Till Marit

2009-05-24

02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.

Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.

Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.

Interesting.

Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?

Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.

Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.

Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.

Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.

Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.

Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:

RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi

Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.

Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.

Over and out