2008-08-11
Det blev inget Neil Youngande för mig, lite synd. Men inget jag lagt nå vikt vid under helgen. Skallen har varit full med annat, så det var bara skönt att inte sitta nere i Göteborg med det lasset i skallen. Plus att jag har sparat pengar också vilket känns skönt. Nu är det bara två veckor kvar till nästa lön.
“You act like you don't need nobody else
And you dance like you don't need nobody else
And all the other moths need light
To circle round while you just fly
Around yourself”
Ännu en helg har kommit och gått. En lugn sådan. Även en intressant sådan.
Vi ha repat med bluesbandet hela helgen. Jag är trött på att spela blues, jag är trött på att spela Colouredmusik också för den delen. Jag är riktigt trött på musik bara. Men jag känner ändå att jag skriver mer än vanligt, både text och musik.
Jag skriver bar, lägger inte nån vikt i om det blir bra eller dåligt. Om det är för mig själv eller tänkt till bandet. Mina idéer verkar ändå inte spela nån roll. Men det är en annan historia. Mina idéer spelar stor roll så jag skiter i allt annat. De är viktiga för mig, även om de flesta suger så är jag kreativ igen vilket känns skönare än skönt.
Jag är inspirerad igen. En underbar känsla.
Jag kanske också behövde realitet?
Jag får i alla fall realitet dagligen nuförtiden, en lustig gåva. Vanligtvis brukar man få en blomma eller nån skiva kanske. Men jag tycker realitet är en av de bättre gåvorna.
Jag har även fått ett lugn, mest för att jag börjat träna tror jag. Min mage och själ fungerar bättre. Det är underbart att utelämna sig till sina fysiska förmågor och ställa in de psykiska på att ta det fysiska igenom ännu en springrunda. Inte tänka på nåt annat. Så fort man börjar tänka på nåt annat så har man för lågt tempo. Då är det bara att öka.
När kropp och själ börjar synka med varandra efter 20 år av osynkande så släpper det fram saker som man glömt bort att man hade. Lustigt. Ibland skrattar jag åt mig själv. Det är en lång bit kvar, men jag har börjat springa den där biten i alla fall så det är längre än jag nånsin tagit mig. Tack Janne!
Janne ja, han är i Norrtälje igen. I miss my honey.
Men men, snart ses vi igen.
Idag går mina tankar till Hogge som ligger och kämpar i Umeå. Hang on to it Hogge! Men han klarar sig tydligen. Kommer dock vara nedsövd i minst två veckor.
Mina tankar går även till flickorna i Punsch som är fyra av de modigaste jag vet.
Tankarna går också till Kicki och Matilda.
”Well I started out down a dirty road
Started out all alone
And the sun went down as I crossed the hill
And the town lit up, the world got still
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well the good ol' days may not return
And the rocks might melt and the sea may burn
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well some say life will beat you down
Break your heart, steal your crown
So I've started out, for God knows where
I guess I'll know when I get there
I'm learning to fly, around the clouds,
But what goes up must come down
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing”
Stor I orden men liten på jorden mr Tom Petty?
Jag känner mig stor i orden. Jag känner mig även liten på jorden. Men det är inget jag grubblar på till vardags.
Varför skulle man? Världen är precis så stor eller liten man gör den till. Om man ser den ur den arge mannen s perspektiv så blir den näst intill mikroskopisk. Om man ser den ur Världsbästa Världsmästarinnans J perspektiv så blir den så stor att man inte riktigt vet var man ska börja nånstans.
Jag önskar att jag var lite mer som Världsbästa Världsmästarinnan ibland. Men allt mer försvinner den arga lille mannen ur mig, som egentligen bara är arg på sig själv och sina handlingar hela tiden. Det måste betyda att mina handlingar blir bättre och bättre.
Vi fick lägenheten. Snart är vi herr och fru Viktor Mattsson och Marcus Näslund.
Eller Marctor Nässon. Jag tror det kommer stå så på dörren.
Även lite planer byggs upp för hösten.
Som det ser ut nu när jag sneglar åt höger och ser mapp-högen så blir jag nog här september ut också. Vilket inte gör mig så mycket. Men när det väl tar slut så står jag där med ess strömmande ut ur mina rock-ärmar, eller kanske blue-ärmar som det är just nu (höhöhöhöööö).
I veckan ska jag umgås med min kära lilla kärra Adam. har inte varit så mycket i hans sällskap på mycket länge vilket är synd. Vi ska spela Ice-climber. Det kommer äga i 180.
Nu ska jag gå och röka, igen.
Denna helg har även bestått av denna fantastiskt underbara låt.
Beach Boys är ju riktigt riktigt inte dumma.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I’d be without you…”
Det får sammanfatta denna helg, på alla möjliga sätt...och bladi bla blaha.
'Til we meet again.
RIP Isaac Hayes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar