt nog han också singel. Dricka öl varje dag är ju coolt när man är 45+. Att lyssna till creedence och status quo till det, då är lyckan gjord. Kläder? Nej fan, det är ju sjukt bekvämt med adidas-mjukisställ och crocs (den moderna träskon). Snus i hela ansiktet och en andedräkt som får grundfärgen att flagna från fasaden.

Vi studerar dessa människor och tycker de och deras vänner ändå har en viss charm och skrattar lite halvt. Vi får tydligen aldrig beställa, personalen verkar tro att de stora pengarna ligger i ovan nämnda gäng. Men vi sitter kvar.
Tills ett stort knak hörs bakom oss och något vi trodde var en del av inredningen kliver upp stånkandes. Det är världsmästarinnan i Fläsk-Fia som förmår sig att resa sig upp och stånkandes tar hon sikte mot baren där ’Svhempa’, som raggat på henne hela kvällen skriker att han bjuder på jordnötter och öl. Hon är kanske 25 år och väger ungefär lika många ton. Hon hade ju XS när hon gick i 6’an för andra gången, varför skulle hon inte kunna ha det nu också? Därför hänger väl valda delar av hennes kropp ut från tyget som ska skydda oss andra från den.
När hon flåsandes kommer fram till baren och sträcker på sig, hon är faktiskt också ungefär 1,5 m lång (dubbelt så bred), för att nå upp till barstolen. Så visar det sig att hon inte tagit på sig ett par jeans i sin egen storlek utan en storlek som man har när man tappar framtänderna och börjar vissla vid varje s-ljud. Däremot har hon en rosa-beige stringtrosa i perfekt storlek med en liten svettrand på och några pärlor för dekoration.
När hon gör ett andra försök att ta sig upp på barstolen och anus börjar synas reser jag mig upp om meddelar att mitt psyke inte kan ta mer stryk nu innan jag förvandlas till en stol och ställs i förrådet, utan jag måste gå någon annanstans. De andra instämmer och vi går till Valentino.
John-Tomas var där med tjejkortege, pizzan var äcklig. Tillbaka till studion.

Nu är klockan ca 17, lördagen den 14’e juni. Vi börjar bli klara med mina gitarrer. Äntligen. Missförstå mig rätt, jag gillar ju som att spela in och spela gitarr. Men min spelstil kan inte annat än beskrivas som slarvigt och som Stefan påpekade, vilket också är en av de finaste komplimanger jag fått, med attityd. Så det blir ibland så att man kommer lite fel rent taktmässigt eller kommer åt lite andra strängar. Även fast de dämpas så blir det där ”frrr”-ljudet som Rai, med sin hök-öron genast säger: ”Vad var det där för nåt?” . Något jag inte själv skulle höra ens om man bara spelade upp det ljudet. Han har fantastiska öron, må de aldrig bli piercade.
Så med andra ord, kan en tagning ta tusen gånger. Och jag blir arg så det tar ytterligare femtusen tagningar. Men jag börjar bli bättre, så det går ändå hyfsat snabbt. Nämnde jag att Kai lägger det mesta på en tagning? Baby-Bengt is the shit, should kick his ass.

Nu är det dags att börja lägga sångstämmor och klaviatur på det som behöver…ja sångstämmor och klaviatur.
Detta gör jag, Kai och Stefan (Anton var i Stockholm hela helgen på konsert men han meddelade oss att han älskar oss alla nån gång vid halv fyra på morgonen) medan Ludde går ner en våning för att börja jobba fram en ny text till det som en gång kallats ”My Own Revolution”.
Detta är en historia vi kommer till snart…

Jag, Rai, Baby-Bengt och Stefan börjar alltså satsa järnet på att hitta schyssta pads och dylikt på Mårtens Nord-Stage, ett fantastiskt instrument. Orgelljudet är faktiskt riktigt bra. Gasoline fick en schysst orgel btw.
Vi hittar en typisk Coldplaypad som jag lyckas klinka ner riktigt bra. Sjukt kul att spela synth, leka med filter, hjulet och sådant. Lite annorlunda är det ju, och man märker att det är ett nytt instrument. ALLT ska testas så i början blir det bara pannkaka innan Stefan sätter käppar i hjulen för mitt konstverk.
”Håll dig på mattan tjockis!” tycker jag mig höra honom viska…
Rai lägger även han en pad på nån vers när jag är ner och röker.
Sen börjar vi lägga sångkörer.

Jag kanske hoppar lite i den verkliga historien, rent tidsmässigt och vad som gjordes i vilken ordning. Det är nämligen två veckor sen, jag har inte haft tid att skriva ner skiten förrän nu, på jobbet såklart. Men skitsamma.

Hur som helst…

När vi är klara med vårt så sitter Ludde fortfarande och jobbar på texten. Mer sång ska läggas, så jag byter av honom ett tag. Ludde sjunger, Viktor skriver. Kai äter väl godis antagligen och Rai sover en skvätt tror jag.

När jag fått ner, efter många om och men, något som jag själv tycker kan användas går jaeg upp till studion. Klockan börjar väl dra sig mot 23-tiden och Sverige har hunnit göra bort sig i slutet av matchen, såklart. Lika säkert som att det såklart när vi börjar tro att inspelningarna av det viktigaste börjar bli klara så kommer vi fram till att melodin på ”Revolution…” inte funkar. Den är inte rättvis i styrka mot vad som blivit av låten. En tung stämning lägger sig över våra huvuden.

Det känns som att man tar tre steg tillbaka.

Vad ska vi göra?
Vi kan inte jobba på en melodi hela natten. Det går inte, vi måste göra en massa annat. Plus att vi inte vill stressa fram nåt man får ångra sen när skivan är tryckt. Men ändå så vill man ha klart skiten när vi går hem så morgondagen kan användas till det sista finslipandet. Helvete också.
Jag ser hur Luddes huvud faller, det känns tungt för alla, men jag tror det tar extra hårt på honom. Den här låten och texten framförallt har varit mycket personlig för honom. Men det har kluvits i texten, mycket av det som var med från början (även fast temat är detsamma). Och nu ska melodin ändras också. Jag vet hur det är när något man är stolt över inte räcker till, nog för att denna låt räckte till, men inte nog mycket.
Vi tar en kafferast, Ludde sitter ensam kvar i studion för att få en ny känsla på en melodi. Han sitter så i mer än en timme och matar samma del av låten på repeat. Jag fattar inte hur han orkar. Jag blir leds på en låt efter att behövt ha den i lurarna mer än två gånger.
Men Ludde är en fighter *Eye of the tiger i bakgrunden*.
Till slut säger Stefan att det nog är bäst vi gör något annat med någon annan låt så hjärnan får vila. Vi andra instämmer. Man måste få liiiiite distans för att hjärnan ska få arbeta.

Klockan 2 är det mesta gjort i synth- och stämsångsväg. Vi har jobbat i 10 timmar så nu är det god natt.
”Revolution” MÅSTE läggas på is till morgondagen då vi får lägga domen över den.
Vad händer?
Missa inte inte den spännande fortsättningen….

Ta tatta ta tattta ta tatta ta tatt… *rederiet-temat*

Dagen efter börjar vi klockan elva, sovmorgon.
Ludde och Rai går genast till en avskild del av Hjampis, vår chill-outavdelning, lärarrummet.
Jag, Kai och Stefan fortsätter vårt tragglande av sångstämmor som nu börjar gå över till ooh- och aah-körer.
Även ett piano ska förstärka andra delen av första versen på en av låtarna.
Efter ett tag kommer de upp igen. De har byggt om i texten lite för att få mer slagkraftigt. Nu är mycket av grunden till texten borta. Men det är faktiskt väldigt bra.
Och en plan har börjat byggas.
Om vi kan få en stark kör som fyller ut det sången inte tar så kanske det kan funka.
Sagt och gjort.

Alla inblandade får bära lurar och ställa sig vid Mica-micen och U-88’an (minns inte om det var en 89a eller 88a).
Jag, Ludde, Rai och Baby-Bengt lägger falsetter som dubbas…”Please don’t let go” efter varje fras i refrängen och Ludde förstärker de med två spå med vanlig bröstklang.
Och ta mig i arslet och kasta mig över gärdsgården, det funkar!
Det funkar skitbra! Låten lyfter över hustaket.
Riktigt bra.

Nu läggs det absolut sista.
Ludde sjunger in den nya melodin och texten till det som en gång var ”My Own Revolution” är nu något helt annat med den gamla texten som grund, omarbetad, men med samma tema.

Efter det….konstpaus…är vi klara.
Packar ihop, jag tar de flesta av grejerna tillbaka till TT. Vinkar farväl av Stefan som kliver in i Kais bil med densamme och Ludde för att bli körd till Statoil för något snabbt att äta innan han tar tåget hem till Luleå igen. Rai åker hem. Anton är inte tillbaka i Kiruna än.

När allt är färdiglastat ur bil och in i respektive lokaler på TT sätter jag mig på trappen utanför, tänder en cigarett och tittar på regnet som börjar falla över mig och allt runt omkring.
Ett regn känns alltid som en nystart, den gamla skiten rinner ner i brunnarna för att glömmas men för att komma tillbaka i annan form. Förhoppningsvis är man bättre klädd när det väl kommer.
Och att man har vetskapen om att det alltid lyser en sol ovanför de svartaste, tätaste moln som aldrig verkar vilja ge sig av. Att det behövs ett regn för att nya saker ska kunna gro.
För att man än en gång ska kunna kliva ut på gräsmattan barfota och känna den friska luften som det bara kan kännas just efter ett regn.
Regnet är nödvändigt just för att solen ska uppskattas.

Efter en något gropig tid vi alla börjat återhämta oss från väldigt bra har Det Färgade Kontorspapperets glöd börjat sprida sig till en eld och, vad som känns, till en snar skogsbrand och vidare till en världsbrand.
Låtarna som spelats in under dessa tre helger är tre av de bästa vi hittills skrivit.
Framförallt märks det att vi börjar kunna det vi gör, bättre och bättre för varje dag som går.
Nya låtar skrivs, nya frön börjar gro.
Vi är medvetna om att det kommer fler regnväder.
Men som det ser ut nu så kan sommaren inte bli allt annat än solig.

Over and out.

//Viktor