2008-11-18
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar