Livet efter påsken...

2009-04-14

..kl 03.15

Det börjar nästan kännas barnsligt att sitta uppe vid den här tiden på en måndag. Bara för att mamma och pappa inte är hemma. Trotsen ligger i min hand, och jag kväver den av lycka.
Jag skriver även väldigt fint.

Idag har jag suttit framför tv'n, fantiserat mig bort till ett land där jag är med i Jönssonligan, sen kokat kaffe till mig, Oskar och Jonas som kom förbi på hemvägen. Vidare umgåtts med min bror. vi besökte föräldrar i stugan, åt mat med kaffe.
Vidare hemma såg vi en dokumentär om John Lennon och Griseknoen fick lära sig om Black Pantherrörelsen, John Sinclairmålet, Watergate och varför Vietnam EGENTLIGEN invaderades. Storebror höll låda, liggandes på soffan och höjde vänsternäven. Som sig bör, vältalig och Wikipediabeläst.
Jag åkte sen till replokalen ovanför busstationen för att skriva lite, det slutade med att jag rökte överallt utom under fläkten och spelade NESemulator (punch out) på den gamla datorn och gav upp.
Hittade på en serenad till bilen på väg tillbaka hem, den har stått på reservtank i tre dagar och klarar nog inte mången meter till innan soppan är slut, för att bilen inte skulle dö:
"Snälla, snälla, snälla klara dig fram till gården
jag kan tända extraljusen så vi ser
Snälla, snälla, snälla klara dig hem till gården
Jaglovaratttankadetförstajaggörimorgonmenjagkanintenuförjagharingapengarpåkortet"

Nåväl, vi tar en rökpaus än så länge.

Just ja, jag har ju haft ännu en Aha-upplevelse angående The Band. Det är alltid samma Aha-upplevelse, att de är världens bästa band någonsin.
Helt jävla bäst. Kollade än en gång dokumentären om The brown album...
Det måste lyssnas på!
http://www.youtube.com/watch?v=nJXc0NRCmRQ&feature=related
Denna låt har jag gråtit många gånger till.
Några gånger för att den är så bra, sen för att jag förstod vad den handlade när jag behövde den som minst. Sen när jag behöde den som minst och sen åter för att den är så vacker och bra.
Rick sjunger så udnerbart på den här versionen...

Without your love I have nothing at all
Like an empty hall it's a lonely fall
Since you've been gone it's a losing battle
Stampeding cattle they rattle the wall

And the dawn don't rescue me
no more...

Aaaaaw, gråt gråt.
NU ska jag ta den där ciggen

Som så många gånger tidigare pratas det om prestige. Om det stabila som inte får rubbas, samhället ska stå som det alltid gjort och de felande, alternativt utstickande länkerna ska ses på med granskande fördömmande ögon.
En människa tar ställning mot något den tycker är fel och så vänder sig den större massan mot den.
Det värsta jag vet är likgiltighet, att sitta på häcken och se på när något man tycker är fel utförs mitt framför ögonen på en. Det äcklar mig, jag blir rädd för såna människor. Jag blir räddare för den människan som står bredvid och accepterar att någon spyr oförätt psykiskt eller fysiskt över någon annan än jag blir för den som verkligen genomför handlingen. Den spyende människan kan jag förstå, jag ser varför han/hon gör så. Det är ju en självklarhet, maktkampen som håller i sig livet ut, för alla.
Men det är helt oförklarligt varför någon ska stå bredvid och se på, och acceptera något man tycker är fel. Jantelagen, likgiltigheten och ihjältigningen är den största folksjukdomen som finns. Visst, att bringa världsfred går inte. Och nej, jag tänker inte börja källsortera, det är bara naivt tycker jag.
Men det är så lite man behöver göra för att kunna sova gott om natten. Varför är det så få som gör det där lilla? Jag förstår inte, och jag blir ledsen.
Jag berättade för min lillebror idag om Manifestationen, han var där, men han ville ändå veta mer om den. Jag berättade hur det gick till från början till slut.
Det är en ganska tråkig historia i sig, med mest en massa telefonsamtal och planering. Som vilket möte som helst egentligen. Men sensmoralen tåls att upprepas gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång gång på gång på gång:
Om man tycker något är fel, så kan man göra något åt det. Oftast tycker många andra samma sak, men det krävs att någon har modet att ta första steget ut ur cirkeln och ta ledarpinnen.
Jag är stolt över det vi åstadkom: En samling.
Vi visade människor att det inte går att sitta i stugorna och svälja allt. När man tycker något är fel så är det dags att göra något åt det. Även fast man inte kan döda allt ont så kan man åtminsotne väcka en reaktion hos sin nästa, bara det är en seger. Positiv eller negativ spelar ingen roll, det är i alla fall en reaktion som får en annan människa att tänka till och se på en sak med sitt hjärta och inte emd sina ögon. Därefter är det dags att ta ställning, och meningen är att alla inte ska ha samma ställning.
VILL man göra något så KAN och SKA man göra något.

På något sätt så börjar jag känna mer och mer vad det är jag ska göra. Det börjar lute åt ett håll som jag aldrig trodde det skulle luta åt. Men det dyker upp med jämna mellanrum...Det kan jag inte undvika.
Jag tror det är dags att gå och sova nu. KLockan är snart fyra och jag ska ringa viktiga samtal imorgon. Plus att det börjar dyka upp väldigt mycket versaler, vilket är ett tecken på att ögonen dör. Det har mamma sagt.

Over and out