Dylandagen fortsatte idag...
Den här hörde jag första gången förra hösten, hade laddat några låtar från Biographsamlingen i telefonen. Bara för att ha några Dylanlåtar där, var tanken. Vad jag hade glömt var att Biographsamlingen innehåller ett gäng bootlegs också. Hade hört en version av den här låten som var sådär.
När den dök upp i spelaren var jag tvungen att stanna till och sätta mig på en trappa. Jag kommer så väl ihåg det, vilket i sig inte är konstigt då det inte var så längesen. Det snöade stora flingor, sån där höstsnö som kommer ibland om nätterna men smälter bort mot morgonen.
Känslan av att man går mot andra tider på året, de kommer men är inte här än. Men de visar att de finns och snart rasar ner ibland oss.
Jag satt där och tittade ner i gatstenen, lyssnandes. LYSSNANDES igen. Det hade då gått ganska lång tid sedan jag LYSSNADE på något. Vanligtvis nuförtiden är att man hör en bra låt eller bra band och tycker om låten, texten och allt men LYSSNAR gör man inte. Den här gången gjorde jag det.
Låten kom senare att spela ganska stor roll under vintern som aldrig verkar ta slut.
http://www.youtube.com/watch?v=FNIQJtgnMog&feature=PlayList&p=14EC6EF78F45531D&playnext=1&playnext_from=PL&index=17
I can't help it
If you might think I'm odd
If I say I'm loving you not for what you are but what you're not.
Everybody will help you
discover what you set out to find
And if I can help you anytime
Come on give it to me I'll keep it with mine
http://www.youtube.com/watch?v=ht-CJTvVGmo&feature=related
Infidels, 1983 andra spåret. Sweetheart like you
Jokerman är första spåret, Licence to kill 5 spåret...tror jag...Don't fall apart on me tonight är sista låten. Många från en och två generationer före min verkar äga den här plattan på LP. Jag beställde den till julen 2005, i samma veva man beställde julklappar åt familjen från ginza... Så en julklapp till sig själv.
Jag var sjuk den julen, vinterinfluensan kombinerat med magsjuka. Åt inget av värde på 5 dagar och gick ner till 79 kilo. Morsan blev rädd för mig eftersom jag såg så jävlig ut. Jag låg i alla fall i min säng i pojkrummet, på samma plats som den står än idag. Tog ut skivan, lyssnade igenom Jokerman och sen kom den här låten.
Knopflers solo på slutet. Fantastiskt solo, det var det jag fastnade först. Och körde den på repeat medans feberdrömmarna avlöste varandra. I ett skede så lyfte sig sänggaveln och tittade på mig med stora ögon som blinkade till tonerna av Sweetheart like you.
Step out of it baby
people are jealous of you
They smile at your face but behind your back they hiss
What's a sweetheart like you
doing in a dump like this?
Jag skrev en egen version av They smile at your face but behind your back they hiss i min egen låt som skrevs under följande vår, Obsession:
Like a bruning torch at the end of a long, dark tunnel
People smile to you in your face but when you're gone they start to mumble
http://www.youtube.com/watch?v=JgkkNOctW3A
Most of the time.
Den gömde sig mitt i Oh Mercy, som köptes i en beställning från Ginza då jag bara ville ha en ny Dylanskiva. Hade hört Everything is broken och Shooting star.
Fastnade först på basriffet mellan refräng och vers, skön slinga. Sen kom trummorna in i bilden. Bakgrundsgitarren och SEN kom texten...matandet av självlögn och desperation.
Most of the time
It's well understood,
Most of the time
I wouldn't change it if I could,
I can't make it all match up, I can hold my own,
I can deal with the situation right down to the bone,
I can survive, I can endure
And I don't even think about her
Most of the time.
Våren 2006 var det nog.
Jag satt med hela skivan i min hand och sögs in i den mörka låten och vad den sade till mig
Most of the time
I'm halfway content,
Most of the time
I know exactly where I went,
I don't cheat on myself, I don't run and hide,
Hide from the feelings, that are buried inside,
I don't compromised and I don't pretend,
I don't even care if I ever see her again
Most of the time.
När jag satt där i skräddarställning på golvet till mitt pojkrum, än en gång, kändes den som ett perfekt avslut på ett brustet hjärtas bana mot golvet. Nu låg det där, jag var fri jag har sonat och tyckte att plågan skulle vara över. Sunt förnuftig och äntligen utan att intala mig själv att "det kanske inte är så", "jag lurar inte mig själv", "låt mig vara, du förstår inte..."
Jag känner faktiskt nu hur det tåras lite i ögonen och hugger till lite i bröstet.
Hoppas verkligen att alla har en liknande låt. Ett bokslut där man tillslut bara står med sig själv och vad som egentligen gäller. Inga inlindade ord...
Hela låten är ett följetång från när lögnen är som starkast tills man kommi till sans och förstår att det här, det är inte bra för mig.
Well, I've been to London and I've been to gay Paree
I've followed the river and I got to the sea
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't looking for nothing in anyone's eyes
Sometimes my burden seems more than I can bear
It's not dark yet, but it's getting there
Det är inte mörkt än, men det kommer närmre.
Spår 13 på The Essentials andra skiva. Följer Dignity och följs av Things have changed. En låt som fanns där, den kanske inte accepterades lika hårt som de två låtarna den låg mellan. Men vissa saker behöver växa i lugn och ro där bakom i mörkret innan de kliver fram i sin rätta form.
När jag läste om hur Dylan återfick skaparlusten i mitten på nittiotalet och spenderade nätterna bankandes på skrivmaskinen. Åskan slog utanför och han slet upp cigarettpaket på cigarettpaket. Hur en man som är på andra sidan av femtioårsåldern kanske börjar se tillbaka på vem han är var och blev.
Den andra Dylanskivan jag köpte, Time out of mind.
Jag fick The Essential i julklapp 2001, köpte liveplattan Hard Rain senare året därpå. Blev förälskad i One too many mornings.
Sen köpte jag Time, på Elgiganten medan de fortfarande sålde skivor. Omslaget såg så mystiskt ut och jag kände igen den här låten, Not dark yet.
Det som först fastnade var den sorgsna fiolen i mellanspelet inpå sista versen.
Många låtar klev fram i rampljuset först, Dirt road blues, Love sick (som också väntade på sig), Million miles med sitt rökiga pokerklubbsound, Make you feel my love som är så vacker och Cold irons bound som tog ledningen på bästalåtpåskivanlistan.
Not dark yet låg där hela tiden.
Den väntade på mig, så känns det i efterhand i alla fall.
I somras bodde jag och Janne ihop. Han älskar också den här skivan och köpte ett eget exemplar.
En natt hade vi våra vinstinna diskussioner under fläkten. Sen var det dags att börja avrunda. Det ösregnade utanför. Det ÖSREGNADE verkligen, det slog mot allt, hårt.
Janne tyckte vi skulle avsluta dagen med Love Sick, återkommande diskussioner om brustna hjärtan, folk som leker med kärleken och att knulla sina kompisar rörde upp känslor som I'm sick of love, that I'm in the thick of it. Han var ledsen över gamla hjärtans beteende, jag å min sida hade precis börjat bli nyfiken på vad som senare skulle bli ännu ett ledsamt kapitel. Ung och oförstörd kanske... hah!
I alla fall så lyssnade vi igenom Love Sick som bara jag och Janne lyssnar musik. Det blir ett projekt. Släcka ner ALLT, han lade sig på soffan och jag satte mig i fotöljen, eller var det golvet? Än en gång, så LYSSNADES det.
När låten var avslutad sa Janne bara:
"Fan vilken jävla låt"
Jag ville ändå avsluta med något annat.
Not dark yet, 7e spåret tror jag. Love sick är första...
Då förstod jag vad den är. Den är mitt steg efter Most of the time, det bittra uppvaknandet från den sömnen då hjärnan drömt sig in i en lögn som bara får en att spotta ur sig mörker och beska tankar över hur det kunde ha varit. Men det blev inte så, drömmen var bara en dröm om hur perfekt något kan vara. Och den enda jag har att klandra är mig själv för att jag var så blåögd och naiv. Hur kunde jag lägga mig i famnen hos henne och tro att hon inte skulle tappa mig?
Jag lät mig tappas, jag var för tung för henne, uppenbarligen. Eller så tröttnade hon, jag vet inte än idag. Jag har inte frågat henne. Jag vet inte vars vändpunkten kom. Jag vet inte när jag bara var Viktor igen, att gå från älskling till Viktor. Vars den vändningen kom vet jag inte.
En dag så satt jag bara där och grät i lägenheten, ensam med hennes hårspänne i handen och förstod att det faktiskt är över nu.
Hon tappade mig.
Men det var nog jag som tappade henne när allt kommer omkring.
Låten fanns där hela tiden, och jag lyssnade ofta på den. Men utan att förstå. Jag förstod nog inte förrän nyss när jag skrev det här. Jag vet inte om jag nånsin kommer förstå den.
Den var jag ett tag, och man ser sällan sig själv. Så hur ska jag då kunnat se den för det den var.
Den är den jag var, jag tror mest troligt jag förstår det för att jag nog är lite tillbaka till den jag var. På ett sätt.
Skillnaden är att jag är medveten nu. Då var jag, bokstavligt talat, blind av tårar. Och ung, jag var så ung. Det är inte längesen men att jag ändå kunde vara så ung för så kort tid sen. Jag förstår inte.
Men den finns där, idag, igår och imorgon.
It's not dark yet, but it's getting there
http://www.youtube.com/watch?v=uOwatOtmFMw
Jag kom på titeln nu, den står ju i och för sig högst upp här. Men det som kommer efter punkterna kom jag på nu.
Undrar vad hennes soundtrack är, jag vet att vi har ett tillsammans. Vissa låtar som river upp gamla sår och läker andra. Fast egentligen är de bara minnen, och hon är bara hon, och jag är bara Viktor.
Undrar vad hennes soundtrack är, idag bryr jag mig inte. Kanske om nåt år, men jag tror inte det. Jag tror man får en sån smäll en gång, sen är man härdad för andra. Jag tror jag är ganska härdad. Vem vet, en dag kanske jag bryr mig och förstår vad som är soundtracket. Jag vet i alla fall några låtar som passar där, en finns här. Den kom att betyda en del för en del för en del tid sen.
Jag skriver kryptiskt, kanske, men raderna är så pass luftiga att man förstår.
Jag är inte arg, ledsen, nostalgisk. Ikväll är jag ingenting, och det behövs ibland.
Ikväll är jag bara Viktor, och Bob Dylan sjunger bara för mig.
http://www.youtube.com/watch?v=sTwC_4dzHfc
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
You were trying to break into another world
A world I never knew.
I always kind of wondered
If you ever made it through.
Seen a shooting star tonight
And I thought of you.
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or
Over-step the line
That only you could see?
Seen a shooting star tonight
And I thought of me.
Listen to the engine, listen to the bell
As the last fire truck from hell
Goes rolling by, all good people are praying,
It's the last temptation
The last account
The last time you might hear the sermon on the mount,
The last radio is playing.
Seen a shooting star tonight
Slip Away.
Tomorrow will be another day.
Guess it's too late to say the things to you
That you needed to hear me say.
Seen a shooting star tonight
Slip away.
Och utan att ens tänka eller märka det, så tar jag en låt som på ett sätt sumerar hela den här kvällen och det funderande jag utsatt mig själv för i skrivande stund.Det är mycket det med Dylan för mig, hans låtar har fångat mig i stunden. Jag har upptäckt att jag valt en låt undermedvetet som handlar om det jag gör, känner eller säger.
Den här låten hörde jag första gången på just den här plattan, Unplugged, som jag låpnade av Bjösen och nu äger själv också. Han lånade ut den för unpluggedversionen av Dignity som han älskar. Men jag älskade genast Shooting star, det var så vacker text, vacker sång och vackert munspel.
Det är en låt som jag brukar spela ofta för mig själv, när jag trubadurar eller vill spela en låt för någon.
Med den säger jag godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar