2013-10-07/08
Jag kommer att tänka på min farmmo, idag kom ett paket från henne så det är ju i och för sig inte så konstigt. Ett paket med sockar i som hon stickat. Ett par jävligt fina sockar som får sin premiärtur i detta nu.
Hon är konstig min farmmo.
Konstig, snäll, glad i livets goda, överdramatisk, redig och rättvis. Temperamentsfull och en älskare av kultur.
Ibland önskar jag att hon var lite närmare. Vi har kunnat sitta nätter igenom och prata om allt möjligt, mest såklart om oss själva. Det är ju det vi tycker bäst att prata om, i munnen på varandra.
Vi förstår varandra, eller rättare sagt förstår hon mig. Hon och jag hör ihop på många sätt. Om jag tänder till och börjar brinna så förstår hon varför. Hon låter mig brinna. Ibland kan jag känna att hon vill låta mig brinna för att inte slockna, hon är nog rädd för att jag ska slockna.
Jag tror inte hon vill att jag ska slockna som hon kanske tror att farsan har gjort. Men det har han inte, han har inte slocknat. Han brinner bara inte med lika stark låga, han sparar på elden.
Och jag brinner på samma sätt som han gjort. Men jag brinner med en helt annan eld, jag brinner med färg, toner och ord. Min eld brinner lika starkt men den syns tydligare, på långt håll kan du se den, på långt håll kan du känna den.
Farsans eld känner du när du är riktigt nära, och då brinner den så starkt, då värmer den ända in i själen.
När jag åker långt själv ringer jag alltid farmmo. Hon kan prata i timmar, jag kan bara sitta och lyssna, känna mig besegrad och bara låta tiden gå. Låta henne tömma ur sig allt som jag inget förstår, för att sedan utan förvarning braka in på något som tänder en gemensam eld.
Sen sitter vi fast, tiden far iväg, jag glömmer bort att köra, måste stanna.
Av alla i min familj, bröder, föräldrar, kusiner, mommos, moffas, faffas och allting, så är det nog fammo jag liknar mest. Fammo och farsan. Det retar mig något alldeles oerhört, och det retar nog farsan något alldeles oerhört att han är så lik fammo. Han vet nog om det också, precis som jag vet.
Men vi är alla kombinationer av våra föräldrar, det är såklart sant. Och där fammos överdramatiseringar kan gå in i absurdum, där besitter nog både jag och farsan min faffa, Äijäs förmåga att dra gränser.
Såna här dagar, veckor och tider önskar jag alltid att hon fanns närmare. Visst kan jag ringa henne, men det blir inte samma sak. Det måste få gå en dag eller två så vi kan gå in i varandra litegrann. Jag måste få gå runt lite och hon måste se att det är nåt så hon bara kan börja pladdra och sen kan vi utan förvarning glida in på det det verkligen handlar om.
Det bästa med att prata med fammo är att vi inte ens behöver prata om vad det nu är jag vill prata om. Det räcker för mig att sitta där, timme ut och timme in, på motsatta sidan av bordet. Kaffet som kokas, dricks och kokas på nytt. Pladdret som aldrig verkar ta slut och ibland aldrig verkar handla om nåt. Och så plötsligt har jag förstått att hon har förstått och vävt in allt jag vill veta i det fullkomliga nonsens hon pratar om.
Då förstår jag att hon är ett geni, utan att hon själv vet om det.
Eller hon vet nog om att hon är ett geni, hon tycker ju om sig själv rätt mycket.
Som Kafka eller Hemmingway har hon bakat in flera lager i det enkla, det självklara.
Såna här tider behöver jag bara ha min fammo nära. Höra henne linka omkring i huset, nynnandes på nånting. Hon nynnar alltid, och det har alltid skänkt en sån frid.
Hur hon går där i sin egen värld, så stor och så liten. En värld som är alldeles lagom, men framförallt hennes egen. En värld kantrad av ett liv som tagit väldigt mycket och givit ännu mer. Ett liv som varit alldeles lagom med inslag av stor sorg och otrolig lycka.
Jag tror hon är nöjd där hon linkar fram till kökspallen och sträcker sig allt vad hon kan för att nå upp till översta hyllan.
Att titta tillbaka på ett sådant liv, att kunna pladdra bort även den bäste, att kunna skänka en otrolig värme och tröst med ett lätt nynnande och att fortfarande helt kunna gå in i sin egen lilla värld, det måste vara väldigt skönt.
Och jag önskar hon var här nu, eller jag där. Vilket som.
Jag brinner, jag brinner och brinner. Det bränns, det gör ont, det gör jätteont. Det brinner alldeles för mycket, jag är rädd att det kommer brinna ut eller slockna.
Jag saknar dig jättemycket, jag kommer snart och hälsar på. Jag älskar dig.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar