the distance is quite simply much too far for me to row

2012-04-10

00.18

godnatt din fjant

http://www.youtube.com/watch?v=pP5zePtOIv8


Out and over

Han tappade

2012-04-09


Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska säga
Vad kan han säga egentligen?
Vad finns det kvar att säga?
Fan
Ibland är det enklare att bära någon annan än sig själv
Sen upptäcker han att han bär både ock
Och sen tappar han
Det känns som att han tappar
Paniken när hjärnan förstår att kroppen är på väg att tappa taget
Att hans händer helt enkelt inte orkar
Eller att det är för halt
Eller både ock

Om hon hojtar till
Vad ska dom säga?
Han är så rädd
Vad är det här som han gett sig in i?
När han till sist förstår att det bara är sig själv han tappar
Så är det för sent
Han ville finnas överallt
Det är orättvist
Ingen kan finnas överallt
Och ändå vill han det
Han vill alltid det
Varför kan han inte bara bära och tappa sig själv?

Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska svara
Allt de har att säga
Är inget de vill prata om
Han hänger där
Som att han hänger från balkongräcket
Underarmarna värker
Svetten forsar längst med ryggraden
Huvudet bultar av ansträngningen
Sen tappar han taget
Händerna, totalt slut och dyblöta av svett
Glider
Tappar
Lossnar
Och han faller
Under finns bara den tjälkalla asfalten

Han ser hennes ansikte ploppa upp
Eller han väntar på att det ska finnas där
Så hon ser hans ansikte
Och hojtar till
Som att hon ska komma med en lysande lösning
Men det gör hon inte
Det är inte så enkelt
Nu står han här
Själv
Igen
Och bär på sig själv
Bär på sig själv för henne
För hon litar på honom
Och han vet inte vad han ska göra
För det känns som att han tappar
Han tappar det
Och när det faller i marken vet han inte i hur många bitar det ska gå i
Om han ska kunna lappa ihop allt igen
Eller åtminstone få tillbaka det till en någorlunda igenkännbar kontur
Av det det var
När hon hojtade första gången

Det verkade så enkelt
Så självklart
Och med tiden så kändes det som att han hjälpte
Men han blev argare
Och argare
Och till slut började det kännas konstigt i hjärtat
Och han började undra vad det egentligen var han väntade på
Det var då han började tappa
Han kände hur fötterna började snubbla
Hur han dansade sidledes i rummet
Balanserande med dom
Som en hög, slarvigt staplad hög med böcker
Tunga böcker
Viktiga böcker
Dyra böcker
Det de pratat om
I flera, flera volymer
Om han tappade dom skulle de gå sönder
Och kanske aldrig hamna i ordning igen

Men huuuuuuuuur ska han göra för att inte tappa dom?
Vad säger han när hon hojtar till?
Vill hon göra det något mer?
Är hon lika rädd som han?
Står hon och balanserar hon med?
Eller har hon lurat honom?
Har hon lurat honom att stå här och balansera det han trodde var allt
Men bara var han själv?
Lurade han sig själv att tro det?
Att det han bar var viktigare än han själv?
Så han glömde sig själv
Och fokuserade på att balansera
Tills han blev argare och argare
Tills det började kännas konstigt i hjärtat

Allt han vill är att hon ska hojta till
Men han är rädd för vad hon ska säga
Om hon nånsin säger nåt igen
Tills hon gör det står han här
På ett ben, dansandes, byter ben ibland för att orka
Funderar på hur han ska göra
För att försiktigt ställa ner den här otroligt tunga traven med böcker
Utan att någon går sönder
Eller åtminstone så han kan laga dom så gott det går
Utan att tappa dom för hårt
Och sedan lyfta upp sin egen trave
Som är mycket högre
Mycket mer instabil
Mycket svajigare
Och än en gång
Börja balansera
För när han tappar dom böckerna
Gör det bara ont i han själv.


Over and out

Vi tog aldrig över stan

2012-04-09

04.17

Han som skrev en sång om dom
Dom som det aldrig blev
Dom som tog slut så långdraget
I ett livslångt, tvåradigt brev

Men att tanken var god
Var nåt båda förstod
Och nu är dom här igen

En gång sida vid sida
Sen vände dom sida
Och började om igen

Han hatade allt
Allt som sa vem han var
Men glömde aldrig
Att det var han som blev kvar

Kvar där ute, kvar här inne
Kvar för att minnas vartenda minne
Och en dag glömma allt

För att sen börja om
Som alla dom
Som fryser fast det inte är kallt

Han började om
Han gjorde sitt bästa
Han älskade den första, den andra
Men väntade bara på nästa

Hon som aldrig kom
Hon som aldrig vände om
Hon som lovat att stanna

Hon var som förut
Inte klokt att hon stod ut
Trots att han alltid förblev densamma

Han som hon älskat en gång
Han som blev kvar
Han som levde igår
Han som förblev utan svar
Han som trodde på allt
Han som drömde sig bort
Han som hon älskat en gång
Han som en gång skrev en sång om dom

http://www.youtube.com/watch?v=vlizSWYs6do


Over and out

Lose. Loser. Lost.

2012-04-03

00.44

In-between misery and understanding
Everywhere but right here and now
Lost where no one picks you up
Anyway, anyhow

I knew you wouldn't be standing there
I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate

Jumping on the rooftops
Avoiding the streets
Hiding out in the dark spots
So I won't have to greet

So I won't have to meet you
But I'm searching up and down
Just to avoid your eyes
Just so you know I'm around

I knew you wouldn't be standing there
But I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate

I know it's a lie
I don't want us to die
I want you to want me again
A name in the past
Something that didn't last
I don't want to be one of them

I knew you wouldn't be standing there
But I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate



Over and out

För min vän.

2012-03-29

00.42

http://www.youtube.com/watch?v=Jow7c0EVXeM
http://www.youtube.com/watch?v=YvkX3t5LgVI

Våra två låtar, i alla fall de första två av våra låtar. Sen har det kommit många fler.


Min vän

Min vän, min vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna????
Det är sent och du är nästan för sen, försent
När allt är borta, vad ska du då sakna?

Nu pratar jag inte om dig och mig
Jag pratar bara om dig
Var är du nånstans
Är du alltid nån annanstans?
Vågar du inte vara där inne?
Har du förträngt allt med ditt dåliga, jävla minne

Tänk om du tappar bort det viktigaste för dig
Inte bara dig själv
Utan allt det andra
Som kräver att du är dig själv
Att du vågar vara dig själv
För dig själv
Det handlar inte om dig och mig
Det handlar bara om dig

Fan vad dum du är ibland
Du fattar ingenting
Ändå är du bra på att ge bort allting
Ge allting du nånsin haft
För att nån du älskar ska få kraft
Men allting blir ingenting
Om du inte visar nånting

Fan vad du är dum ibland
Som om allt rinner ut i sand
Så griper du efter sanden
Men det faller ur handen
Men du märker inget
Du bara höjer fingret
Och känner vart din vind blåser
Vänder om, går hem och låser
Låser ute allt det jobbiga
Så länge att du inte ens märker
Att hjärtat ditt, det värker
Inte bara ditt eget hjärta
Utan ditt Hjärta
Gråzonen smetas ut i en enda svärta

Kvar blir ingenting
Du står mitt i
Jag står bredvid
Och hatar mig själv
För att jag lät dig hamna där
Där allting är för sent
Min vän, min käre älskade vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna?
När allt är borta vad finns då att sakna?
Min vän, min käre älskade vän jag ber
Sov inte mer


Over and out

Hmmm...

2012-03-26

När jag läser igenom det som skrevs i natt blir jag fascinerad. Utan att skoja, överdriva eller ljuga så skrevs det mesta, om inte allt i ett halvt sovande, stundom helt sovande tillstånd. Helt sjukt. Och det ser helt sjukt ut när jag läser det... Totalt osammanhängande, som om jag varit råpackad när jag skrev det. En ny erfarenhet. Skriva i sömnen.

Vad konstigt, för jag kommer ihåg att jag tänkte på det igår när jag halvt vaken tittade på skärmen som snurrade framför mig:
- Vänta lite, vad skrev jag nu?
Men orkade inte läsa, utan fortsatte planlöst... Detta känns jättekonstigt. Och rätt så roligt faktiskt, jag skriver tydligen som en fjortis i sömnen... Undras vad mer för roliga och dolda sanningar om ens egentliga jag som kan visa sig i någon form av dvala?
Hur skulle jag bli under hypnos? Förvandlas till Lisa eller Alex, 14 år och skrika "Jävla kärring jag hatar dig! Alla andra får ju supa!"?

Kanske något som bör upplevas?

I vilket fall som helst, spännande hur psyket fungerar och att jag lyckades skriva fullständiga meningar med punkter och stor bokstav. Det kommer jag ihåg att jag fokuserade på. Sen att innehållet är som en senildement, alkoholiserad och desorienterad 14 åring skrivit det får ju kanske låtas vara.

Spännande hursomhelst.


Over and out

Om natten

2012-03-27

01.50

Vaken och borde egentligen sova. Men det går inte att lyfta arslet från soffan och gå de två stegen som skiljer mig och sängen åt. Eller ställa mig upp och kasta mig i sängen, vilket också skulle gå. Men nej, det är en sån där natt då jag sitter vaken och inväntar något. Det känns som det i alla fall, jag kan inte sätta fingret på det.

Ibland är det en låt som kommer åkandes, ett fragment eller en text. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Ibland susar dom förbi på nätterna och då måste man vara vaken för att snappa upp dom, speciellt om dom har vänligheten att lämna ett förvarnande...eller vad man ska kalla det för.

Ibland är det bara en känsla som ligger och trycker nånstans, väntandes på att blotta sig så jag åtminstone kan förstå vad det egentligen var jag funderade på istället för att sova. Innan det infaller sig brukar tomsurfandet ligga högt upp på listan. Sen dyker det upp, det som legat där bakom örat, som jag sett i ögonvrån men inte kunnat eller velat sätta fingret på. Sen när det väl är framme är det bara att tacka, ta emot och gå och lägga sig.

Andra gånger kommer inget alls. Utan natten blir ett planlöst kringflackande i lägenheten, väntandes. Jag kan vakna mitt i natten, gå ut och ta en cigarett på balkongen och söka utomhus och inombords vad det kan vara min hjärna väckt kroppen och ögonen för att se. Oftast genererar det ingenting förutom vetskapen att det är nåt inom mig som vill ut. Ord, tankar eller bara energi. Det får jag aldrig svar på då.

Ikväll är det funderingar som inte rätar ut sig. På vad är helt ointressant för någon annan än mig själv, tror jag. Funderingarna brukar räta ut sig någorlunda när jag skriver som jag gör nu. Utan något mål, det kan generera i verser som i de senaste små posterna eller bara i att jag får ur mig det jag behöver, kort eller långt. Eller inget alls.

Ibland kan det vara avgörande att sätta sig ner och bara låta fingrarna fara över tangentbordet, utan att styra dom med rim, reson eller något annat. Då hamnar jag oftast på en plats där jag överskådligt kan se vad det är som vill ut. Man får det på papper helt enkelt. Där i texten är jag tydligare och ärligare mot mig själv ibland än vad jag är i huvudet. Det är ju inte lätt när den största lögnaren och curlar'en för en själv är en själv.

Idag är jag orolig. Det snurrar i mitt huvud och jag vet inte varför, detta är fysiskt snurr, yrsel. Sånt kan man ju få ibland, men detta har varit hela veckan. Återkommande, några gånger när jag bara gått helt vanligt på skolgården, så är det som att jag tappat balansen. Kanske förkylningen, som dock mojnat mer och mer för varje dag. Jag tyckte mig känna en lite öm knöl under hakan, som gått ner sig lite grann nu. Faktum är att jag tror det är en helt vanlig del av struphuvudet som jag bara inte känt tidigare då en extra haka tyvärr skymde sikten. Jag börjar känna mig som en hypokondriker. Det är ju så enkelt att leta fel istället för att leta rätt.

Jag är orolig för annat också, dock inget professionellt, där är det förhållandevis lugnt, även om arbetet ökar. Bara jag får lite pröjs snart så är jag nöjd. Det är rätt omotiverande att ha 4 jobb dagligen varav endast 1 ger lön. Alla jobben är roliga, men det är som sagt inte kul att vara pank. Pengar ger inte glädje men förenklar ta mig fan tillvaron i alla fall.
Nej, jag oroar mig för något helt annat. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det blir sen ändå. Det är som att ha sett en film flera gånger.

Jag har skrivit mycket på sistone och det känns bra. Men jag är fan aldrig nöjd!
Hela tiden måste nåt nytt hända och jag börjar bli riktigt trött på att lyssna på gnäll.

Men jag tänker på dom och på henne och på honom och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Mina armar gör ont, de ömmar lite vid axlarna och handlederna när jag slits åt ett och samma håll men med två olika dragare.

Jag vet inte, detta kanske blir jättejobbigt, det känns som det. Men jag vill inte vända det ryggen, för jag mår bra av att kasta ut orden i den lilla rutan om kvällarna och vänta tills det blinkar rött.

Just nu dagdrömmer jag och förbannar alla jävlar som förstört för mig! Exakt de orden "förbannar alla jävlar som förstört för mig" skrev jag när jag hade ögonen stängda och nickade till. Men fingrarna fortsatte skriva ner något.

Nej, just nu oroar jag mig. Men det börjar släppa lite nu och därför börjar jag nicka till. Det är dags att gå och lägga sig. Sängen är så fruktansvärt skön men stor.

Det betyder att det är dags att krypa ner där och möta dagen arg för att jag inte sov mer.

Om natten får man gå på beredskap.



Over and out