Jag är återfallsmissbrukare. Det känns som det i dessa dagar i alla fall..hade min The Banddag i förrgår när jag såg dokumentären igen.
Idag har jag en Dylandag, hittade det här klippet från pågående turné
Så här bra har han inte låtit på länge, det är fascinerande hur jävla tjorvig en gubbe ids vara. Men han har nog rätt kul när han sitter med sitt morgonkaffe...
"Ikväll ska jag vara riktigt jävla dålig muahahahahaaaw! Imorgon är jag nog bra tror jag. Imorgon ska jag nog sjunga dåligt på den här låten och frasera helt omöjligt på den här. Jag ska nog spela den här låten ikväll som jag inte framfört sedan 1973 och den här gamla dängan från Slow Train Coming i en sjukt bra bluesversion. DET ska jag göra. Sen ska jag vara dålig igen resten av turnén..."
Gotta Serve Somebody, den låten är en sån som jag nästan hade glömt att den fanns (spår 6 på andra skivan av The Essential), men gud vad bra den är. Mark Knopfler på gitarr och Pick Withers på trummor...
You might be an ambasadour from England or France
You might like to gamble, you might like to dance
You may be the heavyweight champion of the world...
Grymt mysig låt...
I'm sweating blood
You've got a face that begs for love
Min gamla favvo, fan vad jag har lyssnat den här låten. Jag kan nog rabbla den om man väcker mig mitt i natten. Sjukt bra version det här faktiskt. Det är något speciellt med den här låten, det är den enda som min kusin Tobias tycker om. Och han älskar den verkligen..
Jag kommer ihåg att jag fastnade för munspelssolona till en början. Sen texten och låten slog som en bomb ner i skallen.
Jag kunde sitta på bootlegsidor bara för att kolla gamla setlists när han spelat den senast och sen försöka hitta ljudspår att lyssna på...
Jag tror jag förstår hur cp vissa Dylanfans kan bli. Jag hade nog kunnat bli riktigt cp, jag har en förmåga att komma ihåg onödiga fakta som att till exempel mannen som Dylan brukade måla med under sina lugna år i Woodstock (detta var -69) hette Bruce Dorfman. De bodde grannar...
Men jag tror att det beror mycket på min nyfikenhet, jag vill veta vad saker beror på. Varför vissa låtar skrivits, under vilka omständigheter. Kanske undermedvetet, för att Dylans låtar kan vara fullmatade med metaforer.
Jag vill veta varför en människa är på ett visst sätt. Vad som driver en till, ja, vad som driver en till vad som helst.
Jag har läst Dylans biografi två gånger. Jag är sugen att göra det igen...
Det är ett lustigt beteende, jag kan glömma att äta på två dagar, men jag glömmer aldrig inspelningssessionen av Sad Eyed Lady Of The Lowlands.
Jag tror nog att Bob Dylan är min största inspirationskälla.
Även om Neil fick mig att börja spela, Stevie Ray fick mig att vilja spela RIKTIG elgitarr, Townes fick mig att vilja spela akustisk gitarr igen och The Band fick mig att förstå att de är bäst och ingen protest.
Så är nog ändå Dylan störst för mig. Det var han som fick mig att LYSSNA, vilja skriva, och hans låt Blowin' in the wind är den FÖRSTA låt jag spelat som inte var någon gammal dragspelslåt. Hösten 2001, vid ett piano ensam i Vittangi skolas aula. Tjocka, små grisklövar som försöker lägga fingrarna rätt efter instruktioner i en gammal "Rockmusik"bok. Mitt första missbruk var Dylans musik, den missbrukade jag. Och missbrukar fortfarande. Jag kan fortfarande de flesta Dylanlåtar jag lärt mig utantill.
Jag kan spela Señor om jag måste NU, jag kan plocka ut Lay lady lay och jag kan texten till Hurricane utantill.
Det är något med den mannen, hans skrivande och skapande som fascinerar mig än idag. Även fast jag granskar honom mycket kritiskt och tycker han är rätt pretentiös ibland så har jag ändå försökt förstå hans surighet. Läst mycket intervjuer med bandkollegor, producenter och allt möjligt skit. Bara för att försöka förstå och jag tror nog jag gör det nu.
Jag är nog lite som han, jag blir uttråkad och vill göra saker intressant för mig själv. Jag vill känna att det bandet jag spelar i går lite på hälarna när det väl är jag som håller i rodret. Jag ska kunna tvärvända in i en annan riktning och de ska följa på nästa taktslag.
Jag känner mer och mer hur jag plockar isär låtar till grunden och försöker bygga upp de på ett sätt som intresserar mig och känns nyskapande.
Lite som att köpa en legoborg, bygga upp den efgter ritningen så den blir snygg och fin precis som på omslaget och sen riva ner den och bygga en rymdfärja. Sen riva ner den igen och bygga en bil, ett garage och en hönsbur. Om nu hönsburen passar in där i garaget, vilket den sällan gör. Men vad gör det, det är bara att riva ner skiten och bygga nåt annat.
Det jag älskar med Dylan är mest minnena jag har, över hur en låt har träffat rätt i hjärtat när den behövts som mest eller minst. Långa, mörka nätter under våren 2005 då jag låg på den kaffemedmjölbruna soffan som då stod där sängen står nu, tittat upp i taket och lyssnat Time Out Of Mindplattan på repeat och hört hur det ekat genom öronen, lägenheten och ut i natten
"I'm sick of love, that I'm in the thick of it..."
Hur jag suttit med läxorna framför mig på mitt skrivbord i pojkrummet i Vittangi, lyssnandes på Deireplattan. Stannat upp, tagit ut texthäftet och följt texten till Joey ord för ord för ord. Drömt mig bort till de upplevelser man måste gå igenom för att kunna skriva en låt som Romance in Durango. När jag satt i bilen på väg till stugan med min CDfreestyle i knät, tog upp mor och fars gamla Dylan Greatest hitsCD ur stolsfickan, som Kalle tagit med, kollat på låtlistan och upptäckt en låt som jag kände igen. It ain't me babe, den som Johnny Cash gjorde så bra. Jag visste att Dylan skrivit den, jag tyckte mycket om duetten han gjorde med Cash på girl from the North Country. Han hade så mjuk röst (det var inspelat -69, när han slutade röka) och mamma förundrades över att han inte lät "gnällig". Jag slog påd en låten och försvann in i en värld jag fortfarande är kvar i. Den låten fick mig att LYSSNA, försöka förstå.
"Man kan inte bara titta, man måste se också" som Anders Lidström uttryckte det.
"Man kan inte bara titta, man måste se också" som Anders Lidström uttryckte det.
Jag blir nostalgisk av Dylan, och samtidigt nyfiken på OM det är bra den här gången eller om det är skit. Oftast är det det förstnämnda, andra gånger det sistnämnda.
Hot chili peppers in the blistering sun
Dust on my face and my cape,
Me and Magdalena on the run
I think this time we shall escape.
Sold my guitar to the baker's son
For a few crumbs and a place to hide,
But I can get another one
And I'll play for Magdalena as we ride.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Past the Aztec ruins and the ghosts of our people
Hoofbeats like castanets on stone.
At night I dream of bells in the village steeple
Then I see the bloody face of Ramon.
Was it me that shot him down in the cantina
Was it my hand that held the gun?
Come, let us fly, my Magdalena
The dogs are barking and what's done is done.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
At the corrida we'll sit in the shade
And watch the young torero stand alone.
We'll drink tequila where our grandfathers stayed
When they rode with Villa into Torreon.
Then the padre will recite the prayers of old
In the little church this side of town.
I will wear new boots and an earring of gold
You'll shine with diamonds in your wedding gown.
The way is long but the end is near
Already the fiesta has begun.
The face of God will appear
With His serpent eyes of obsidian.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain (ÅH! Roger McGuinns tolvsträngade fill är så niiice!)
Come sit by me, don't say a word
Oh, can it be that I am slain?
Quick, Magdalena, take my gun
Look up in the hills, that flash of light.
Aim well my little one
We may not make it through the night.
No llores, mi querida
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Dios nos vigila
Soon the horse will take us to Durango.
Agarrame, mi vida
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango.
Jag reflekterar över min tid med musiken. Det känns som att jag vill betala tillbaka allt jag fått, glädje, sorg och allt annat. Jag tror jag gör det genom att spela själv, älska och hata musiken, att skriva och lyssna. Jag hoppas det räcker, jag tror nog egentligen inte något krävs tillbaka.
Jag känner just nu att om jag ska fortsätta kunna se mitt skrivande i ögonen så måste jag bli mer vis på livet. Annars kommer låtarna bara handla om TT's kaffe, skogsfylla eller lukten i min bil som retar mig nåt förfärligt. Med de ämnena hade nog Dylan kunnat fylla två skivor. Men vad vet jag, han kanske är en bluff.
Jag tror jag avslutar med en bild som jag alltid gillat. Det kan även tilläggas att jag kämpat väl med den här jävla cpskadade böghorjävla satanssidan. Bilden får radbrytningarna att flyga åt helvete så jag ägnar fem minuter åt att sätta de på rätta igen och då råkar jag radera bilden så att det bara är att ladda upp den igen och göra om radbrytningarna. Sen råkar jag sudda ut den igen och börjar NÄSTAN grina när jag måste göra radbrytningsredigeringen igen. Jag har antagligen gjort fel men skitsamma. Jag oooorkar inte....
Från samma turné som ovanstående låt skrevs till... 
Men här avslutas inget.
Jag dras till minne av dessa rader som inte glöms nånsin, nångång och när i livet de slog som hårdast i ansiktet och själen:
Now, little boy lost, he takes himself so seriously
He brags of his misery, he likes to live dangerously
And when bringing her name up
He speaks of a farewell kiss to me
He's sure got a lotta gall to be so useless and all
Muttering small talk at the wall while I'm in the hall
How can I explain?
Oh, it's so hard to get on
And these visions of Johanna, they kept me up past the dawn
Den enda låt han skrivit som börjar med enkelt V, by the way...
Snart blir det dags att söka hjälp. Idag har jag inte ätit nåt, men det kom jag ihåg.
Jag tror nog ändå att det blir dags att runda av nu.
En ny dag påbörjades för tio minuter sedan vilket gör ovanstående datum till lite av en lögn, men vem bryr sig egentligen.
Imorgon är det radio, pratande om nytt jobb (förhoppningsvis), kolla låtar med tony och anton till bluesbandet, läsa lite och sen dra mot byn efter radiandet.
Stugan till helgen, förhoppningsvis joinar Tony och Skoglind, det vore trevligt.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar