2009-05-26
För att den är så bra
http://www.youtube.com/watch?v=NPNBW1aGR-E
Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle
A year has passed since I wrote my note
But I should have known this right from the start
Only hope can keep me together
Love can mend your life but Love can break your heart
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Walked out this morning, don't believe what I saw
Hundred billion bottles washed up on the shore
Seems I'm not alone in being alone
Hundred billion castaways, looking for a home
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S...ja vi vet det är hårda bud
Jag har precis repat med The Hollos, ett gammalt legendariskt Kirunaband som ska återförenas nu på lördag och föra åt Artic Lizzy. Mattsson har dammat av det gamla bälgaspelet och polckat ut det som Martin Larsson från No Chance Bluesband bandade in för många år sedan på Hollosplattan Northern Lullabies. Det ska bli sjukt kul...
Det är ett riktigt speciellt band, det måste det vara med Lasse Bergman i spetsen.
Han är en rätt så flådig man.
"KAFFET SLUT?!..hah, det är livet på en pinne det."
Idag var det min andra dag på jobbet, det är inte ett sådant jobb då man kan fördriva tiden med att skriva in en sådan här blogg. Det som faktiskt var uppkomsten till denna skriftsamling, somd et känns roligare att kalla den, var tristess på ett jobb med ibland för lite arbetsuppgifter.
Det nya känns väldigt nice, jag är än en gång kontorsråtta som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Nu är jag tjänsteman på riktigt! Hah! Äntligen kan jag bära upp min manchesterkavaj med starka tjänstemannaaxlar. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetslivet.
Riktigt skönt.
Nu börjar sommaren komma med besked, det är skönt det. Äntligen är den gamla, ruttna vintern över. När sommaren kommer brukar jag lyssna på reggae, ulf lundell och elton john. Det känns som sommarmusik. Även eldkvarn. Har lyssnat väldigt mycket eldkvarn på senaste tiden.
Jag vet, man är inte indie om man lyssnar lundell. Men jag är så pass indie att jag faktiskt LYSSNAR på lundell, jag är så indie att jag är mer indie än de som är indie. Otroooligt indie. Ulf lundell må vara bredbent, sluddrig och föregångare till såna fjantar som lars winterdäck med mera av den till synes ändlösa drivan av vispoprockare som skriver låtar folk kan "relatera" sig. Med andra ord texter som är så banala att en svinfull svensson kan bromsa hela kräftskivan med orden:
"DENH H-HAÄRR LÅÅÅTEN HANDLARRR OM MÄÄÄJ!"
Eller så har de texter så kryptiska och oförståeliga att ingen förstår dem. De är bara djupa som brunnar, exempel:
Idag sprang jag in i en bubbla av
gamla trådar du sytt i din fars symaskin
Hur kan man sy utan ström sa jag men du svarade bara
Nej nej nej jag syr inte jag tråcklar det är en jävla skillnad
Symaskin, som min mors djupa ögon
En tråd som ligger över landskapet
Lejonen kastar sig över den lilla rädda övervakaren
men det är HAN son öppnar gapet!
Nej det finns ingen låt som går så, eller vad vet jag. Den kanske ligger på någon B-sida med Magnus Johansson eller Thåström.
Bara för att de är så djupa så finns de inte att ha tag i om man inte gräver upp gravar av döda, asgrymma skivrecensenter.
Låtar som är så vackra så man inte kan förstå...
Låtar som den här:
http://www.youtube.com/watch?v=7zQk9sRECws
Peter, han vet hur det är. Han vet hur det är när det nästan gör så ont att man blir glad.
När det känns så där som när varje andetag skär i bröstet, man förstår inte hur det kan kännas så. Allt man känner är att varje bok man läser, varje sång man hör, varje film man ser har dolda budskap i sig bara riktade till en själv.
Dessa konstverk skapades för att du en dag skulle upptäcka dem och kunna förstå vad den där känslan är. Den där känslan när huvudet håller på att sprängas och varje tanke sparkar på luftstrupen för att komma upp i munnen och lämna den, bara för att krocka med andras tankar där ute i luften.
När man känner att allt man gör egentligen inte spelar någon roll, det leder ändå tillbaka till ruta ett, nej inte patrik isakssons ruta, hoppas han står där ensam hela livet ut. Men den där som man delar med andra, kanske mer som en båt, som man säger. Vi sitter i samma båt, eller var det bil? Höhöhöhöhö, skojfrisk nu ja, men snart blir det ett till rep efter åtta timmars jobb och ingen mat sen lunch. Skratta då tjocksmock!
De där gångerna man mer än gärna skjuter sig ut från banken och lämnar allt, tar sig nerför floden, när man hatar allt och den blonderade glorian.
När man underar var någon är när regnet faller, om någon kanske ska bli full för kärlekens skull.
De där gångerna då man är utanför lagen, när man är skuggan av en man som svek och inget bra för sig själv.
OCH KAJSA KAJSA KAJSA! Vi hade våra vilda år, utan några större sår.
De där gångerna himlen kunde vänta och kärlekens tunga talar. Hah! Så många bra låtar:
http://www.youtube.com/watch?v=WiH7qimQLIA&feature=related
fantastiska åttiotalsSverige, omfamna mig!
Imorgon kanske jag väntar besök, men man vet ju aldrig. Mörkret knackar på min dörr.
http://www.youtube.com/watch?v=TTQZFiorUIY&feature=related
Nu ska vi repa.
Vi håller på med en ny låt, och faktiskt så tror jag att den kommer bli skitbra!
Mycket nöje...
tisdag 26 maj 2009
lördag 23 maj 2009
Till Marit
2009-05-24
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
torsdag 16 april 2009
Ännu en dag...och jag reflekterar över mitt soundtrack.
2009-04-16
Dylandagen fortsatte idag...
Den här hörde jag första gången förra hösten, hade laddat några låtar från Biographsamlingen i telefonen. Bara för att ha några Dylanlåtar där, var tanken. Vad jag hade glömt var att Biographsamlingen innehåller ett gäng bootlegs också. Hade hört en version av den här låten som var sådär.
När den dök upp i spelaren var jag tvungen att stanna till och sätta mig på en trappa. Jag kommer så väl ihåg det, vilket i sig inte är konstigt då det inte var så längesen. Det snöade stora flingor, sån där höstsnö som kommer ibland om nätterna men smälter bort mot morgonen.
Känslan av att man går mot andra tider på året, de kommer men är inte här än. Men de visar att de finns och snart rasar ner ibland oss.
Jag satt där och tittade ner i gatstenen, lyssnandes. LYSSNANDES igen. Det hade då gått ganska lång tid sedan jag LYSSNADE på något. Vanligtvis nuförtiden är att man hör en bra låt eller bra band och tycker om låten, texten och allt men LYSSNAR gör man inte. Den här gången gjorde jag det.
Låten kom senare att spela ganska stor roll under vintern som aldrig verkar ta slut.
http://www.youtube.com/watch?v=FNIQJtgnMog&feature=PlayList&p=14EC6EF78F45531D&playnext=1&playnext_from=PL&index=17
I can't help it
If you might think I'm odd
If I say I'm loving you not for what you are but what you're not.
Everybody will help you
discover what you set out to find
And if I can help you anytime
Come on give it to me I'll keep it with mine
http://www.youtube.com/watch?v=ht-CJTvVGmo&feature=related
Infidels, 1983 andra spåret. Sweetheart like you
Jokerman är första spåret, Licence to kill 5 spåret...tror jag...Don't fall apart on me tonight är sista låten. Många från en och två generationer före min verkar äga den här plattan på LP. Jag beställde den till julen 2005, i samma veva man beställde julklappar åt familjen från ginza... Så en julklapp till sig själv.
Jag var sjuk den julen, vinterinfluensan kombinerat med magsjuka. Åt inget av värde på 5 dagar och gick ner till 79 kilo. Morsan blev rädd för mig eftersom jag såg så jävlig ut. Jag låg i alla fall i min säng i pojkrummet, på samma plats som den står än idag. Tog ut skivan, lyssnade igenom Jokerman och sen kom den här låten.
Knopflers solo på slutet. Fantastiskt solo, det var det jag fastnade först. Och körde den på repeat medans feberdrömmarna avlöste varandra. I ett skede så lyfte sig sänggaveln och tittade på mig med stora ögon som blinkade till tonerna av Sweetheart like you.
Step out of it baby
people are jealous of you
They smile at your face but behind your back they hiss
What's a sweetheart like you
doing in a dump like this?
Jag skrev en egen version av They smile at your face but behind your back they hiss i min egen låt som skrevs under följande vår, Obsession:
Like a bruning torch at the end of a long, dark tunnel
People smile to you in your face but when you're gone they start to mumble
http://www.youtube.com/watch?v=JgkkNOctW3A
Most of the time.
Den gömde sig mitt i Oh Mercy, som köptes i en beställning från Ginza då jag bara ville ha en ny Dylanskiva. Hade hört Everything is broken och Shooting star.
Fastnade först på basriffet mellan refräng och vers, skön slinga. Sen kom trummorna in i bilden. Bakgrundsgitarren och SEN kom texten...matandet av självlögn och desperation.
Våren 2006 var det nog.
Jag satt med hela skivan i min hand och sögs in i den mörka låten och vad den sade till mig
När jag satt där i skräddarställning på golvet till mitt pojkrum, än en gång, kändes den som ett perfekt avslut på ett brustet hjärtas bana mot golvet. Nu låg det där, jag var fri jag har sonat och tyckte att plågan skulle vara över. Sunt förnuftig och äntligen utan att intala mig själv att "det kanske inte är så", "jag lurar inte mig själv", "låt mig vara, du förstår inte..."
Jag känner faktiskt nu hur det tåras lite i ögonen och hugger till lite i bröstet.
Hoppas verkligen att alla har en liknande låt. Ett bokslut där man tillslut bara står med sig själv och vad som egentligen gäller. Inga inlindade ord...
Hela låten är ett följetång från när lögnen är som starkast tills man kommi till sans och förstår att det här, det är inte bra för mig.
Well, I've been to London and I've been to gay Paree
I've followed the river and I got to the sea
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't looking for nothing in anyone's eyes
Sometimes my burden seems more than I can bear
It's not dark yet, but it's getting there
Det är inte mörkt än, men det kommer närmre.
Spår 13 på The Essentials andra skiva. Följer Dignity och följs av Things have changed. En låt som fanns där, den kanske inte accepterades lika hårt som de två låtarna den låg mellan. Men vissa saker behöver växa i lugn och ro där bakom i mörkret innan de kliver fram i sin rätta form.
När jag läste om hur Dylan återfick skaparlusten i mitten på nittiotalet och spenderade nätterna bankandes på skrivmaskinen. Åskan slog utanför och han slet upp cigarettpaket på cigarettpaket. Hur en man som är på andra sidan av femtioårsåldern kanske börjar se tillbaka på vem han är var och blev.
Den andra Dylanskivan jag köpte, Time out of mind.
Jag fick The Essential i julklapp 2001, köpte liveplattan Hard Rain senare året därpå. Blev förälskad i One too many mornings.
Sen köpte jag Time, på Elgiganten medan de fortfarande sålde skivor. Omslaget såg så mystiskt ut och jag kände igen den här låten, Not dark yet.
Det som först fastnade var den sorgsna fiolen i mellanspelet inpå sista versen.
Många låtar klev fram i rampljuset först, Dirt road blues, Love sick (som också väntade på sig), Million miles med sitt rökiga pokerklubbsound, Make you feel my love som är så vacker och Cold irons bound som tog ledningen på bästalåtpåskivanlistan.
Not dark yet låg där hela tiden.
Den väntade på mig, så känns det i efterhand i alla fall.
I somras bodde jag och Janne ihop. Han älskar också den här skivan och köpte ett eget exemplar.
En natt hade vi våra vinstinna diskussioner under fläkten. Sen var det dags att börja avrunda. Det ösregnade utanför. Det ÖSREGNADE verkligen, det slog mot allt, hårt.
Janne tyckte vi skulle avsluta dagen med Love Sick, återkommande diskussioner om brustna hjärtan, folk som leker med kärleken och att knulla sina kompisar rörde upp känslor som I'm sick of love, that I'm in the thick of it. Han var ledsen över gamla hjärtans beteende, jag å min sida hade precis börjat bli nyfiken på vad som senare skulle bli ännu ett ledsamt kapitel. Ung och oförstörd kanske... hah!
I alla fall så lyssnade vi igenom Love Sick som bara jag och Janne lyssnar musik. Det blir ett projekt. Släcka ner ALLT, han lade sig på soffan och jag satte mig i fotöljen, eller var det golvet? Än en gång, så LYSSNADES det.
När låten var avslutad sa Janne bara:
"Fan vilken jävla låt"
Jag ville ändå avsluta med något annat.
Not dark yet, 7e spåret tror jag. Love sick är första...
Då förstod jag vad den är. Den är mitt steg efter Most of the time, det bittra uppvaknandet från den sömnen då hjärnan drömt sig in i en lögn som bara får en att spotta ur sig mörker och beska tankar över hur det kunde ha varit. Men det blev inte så, drömmen var bara en dröm om hur perfekt något kan vara. Och den enda jag har att klandra är mig själv för att jag var så blåögd och naiv. Hur kunde jag lägga mig i famnen hos henne och tro att hon inte skulle tappa mig?
Jag lät mig tappas, jag var för tung för henne, uppenbarligen. Eller så tröttnade hon, jag vet inte än idag. Jag har inte frågat henne. Jag vet inte vars vändpunkten kom. Jag vet inte när jag bara var Viktor igen, att gå från älskling till Viktor. Vars den vändningen kom vet jag inte.
En dag så satt jag bara där och grät i lägenheten, ensam med hennes hårspänne i handen och förstod att det faktiskt är över nu.
Hon tappade mig.
Men det var nog jag som tappade henne när allt kommer omkring.
Låten fanns där hela tiden, och jag lyssnade ofta på den. Men utan att förstå. Jag förstod nog inte förrän nyss när jag skrev det här. Jag vet inte om jag nånsin kommer förstå den.
Den var jag ett tag, och man ser sällan sig själv. Så hur ska jag då kunnat se den för det den var.
Den är den jag var, jag tror mest troligt jag förstår det för att jag nog är lite tillbaka till den jag var. På ett sätt.
Skillnaden är att jag är medveten nu. Då var jag, bokstavligt talat, blind av tårar. Och ung, jag var så ung. Det är inte längesen men att jag ändå kunde vara så ung för så kort tid sen. Jag förstår inte.
Men den finns där, idag, igår och imorgon.
It's not dark yet, but it's getting there
http://www.youtube.com/watch?v=uOwatOtmFMw
Jag kom på titeln nu, den står ju i och för sig högst upp här. Men det som kommer efter punkterna kom jag på nu.
Undrar vad hennes soundtrack är, jag vet att vi har ett tillsammans. Vissa låtar som river upp gamla sår och läker andra. Fast egentligen är de bara minnen, och hon är bara hon, och jag är bara Viktor.
Undrar vad hennes soundtrack är, idag bryr jag mig inte. Kanske om nåt år, men jag tror inte det. Jag tror man får en sån smäll en gång, sen är man härdad för andra. Jag tror jag är ganska härdad. Vem vet, en dag kanske jag bryr mig och förstår vad som är soundtracket. Jag vet i alla fall några låtar som passar där, en finns här. Den kom att betyda en del för en del för en del tid sen.
Jag skriver kryptiskt, kanske, men raderna är så pass luftiga att man förstår.
Jag är inte arg, ledsen, nostalgisk. Ikväll är jag ingenting, och det behövs ibland.
Ikväll är jag bara Viktor, och Bob Dylan sjunger bara för mig.
http://www.youtube.com/watch?v=sTwC_4dzHfc
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
You were trying to break into another world
A world I never knew.
I always kind of wondered
If you ever made it through.
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or
Over-step the line
That only you could see?
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
Listen to the engine, listen to the bell
As the last fire truck from hell
Goes rolling by, all good people are praying,
It's the last temptation
The last account
The last time you might hear the sermon on the mount,
The last radio is playing.
Seen a shooting star tonight
Slip Away.
Tomorrow will be another day.
Guess it's too late to say the things to you
That you needed to hear me say.
Seen a shooting star tonight
Slip away.
Och utan att ens tänka eller märka det, så tar jag en låt som på ett sätt sumerar hela den här kvällen och det funderande jag utsatt mig själv för i skrivande stund.
Det är mycket det med Dylan för mig, hans låtar har fångat mig i stunden. Jag har upptäckt att jag valt en låt undermedvetet som handlar om det jag gör, känner eller säger.
Den här låten hörde jag första gången på just den här plattan, Unplugged, som jag låpnade av Bjösen och nu äger själv också. Han lånade ut den för unpluggedversionen av Dignity som han älskar. Men jag älskade genast Shooting star, det var så vacker text, vacker sång och vackert munspel.
Det är en låt som jag brukar spela ofta för mig själv, när jag trubadurar eller vill spela en låt för någon.
Med den säger jag godnatt.
Dylandagen fortsatte idag...
Den här hörde jag första gången förra hösten, hade laddat några låtar från Biographsamlingen i telefonen. Bara för att ha några Dylanlåtar där, var tanken. Vad jag hade glömt var att Biographsamlingen innehåller ett gäng bootlegs också. Hade hört en version av den här låten som var sådär.
När den dök upp i spelaren var jag tvungen att stanna till och sätta mig på en trappa. Jag kommer så väl ihåg det, vilket i sig inte är konstigt då det inte var så längesen. Det snöade stora flingor, sån där höstsnö som kommer ibland om nätterna men smälter bort mot morgonen.
Känslan av att man går mot andra tider på året, de kommer men är inte här än. Men de visar att de finns och snart rasar ner ibland oss.
Jag satt där och tittade ner i gatstenen, lyssnandes. LYSSNANDES igen. Det hade då gått ganska lång tid sedan jag LYSSNADE på något. Vanligtvis nuförtiden är att man hör en bra låt eller bra band och tycker om låten, texten och allt men LYSSNAR gör man inte. Den här gången gjorde jag det.
Låten kom senare att spela ganska stor roll under vintern som aldrig verkar ta slut.
http://www.youtube.com/watch?v=FNIQJtgnMog&feature=PlayList&p=14EC6EF78F45531D&playnext=1&playnext_from=PL&index=17
I can't help it
If you might think I'm odd
If I say I'm loving you not for what you are but what you're not.
Everybody will help you
discover what you set out to find
And if I can help you anytime
Come on give it to me I'll keep it with mine
http://www.youtube.com/watch?v=ht-CJTvVGmo&feature=related
Infidels, 1983 andra spåret. Sweetheart like you
Jokerman är första spåret, Licence to kill 5 spåret...tror jag...Don't fall apart on me tonight är sista låten. Många från en och två generationer före min verkar äga den här plattan på LP. Jag beställde den till julen 2005, i samma veva man beställde julklappar åt familjen från ginza... Så en julklapp till sig själv.
Jag var sjuk den julen, vinterinfluensan kombinerat med magsjuka. Åt inget av värde på 5 dagar och gick ner till 79 kilo. Morsan blev rädd för mig eftersom jag såg så jävlig ut. Jag låg i alla fall i min säng i pojkrummet, på samma plats som den står än idag. Tog ut skivan, lyssnade igenom Jokerman och sen kom den här låten.
Knopflers solo på slutet. Fantastiskt solo, det var det jag fastnade först. Och körde den på repeat medans feberdrömmarna avlöste varandra. I ett skede så lyfte sig sänggaveln och tittade på mig med stora ögon som blinkade till tonerna av Sweetheart like you.
Step out of it baby
people are jealous of you
They smile at your face but behind your back they hiss
What's a sweetheart like you
doing in a dump like this?
Jag skrev en egen version av They smile at your face but behind your back they hiss i min egen låt som skrevs under följande vår, Obsession:
Like a bruning torch at the end of a long, dark tunnel
People smile to you in your face but when you're gone they start to mumble
http://www.youtube.com/watch?v=JgkkNOctW3A
Most of the time.
Den gömde sig mitt i Oh Mercy, som köptes i en beställning från Ginza då jag bara ville ha en ny Dylanskiva. Hade hört Everything is broken och Shooting star.
Fastnade först på basriffet mellan refräng och vers, skön slinga. Sen kom trummorna in i bilden. Bakgrundsgitarren och SEN kom texten...matandet av självlögn och desperation.
Most of the time
It's well understood,
Most of the time
I wouldn't change it if I could,
I can't make it all match up, I can hold my own,
I can deal with the situation right down to the bone,
I can survive, I can endure
And I don't even think about her
Most of the time.
Våren 2006 var det nog.
Jag satt med hela skivan i min hand och sögs in i den mörka låten och vad den sade till mig
Most of the time
I'm halfway content,
Most of the time
I know exactly where I went,
I don't cheat on myself, I don't run and hide,
Hide from the feelings, that are buried inside,
I don't compromised and I don't pretend,
I don't even care if I ever see her again
Most of the time.
När jag satt där i skräddarställning på golvet till mitt pojkrum, än en gång, kändes den som ett perfekt avslut på ett brustet hjärtas bana mot golvet. Nu låg det där, jag var fri jag har sonat och tyckte att plågan skulle vara över. Sunt förnuftig och äntligen utan att intala mig själv att "det kanske inte är så", "jag lurar inte mig själv", "låt mig vara, du förstår inte..."
Jag känner faktiskt nu hur det tåras lite i ögonen och hugger till lite i bröstet.
Hoppas verkligen att alla har en liknande låt. Ett bokslut där man tillslut bara står med sig själv och vad som egentligen gäller. Inga inlindade ord...
Hela låten är ett följetång från när lögnen är som starkast tills man kommi till sans och förstår att det här, det är inte bra för mig.
Well, I've been to London and I've been to gay Paree
I've followed the river and I got to the sea
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't looking for nothing in anyone's eyes
Sometimes my burden seems more than I can bear
It's not dark yet, but it's getting there
Det är inte mörkt än, men det kommer närmre.
Spår 13 på The Essentials andra skiva. Följer Dignity och följs av Things have changed. En låt som fanns där, den kanske inte accepterades lika hårt som de två låtarna den låg mellan. Men vissa saker behöver växa i lugn och ro där bakom i mörkret innan de kliver fram i sin rätta form.
När jag läste om hur Dylan återfick skaparlusten i mitten på nittiotalet och spenderade nätterna bankandes på skrivmaskinen. Åskan slog utanför och han slet upp cigarettpaket på cigarettpaket. Hur en man som är på andra sidan av femtioårsåldern kanske börjar se tillbaka på vem han är var och blev.
Den andra Dylanskivan jag köpte, Time out of mind.
Jag fick The Essential i julklapp 2001, köpte liveplattan Hard Rain senare året därpå. Blev förälskad i One too many mornings.
Sen köpte jag Time, på Elgiganten medan de fortfarande sålde skivor. Omslaget såg så mystiskt ut och jag kände igen den här låten, Not dark yet.
Det som först fastnade var den sorgsna fiolen i mellanspelet inpå sista versen.
Många låtar klev fram i rampljuset först, Dirt road blues, Love sick (som också väntade på sig), Million miles med sitt rökiga pokerklubbsound, Make you feel my love som är så vacker och Cold irons bound som tog ledningen på bästalåtpåskivanlistan.
Not dark yet låg där hela tiden.
Den väntade på mig, så känns det i efterhand i alla fall.
I somras bodde jag och Janne ihop. Han älskar också den här skivan och köpte ett eget exemplar.
En natt hade vi våra vinstinna diskussioner under fläkten. Sen var det dags att börja avrunda. Det ösregnade utanför. Det ÖSREGNADE verkligen, det slog mot allt, hårt.
Janne tyckte vi skulle avsluta dagen med Love Sick, återkommande diskussioner om brustna hjärtan, folk som leker med kärleken och att knulla sina kompisar rörde upp känslor som I'm sick of love, that I'm in the thick of it. Han var ledsen över gamla hjärtans beteende, jag å min sida hade precis börjat bli nyfiken på vad som senare skulle bli ännu ett ledsamt kapitel. Ung och oförstörd kanske... hah!
I alla fall så lyssnade vi igenom Love Sick som bara jag och Janne lyssnar musik. Det blir ett projekt. Släcka ner ALLT, han lade sig på soffan och jag satte mig i fotöljen, eller var det golvet? Än en gång, så LYSSNADES det.
När låten var avslutad sa Janne bara:
"Fan vilken jävla låt"
Jag ville ändå avsluta med något annat.
Not dark yet, 7e spåret tror jag. Love sick är första...
Då förstod jag vad den är. Den är mitt steg efter Most of the time, det bittra uppvaknandet från den sömnen då hjärnan drömt sig in i en lögn som bara får en att spotta ur sig mörker och beska tankar över hur det kunde ha varit. Men det blev inte så, drömmen var bara en dröm om hur perfekt något kan vara. Och den enda jag har att klandra är mig själv för att jag var så blåögd och naiv. Hur kunde jag lägga mig i famnen hos henne och tro att hon inte skulle tappa mig?
Jag lät mig tappas, jag var för tung för henne, uppenbarligen. Eller så tröttnade hon, jag vet inte än idag. Jag har inte frågat henne. Jag vet inte vars vändpunkten kom. Jag vet inte när jag bara var Viktor igen, att gå från älskling till Viktor. Vars den vändningen kom vet jag inte.
En dag så satt jag bara där och grät i lägenheten, ensam med hennes hårspänne i handen och förstod att det faktiskt är över nu.
Hon tappade mig.
Men det var nog jag som tappade henne när allt kommer omkring.
Låten fanns där hela tiden, och jag lyssnade ofta på den. Men utan att förstå. Jag förstod nog inte förrän nyss när jag skrev det här. Jag vet inte om jag nånsin kommer förstå den.
Den var jag ett tag, och man ser sällan sig själv. Så hur ska jag då kunnat se den för det den var.
Den är den jag var, jag tror mest troligt jag förstår det för att jag nog är lite tillbaka till den jag var. På ett sätt.
Skillnaden är att jag är medveten nu. Då var jag, bokstavligt talat, blind av tårar. Och ung, jag var så ung. Det är inte längesen men att jag ändå kunde vara så ung för så kort tid sen. Jag förstår inte.
Men den finns där, idag, igår och imorgon.
It's not dark yet, but it's getting there
http://www.youtube.com/watch?v=uOwatOtmFMw
Jag kom på titeln nu, den står ju i och för sig högst upp här. Men det som kommer efter punkterna kom jag på nu.
Undrar vad hennes soundtrack är, jag vet att vi har ett tillsammans. Vissa låtar som river upp gamla sår och läker andra. Fast egentligen är de bara minnen, och hon är bara hon, och jag är bara Viktor.
Undrar vad hennes soundtrack är, idag bryr jag mig inte. Kanske om nåt år, men jag tror inte det. Jag tror man får en sån smäll en gång, sen är man härdad för andra. Jag tror jag är ganska härdad. Vem vet, en dag kanske jag bryr mig och förstår vad som är soundtracket. Jag vet i alla fall några låtar som passar där, en finns här. Den kom att betyda en del för en del för en del tid sen.
Jag skriver kryptiskt, kanske, men raderna är så pass luftiga att man förstår.
Jag är inte arg, ledsen, nostalgisk. Ikväll är jag ingenting, och det behövs ibland.
Ikväll är jag bara Viktor, och Bob Dylan sjunger bara för mig.
http://www.youtube.com/watch?v=sTwC_4dzHfc
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
You were trying to break into another world
A world I never knew.
I always kind of wondered
If you ever made it through.
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or
Over-step the line
That only you could see?
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
Listen to the engine, listen to the bell
As the last fire truck from hell
Goes rolling by, all good people are praying,
It's the last temptation
The last account
The last time you might hear the sermon on the mount,
The last radio is playing.
Seen a shooting star tonight
Slip Away.
Tomorrow will be another day.
Guess it's too late to say the things to you
That you needed to hear me say.
Seen a shooting star tonight
Slip away.
Och utan att ens tänka eller märka det, så tar jag en låt som på ett sätt sumerar hela den här kvällen och det funderande jag utsatt mig själv för i skrivande stund.Det är mycket det med Dylan för mig, hans låtar har fångat mig i stunden. Jag har upptäckt att jag valt en låt undermedvetet som handlar om det jag gör, känner eller säger.
Den här låten hörde jag första gången på just den här plattan, Unplugged, som jag låpnade av Bjösen och nu äger själv också. Han lånade ut den för unpluggedversionen av Dignity som han älskar. Men jag älskade genast Shooting star, det var så vacker text, vacker sång och vackert munspel.
Det är en låt som jag brukar spela ofta för mig själv, när jag trubadurar eller vill spela en låt för någon.
Med den säger jag godnatt.
onsdag 15 april 2009
Dylan
2009-04-15
Så här bra har han inte låtit på länge, det är fascinerande hur jävla tjorvig en gubbe ids vara. Men han har nog rätt kul när han sitter med sitt morgonkaffe...
Gotta Serve Somebody, den låten är en sån som jag nästan hade glömt att den fanns (spår 6 på andra skivan av The Essential), men gud vad bra den är. Mark Knopfler på gitarr och Pick Withers på trummor...
You might be an ambasadour from England or France
Grymt mysig låt...
Min gamla favvo, fan vad jag har lyssnat den här låten. Jag kan nog rabbla den om man väcker mig mitt i natten. Sjukt bra version det här faktiskt. Det är något speciellt med den här låten, det är den enda som min kusin Tobias tycker om. Och han älskar den verkligen..
Det är något med den mannen, hans skrivande och skapande som fascinerar mig än idag. Även fast jag granskar honom mycket kritiskt och tycker han är rätt pretentiös ibland så har jag ändå försökt förstå hans surighet. Läst mycket intervjuer med bandkollegor, producenter och allt möjligt skit. Bara för att försöka förstå och jag tror nog jag gör det nu.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Quick, Magdalena, take my gun
Jag tror jag avslutar med en bild som jag alltid gillat. Det kan även tilläggas att jag kämpat väl med den här jävla cpskadade böghorjävla satanssidan. Bilden får radbrytningarna att flyga åt helvete så jag ägnar fem minuter åt att sätta de på rätta igen och då råkar jag radera bilden så att det bara är att ladda upp den igen och göra om radbrytningarna. Sen råkar jag sudda ut den igen och börjar NÄSTAN grina när jag måste göra radbrytningsredigeringen igen. Jag har antagligen gjort fel men skitsamma. Jag oooorkar inte....
Den enda låt han skrivit som börjar med enkelt V, by the way...
Jag är återfallsmissbrukare. Det känns som det i dessa dagar i alla fall..hade min The Banddag i förrgår när jag såg dokumentären igen.
Idag har jag en Dylandag, hittade det här klippet från pågående turné
Så här bra har han inte låtit på länge, det är fascinerande hur jävla tjorvig en gubbe ids vara. Men han har nog rätt kul när han sitter med sitt morgonkaffe...
"Ikväll ska jag vara riktigt jävla dålig muahahahahaaaw! Imorgon är jag nog bra tror jag. Imorgon ska jag nog sjunga dåligt på den här låten och frasera helt omöjligt på den här. Jag ska nog spela den här låten ikväll som jag inte framfört sedan 1973 och den här gamla dängan från Slow Train Coming i en sjukt bra bluesversion. DET ska jag göra. Sen ska jag vara dålig igen resten av turnén..."
Gotta Serve Somebody, den låten är en sån som jag nästan hade glömt att den fanns (spår 6 på andra skivan av The Essential), men gud vad bra den är. Mark Knopfler på gitarr och Pick Withers på trummor...
You might be an ambasadour from England or France
You might like to gamble, you might like to dance
You may be the heavyweight champion of the world...
Grymt mysig låt...
I'm sweating blood
You've got a face that begs for love
Min gamla favvo, fan vad jag har lyssnat den här låten. Jag kan nog rabbla den om man väcker mig mitt i natten. Sjukt bra version det här faktiskt. Det är något speciellt med den här låten, det är den enda som min kusin Tobias tycker om. Och han älskar den verkligen..
Jag kommer ihåg att jag fastnade för munspelssolona till en början. Sen texten och låten slog som en bomb ner i skallen.
Jag kunde sitta på bootlegsidor bara för att kolla gamla setlists när han spelat den senast och sen försöka hitta ljudspår att lyssna på...
Jag tror jag förstår hur cp vissa Dylanfans kan bli. Jag hade nog kunnat bli riktigt cp, jag har en förmåga att komma ihåg onödiga fakta som att till exempel mannen som Dylan brukade måla med under sina lugna år i Woodstock (detta var -69) hette Bruce Dorfman. De bodde grannar...
Men jag tror att det beror mycket på min nyfikenhet, jag vill veta vad saker beror på. Varför vissa låtar skrivits, under vilka omständigheter. Kanske undermedvetet, för att Dylans låtar kan vara fullmatade med metaforer.
Jag vill veta varför en människa är på ett visst sätt. Vad som driver en till, ja, vad som driver en till vad som helst.
Jag har läst Dylans biografi två gånger. Jag är sugen att göra det igen...
Det är ett lustigt beteende, jag kan glömma att äta på två dagar, men jag glömmer aldrig inspelningssessionen av Sad Eyed Lady Of The Lowlands.
Jag tror nog att Bob Dylan är min största inspirationskälla.
Även om Neil fick mig att börja spela, Stevie Ray fick mig att vilja spela RIKTIG elgitarr, Townes fick mig att vilja spela akustisk gitarr igen och The Band fick mig att förstå att de är bäst och ingen protest.
Så är nog ändå Dylan störst för mig. Det var han som fick mig att LYSSNA, vilja skriva, och hans låt Blowin' in the wind är den FÖRSTA låt jag spelat som inte var någon gammal dragspelslåt. Hösten 2001, vid ett piano ensam i Vittangi skolas aula. Tjocka, små grisklövar som försöker lägga fingrarna rätt efter instruktioner i en gammal "Rockmusik"bok. Mitt första missbruk var Dylans musik, den missbrukade jag. Och missbrukar fortfarande. Jag kan fortfarande de flesta Dylanlåtar jag lärt mig utantill.
Jag kan spela Señor om jag måste NU, jag kan plocka ut Lay lady lay och jag kan texten till Hurricane utantill.
Det är något med den mannen, hans skrivande och skapande som fascinerar mig än idag. Även fast jag granskar honom mycket kritiskt och tycker han är rätt pretentiös ibland så har jag ändå försökt förstå hans surighet. Läst mycket intervjuer med bandkollegor, producenter och allt möjligt skit. Bara för att försöka förstå och jag tror nog jag gör det nu.
Jag är nog lite som han, jag blir uttråkad och vill göra saker intressant för mig själv. Jag vill känna att det bandet jag spelar i går lite på hälarna när det väl är jag som håller i rodret. Jag ska kunna tvärvända in i en annan riktning och de ska följa på nästa taktslag.
Jag känner mer och mer hur jag plockar isär låtar till grunden och försöker bygga upp de på ett sätt som intresserar mig och känns nyskapande.
Lite som att köpa en legoborg, bygga upp den efgter ritningen så den blir snygg och fin precis som på omslaget och sen riva ner den och bygga en rymdfärja. Sen riva ner den igen och bygga en bil, ett garage och en hönsbur. Om nu hönsburen passar in där i garaget, vilket den sällan gör. Men vad gör det, det är bara att riva ner skiten och bygga nåt annat.
Det jag älskar med Dylan är mest minnena jag har, över hur en låt har träffat rätt i hjärtat när den behövts som mest eller minst. Långa, mörka nätter under våren 2005 då jag låg på den kaffemedmjölbruna soffan som då stod där sängen står nu, tittat upp i taket och lyssnat Time Out Of Mindplattan på repeat och hört hur det ekat genom öronen, lägenheten och ut i natten
"I'm sick of love, that I'm in the thick of it..."
Hur jag suttit med läxorna framför mig på mitt skrivbord i pojkrummet i Vittangi, lyssnandes på Deireplattan. Stannat upp, tagit ut texthäftet och följt texten till Joey ord för ord för ord. Drömt mig bort till de upplevelser man måste gå igenom för att kunna skriva en låt som Romance in Durango. När jag satt i bilen på väg till stugan med min CDfreestyle i knät, tog upp mor och fars gamla Dylan Greatest hitsCD ur stolsfickan, som Kalle tagit med, kollat på låtlistan och upptäckt en låt som jag kände igen. It ain't me babe, den som Johnny Cash gjorde så bra. Jag visste att Dylan skrivit den, jag tyckte mycket om duetten han gjorde med Cash på girl from the North Country. Han hade så mjuk röst (det var inspelat -69, när han slutade röka) och mamma förundrades över att han inte lät "gnällig". Jag slog påd en låten och försvann in i en värld jag fortfarande är kvar i. Den låten fick mig att LYSSNA, försöka förstå.
"Man kan inte bara titta, man måste se också" som Anders Lidström uttryckte det.
"Man kan inte bara titta, man måste se också" som Anders Lidström uttryckte det.
Jag blir nostalgisk av Dylan, och samtidigt nyfiken på OM det är bra den här gången eller om det är skit. Oftast är det det förstnämnda, andra gånger det sistnämnda.
Hot chili peppers in the blistering sun
Dust on my face and my cape,
Me and Magdalena on the run
I think this time we shall escape.
Sold my guitar to the baker's son
For a few crumbs and a place to hide,
But I can get another one
And I'll play for Magdalena as we ride.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Past the Aztec ruins and the ghosts of our people
Hoofbeats like castanets on stone.
At night I dream of bells in the village steeple
Then I see the bloody face of Ramon.
Was it me that shot him down in the cantina
Was it my hand that held the gun?
Come, let us fly, my Magdalena
The dogs are barking and what's done is done.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
At the corrida we'll sit in the shade
And watch the young torero stand alone.
We'll drink tequila where our grandfathers stayed
When they rode with Villa into Torreon.
Then the padre will recite the prayers of old
In the little church this side of town.
I will wear new boots and an earring of gold
You'll shine with diamonds in your wedding gown.
The way is long but the end is near
Already the fiesta has begun.
The face of God will appear
With His serpent eyes of obsidian.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain (ÅH! Roger McGuinns tolvsträngade fill är så niiice!)
Come sit by me, don't say a word
Oh, can it be that I am slain?
Quick, Magdalena, take my gun
Look up in the hills, that flash of light.
Aim well my little one
We may not make it through the night.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Jag reflekterar över min tid med musiken. Det känns som att jag vill betala tillbaka allt jag fått, glädje, sorg och allt annat. Jag tror jag gör det genom att spela själv, älska och hata musiken, att skriva och lyssna. Jag hoppas det räcker, jag tror nog egentligen inte något krävs tillbaka.
Jag känner just nu att om jag ska fortsätta kunna se mitt skrivande i ögonen så måste jag bli mer vis på livet. Annars kommer låtarna bara handla om TT's kaffe, skogsfylla eller lukten i min bil som retar mig nåt förfärligt. Med de ämnena hade nog Dylan kunnat fylla två skivor. Men vad vet jag, han kanske är en bluff.
Jag tror jag avslutar med en bild som jag alltid gillat. Det kan även tilläggas att jag kämpat väl med den här jävla cpskadade böghorjävla satanssidan. Bilden får radbrytningarna att flyga åt helvete så jag ägnar fem minuter åt att sätta de på rätta igen och då råkar jag radera bilden så att det bara är att ladda upp den igen och göra om radbrytningarna. Sen råkar jag sudda ut den igen och börjar NÄSTAN grina när jag måste göra radbrytningsredigeringen igen. Jag har antagligen gjort fel men skitsamma. Jag oooorkar inte....
Från samma turné som ovanstående låt skrevs till... 
Men här avslutas inget.
Jag dras till minne av dessa rader som inte glöms nånsin, nångång och när i livet de slog som hårdast i ansiktet och själen:
Now, little boy lost, he takes himself so seriously
He brags of his misery, he likes to live dangerously
And when bringing her name up
He speaks of a farewell kiss to me
He's sure got a lotta gall to be so useless and all
Muttering small talk at the wall while I'm in the hall
How can I explain?
Oh, it's so hard to get on
And these visions of Johanna, they kept me up past the dawn
Den enda låt han skrivit som börjar med enkelt V, by the way...
Snart blir det dags att söka hjälp. Idag har jag inte ätit nåt, men det kom jag ihåg.
Jag tror nog ändå att det blir dags att runda av nu.
En ny dag påbörjades för tio minuter sedan vilket gör ovanstående datum till lite av en lögn, men vem bryr sig egentligen.
Imorgon är det radio, pratande om nytt jobb (förhoppningsvis), kolla låtar med tony och anton till bluesbandet, läsa lite och sen dra mot byn efter radiandet.
Stugan till helgen, förhoppningsvis joinar Tony och Skoglind, det vore trevligt.
Over and out.
måndag 13 april 2009
Livet efter påsken...
2009-04-14
..kl 03.15
Det börjar nästan kännas barnsligt att sitta uppe vid den här tiden på en måndag. Bara för att mamma och pappa inte är hemma. Trotsen ligger i min hand, och jag kväver den av lycka.
Jag skriver även väldigt fint.
Idag har jag suttit framför tv'n, fantiserat mig bort till ett land där jag är med i Jönssonligan, sen kokat kaffe till mig, Oskar och Jonas som kom förbi på hemvägen. Vidare umgåtts med min bror. vi besökte föräldrar i stugan, åt mat med kaffe.
Vidare hemma såg vi en dokumentär om John Lennon och Griseknoen fick lära sig om Black Pantherrörelsen, John Sinclairmålet, Watergate och varför Vietnam EGENTLIGEN invaderades. Storebror höll låda, liggandes på soffan och höjde vänsternäven. Som sig bör, vältalig och Wikipediabeläst.
Jag åkte sen till replokalen ovanför busstationen för att skriva lite, det slutade med att jag rökte överallt utom under fläkten och spelade NESemulator (punch out) på den gamla datorn och gav upp.
Hittade på en serenad till bilen på väg tillbaka hem, den har stått på reservtank i tre dagar och klarar nog inte mången meter till innan soppan är slut, för att bilen inte skulle dö:
"Snälla, snälla, snälla klara dig fram till gården
jag kan tända extraljusen så vi ser
Snälla, snälla, snälla klara dig hem till gården
Jaglovaratttankadetförstajaggörimorgonmenjagkanintenuförjagharingapengarpåkortet"
Nåväl, vi tar en rökpaus än så länge.
Just ja, jag har ju haft ännu en Aha-upplevelse angående The Band. Det är alltid samma Aha-upplevelse, att de är världens bästa band någonsin.
Helt jävla bäst. Kollade än en gång dokumentären om The brown album...
Det måste lyssnas på!
http://www.youtube.com/watch?v=nJXc0NRCmRQ&feature=related
Denna låt har jag gråtit många gånger till.
Några gånger för att den är så bra, sen för att jag förstod vad den handlade när jag behövde den som minst. Sen när jag behöde den som minst och sen åter för att den är så vacker och bra.
Rick sjunger så udnerbart på den här versionen...
Without your love I have nothing at all
Like an empty hall it's a lonely fall
Since you've been gone it's a losing battle
Stampeding cattle they rattle the wall
And the dawn don't rescue me
no more...
Aaaaaw, gråt gråt.
NU ska jag ta den där ciggen
Som så många gånger tidigare pratas det om prestige. Om det stabila som inte får rubbas, samhället ska stå som det alltid gjort och de felande, alternativt utstickande länkerna ska ses på med granskande fördömmande ögon.
En människa tar ställning mot något den tycker är fel och så vänder sig den större massan mot den.
Det värsta jag vet är likgiltighet, att sitta på häcken och se på när något man tycker är fel utförs mitt framför ögonen på en. Det äcklar mig, jag blir rädd för såna människor. Jag blir räddare för den människan som står bredvid och accepterar att någon spyr oförätt psykiskt eller fysiskt över någon annan än jag blir för den som verkligen genomför handlingen. Den spyende människan kan jag förstå, jag ser varför han/hon gör så. Det är ju en självklarhet, maktkampen som håller i sig livet ut, för alla.
Men det är helt oförklarligt varför någon ska stå bredvid och se på, och acceptera något man tycker är fel. Jantelagen, likgiltigheten och ihjältigningen är den största folksjukdomen som finns. Visst, att bringa världsfred går inte. Och nej, jag tänker inte börja källsortera, det är bara naivt tycker jag.
Men det är så lite man behöver göra för att kunna sova gott om natten. Varför är det så få som gör det där lilla? Jag förstår inte, och jag blir ledsen.
Jag berättade för min lillebror idag om Manifestationen, han var där, men han ville ändå veta mer om den. Jag berättade hur det gick till från början till slut.
Det är en ganska tråkig historia i sig, med mest en massa telefonsamtal och planering. Som vilket möte som helst egentligen. Men sensmoralen tåls att upprepas gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång på gång:
Om man tycker något är fel, så kan man göra något åt det. Oftast tycker många andra samma sak, men det krävs att någon har modet att ta första steget ut ur cirkeln och ta ledarpinnen.
Jag är stolt över det vi åstadkom: En samling.
Vi visade människor att det inte går att sitta i stugorna och svälja allt. När man tycker något är fel så är det dags att göra något åt det. Även fast man inte kan döda allt ont så kan man åtminsotne väcka en reaktion hos sin nästa, bara det är en seger. Positiv eller negativ spelar ingen roll, det är i alla fall en reaktion som får en annan människa att tänka till och se på en sak med sitt hjärta och inte emd sina ögon. Därefter är det dags att ta ställning, och meningen är att alla inte ska ha samma ställning.
VILL man göra något så KAN och SKA man göra något.
På något sätt så börjar jag känna mer och mer vad det är jag ska göra. Det börjar lute åt ett håll som jag aldrig trodde det skulle luta åt. Men det dyker upp med jämna mellanrum...Det kan jag inte undvika.
Jag tror det är dags att gå och sova nu. KLockan är snart fyra och jag ska ringa viktiga samtal imorgon. Plus att det börjar dyka upp väldigt mycket versaler, vilket är ett tecken på att ögonen dör. Det har mamma sagt.
Over and out
..kl 03.15
Det börjar nästan kännas barnsligt att sitta uppe vid den här tiden på en måndag. Bara för att mamma och pappa inte är hemma. Trotsen ligger i min hand, och jag kväver den av lycka.
Jag skriver även väldigt fint.
Idag har jag suttit framför tv'n, fantiserat mig bort till ett land där jag är med i Jönssonligan, sen kokat kaffe till mig, Oskar och Jonas som kom förbi på hemvägen. Vidare umgåtts med min bror. vi besökte föräldrar i stugan, åt mat med kaffe.
Vidare hemma såg vi en dokumentär om John Lennon och Griseknoen fick lära sig om Black Pantherrörelsen, John Sinclairmålet, Watergate och varför Vietnam EGENTLIGEN invaderades. Storebror höll låda, liggandes på soffan och höjde vänsternäven. Som sig bör, vältalig och Wikipediabeläst.
Jag åkte sen till replokalen ovanför busstationen för att skriva lite, det slutade med att jag rökte överallt utom under fläkten och spelade NESemulator (punch out) på den gamla datorn och gav upp.
Hittade på en serenad till bilen på väg tillbaka hem, den har stått på reservtank i tre dagar och klarar nog inte mången meter till innan soppan är slut, för att bilen inte skulle dö:
"Snälla, snälla, snälla klara dig fram till gården
jag kan tända extraljusen så vi ser
Snälla, snälla, snälla klara dig hem till gården
Jaglovaratttankadetförstajaggörimorgonmenjagkanintenuförjagharingapengarpåkortet"
Nåväl, vi tar en rökpaus än så länge.
Just ja, jag har ju haft ännu en Aha-upplevelse angående The Band. Det är alltid samma Aha-upplevelse, att de är världens bästa band någonsin.
Helt jävla bäst. Kollade än en gång dokumentären om The brown album...
Det måste lyssnas på!
http://www.youtube.com/watch?v=nJXc0NRCmRQ&feature=related
Denna låt har jag gråtit många gånger till.
Några gånger för att den är så bra, sen för att jag förstod vad den handlade när jag behövde den som minst. Sen när jag behöde den som minst och sen åter för att den är så vacker och bra.
Rick sjunger så udnerbart på den här versionen...
Without your love I have nothing at all
Like an empty hall it's a lonely fall
Since you've been gone it's a losing battle
Stampeding cattle they rattle the wall
And the dawn don't rescue me
no more...
Aaaaaw, gråt gråt.
NU ska jag ta den där ciggen
Som så många gånger tidigare pratas det om prestige. Om det stabila som inte får rubbas, samhället ska stå som det alltid gjort och de felande, alternativt utstickande länkerna ska ses på med granskande fördömmande ögon.
En människa tar ställning mot något den tycker är fel och så vänder sig den större massan mot den.
Det värsta jag vet är likgiltighet, att sitta på häcken och se på när något man tycker är fel utförs mitt framför ögonen på en. Det äcklar mig, jag blir rädd för såna människor. Jag blir räddare för den människan som står bredvid och accepterar att någon spyr oförätt psykiskt eller fysiskt över någon annan än jag blir för den som verkligen genomför handlingen. Den spyende människan kan jag förstå, jag ser varför han/hon gör så. Det är ju en självklarhet, maktkampen som håller i sig livet ut, för alla.
Men det är helt oförklarligt varför någon ska stå bredvid och se på, och acceptera något man tycker är fel. Jantelagen, likgiltigheten och ihjältigningen är den största folksjukdomen som finns. Visst, att bringa världsfred går inte. Och nej, jag tänker inte börja källsortera, det är bara naivt tycker jag.
Men det är så lite man behöver göra för att kunna sova gott om natten. Varför är det så få som gör det där lilla? Jag förstår inte, och jag blir ledsen.
Jag berättade för min lillebror idag om Manifestationen, han var där, men han ville ändå veta mer om den. Jag berättade hur det gick till från början till slut.
Det är en ganska tråkig historia i sig, med mest en massa telefonsamtal och planering. Som vilket möte som helst egentligen. Men sensmoralen tåls att upprepas gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång på gång:
Om man tycker något är fel, så kan man göra något åt det. Oftast tycker många andra samma sak, men det krävs att någon har modet att ta första steget ut ur cirkeln och ta ledarpinnen.
Jag är stolt över det vi åstadkom: En samling.
Vi visade människor att det inte går att sitta i stugorna och svälja allt. När man tycker något är fel så är det dags att göra något åt det. Även fast man inte kan döda allt ont så kan man åtminsotne väcka en reaktion hos sin nästa, bara det är en seger. Positiv eller negativ spelar ingen roll, det är i alla fall en reaktion som får en annan människa att tänka till och se på en sak med sitt hjärta och inte emd sina ögon. Därefter är det dags att ta ställning, och meningen är att alla inte ska ha samma ställning.
VILL man göra något så KAN och SKA man göra något.
På något sätt så börjar jag känna mer och mer vad det är jag ska göra. Det börjar lute åt ett håll som jag aldrig trodde det skulle luta åt. Men det dyker upp med jämna mellanrum...Det kan jag inte undvika.
Jag tror det är dags att gå och sova nu. KLockan är snart fyra och jag ska ringa viktiga samtal imorgon. Plus att det börjar dyka upp väldigt mycket versaler, vilket är ett tecken på att ögonen dör. Det har mamma sagt.
Over and out
måndag 6 april 2009
Ode to the Angst
2009-04-06
Jag vet minsann vem du är!
Jag har genomskådat dig. Du är inte den du utger dig för att vara, du är lite av en bluff nästan. Inte ens nästan, du ÄR en bluff!
Men visst, det ska du ha en eloge för, du har dolt det ganska bra för oss alla. Vi har gått omkring och svalt varenda ord du sagt, men men, ett snesteg och så står du där med byxorna vid fötterna med sanningen uppkörd i arslet och undrar vad som hände egentligen muahahahahahaaaaw!
Det trodde du aldrig! Hah!
Vi står här, vi skrattar inte, tro inte det. Vi är varken arga, besvikna eller något liknande. Nej, nej tvärtom. Vi är glada.
För nu förstår vi äntligen, vi förstår vem du egentligen är och varför du ibland dyker upp som du är.
Varför det ibland är svårt att greppa dina tankar och påståenden. Äntligen förstår vi, och accepterar. Vi står där med öppna armar och välkomnar dig in i värmen. Äntligen är du en del av oss, efter att kanske inte alltid varit emd i gänget. Kanske för att du aldrig riktigt visat dig.
Men nu är vi eniga tillslut.
In i skallen med dig och sälla dig till de andra små, tröga kraktärsdragen och delar av personligheten.
Tillsammans skall vi härska över världen!
Fast, egentligen, jag visste ju att du fanns där hela tiden. Mig kunde du inte gömma dig för!
http://www.youtube.com/watch?v=T9CUuatwztw
sväng. Bengt Blomgren spöar ju faktiskt de flesta...
Snart är det dags att åka hem till konduktörsgatan. Laga mat, äta maten, diska direkt så det inte byggs några berg. Här bygger vi bara broar höhöhöhöhöööööö...host host..
Sen ska jag ta mig fasen sätta mig framför tv'n och spela Super Mario Bros 2 till 8bitars, just det. Inget skämt. It's the real deal.
Jag har fortfarande ont för att Ryan lägger ner...hoppas det är bluff och båg.
Jag vet minsann vem du är!
Jag har genomskådat dig. Du är inte den du utger dig för att vara, du är lite av en bluff nästan. Inte ens nästan, du ÄR en bluff!
Men visst, det ska du ha en eloge för, du har dolt det ganska bra för oss alla. Vi har gått omkring och svalt varenda ord du sagt, men men, ett snesteg och så står du där med byxorna vid fötterna med sanningen uppkörd i arslet och undrar vad som hände egentligen muahahahahahaaaaw!
Det trodde du aldrig! Hah!
Vi står här, vi skrattar inte, tro inte det. Vi är varken arga, besvikna eller något liknande. Nej, nej tvärtom. Vi är glada.
För nu förstår vi äntligen, vi förstår vem du egentligen är och varför du ibland dyker upp som du är.
Varför det ibland är svårt att greppa dina tankar och påståenden. Äntligen förstår vi, och accepterar. Vi står där med öppna armar och välkomnar dig in i värmen. Äntligen är du en del av oss, efter att kanske inte alltid varit emd i gänget. Kanske för att du aldrig riktigt visat dig.
Men nu är vi eniga tillslut.
In i skallen med dig och sälla dig till de andra små, tröga kraktärsdragen och delar av personligheten.
Tillsammans skall vi härska över världen!
Fast, egentligen, jag visste ju att du fanns där hela tiden. Mig kunde du inte gömma dig för!
http://www.youtube.com/watch?v=T9CUuatwztw
sväng. Bengt Blomgren spöar ju faktiskt de flesta...
Snart är det dags att åka hem till konduktörsgatan. Laga mat, äta maten, diska direkt så det inte byggs några berg. Här bygger vi bara broar höhöhöhöhöööööö...host host..
Sen ska jag ta mig fasen sätta mig framför tv'n och spela Super Mario Bros 2 till 8bitars, just det. Inget skämt. It's the real deal.
Jag har fortfarande ont för att Ryan lägger ner...hoppas det är bluff och båg.
söndag 5 april 2009
So Alive
2009-04-06
Åh så flådigt.
Nu är det måndag, och jag sitter här igen, "tidigt" på morgonen. Jag gillar att starta dagen tidigt tidigt och VERKLIGEN slösa bort den ordentligt. Vanligt arbetslöst folk sover till lunch, minst. Men inte jag, jag utnyttjar verkligen hela dagen till att göra ingenting.
Det var tänkt att jag skulle få åka till den kära stugan på onsdag, och åka in i Rovvis på fredag, intågandes i sprittöcknet som ligger över det stackars stugsamhället. Men icke, till allas glädje gick vi vidare i Rockkarusellen, skoj, vilket innebär att jag sätter mig på ett flyg på fredag istället mot Uppsala och återvänder lördag eftermiddag. Nåväl.
"That's the life you've chosen biatch!", som Ogge uttryckte det när jag glädje över utebliven påsk. Just ordet "life" i den meningen var väl kanske att ta i, men valet av område för Rockkarusellen har vi ju gjort själva. Så då får vi skylla oss själva. Plus att det var ju som meningen att vi skulle gå vidare, men hade de inte kunnat vänta till typ den 25 april, när vi ändå är nere. Nä nu ska jag lägga ut JÄTTEmycket pengar som jag inte har för att flyga ner dit :(
Men men, det ÄR ju faktiskt kul.
Jag är äldre nu, äldre än när jag skrev sist. Vilket i och för sig är rätt uppenbart. Men nu är jag äldre på papperet.
Jag känner mig inte så speciellt gammal, men 21 klingar ganska gammalt.
Jag kan inte låta bli att reflektera över vad jag gjorde min förra födelesdag,v arje gång jag fyller år. Förra året stod jag på Midroc och bjöd på arraksbollar och checkade av en av 10 000 mappar. Mer minns jag inte, det var nog inget speciellt just då.
Vi spelade lite då och då, jobbade inte lika hårt som nu. Kanske mest för att demoinspelningen låg i bakhuvudet då, den påbörjades i maj.
Jag hade inget hjärta runt mina tankar då, vad jag kommer ihåg i alla fall... Det man har glömt är kanske egentligen så ovesentligt att kroppen väljer att stöta bort det. Det beror nog också på den mängden information vi matas med varje dag.
Idag ser jag i dina ögon och undrar var du är
Ibland är du inte närvarande
Fast jag kanske fastnar i mina egna trådar
och "viktiga" förehavanden
Ser du hur mitt och ditt liv springer om oss?
De stannar upp ibland och väntar
Det är de stunderna vi får betalt för
Men inte utan en rätt schysst ränta
Jag ser att mitt liv ibland inte förstår ditt
Det är svårt att höra
Du ser att mitt liv ibland inte förstår ditt
Det är svårt att göra.......det
Ibland
Tydligen tänker Ryan lägga av. Vet itne om jag ska tro på det, eller vill tro på det. Han har i alla fall dragit på sig nån öronsjukdom och ska lägga musiken på hyllan, han har redan publicerat en bok med korta texter i och när som helst kommer hans "riktiga" debutbok.
Jag hoppas bara det handlar om en paus på nåt år, för om han lägger av så slutar här epoken om mannen som är vår generations Dylan. De exentriske, störda, otroligt musikaliska alldeles alldeles underbara Ryan Adams. Lämna oss inte!
Lämna oss åtminstone på topp, med ett liknande album som Gold, Heartbreaker eller Cold Roses. Inte med Cardinology, även om den verkar helt OK. Men en sista världsturne´, halvt akustisk-halvt elektriskt?
Ååååh, jag minns när jag hörde I see monsters första gången, eller versionen av Harder now that it's over på Berns hösten 2007. Eller de åtskilliga fester jag avslutat med att slå på Goodnight Hollywood Blvd.
Allting har ju ett slut. Jag trodde dock att han skulle sluta rockstjärnedöden, liggandes överdoserad på ett hotellrum med skrikande tjejer runt om honom. Sen tio år senare publiceras en åtta-cdkatalog med outgivna akustiska inspelningar. Bland annat två låtar från den sista kvällen då han sjunger konstiga låtar om att dö så man börjar spekulera i om det KANSKE var ett självmord.
"Men varför det?" frågar sig folk.
"Han var ju så duktig!"
"Adams pojke, jaaaa det går bra för honom nu. Voi herra! De blir så stora!"
Hatten av för Ryan, du är den bästa vi sett på MYCKET länge. Vem vet om det nånsin kommer en till.
Resten av inlägget ska bara vara mina favoriter med dig.
Let it ride
http://www.youtube.com/watch?v=LW-_vOKxRfs&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=P7WjCTmSm_M&feature=related
Come pick me up
http://www.youtube.com/watch?v=dRnoh86FD2A&feature=related
When the stars go blue
http://www.youtube.com/watch?v=99sjZT1qB2Q&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=rgrljNU_2w0&feature=related
Everybody knows
http://www.youtube.com/watch?v=F6RDTF3TFWE
Rescue blues
http://www.youtube.com/watch?v=NMQnKKfQ4ik&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=XS3IDFro3uo&feature=related
Oh my sweet Carolina
http://www.youtube.com/watch?v=DvIRk8wvC_A
New York, New York
http://www.youtube.com/watch?v=gtNwxs_4B1M&feature=related
Starting to hurt
http://www.youtube.com/watch?v=YZk3mx-AN88&feature=related
So alive..........!
http://www.youtube.com/watch?v=fhgHJLTqNnc
Åh så flådigt.
Nu är det måndag, och jag sitter här igen, "tidigt" på morgonen. Jag gillar att starta dagen tidigt tidigt och VERKLIGEN slösa bort den ordentligt. Vanligt arbetslöst folk sover till lunch, minst. Men inte jag, jag utnyttjar verkligen hela dagen till att göra ingenting.
Det var tänkt att jag skulle få åka till den kära stugan på onsdag, och åka in i Rovvis på fredag, intågandes i sprittöcknet som ligger över det stackars stugsamhället. Men icke, till allas glädje gick vi vidare i Rockkarusellen, skoj, vilket innebär att jag sätter mig på ett flyg på fredag istället mot Uppsala och återvänder lördag eftermiddag. Nåväl.
"That's the life you've chosen biatch!", som Ogge uttryckte det när jag glädje över utebliven påsk. Just ordet "life" i den meningen var väl kanske att ta i, men valet av område för Rockkarusellen har vi ju gjort själva. Så då får vi skylla oss själva. Plus att det var ju som meningen att vi skulle gå vidare, men hade de inte kunnat vänta till typ den 25 april, när vi ändå är nere. Nä nu ska jag lägga ut JÄTTEmycket pengar som jag inte har för att flyga ner dit :(
Men men, det ÄR ju faktiskt kul.
Jag är äldre nu, äldre än när jag skrev sist. Vilket i och för sig är rätt uppenbart. Men nu är jag äldre på papperet.
Jag känner mig inte så speciellt gammal, men 21 klingar ganska gammalt.
Jag kan inte låta bli att reflektera över vad jag gjorde min förra födelesdag,v arje gång jag fyller år. Förra året stod jag på Midroc och bjöd på arraksbollar och checkade av en av 10 000 mappar. Mer minns jag inte, det var nog inget speciellt just då.
Vi spelade lite då och då, jobbade inte lika hårt som nu. Kanske mest för att demoinspelningen låg i bakhuvudet då, den påbörjades i maj.
Jag hade inget hjärta runt mina tankar då, vad jag kommer ihåg i alla fall... Det man har glömt är kanske egentligen så ovesentligt att kroppen väljer att stöta bort det. Det beror nog också på den mängden information vi matas med varje dag.
Idag ser jag i dina ögon och undrar var du är
Ibland är du inte närvarande
Fast jag kanske fastnar i mina egna trådar
och "viktiga" förehavanden
Ser du hur mitt och ditt liv springer om oss?
De stannar upp ibland och väntar
Det är de stunderna vi får betalt för
Men inte utan en rätt schysst ränta
Jag ser att mitt liv ibland inte förstår ditt
Det är svårt att höra
Du ser att mitt liv ibland inte förstår ditt
Det är svårt att göra.......det
Ibland
Tydligen tänker Ryan lägga av. Vet itne om jag ska tro på det, eller vill tro på det. Han har i alla fall dragit på sig nån öronsjukdom och ska lägga musiken på hyllan, han har redan publicerat en bok med korta texter i och när som helst kommer hans "riktiga" debutbok.
Jag hoppas bara det handlar om en paus på nåt år, för om han lägger av så slutar här epoken om mannen som är vår generations Dylan. De exentriske, störda, otroligt musikaliska alldeles alldeles underbara Ryan Adams. Lämna oss inte!
Lämna oss åtminstone på topp, med ett liknande album som Gold, Heartbreaker eller Cold Roses. Inte med Cardinology, även om den verkar helt OK. Men en sista världsturne´, halvt akustisk-halvt elektriskt?
Ååååh, jag minns när jag hörde I see monsters första gången, eller versionen av Harder now that it's over på Berns hösten 2007. Eller de åtskilliga fester jag avslutat med att slå på Goodnight Hollywood Blvd.
Allting har ju ett slut. Jag trodde dock att han skulle sluta rockstjärnedöden, liggandes överdoserad på ett hotellrum med skrikande tjejer runt om honom. Sen tio år senare publiceras en åtta-cdkatalog med outgivna akustiska inspelningar. Bland annat två låtar från den sista kvällen då han sjunger konstiga låtar om att dö så man börjar spekulera i om det KANSKE var ett självmord.
"Men varför det?" frågar sig folk.
"Han var ju så duktig!"
"Adams pojke, jaaaa det går bra för honom nu. Voi herra! De blir så stora!"
Hatten av för Ryan, du är den bästa vi sett på MYCKET länge. Vem vet om det nånsin kommer en till.
Resten av inlägget ska bara vara mina favoriter med dig.
Let it ride
http://www.youtube.com/watch?v=LW-_vOKxRfs&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=P7WjCTmSm_M&feature=related
Come pick me up
http://www.youtube.com/watch?v=dRnoh86FD2A&feature=related
When the stars go blue
http://www.youtube.com/watch?v=99sjZT1qB2Q&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=rgrljNU_2w0&feature=related
Everybody knows
http://www.youtube.com/watch?v=F6RDTF3TFWE
Rescue blues
http://www.youtube.com/watch?v=NMQnKKfQ4ik&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=XS3IDFro3uo&feature=related
Oh my sweet Carolina
http://www.youtube.com/watch?v=DvIRk8wvC_A
New York, New York
http://www.youtube.com/watch?v=gtNwxs_4B1M&feature=related
Starting to hurt
http://www.youtube.com/watch?v=YZk3mx-AN88&feature=related
So alive..........!
http://www.youtube.com/watch?v=fhgHJLTqNnc
Nu blir jag lite ledsen..
Hoppas det inte är slut, än i alla fall.
Nu är det dags att börja repa med Jonas, vi spelar imorgon, tisdag, klockan 19:00!
Gratis gratis, kom och lyssna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)