2008-08-07
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.
Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar