Första gången utanför jobbet

2008-08-19/20

Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.

Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”

Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?

Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.

Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.

Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…

Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore

Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine

Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)

Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine

Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out

Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.

Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.

Likgiltighet, kanske...
Godnatt