2010-10-13
Han satt i bilen, fokuserat ignorerande vägen
Radion skrek ut till ingen alls
Mest som utfyllnad av tystnaden
Ögonen fokuserade horisonten men följde inte dess framfart mot honom
Istället fortsatte de att följa nästkommande horisont
Allting upprepades gång på gång
I ögonvrån fladdrade reflexer från vägpinnarna förbi som fotoblixtar
Det hade regnat, eller så regnade det fortfarande
Han visste inte säkert
Tanken slog honom inte ens
Han var mindre inställd på resan
Tankarna brottades i huvudet på honom
Reptilhjärnan hade tagit över bilkörningen med hjälp av muskelminnet och trogna vanor
Han var på väg till henne
Allt upprepades gång på gång
Han var inte glad
Det var han verkligen inte
Det fanns ingenting med detta möte som inbringade hopp eller förväntningar
Inte ens besvikelse något mer
Hon ville
Han ville inte men han åkte ändå dit
Varför visste han inte
När ankaret kastades i vattnet om kvällarna och larmet försvann från öronen
Kunde han urskilja det svaga bruset av det som återstod
Spillran av han själv
Den dök upp i varje spegelbild av honom
I den avstängda TV’n, i fönstrets reflex in mot lägenheten
I hallspegeln, i toalettspegeln
Och nu under färden även i bilens speglar
De suckade, skakade på sina huvuden och betraktade honom med sorgsna, uppgivna ögon
Från backspegeln och bägge positionsspeglarna
Han försökte ignorera dem
Men visste att det bara var han själv som suckade
Inte ens radions skrik kunde döva sucken som kom långt inifrån
Reptilhjärnan inbillade sig att hon skulle tysta bruset
Instinktivt lurades han av reptilhjärnan
Hon gjorde bara saken värre
Han blev värre
Ömkligare
Mer patetisk
Sorglig
Jag vill inte
Jag sitter här och vill inte
Det är inte jag som kör
Jag är bara en ofrivillig medpassagerare
Inte kidnappad
Mer som en trogen vän som följer med
Men som har förlorat hoppet
Han fortsatte köra
Snart var han framme hos henne
För att fortsätta ta sitt liv
Allting upprepades gång på gång
Over and out
onsdag 13 oktober 2010
1'or & 0'or till text 12
2010-10-13
Jag drömmer mitt på dagen
Allt går som i ett töcken
Som i tunnlar, där det vid sidan om blir grusigt
Tanken far iväg hela tiden
Sedan går jag och lägger mig
Jag vaknar klockan tre på natten
Kliver upp, pinkar och känner mig trött, som om det vore morgon
Dricker ett glas vatten och stirrar tomt
På just ingenting
Står på balkongen och röker
Det är inte ens kallt
Tittar ut mot husen för att se om någon annan också är vaken
Det är släckt överallt
Tänker på just ingenting
Men undrar vad det är min hjärna vill väcka min kropp mitt i natten för att se
Over and out
Jag drömmer mitt på dagen
Allt går som i ett töcken
Som i tunnlar, där det vid sidan om blir grusigt
Tanken far iväg hela tiden
Sedan går jag och lägger mig
Jag vaknar klockan tre på natten
Kliver upp, pinkar och känner mig trött, som om det vore morgon
Dricker ett glas vatten och stirrar tomt
På just ingenting
Står på balkongen och röker
Det är inte ens kallt
Tittar ut mot husen för att se om någon annan också är vaken
Det är släckt överallt
Tänker på just ingenting
Men undrar vad det är min hjärna vill väcka min kropp mitt i natten för att se
Over and out
tisdag 13 juli 2010
Att skriva vanligt
2010-07-13
Jag tänker bara skriva vanligt. Inga verser, texter, mindre historier eller liknande som tidigare lagts upp. Jag tänker inte sluta skriva så, å nej, bara inte skriva så nu. Faktum är att den senaste tidens skrivande som så har återgett mig skaparglädje på många plan och effektiviserat mitt tankesätt angående skrivande. Genom ett pressande av text antingen i olika berättarformer, ”novell”aktigt. Jag vill inte kalla det noveller, jag tycker det är en otroligt löjlig benämning på ett skrivande av mig som gemene man inte är författare. Att jag skulle kalla det noveller vore mer som att fiska efter någon slags statusstämpel som kreativ person, vilket inte behövs, det syns ju klart och tydligt i texterna att jag är kreativ. Nej jag kallar de hellre ”längre texter”, det som kan ses som ”dikter” (ännu löjligare, jag skulle aldrig kalla det dikter, Leonard Cohen skriver dikter, Pär Lagerkvist skriver dikter) är för mig ”texter” och det som är låttexter är låttexter. Oftast ofärdiga.
Det är MITT begär för bekräftelse som får mig att lägga upp detta, det framförallt men också glädjen i att visa upp det jag skapat. Att det finns där, att det kommit från mig och att jag är stolt över det.
Vem skulle vilja läsa om mitt liv? Ett tämligen ointressant liv som mest består av rep, lathet och spontanumgängen vem som helst råkar ut för. Jag tror personligen att sånt jag skriver i stil med det jag lagt upp, förutom ”texterna” som lätt blir tråkiga, är mer intressant än att läsa om vad jag har för kläder på mig då min klädstil inte heller är någon kioskvältare. Jag skulle aldrig läsa om en sån som mig, däremot skulle jag intresseras av det kreativa som får personen att vilja skriva ”offentligt”, hur offentligt man nu kan kalla Internet. Vem hittar hit egentligen? Driver kreativiteten någon att skriva som så här? Eller är det bara begäret att vara nåt man inte är?
Jag har snubblat över några deformerade stubbar i blogosfären på mina vandringar i Internets lustgård. Vissa av dem önskar man verkligen en ironisk grundmening, tyvärr är så sällan fallen. Vilket gör det ännu roligare att läsa. Felstavat, svåra (i all välmening och i god tro poetiska bilder) bilder och allmän löjedom. Jag skriver högtravande endast på grund av att inte falla på eget grepp.
Det som gör det hela ännu roligare är att se personer som följer dessa bloggar. Fantastiskt. Detta är humor på högsta nivå, människor som uppenbarligen är i en så total avsaknad av liv att man vänder sig till någon som skriver om sina kläder som om det vore jordens salt. Detta är fantastiskt o ni som voro hitsnubblade eller känner till adressen.
Dessa personer vill jag sätta mig bland och lyssna på deras konversation, särskilt de som är jämngamla med mig själv. När man är fjorton år så ska inte livet cirkulera kring annat än en själv och det som gör ens dag. Dock ter det sig märkligt att livet för en 20-25 åring inte räcker längre än näsan. Det roar mig, vissa blir arga, men jag skrattar bara. De måste ha placerats här på jorden för att vi som kan se det roliga ser det roliga. De andra som blir arga är minst lika löjeväckande som de glansögda bisittarna vid skärmarna, följandes orden av en som inte kan uttrycka sig i skrift.
En vacker dag kommer vi skratta alla åt det här. Förhoppningsvis. Fast egentligen, det glädjer de som skriver och de som läser. De som läser giver bekräftelse till de som skriver som skriver för att de kräver bekräftelse. De som gillar att bli arga kan bli arga på de som skriver och läser. Vi som skrattar åt sådant som här ovan får något att skratta åt. Alla blir glada.
Det skall tilläggas att jag innerligt önskar att världen räcker längre än näsan för de som snart skall hjälpa detta samhälle framåt. Vi kommer ha pinsamt lite nytta av kännedomen om den nya Twilightfilmen, de nya jeansen, den nya ski-doomodellen och liknande information när vi står på avgrundens rand med en utsliten hemtjänstpersonal, en ökad främlingsfientlighet, växande allmän dumhet och ändrande av grundlagar utan vår vetskap.
Däremot får de obrydda till slut nog och några kliver ifrån, börjar bry sig och de som redan bryr sig bryr sig mer. Det ena tar ut det andra.
Så jag säger bara: Fortsätt skriva! Jag får nåt att skratta åt, någon får nåt att vara arg på, någon får nåt att läsa och någon får sin bekräftelse. Så länge man stillar sitt begär hålls doktorn på mottagningen.
Kom bara ihåg att vad som är viktigt för en är oviktigt för en annan. Man kan hjälpas åt bägge hållen. Jag väljer att betrakta för tillfället. Stå vi sidan av och invänta kärleken, i vilken form den nu må uppstå.
Avslutningsvis: "Killar killar! Pungen först!"
Over and out
Jag tänker bara skriva vanligt. Inga verser, texter, mindre historier eller liknande som tidigare lagts upp. Jag tänker inte sluta skriva så, å nej, bara inte skriva så nu. Faktum är att den senaste tidens skrivande som så har återgett mig skaparglädje på många plan och effektiviserat mitt tankesätt angående skrivande. Genom ett pressande av text antingen i olika berättarformer, ”novell”aktigt. Jag vill inte kalla det noveller, jag tycker det är en otroligt löjlig benämning på ett skrivande av mig som gemene man inte är författare. Att jag skulle kalla det noveller vore mer som att fiska efter någon slags statusstämpel som kreativ person, vilket inte behövs, det syns ju klart och tydligt i texterna att jag är kreativ. Nej jag kallar de hellre ”längre texter”, det som kan ses som ”dikter” (ännu löjligare, jag skulle aldrig kalla det dikter, Leonard Cohen skriver dikter, Pär Lagerkvist skriver dikter) är för mig ”texter” och det som är låttexter är låttexter. Oftast ofärdiga.
Det är MITT begär för bekräftelse som får mig att lägga upp detta, det framförallt men också glädjen i att visa upp det jag skapat. Att det finns där, att det kommit från mig och att jag är stolt över det.
Vem skulle vilja läsa om mitt liv? Ett tämligen ointressant liv som mest består av rep, lathet och spontanumgängen vem som helst råkar ut för. Jag tror personligen att sånt jag skriver i stil med det jag lagt upp, förutom ”texterna” som lätt blir tråkiga, är mer intressant än att läsa om vad jag har för kläder på mig då min klädstil inte heller är någon kioskvältare. Jag skulle aldrig läsa om en sån som mig, däremot skulle jag intresseras av det kreativa som får personen att vilja skriva ”offentligt”, hur offentligt man nu kan kalla Internet. Vem hittar hit egentligen? Driver kreativiteten någon att skriva som så här? Eller är det bara begäret att vara nåt man inte är?
Jag har snubblat över några deformerade stubbar i blogosfären på mina vandringar i Internets lustgård. Vissa av dem önskar man verkligen en ironisk grundmening, tyvärr är så sällan fallen. Vilket gör det ännu roligare att läsa. Felstavat, svåra (i all välmening och i god tro poetiska bilder) bilder och allmän löjedom. Jag skriver högtravande endast på grund av att inte falla på eget grepp.
Det som gör det hela ännu roligare är att se personer som följer dessa bloggar. Fantastiskt. Detta är humor på högsta nivå, människor som uppenbarligen är i en så total avsaknad av liv att man vänder sig till någon som skriver om sina kläder som om det vore jordens salt. Detta är fantastiskt o ni som voro hitsnubblade eller känner till adressen.
Dessa personer vill jag sätta mig bland och lyssna på deras konversation, särskilt de som är jämngamla med mig själv. När man är fjorton år så ska inte livet cirkulera kring annat än en själv och det som gör ens dag. Dock ter det sig märkligt att livet för en 20-25 åring inte räcker längre än näsan. Det roar mig, vissa blir arga, men jag skrattar bara. De måste ha placerats här på jorden för att vi som kan se det roliga ser det roliga. De andra som blir arga är minst lika löjeväckande som de glansögda bisittarna vid skärmarna, följandes orden av en som inte kan uttrycka sig i skrift.
En vacker dag kommer vi skratta alla åt det här. Förhoppningsvis. Fast egentligen, det glädjer de som skriver och de som läser. De som läser giver bekräftelse till de som skriver som skriver för att de kräver bekräftelse. De som gillar att bli arga kan bli arga på de som skriver och läser. Vi som skrattar åt sådant som här ovan får något att skratta åt. Alla blir glada.
Det skall tilläggas att jag innerligt önskar att världen räcker längre än näsan för de som snart skall hjälpa detta samhälle framåt. Vi kommer ha pinsamt lite nytta av kännedomen om den nya Twilightfilmen, de nya jeansen, den nya ski-doomodellen och liknande information när vi står på avgrundens rand med en utsliten hemtjänstpersonal, en ökad främlingsfientlighet, växande allmän dumhet och ändrande av grundlagar utan vår vetskap.
Däremot får de obrydda till slut nog och några kliver ifrån, börjar bry sig och de som redan bryr sig bryr sig mer. Det ena tar ut det andra.
Så jag säger bara: Fortsätt skriva! Jag får nåt att skratta åt, någon får nåt att vara arg på, någon får nåt att läsa och någon får sin bekräftelse. Så länge man stillar sitt begär hålls doktorn på mottagningen.
Kom bara ihåg att vad som är viktigt för en är oviktigt för en annan. Man kan hjälpas åt bägge hållen. Jag väljer att betrakta för tillfället. Stå vi sidan av och invänta kärleken, i vilken form den nu må uppstå.
Avslutningsvis: "Killar killar! Pungen först!"
Over and out
söndag 13 juni 2010
efter en helg
2010-06-13
inatt ska jag inga frågor ställa
jag ska låta dig vara
jag ska bara säga som det är
om du vill får du svara
inatt ska jag inga frågor ställa
jag ska låta dig vara
jag ska bara säga som det är
om du vill får du svara
fredag 11 juni 2010
Ibland så står man där med snoppen i brevinkastet
2010-06-11
I dagens arla morgontimmar
har jag funderat
vad jag gör för fel
varför det inte är reparerat
min tilltro, kärlek, självförtroende
varför vill de inte vara hela?
jag får inget känna
jag får inget dela
men jag vill
med dig
om du vill
med mig
Over and out
I dagens arla morgontimmar
har jag funderat
vad jag gör för fel
varför det inte är reparerat
min tilltro, kärlek, självförtroende
varför vill de inte vara hela?
jag får inget känna
jag får inget dela
men jag vill
med dig
om du vill
med mig
Over and out
tisdag 25 maj 2010
Med tiden i stormens öga
2010-05-25
Det skakade i golvet, ett dovt muller av skratt, prat och rop försökte klämma sig genom betongväggen. Vissa ord gick fram mer än andra men det gick knappt att urskilja vad som sades, fast det var inget han önskade heller. Han ville bara vara ifred just nu, samla sig, dricka en öl och röka en cigarett. Kanske en kopp kaffe också. Han var trött, sov alldeles för lite men hade ”lärt sig att leva med det”. Det gick i vågor under dagen, morgonen kunde vara hur lätt som helst eller hur svår som helst men han ville ändå stiga upp tidigt. Dagarna försvann nog fort utan att man trynade bort timmar och minuter i sängen. Därefter kom det småsmällar av trötthet under dagens gång, för att helt försvinna på kvällen och natten när han ville vara trött. När dörren stängdes och pratet dog bort så började tankarna fara ut i världen, både hans egen och den med andra delade.
Där kunde han stanna hela natten, det var inte ovanligt att totalsömnen, med smålurar under dagen inräknade, låg på tre till sex timmar. Detta pågick tills kroppen tog slut och han kunde sova upp till två dagar i sträck.
Kaffet smakade skit, det brukade det göra på såna här ställen. Folk hade inte tid att fokusera på att koka gott kaffe, han brukade koka själv men orkade inte idag. Mullret från väggen hade inte avtagit, snarare tilltagit, likaså skakningarna i golvet. Han försökte att tänka på annat, ögonen fastnade på glöden från cigaretten som sakta drog sig ner mot filtret, röken steg mot ingenting. Snirklade sig och tvinnande sig kring sig själv. Han lyfte cigaretten mot munnen men fokus stannade på samma ställe där cigaretten varit. Tankarna for iväg igen.
Han undrade om de visste att han satt där på andra sidan väggen. De som utlöste mullret och skakandet i golvet. Att han satt där och undrade om han egentligen borde sitta där, han kanske ville vara någon annanstans. Satt han där och väntade av rätt anledning? Han hade suttit på olika platser runt om i världen, ibland vid en liknande vägg och hört samma sorl. Fast språken varit olika så var det ändå samma sorl, sorlet hade inget speciellt land eller tunga.
Han hade suttit där tidigare och med ett leende på läpparna lyssnat efter ord och ibland hört några. Han hade känt en känsla av spring i benen som hos en liten pojke som väntar på att skoldagen ska ta slut och man får springa ut i solen, regnet, snön eller hur vädret nu kunde vara. Bara ut där man hör hemma.
Han hade glatts åt att sitta där, i stormens öga, dock ändå medveten om turbulensen runt omkring. Medveten om vad som förväntades av honom, av de bakom och den sorlande massan som, med åren, alltmer växt till en i hans ögon omöjligt stor skara.
Med tiden kom rynkor runt ögonen, ett knä som kunde hugga till ibland från en gammal olycka i skogen, något försämrad hörsel. Men framförallt så kom frågor med tiden. I 25 år hade han suttit och lyssnat på sorlet och med tiden så hade springet i benen avtagit först till en lätt rush, vidare till en rask promenad och tillslut ett sakta lunkande. Han frågade sig vart det där springet tagit vägen. När exakt började den känslan som varit en sådan morot försvinna, och VARFÖR började den försvinna?
Mest troligt avtog den till en början av rutin, som vilket jobb som helst. Allt är ju spännande i början, även om början var spännande längre än de andra jobben han haft. Fast hur man än vrider och vänder på det, och hur pass annorlunda rutinen är så blir det till sist en rutin i alla fall. Det är väl människans natur? Att springa i hjulet tills gängorna lossnar och man måste leta sig ett nytt hjul, eller tills man faller död ner och någon annan tar plats i hjulet.. Morgonen randas, när den nu gör det spelar ingen roll, det är fortfarande morgon. Ögonen slås upp och den sista sömnen gnuggas ur, människan sätter sig upp. Skådar runtom sig i rummet för att lokalisera platsen efter flyktvägar, kanske fönstret? Nej, det är för enkelt. Människan klär sig, vilken typ av kläder varierar. Människan inmundigar frukost, kanske, han brukade själv sällan äta frukost. Hans frukost bestod allt som oftast av tandkräm från tandborsten, vatten från duschen, kaffe och cigaretter. Ibland fick frukost-TV räcka.
Människan tar sig till jobbet och gör bort mellan åtta och tolv timmar innan det är dags att ta sig hem igen. Dessa åtta till tolv timmar spenderas mest troligt med något som människan inte direkt prioriterar i sitt liv, vilket har en tendens att göra det ”tråkigt”. I hans fall hade det inte varit så tidigare, men nu var det som vilket jobb som helst: Trist.
Människan äter middag, spenderar tid med eventuell familj, vänner och hobby. Somnar och vaknar på samma sätt som dagen innan. Varje dag, förutom då människan är ledig då människan gör något annat på rutin. Utom han, han var aldrig ledig.
Han åt, sov och bajsade sitt jobb. Det var ständigt omkring honom. Även om det var självvalt så var vägen till dagens läge inte självvalt, han ville inte se det som ett jobb. Det var aldrig intentionen att det skulle bli ett jobb han gick till varje dag. Men som all annan rutin så blev det ett hjul tillslut.
- Börjar ni bli klar? föreståndaren för stället stack in huvudet i rummet.
- Är det redan dags? frågade han.
- Nej, nej inte ännu. Det är ingen stress. Jag ville bara se om du hade allt du behövde och att allt kändes bra.
- Allt är bra, det är ett väldigt fint ställe det här. Trevligt folk, bra mat.
- Vi är väldigt glada att ni är här, det har varit lite av en ”dröm” för mig speciellt eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, vad roligt att ni är nöjd. Säg bara till om det är något. Vi räknar på en halvtimme ungefär.
- Tack det låter bra.
- Jag ska låta er vara ifred nu.
- Ingen fara.
Föreståndaren nickade med ett leende och stängde dörren efter sig. Han gillade honom, ung driftig kille med fötterna på jorden. Men han var på sin vakt, han hade sett en glimt av knipslughet i ögonen på föreståndaren tidigare när de talades vid. Yrkesskada, alltid på sin vakt. Föreståndaren påminde honom mycket om hur han själv en gång varit. Företagssam, framåt, energisk och fokuserad. En som såg en situation och tog kontroll över den. Någon som ställde sig i centrum frivilligt och tog den platsen han önskade.
Han gladdes åt tanken om föreståndaren, men tankarna for iväg igen när han såg rent kronologiskt hur hans fokus som legat i samma bana som föreståndaren allt mer vek åt olika håll. Hur han mer och mer klev ut från platsen i centrum och oftare sökte sig till ensamheten. Där han kunde tänka som han ville, vara som han ville och göra som han ville. Inte fokusera på det som förväntades av honom från andra utan det han själv ville göra. I och med att han trivdes mer och mer med det så försvann lussten av att ta kontroll och ställa sig i centrum igen. Det blev jobbigare och jobbigare. Han nedslogs av tanken på hur det han älskade åt honom. Varför blev det så?
Tvivlet eskalerade med åren. Vad ville han? Att närma sig de 50 och känna sig som en vilsen tonåring förstärkte inte direkt hans självförtroende. Åldersnoja skulle nog de flesta säga. Nej, snarare en livskris och allmän känsla av vilsenhet och att inte tillhöra något. Tillhör man inte sig själv så står man helt plötsligt ensam i världen med allt oväder som följer med på köpet. Han oroades av det, han ångrade ingenting men visste inte om han ville fortsätta på den här vägen.
Vad fanns kvar egentligen? Han kände hur han stod och balanserade på en gammal våg med guld och vackra minnen i ena vågskålen. I den andra låg det skit och saker han bara ville springa ifrån. Han stod där i centrum än en gång i stormens öga och såg hur vikten av skålen med skit pressade skålen med guld högre och högre upp i skyn, förbi honom, vidare upp tills han knappt såg den något mer. Kvar fanns i överlag bara skit. Han klev ner i skiten och körde ner armarna i sörjan, det stank av ruttet kött, ammoniak som stack i ögon och näsa. Han grävde febrilt och kastade famnar med skit åt sidan för att komma ner mot botten av vågskålen. Det måste ha fallit ner något guld på vägen upp, något som ramlat ner i allt det gråbruna, det måste gå att urskilja ett skimmer av det detta en gång varit. Ingenting. Hur han än grävde så rasade bara skiten tillbaka, han kände hur svetten började rinna längst med ryggen, först varmt, sedan började det kännas kallt, som om någon hällde kallt vatten över honom. Det ilade genom hela kroppen när naglarna skrapade mot kopparskålens yta, han såg på sina händer, smutsiga, lortiga, naglarna var brutna och blödde lite vid banden. Han såg ner på sina fötter, kopparn hade börjat ärga där skiten legat och pyrt ut sina syror under vad som verkade vara en evighet. Inom kort rasade en liten hög ner över hans fötter och begravde åter kopparn i en gråbrun nattsömn. Han ryckte till och insåg att han suttit och stirrat på samma fläck på väggen mitt emot i minst en kvart.
Sorlet bakom väggen hade ännu inte upphört.
Han reste sig upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet, det var, trots att huset var en betonglåda från 50-talet, en byggnad med stora fönster. Han såg på regndropparna som slog mot rutan så hårt att man nästan fick känslan av att de utsattes för livsfara där ute och försökte ta sig in på alla sätt de kunde komma på. Vilket endast var att slå så hårt de kunde mot det tjocka glaset, splittras och rinna ner motmarken för att kanske någon gång i framtiden när de genomgott det eviga kretsloppet försöka ta sig in genom samma fönster igen och gå samma öde till mötes än en gång.
Är det kanske så enkelt? Tanken slog honom. Är det kanske så enkelt att meningen är att man sällar sig i leden, försöker spränga den dörr som man anser vara ingången till friheten men misslyckas och allt börjar om igen. Man blir aldrig fri, det är kanske jakten till att förstå det som är själva meningen med att vara fri. Att välja jakten efter frihet eller bestämma sig för att det är omöjligt. Han hade aldrig ställt sig i ledet, inte ens när han var så fattig att han fick äta ur soptunnor och dricka avloppsvatten. Inte ens när han skamsen tvingades stjäla, inte ens då sällade han sig i ledet och blev en av de som gav upp. Han hade alltid spanat mot fjärran och undrat hur pass långt försprång hans hjärta hade och om han skulle hinna ikapp det innan solen gick ner. Sedan fortsatt att springa, följt sitt hjärta hela vägen. Någonstans hann han ifatt det, då var det redan för sent. Det var trött och märkt av allt det sett på vägen innan han kom ifatt. Han tog det på sina axlar och tvingade sig att fortsätta med både sig själv och sitt hjärta som last.
Han ville inte förstå att han var slagen omkull och fördärvad. Han hade ställt sig i ett annat led på vägen, ett som inte var lika tydligt, men väl ett led. Han hade blivit så nedslagen av det att all kraft runnit ur honom, hjärtat hade hoppat av hans axlar och försvunnit ut i natten.
Kanske var det så, kanske var det så att detta varit hans fönster. Fönstret som lett in till hans frihet som han kastat sig mot och krossats. Splittrats från sitt hjärta, sina ideal och principer. Sin kärlek, sitt hat och sin gnista. Kvar blev bara likgiltigheten och det rutinmässiga. Resterande delar hade börjat rinna ner mot marken för att återsluta sig till kretsloppet och någon gång, någonstans kasta sig mot samma fönster igen.
Han suckade, tittade på klockan. Sju minuter kvar. Mullret hade avtagit bakom väggen och ersatts av ett nytt muller ovanför honom. Han tände ännu en cigarett, asken var nu tom, han skrynklade ihop den, vände sig om, siktade och kastade den mot papperskorgen som stod i det närliggande hörnet. Den hopknycklade asken studsade mot kanten och landade på golvet.
- Friskt vågat, hälften vunnet, mumlade han.
Han tittade mot den öppna väskan som låg på golvet. Inuti låg allt som hade betytt allt. Friheten personifierad i ett enda konstverk. Så hade han trott i alla fall. Men nu började han förstå att det ändå bara hade varit ett försök till en genväg till friheten, en flyktväg. Förblindad av det vackra, enkla och klara så hade han förvillats bort från den vägen som skulle ha lett honom dit han var ämnad att gå. Tvekandes satte han sig på golvet bredvid väskan och beskådade den. Blicken fastnade igen. Någonstans i bakgrunden hörde han rösten av föreståndaren. Hans röst och föreståndarens röst lät som om de pratade i en burk full med vatten.
- Är ni redo?
- Inte riktigt än, hoppas att det är ok?
- Självklart, närhelst ni är redo.
- Jag kommer ut när jag är klar.
Han hörde dörren knäppa igen bakom sig.
Regnet smattrade hårdare och hårdare mot rutan. Mullret ovanför honom hade ersatts av ett i takt frenetiskt dunkande. Dunk-dunk-dunk-dunk. Han kopplade bort det och det förvandlades till samma vattenburksliknande muller som föreståndaren och hans egen röst förvandlats till. Han stirrade på väskan. Papperet som låg på golvet framför honom. 24 punkter, ett streck och ytterligare tre punkter. Han läste de upp och ner. Upp och ner en gång till. Var det det här han hade blivit till? Någon som väntande in stormen med likgiltighet sköljandes över sig. Ingen känsla överhuvudtaget, inte ett ryck någonstans. Det var som om han åkte hiss, en transportsträcka till ingenstans. Vars var hjärtat? Hatet? Gnistan? Sådant som tagit honom framåt förut, nu kändes det som att de hängde som stenar i knyten fastknutna kring hans axlar och gjorde allt för att spjärna emot när han försökta ta sig framåt.
En tår rann ner för kinden.
Jaså, det här nu också. Uppgivenhet som växlade med ingenting. Det fanns ingenting kvar. Snart skulle han följa dunkandet i takt uppför trappan, gå ut och möta mullret och än en gång stå i stormens öga och se hur omgivningen revs upp från rötterna omkring honom, och det skulle inte röra honom i ryggen. Hann skulle stå där och invänta möjligheten att krossa rutan och fly mot det han egentligen ville. Om han bara kunde förstå vad det var. När han visste det då skulle han aldrig mer vara likgiltig, han skulle aldrig mer vara uppgiven, han skulle aldrig mer vara ingenting utan han skulle vara någon som hade ett mål. Någon som såg mot horisonten och log. Kisa mot solen eller månen och börja springa, inte sluta förrän kraften försvann för alltid. Han reste sig upp och stängde väskan. Greppade om handtaget och lyfte den, känslan var jämförbar med den han haft när han bar sin fars kista till dennes grav. Han böjde sig ner och lyfte upp papperet med de sammanlagt 27 punkterna. Gick fram till fönstret igen. Dropparna fortsatte kasta sig mot rutan, i oändlighet kändes det som. Han såg på en som rann från översta fönstergaveln ner där fönsterbrädan skiljde fönstret åt.
- Jag kommer snart, fortsätt ni, sa han till några utvalda droppar.
Han vände sig om och gick ut ur rummet, stegen i trappen försvann, det taktfasta mullret avbröts plötsligt av ett dån och sedan plötslig tystnad. Så tyst som det bara kan vara i stormens öga.
Over and out
Det skakade i golvet, ett dovt muller av skratt, prat och rop försökte klämma sig genom betongväggen. Vissa ord gick fram mer än andra men det gick knappt att urskilja vad som sades, fast det var inget han önskade heller. Han ville bara vara ifred just nu, samla sig, dricka en öl och röka en cigarett. Kanske en kopp kaffe också. Han var trött, sov alldeles för lite men hade ”lärt sig att leva med det”. Det gick i vågor under dagen, morgonen kunde vara hur lätt som helst eller hur svår som helst men han ville ändå stiga upp tidigt. Dagarna försvann nog fort utan att man trynade bort timmar och minuter i sängen. Därefter kom det småsmällar av trötthet under dagens gång, för att helt försvinna på kvällen och natten när han ville vara trött. När dörren stängdes och pratet dog bort så började tankarna fara ut i världen, både hans egen och den med andra delade.
Där kunde han stanna hela natten, det var inte ovanligt att totalsömnen, med smålurar under dagen inräknade, låg på tre till sex timmar. Detta pågick tills kroppen tog slut och han kunde sova upp till två dagar i sträck.
Kaffet smakade skit, det brukade det göra på såna här ställen. Folk hade inte tid att fokusera på att koka gott kaffe, han brukade koka själv men orkade inte idag. Mullret från väggen hade inte avtagit, snarare tilltagit, likaså skakningarna i golvet. Han försökte att tänka på annat, ögonen fastnade på glöden från cigaretten som sakta drog sig ner mot filtret, röken steg mot ingenting. Snirklade sig och tvinnande sig kring sig själv. Han lyfte cigaretten mot munnen men fokus stannade på samma ställe där cigaretten varit. Tankarna for iväg igen.
Han undrade om de visste att han satt där på andra sidan väggen. De som utlöste mullret och skakandet i golvet. Att han satt där och undrade om han egentligen borde sitta där, han kanske ville vara någon annanstans. Satt han där och väntade av rätt anledning? Han hade suttit på olika platser runt om i världen, ibland vid en liknande vägg och hört samma sorl. Fast språken varit olika så var det ändå samma sorl, sorlet hade inget speciellt land eller tunga.
Han hade suttit där tidigare och med ett leende på läpparna lyssnat efter ord och ibland hört några. Han hade känt en känsla av spring i benen som hos en liten pojke som väntar på att skoldagen ska ta slut och man får springa ut i solen, regnet, snön eller hur vädret nu kunde vara. Bara ut där man hör hemma.
Han hade glatts åt att sitta där, i stormens öga, dock ändå medveten om turbulensen runt omkring. Medveten om vad som förväntades av honom, av de bakom och den sorlande massan som, med åren, alltmer växt till en i hans ögon omöjligt stor skara.
Med tiden kom rynkor runt ögonen, ett knä som kunde hugga till ibland från en gammal olycka i skogen, något försämrad hörsel. Men framförallt så kom frågor med tiden. I 25 år hade han suttit och lyssnat på sorlet och med tiden så hade springet i benen avtagit först till en lätt rush, vidare till en rask promenad och tillslut ett sakta lunkande. Han frågade sig vart det där springet tagit vägen. När exakt började den känslan som varit en sådan morot försvinna, och VARFÖR började den försvinna?
Mest troligt avtog den till en början av rutin, som vilket jobb som helst. Allt är ju spännande i början, även om början var spännande längre än de andra jobben han haft. Fast hur man än vrider och vänder på det, och hur pass annorlunda rutinen är så blir det till sist en rutin i alla fall. Det är väl människans natur? Att springa i hjulet tills gängorna lossnar och man måste leta sig ett nytt hjul, eller tills man faller död ner och någon annan tar plats i hjulet.. Morgonen randas, när den nu gör det spelar ingen roll, det är fortfarande morgon. Ögonen slås upp och den sista sömnen gnuggas ur, människan sätter sig upp. Skådar runtom sig i rummet för att lokalisera platsen efter flyktvägar, kanske fönstret? Nej, det är för enkelt. Människan klär sig, vilken typ av kläder varierar. Människan inmundigar frukost, kanske, han brukade själv sällan äta frukost. Hans frukost bestod allt som oftast av tandkräm från tandborsten, vatten från duschen, kaffe och cigaretter. Ibland fick frukost-TV räcka.
Människan tar sig till jobbet och gör bort mellan åtta och tolv timmar innan det är dags att ta sig hem igen. Dessa åtta till tolv timmar spenderas mest troligt med något som människan inte direkt prioriterar i sitt liv, vilket har en tendens att göra det ”tråkigt”. I hans fall hade det inte varit så tidigare, men nu var det som vilket jobb som helst: Trist.
Människan äter middag, spenderar tid med eventuell familj, vänner och hobby. Somnar och vaknar på samma sätt som dagen innan. Varje dag, förutom då människan är ledig då människan gör något annat på rutin. Utom han, han var aldrig ledig.
Han åt, sov och bajsade sitt jobb. Det var ständigt omkring honom. Även om det var självvalt så var vägen till dagens läge inte självvalt, han ville inte se det som ett jobb. Det var aldrig intentionen att det skulle bli ett jobb han gick till varje dag. Men som all annan rutin så blev det ett hjul tillslut.
- Börjar ni bli klar? föreståndaren för stället stack in huvudet i rummet.
- Är det redan dags? frågade han.
- Nej, nej inte ännu. Det är ingen stress. Jag ville bara se om du hade allt du behövde och att allt kändes bra.
- Allt är bra, det är ett väldigt fint ställe det här. Trevligt folk, bra mat.
- Vi är väldigt glada att ni är här, det har varit lite av en ”dröm” för mig speciellt eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, vad roligt att ni är nöjd. Säg bara till om det är något. Vi räknar på en halvtimme ungefär.
- Tack det låter bra.
- Jag ska låta er vara ifred nu.
- Ingen fara.
Föreståndaren nickade med ett leende och stängde dörren efter sig. Han gillade honom, ung driftig kille med fötterna på jorden. Men han var på sin vakt, han hade sett en glimt av knipslughet i ögonen på föreståndaren tidigare när de talades vid. Yrkesskada, alltid på sin vakt. Föreståndaren påminde honom mycket om hur han själv en gång varit. Företagssam, framåt, energisk och fokuserad. En som såg en situation och tog kontroll över den. Någon som ställde sig i centrum frivilligt och tog den platsen han önskade.
Han gladdes åt tanken om föreståndaren, men tankarna for iväg igen när han såg rent kronologiskt hur hans fokus som legat i samma bana som föreståndaren allt mer vek åt olika håll. Hur han mer och mer klev ut från platsen i centrum och oftare sökte sig till ensamheten. Där han kunde tänka som han ville, vara som han ville och göra som han ville. Inte fokusera på det som förväntades av honom från andra utan det han själv ville göra. I och med att han trivdes mer och mer med det så försvann lussten av att ta kontroll och ställa sig i centrum igen. Det blev jobbigare och jobbigare. Han nedslogs av tanken på hur det han älskade åt honom. Varför blev det så?
Tvivlet eskalerade med åren. Vad ville han? Att närma sig de 50 och känna sig som en vilsen tonåring förstärkte inte direkt hans självförtroende. Åldersnoja skulle nog de flesta säga. Nej, snarare en livskris och allmän känsla av vilsenhet och att inte tillhöra något. Tillhör man inte sig själv så står man helt plötsligt ensam i världen med allt oväder som följer med på köpet. Han oroades av det, han ångrade ingenting men visste inte om han ville fortsätta på den här vägen.
Vad fanns kvar egentligen? Han kände hur han stod och balanserade på en gammal våg med guld och vackra minnen i ena vågskålen. I den andra låg det skit och saker han bara ville springa ifrån. Han stod där i centrum än en gång i stormens öga och såg hur vikten av skålen med skit pressade skålen med guld högre och högre upp i skyn, förbi honom, vidare upp tills han knappt såg den något mer. Kvar fanns i överlag bara skit. Han klev ner i skiten och körde ner armarna i sörjan, det stank av ruttet kött, ammoniak som stack i ögon och näsa. Han grävde febrilt och kastade famnar med skit åt sidan för att komma ner mot botten av vågskålen. Det måste ha fallit ner något guld på vägen upp, något som ramlat ner i allt det gråbruna, det måste gå att urskilja ett skimmer av det detta en gång varit. Ingenting. Hur han än grävde så rasade bara skiten tillbaka, han kände hur svetten började rinna längst med ryggen, först varmt, sedan började det kännas kallt, som om någon hällde kallt vatten över honom. Det ilade genom hela kroppen när naglarna skrapade mot kopparskålens yta, han såg på sina händer, smutsiga, lortiga, naglarna var brutna och blödde lite vid banden. Han såg ner på sina fötter, kopparn hade börjat ärga där skiten legat och pyrt ut sina syror under vad som verkade vara en evighet. Inom kort rasade en liten hög ner över hans fötter och begravde åter kopparn i en gråbrun nattsömn. Han ryckte till och insåg att han suttit och stirrat på samma fläck på väggen mitt emot i minst en kvart.
Sorlet bakom väggen hade ännu inte upphört.
Han reste sig upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet, det var, trots att huset var en betonglåda från 50-talet, en byggnad med stora fönster. Han såg på regndropparna som slog mot rutan så hårt att man nästan fick känslan av att de utsattes för livsfara där ute och försökte ta sig in på alla sätt de kunde komma på. Vilket endast var att slå så hårt de kunde mot det tjocka glaset, splittras och rinna ner motmarken för att kanske någon gång i framtiden när de genomgott det eviga kretsloppet försöka ta sig in genom samma fönster igen och gå samma öde till mötes än en gång.
Är det kanske så enkelt? Tanken slog honom. Är det kanske så enkelt att meningen är att man sällar sig i leden, försöker spränga den dörr som man anser vara ingången till friheten men misslyckas och allt börjar om igen. Man blir aldrig fri, det är kanske jakten till att förstå det som är själva meningen med att vara fri. Att välja jakten efter frihet eller bestämma sig för att det är omöjligt. Han hade aldrig ställt sig i ledet, inte ens när han var så fattig att han fick äta ur soptunnor och dricka avloppsvatten. Inte ens när han skamsen tvingades stjäla, inte ens då sällade han sig i ledet och blev en av de som gav upp. Han hade alltid spanat mot fjärran och undrat hur pass långt försprång hans hjärta hade och om han skulle hinna ikapp det innan solen gick ner. Sedan fortsatt att springa, följt sitt hjärta hela vägen. Någonstans hann han ifatt det, då var det redan för sent. Det var trött och märkt av allt det sett på vägen innan han kom ifatt. Han tog det på sina axlar och tvingade sig att fortsätta med både sig själv och sitt hjärta som last.
Han ville inte förstå att han var slagen omkull och fördärvad. Han hade ställt sig i ett annat led på vägen, ett som inte var lika tydligt, men väl ett led. Han hade blivit så nedslagen av det att all kraft runnit ur honom, hjärtat hade hoppat av hans axlar och försvunnit ut i natten.
Kanske var det så, kanske var det så att detta varit hans fönster. Fönstret som lett in till hans frihet som han kastat sig mot och krossats. Splittrats från sitt hjärta, sina ideal och principer. Sin kärlek, sitt hat och sin gnista. Kvar blev bara likgiltigheten och det rutinmässiga. Resterande delar hade börjat rinna ner mot marken för att återsluta sig till kretsloppet och någon gång, någonstans kasta sig mot samma fönster igen.
Han suckade, tittade på klockan. Sju minuter kvar. Mullret hade avtagit bakom väggen och ersatts av ett nytt muller ovanför honom. Han tände ännu en cigarett, asken var nu tom, han skrynklade ihop den, vände sig om, siktade och kastade den mot papperskorgen som stod i det närliggande hörnet. Den hopknycklade asken studsade mot kanten och landade på golvet.
- Friskt vågat, hälften vunnet, mumlade han.
Han tittade mot den öppna väskan som låg på golvet. Inuti låg allt som hade betytt allt. Friheten personifierad i ett enda konstverk. Så hade han trott i alla fall. Men nu började han förstå att det ändå bara hade varit ett försök till en genväg till friheten, en flyktväg. Förblindad av det vackra, enkla och klara så hade han förvillats bort från den vägen som skulle ha lett honom dit han var ämnad att gå. Tvekandes satte han sig på golvet bredvid väskan och beskådade den. Blicken fastnade igen. Någonstans i bakgrunden hörde han rösten av föreståndaren. Hans röst och föreståndarens röst lät som om de pratade i en burk full med vatten.
- Är ni redo?
- Inte riktigt än, hoppas att det är ok?
- Självklart, närhelst ni är redo.
- Jag kommer ut när jag är klar.
Han hörde dörren knäppa igen bakom sig.
Regnet smattrade hårdare och hårdare mot rutan. Mullret ovanför honom hade ersatts av ett i takt frenetiskt dunkande. Dunk-dunk-dunk-dunk. Han kopplade bort det och det förvandlades till samma vattenburksliknande muller som föreståndaren och hans egen röst förvandlats till. Han stirrade på väskan. Papperet som låg på golvet framför honom. 24 punkter, ett streck och ytterligare tre punkter. Han läste de upp och ner. Upp och ner en gång till. Var det det här han hade blivit till? Någon som väntande in stormen med likgiltighet sköljandes över sig. Ingen känsla överhuvudtaget, inte ett ryck någonstans. Det var som om han åkte hiss, en transportsträcka till ingenstans. Vars var hjärtat? Hatet? Gnistan? Sådant som tagit honom framåt förut, nu kändes det som att de hängde som stenar i knyten fastknutna kring hans axlar och gjorde allt för att spjärna emot när han försökta ta sig framåt.
En tår rann ner för kinden.
Jaså, det här nu också. Uppgivenhet som växlade med ingenting. Det fanns ingenting kvar. Snart skulle han följa dunkandet i takt uppför trappan, gå ut och möta mullret och än en gång stå i stormens öga och se hur omgivningen revs upp från rötterna omkring honom, och det skulle inte röra honom i ryggen. Hann skulle stå där och invänta möjligheten att krossa rutan och fly mot det han egentligen ville. Om han bara kunde förstå vad det var. När han visste det då skulle han aldrig mer vara likgiltig, han skulle aldrig mer vara uppgiven, han skulle aldrig mer vara ingenting utan han skulle vara någon som hade ett mål. Någon som såg mot horisonten och log. Kisa mot solen eller månen och börja springa, inte sluta förrän kraften försvann för alltid. Han reste sig upp och stängde väskan. Greppade om handtaget och lyfte den, känslan var jämförbar med den han haft när han bar sin fars kista till dennes grav. Han böjde sig ner och lyfte upp papperet med de sammanlagt 27 punkterna. Gick fram till fönstret igen. Dropparna fortsatte kasta sig mot rutan, i oändlighet kändes det som. Han såg på en som rann från översta fönstergaveln ner där fönsterbrädan skiljde fönstret åt.
- Jag kommer snart, fortsätt ni, sa han till några utvalda droppar.
Han vände sig om och gick ut ur rummet, stegen i trappen försvann, det taktfasta mullret avbröts plötsligt av ett dån och sedan plötslig tystnad. Så tyst som det bara kan vara i stormens öga.
Over and out
fredag 21 maj 2010
1'or & 0'or till text 11
2010-05-21
Han har vandrat bredvid livet
Förgäves kan man tänka
Men man gör som man blir tillsagd
Eller vad man säger själv
Han har sneglat över axeln
Ibland är någon där
Men han har bara ökat takten
Och blivit ensam igen
Han har somnat varje natt
Och bara då har han drömt
Om dagen finns det ingen tid
Om dagen tar allt annat vid
Han har vaknat, jobbat
Ätit, tittat TV, sovit
Så vitt jag vet så gör han det än
Så ofta han bara kan
Han har vandrat bredvid livet
Och inte sagt ifrån
Han har inte vetat hur
Han vet det inte nu
Han har aldrig använt pengar
Bara samlat på hög
Till, vad, vem, varför och när
Har han för länge sedan glömt
Han har vandrat bredvid livet
Och kanske stannar kvar
Inte stannar upp
Det klarar han inte av
______________________________________
Imorgon åker jag någon annanstans
Där man har en tredje chans
Där man inte visste att man fanns
Någon helt annanstans
Kanske blir det sol eller regn
Kanske blir det natt igen
Kanske blir kanske't definitivt sen
Kanske blir det utan om och men
Imorgon är det lugnt och tyst
Som det var här alldeles nyss
Tills du gav en skrällande kyss
Nu blir det aldrig mer tyst
Jag ska lägga mig i skuggan
Och ta den första tuggan
Av en frihet som du buggar
Avlyssnar och skuggar
Jag ska reda mig själv ett tag
Höja garden slag för slag
Vakna upp varenda dag
Och bara vara jag
Imorgon får jag sova ut
Tills drömmarna har tagit slut
Imorgon är det inte du
Som bränner allt mitt krut
Imorgon är jag någon annanstans
Där tar jag vid min tredje chans
Och finner nåt som inte fanns
Någon helt annanstans
Over and out
Han har vandrat bredvid livet
Förgäves kan man tänka
Men man gör som man blir tillsagd
Eller vad man säger själv
Han har sneglat över axeln
Ibland är någon där
Men han har bara ökat takten
Och blivit ensam igen
Han har somnat varje natt
Och bara då har han drömt
Om dagen finns det ingen tid
Om dagen tar allt annat vid
Han har vaknat, jobbat
Ätit, tittat TV, sovit
Så vitt jag vet så gör han det än
Så ofta han bara kan
Han har vandrat bredvid livet
Och inte sagt ifrån
Han har inte vetat hur
Han vet det inte nu
Han har aldrig använt pengar
Bara samlat på hög
Till, vad, vem, varför och när
Har han för länge sedan glömt
Han har vandrat bredvid livet
Och kanske stannar kvar
Inte stannar upp
Det klarar han inte av
______________________________________
Imorgon åker jag någon annanstans
Där man har en tredje chans
Där man inte visste att man fanns
Någon helt annanstans
Kanske blir det sol eller regn
Kanske blir det natt igen
Kanske blir kanske't definitivt sen
Kanske blir det utan om och men
Imorgon är det lugnt och tyst
Som det var här alldeles nyss
Tills du gav en skrällande kyss
Nu blir det aldrig mer tyst
Jag ska lägga mig i skuggan
Och ta den första tuggan
Av en frihet som du buggar
Avlyssnar och skuggar
Jag ska reda mig själv ett tag
Höja garden slag för slag
Vakna upp varenda dag
Och bara vara jag
Imorgon får jag sova ut
Tills drömmarna har tagit slut
Imorgon är det inte du
Som bränner allt mitt krut
Imorgon är jag någon annanstans
Där tar jag vid min tredje chans
Och finner nåt som inte fanns
Någon helt annanstans
Over and out
torsdag 20 maj 2010
För flickorna och alla deras offer, igen
2010-05-20
Jag gör som jag vill igen
Jag gjorde det förr också
Det kunde ha varit annorlunda
Om jag ställt mig på tå
Inte för att se horisonten
Utan vägen dit och förbi
Blundat och klivit ut i bäcken
För strömmen att ta mig dit
Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Och vi som slåss mot oss själva
Kan inte förstå hur ni
Som lägger sig i varandras händer
Inte fruktar för era liv
Hur gör man för att lyckas?
Balanserar man bara
Och löper linan ut
Tills man är där man ska vara?
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Hon har skrubbat mig ren
Igen, igen och igen
Rivit upp alla gamla sår
Som kanske läker sen
Som kanske inte blöder
Men svider som bara den
Bara för att jag ska återvända
Nersmutsad igen
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
För många gånger om
Försöker jag somna om
Men vaknar omvartannat
Av att klockan verkar stannat
Och solen går inte ner
Jag står på mina knän och ber
Att hon ska sluta skriva
Varje ord skär som knivar
Mina böner duger inget till
Hon gör ändå som hon vill
Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Jag antar att det är som förr
Jag har mig själv att skylla
Bara öppna nästa dörr
Ett nytt rum att fylla
Jag kan öppna det ibland
När jag tycker synd om mig själv
Det är det jag gör allra bäst
Kväll efter kväll efter kväll
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Over and out
Jag gör som jag vill igen
Jag gjorde det förr också
Det kunde ha varit annorlunda
Om jag ställt mig på tå
Inte för att se horisonten
Utan vägen dit och förbi
Blundat och klivit ut i bäcken
För strömmen att ta mig dit
Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Och vi som slåss mot oss själva
Kan inte förstå hur ni
Som lägger sig i varandras händer
Inte fruktar för era liv
Hur gör man för att lyckas?
Balanserar man bara
Och löper linan ut
Tills man är där man ska vara?
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Hon har skrubbat mig ren
Igen, igen och igen
Rivit upp alla gamla sår
Som kanske läker sen
Som kanske inte blöder
Men svider som bara den
Bara för att jag ska återvända
Nersmutsad igen
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
För många gånger om
Försöker jag somna om
Men vaknar omvartannat
Av att klockan verkar stannat
Och solen går inte ner
Jag står på mina knän och ber
Att hon ska sluta skriva
Varje ord skär som knivar
Mina böner duger inget till
Hon gör ändå som hon vill
Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Jag antar att det är som förr
Jag har mig själv att skylla
Bara öppna nästa dörr
Ett nytt rum att fylla
Jag kan öppna det ibland
När jag tycker synd om mig själv
Det är det jag gör allra bäst
Kväll efter kväll efter kväll
För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig
Over and out
onsdag 19 maj 2010
1'or & 0'or till text 10
2010-05-19
För att vi ska kunna leva så måste jag förstå
Jag kan inte vara som jag är ibland
Även fast jag duger ändå
De måste redas ut, alla knutar
Jag måste sluta tänka på mig själv
Men jag vet inte om jag kan sluta
Det är väl nån process det med
Nåt som jag fastnat i
Det där med att vara ifred
Jag tror att jag är ensam
Men det är bara naivt
Jag är bara ett namn
Bland många andra
Som tror de är unika
Bland varandra
Varför blir det just med dig?
Jag vet inte varför
Jag kanske tror det kommer ordna sig
Eller så gör det inte det
Men då har jag försökt
Och för mig är det det viktigaste.
Over and out
För att vi ska kunna leva så måste jag förstå
Jag kan inte vara som jag är ibland
Även fast jag duger ändå
De måste redas ut, alla knutar
Jag måste sluta tänka på mig själv
Men jag vet inte om jag kan sluta
Det är väl nån process det med
Nåt som jag fastnat i
Det där med att vara ifred
Jag tror att jag är ensam
Men det är bara naivt
Jag är bara ett namn
Bland många andra
Som tror de är unika
Bland varandra
Varför blir det just med dig?
Jag vet inte varför
Jag kanske tror det kommer ordna sig
Eller så gör det inte det
Men då har jag försökt
Och för mig är det det viktigaste.
Over and out
måndag 17 maj 2010
1'or & 0'or till text 9
2010-05-17
För andra gången tar han första steget
Det är tyngre än sist
Men istället för att stanna, vända om och gå
Så sätter han sig i baksätet, spänner fast säkerhetsbältet
Låter henne köra
Och hoppas att han inte hamnar på samma ställe igen
____________________________________________________
Varför blir jag rädd för dig?
Du är ju inte farlig
Du är ju precis som alla andra
Och ändå inte
Varför är du inte rädd för mig?
Jag kan vara farlig
Fast mest bara för mig själv
____________________________________________________
Jag hade glömt hur man skrev
Jag hade glömt hur man spelade
Jag hade glömt hur man hoppade
Sedan skrev jag
Sedan spelade jag
Sedan hoppade jag
Och landar inte
____________________________________________________
Over and out
För andra gången tar han första steget
Det är tyngre än sist
Men istället för att stanna, vända om och gå
Så sätter han sig i baksätet, spänner fast säkerhetsbältet
Låter henne köra
Och hoppas att han inte hamnar på samma ställe igen
____________________________________________________
Varför blir jag rädd för dig?
Du är ju inte farlig
Du är ju precis som alla andra
Och ändå inte
Varför är du inte rädd för mig?
Jag kan vara farlig
Fast mest bara för mig själv
____________________________________________________
Jag hade glömt hur man skrev
Jag hade glömt hur man spelade
Jag hade glömt hur man hoppade
Sedan skrev jag
Sedan spelade jag
Sedan hoppade jag
Och landar inte
____________________________________________________
Over and out
onsdag 24 mars 2010
några gamla låtar som blev nya
2010-03-25
löningsdag hurra hurra, i dagarna har gamla låtar tagits fram ur telefon, sparbank och ram-minne. dessa sågs över, lyssnades till och några konstaterades vara helt okej faktiskt. dock var texterna ibland som om Gud fader allsmäktigs första mening var att inkludera dem i Dassboken, löjeväckande dåligt ibland med andra ord. så dessa togs om hand och översattes till svenska. detta äro resultaten.
__________________________________________
Allt jag gör blir fult
Jag ville få sagt
Allt det där som är bra
Jag vänder och vrider och lider
För konsten var dag
Det är ganska dumt, rätt så tungt
Tröttnar gör man fort
Man glömmer, fördömer
Och egot blir allt för stort
För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult
Det kunde ha gått
Precis hur som helst
Imorgon då står dom, då mår dom
Men jag plockar kulor ur min päls
Det är inget alls, dra en vals
Hoppas alla dansar
Man ljuger ibland det är sant
Ingeting som granskas
För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult
__________________________________________
Kvällens sista sång
Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
Bartendern sopar upp resterna
Bland våra kärlekskranka tjut
Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft
Vi kan glömma hela veckan
Tillsammans på en sekund
Aldrig nåt lurt, vinet är aldrig surt
Och pengar tappar värde för en stund
Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft
Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
__________________________________________
Jag visste ingenting
En kväll igen
Och du somnar som vanligt i min famn
Men om igen
Undrar jag om du är nån annanstans
Nånstans
Där jag har pengar, tro och lycka
Och somnar lika lätt som du
Nånstans
Där jag slutat med att tycka
Att staden utanför är så ful
Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och jag är glad
För imorgon får jag vakna bredvid dig
Och varje dag
Är en ny då vägen vrider sig
Nånstans
Där jag kanske orkar vara
Om du också följer med
Nånstans
Där jag bara vill förklara
Och inte va’ ifred
Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
__________________________________________
Inget skydd från regn
Jag har letat
Letat efter ord
Stövlat omkring
Försökt att få det gjort
Genom nätter vi pratat
Under dagar vi sov
Du öppna’ upp din famn
Lyfte upp mitt hjärta där det låg
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Du kastar frön
Där jag växer upp
Du smäller till mig ibland
När jag säger något dumt
Genom nätter du dansa’
Skrev jag sånger i ditt namn
Nyfunnen kärlek som bäst
Blind, döv och känslosam
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Vi har kommit till ett vägskäl
Där ingen går ifrån
Att stå där rygg mot rygg
Räcker för oss två
Jag är både glad och ledsen
Bara vänner, inget mer
Men två livslånga band
Jag ser att du också ler
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Jag behöver inget skydd från regn
Det får ösa över oss ikväll
Kanske blir jag kall eller inget alls
Det spelar ingen roll hur som helst
__________________________________________
jag funderade ett tag och tänkte över låtarna, eftersom några kommer från telefonen har jag svårt att datumsätta dem. en skrevs vid köksbordet till dansdamen, en skrevs i 27'an på väg till nattliga dödande healing-samtal, en skrevs mest troligt vid pianot i uppsala och en skrev jag inte alls, det gjorde Matti och jag hittade den i skolans dator innan virusen tog den. nu är den mest troligt borta för alltid, vilket är synd, det var en mycket vacker låt, sen skrev jag text till den.
Eleven years
don't wear black anymore
only if it's party-time
But I feel black inside
too many times, too many times
Sometimes
when a friend tells a story
it's similair to one of yours
Sometimes
I hear a song on the radio
that I know you like
Sometimes I see you
Sometimes I hear you
Sometimes I feel you
Then I wake up and I realize
I was dreaming my head away
again
If you knew
Over and out
löningsdag hurra hurra, i dagarna har gamla låtar tagits fram ur telefon, sparbank och ram-minne. dessa sågs över, lyssnades till och några konstaterades vara helt okej faktiskt. dock var texterna ibland som om Gud fader allsmäktigs första mening var att inkludera dem i Dassboken, löjeväckande dåligt ibland med andra ord. så dessa togs om hand och översattes till svenska. detta äro resultaten.
__________________________________________
Allt jag gör blir fult
Jag ville få sagt
Allt det där som är bra
Jag vänder och vrider och lider
För konsten var dag
Det är ganska dumt, rätt så tungt
Tröttnar gör man fort
Man glömmer, fördömer
Och egot blir allt för stort
För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult
Det kunde ha gått
Precis hur som helst
Imorgon då står dom, då mår dom
Men jag plockar kulor ur min päls
Det är inget alls, dra en vals
Hoppas alla dansar
Man ljuger ibland det är sant
Ingeting som granskas
För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult
__________________________________________
Kvällens sista sång
Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
Bartendern sopar upp resterna
Bland våra kärlekskranka tjut
Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft
Vi kan glömma hela veckan
Tillsammans på en sekund
Aldrig nåt lurt, vinet är aldrig surt
Och pengar tappar värde för en stund
Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft
Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
__________________________________________
Jag visste ingenting
En kväll igen
Och du somnar som vanligt i min famn
Men om igen
Undrar jag om du är nån annanstans
Nånstans
Där jag har pengar, tro och lycka
Och somnar lika lätt som du
Nånstans
Där jag slutat med att tycka
Att staden utanför är så ful
Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och jag är glad
För imorgon får jag vakna bredvid dig
Och varje dag
Är en ny då vägen vrider sig
Nånstans
Där jag kanske orkar vara
Om du också följer med
Nånstans
Där jag bara vill förklara
Och inte va’ ifred
Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
__________________________________________
Inget skydd från regn
Jag har letat
Letat efter ord
Stövlat omkring
Försökt att få det gjort
Genom nätter vi pratat
Under dagar vi sov
Du öppna’ upp din famn
Lyfte upp mitt hjärta där det låg
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Du kastar frön
Där jag växer upp
Du smäller till mig ibland
När jag säger något dumt
Genom nätter du dansa’
Skrev jag sånger i ditt namn
Nyfunnen kärlek som bäst
Blind, döv och känslosam
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Vi har kommit till ett vägskäl
Där ingen går ifrån
Att stå där rygg mot rygg
Räcker för oss två
Jag är både glad och ledsen
Bara vänner, inget mer
Men två livslånga band
Jag ser att du också ler
Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls
Jag behöver inget skydd från regn
Det får ösa över oss ikväll
Kanske blir jag kall eller inget alls
Det spelar ingen roll hur som helst
__________________________________________
jag funderade ett tag och tänkte över låtarna, eftersom några kommer från telefonen har jag svårt att datumsätta dem. en skrevs vid köksbordet till dansdamen, en skrevs i 27'an på väg till nattliga dödande healing-samtal, en skrevs mest troligt vid pianot i uppsala och en skrev jag inte alls, det gjorde Matti och jag hittade den i skolans dator innan virusen tog den. nu är den mest troligt borta för alltid, vilket är synd, det var en mycket vacker låt, sen skrev jag text till den.
Eleven years
don't wear black anymore
only if it's party-time
But I feel black inside
too many times, too many times
Sometimes
when a friend tells a story
it's similair to one of yours
Sometimes
I hear a song on the radio
that I know you like
Sometimes I see you
Sometimes I hear you
Sometimes I feel you
Then I wake up and I realize
I was dreaming my head away
again
If you knew
Over and out
fredag 12 mars 2010
för musiken och trösten
2010-03-12
Du tror det alltid är du
De sjunger om just nu
Att dom lirkar i ditt huvud
Med orden du inte har
Det är inte så
Du måste förstå
Skyll inte all din sorg på radion
Ibland kan man söka tröst
I någon annans röst
Att någon annan genomlidit
Samma kval som du
Som du gör nu
Det är lätt att fasta
När man blir avlastad
Men skyll inte all din sorg på radion
Skyll inte all din sorg på radion
Det är allmänt känt
Hur du än vridit och vänt
Det är inte för dem som tappat tron
Det är inte för att stilla din ro
Det är bara okända människors ord
Skyll inte all din sorg på radion
Over and out
Du tror det alltid är du
De sjunger om just nu
Att dom lirkar i ditt huvud
Med orden du inte har
Det är inte så
Du måste förstå
Skyll inte all din sorg på radion
Ibland kan man söka tröst
I någon annans röst
Att någon annan genomlidit
Samma kval som du
Som du gör nu
Det är lätt att fasta
När man blir avlastad
Men skyll inte all din sorg på radion
Skyll inte all din sorg på radion
Det är allmänt känt
Hur du än vridit och vänt
Det är inte för dem som tappat tron
Det är inte för att stilla din ro
Det är bara okända människors ord
Skyll inte all din sorg på radion
Over and out
onsdag 10 mars 2010
1'or & 0'or till text 8
2010-03-10
det räcker nu
hör du inte?
det är för sent
jag kan inte sova
det är för tidigt
dina stråkar värmer inte mig
jag har börjat sova i kläder
de gånger jag sover
tonerna och sången skär i märgen
det räcker nu
hör du inte?
varför lyssnar du inte?
jag kan inte
jag kan inte längre lyssna
jag har slutat höra
jag har slutat se
jag har slutat tänka
det ligger där och väntar på mig
allt det där jag inte orkar
de gånger jag orkar
det räcker nu
hör du inte?
nej
inte något mer
det räcker nu
det räcker nu
hör du inte?
det är för sent
jag kan inte sova
det är för tidigt
dina stråkar värmer inte mig
jag har börjat sova i kläder
de gånger jag sover
tonerna och sången skär i märgen
det räcker nu
hör du inte?
varför lyssnar du inte?
jag kan inte
jag kan inte längre lyssna
jag har slutat höra
jag har slutat se
jag har slutat tänka
det ligger där och väntar på mig
allt det där jag inte orkar
de gånger jag orkar
det räcker nu
hör du inte?
nej
inte något mer
det räcker nu
tisdag 9 mars 2010
1'or & 0'or till text 7
2010-03-09
Okända gators okända namn
Till dig som inte bara tänker
Utan handlar varje gång
Och kastar dig in i mängden
Med ryggen fri
Ansiktet vänt utåt
Blicken vänd inåt
Mot bröstet
Du förtjänar en klapp på axeln
Av varje människa du råkar knuffa till
Till dig som alltid stannar
Och väntar in
Dom som inte går lika fort
Tar dom på ryggen och springer
Fast det är tungt
Fast det är tungt så är det lätt
Det är inte svårare än så
Du förtjänar en extra timme bara för dig
I din överfyllda dag
Till dig som alltid lyssnar
På larmet runtomkring
På röster allt för svaga
Att nå ut till dem de vill
Du snappar upp orden
Och skriker för full hals
Ibland till ingen alls
Du förtjänar varma ord och blickar
Från de som står tysta
Allt detta vill jag ge till er
Allt som jag kan förmå
Tyvärr har jag bara dessa ord
Hoppas de räcker ändå
Hoppas det räcker att ni vet
Att jag tryggas av er åsyn
Att jag kan se framåt
Ni förtjänar varje gatas namn
Okända gators okända namn
_______________________________________
Dessa trötta armar
Jag ser hur de trötta armarna
Kastar sig mot 4’an
Som en trasdocka
Efter det kommer de att få fart
Och springa iväg med mig
Tills jag är för trött
Och somnar igen
Bara för att vakna och se
Att de är lika trötta igen
_______________________________________
Over and out
Okända gators okända namn
Till dig som inte bara tänker
Utan handlar varje gång
Och kastar dig in i mängden
Med ryggen fri
Ansiktet vänt utåt
Blicken vänd inåt
Mot bröstet
Du förtjänar en klapp på axeln
Av varje människa du råkar knuffa till
Till dig som alltid stannar
Och väntar in
Dom som inte går lika fort
Tar dom på ryggen och springer
Fast det är tungt
Fast det är tungt så är det lätt
Det är inte svårare än så
Du förtjänar en extra timme bara för dig
I din överfyllda dag
Till dig som alltid lyssnar
På larmet runtomkring
På röster allt för svaga
Att nå ut till dem de vill
Du snappar upp orden
Och skriker för full hals
Ibland till ingen alls
Du förtjänar varma ord och blickar
Från de som står tysta
Allt detta vill jag ge till er
Allt som jag kan förmå
Tyvärr har jag bara dessa ord
Hoppas de räcker ändå
Hoppas det räcker att ni vet
Att jag tryggas av er åsyn
Att jag kan se framåt
Ni förtjänar varje gatas namn
Okända gators okända namn
_______________________________________
Dessa trötta armar
Jag ser hur de trötta armarna
Kastar sig mot 4’an
Som en trasdocka
Efter det kommer de att få fart
Och springa iväg med mig
Tills jag är för trött
Och somnar igen
Bara för att vakna och se
Att de är lika trötta igen
_______________________________________
Over and out
torsdag 4 mars 2010
1'or & 0'or till text 6
2010-03-04
Gamla flamman
Det finns så många frågor kvar
Det ges aldrig ett ärligt svar
Du ger inget som jag vill ha
Du har aldrig det jag vill ta
Ibland står jag brevid och ler
Fast du inget av det ser
Fast du aldrig ser det
Undrar jag om du vet?
Kommer du ihåg oss?
Bara det dåliga förstås
Orden som aldrig slutade slåss
Nu är allting stängt och låst
Men jag tänker på dig ibland
En kort tid tillsammans, hand i hand
Vi brukade säga att vi älskade varann
Jag tänker på det ibland
Minns du hur jag kändes?
Minns du mina händer?
Vi skulle tagit en dag i sänder
Men du vet, det är sånt som händer
Jag undrar hur det skulle vara idag
Jag undrar hur vi skulle vara, du och jag
Jag är starkare nu, jag klarar av
Att glömma dig igen, när jag vill och ska
___________________________________________
Söderté
jag dricker té och funderar
jag brukar inte dricka té
det känns som om jag förändras
men vem gör inte det
kan jag acceptera ett gott té
är det ett stort steg
kaffe känns mer som en bonus
nåt jag gjort mig förtjänt av
té dricker jag för att samla mig
det är då det är allvar
kaffet är bonus
té är allvaret
betyder det att jag är vuxen eller indie?
det är inte lösté
men det kanske är ändå mer indie
att vägra lösté
och älska påsté
Söderté
det är grejer det
___________________________________________
Over and out
Gamla flamman
Det finns så många frågor kvar
Det ges aldrig ett ärligt svar
Du ger inget som jag vill ha
Du har aldrig det jag vill ta
Ibland står jag brevid och ler
Fast du inget av det ser
Fast du aldrig ser det
Undrar jag om du vet?
Kommer du ihåg oss?
Bara det dåliga förstås
Orden som aldrig slutade slåss
Nu är allting stängt och låst
Men jag tänker på dig ibland
En kort tid tillsammans, hand i hand
Vi brukade säga att vi älskade varann
Jag tänker på det ibland
Minns du hur jag kändes?
Minns du mina händer?
Vi skulle tagit en dag i sänder
Men du vet, det är sånt som händer
Jag undrar hur det skulle vara idag
Jag undrar hur vi skulle vara, du och jag
Jag är starkare nu, jag klarar av
Att glömma dig igen, när jag vill och ska
___________________________________________
Söderté
jag dricker té och funderar
jag brukar inte dricka té
det känns som om jag förändras
men vem gör inte det
kan jag acceptera ett gott té
är det ett stort steg
kaffe känns mer som en bonus
nåt jag gjort mig förtjänt av
té dricker jag för att samla mig
det är då det är allvar
kaffet är bonus
té är allvaret
betyder det att jag är vuxen eller indie?
det är inte lösté
men det kanske är ändå mer indie
att vägra lösté
och älska påsté
Söderté
det är grejer det
___________________________________________
Over and out
onsdag 3 mars 2010
Sommardagar
2010-03-03
Jag minns inte huruvida solen brukade stiga upp eller gå ner om sommaren här uppe. När ögonen öppnades om morgonen var den redan uppe, när de sedan åter slöts mot kvällen så kastade den fortfarande strålar mot marken, om än svagare, men fortfarande värmande. Mamma brukade sitta i shorts och bikiniöverdel på altanen med sitt morgonkaffe, morgontidningen och en smörgås när vi stapplade oss ut kisandes mot himlen. Husets gula färg förstärkte strålarna i vad som kändes som enorma proportioner, att stå mot väggen barbröstad bjöd i värmen att piska än hårdare. Vi satt alltid under björkarna och åt frukost, jag och min storebror, vår lillebror som fortfarande bara var en baby höll sig på sin kant.
Vår hund strövande omkring på gården dag ut och dag in, viftandes på svansen. Älskande, glad, bevakande och ständigt hungrig. Aldrig arg och trött, alltid klar att leka och ta hand om oss.
Fil, flingor eller kalaspuffar, lingonsylt, smörgås med ost och korv och ett glas mjölk. Min bror kunde äta tillsynes hur mycket som helst medan jag själv kunde sitta och peta i maten in i oändligheten. Flingorna mjuknade, filen blev varmare och varmare, osten blev ”svettig” och smöret smälte. Det började samlas blindbromsar kring oss som lockades av frukostdoften.
Jag kände hur det spratt till i benen när jag bara ville lämna bordet och springa ut på ängen med en pinne i handen och åter igen bli vemsomhelst i historien av fantastiska karaktärer. Riddare, cowboy, indian, militär, superhjälte, monster, superskurk, ja vad som helst förutom en liten pojke med vitt hår, trasiga byxor och skrubbsår på knäna.
Mamma var dock mycket bestämd, maten skall ätas, annars orkar vi inte med dagen. Jag var en betraktare, jag funderade mycket och tittade mycket på människor. En drömmare som försvann in i sitt huvud, på jakt efter svar på ibland kanske lite väl tunga frågor för bara ett barn. Mamma svarade inte alltid, inte pappa heller även om han svarade oftare.
Mamma kastade däremot skapandet och kreativiteten i ansiktet på mig lika mycket som pappa kastade självständigheten, svaren och beslutsamheten. Jag minns med värme i hjärtat hur trygg jag kände mig när doften av mamma blandades med syrenbuskarnas och altanblommornas doft. Eller ljudet av när pappa snickrade på vårt hus, garaget, förrådet eller vilket projekt han nu hade tagit sig an. Outtröttlig och brinnande för ett okomplicerat liv han själv styrde över.
Ingen dag var den andra lik, ingen natt var den andra lik. Sommaren tycktes aldrig ta slut och vi ville inte det heller. jag kände hur hjärtat tog ett skutt när jag såg upp mot molnen och märkte att ett av dem påminde om något jag kände till, ett djur, en seriefigur, en symbol, ja vad som helst. Det enda som var viktigt var att peka ut den för mina bröder, mamma eller pappa. Visa dem att det var mitt moln, jag såg det först, visa dem hur vackert det var och att det var fantastiskt att något kunde formas på det sättet. Nuet var det enda väsentliga, är det sol så måste vi ta oss ner till stranden och bada med alla de andra som kommer vara där. Regnar det måste vi snabbt ta oss in och rita.
De världar som för tillfället inte kunde skapas utomhus skapade jag på papper istället. Min verklighetsflykt varje dag, så fort jag behövde det.. Detaljerna var det viktigaste, det som skiljde varje riddarborg jag ritade från varandra. Återkommande mönster över hur jag tyckte att det skulle se ut, en klar bild i huvudet som skulle förverkligas på papper och enorma besvikelser följande varandra de gånger jag inte lyckades överföra tanken i händerna.
Många papper som skrynklades ihop och kastades i den oändliga papperskorgen. Pinnar som bröts i skogen och kastades till marken eller i elden. Beslutsamheten för att en gång kunna skapa det perfekta alstret. Av vad vet jag än mindre nu än jag visste då.
Men jag drar mig till minnes lyckligare och enklare tider då jag mötte varje sol med kisande ögon för att kunna glömma fläckarna, bara se det perfekta vitglödgade centrat. De mörkare partierna runtom var inte lika viktiga och försvann någonstans bakom blinda fläcken. Sidorna runtom jag inte såg bestämde jag själv hur de skulle framställas tills de en dag tog sig i daga och bekände färg. Idag står ögonen vidöppna och pupillrena blir mindre och mindre ju mer ljus som slås emot dem. De tåras och jag vill ibland bara stänga dem och försvinna in i mitt huvud igen, sätta mig ner och rita den perfekta riddarborgen. Men jag kommer inte ihåg detaljerna varvid papper efter papper knycklas ihop och slängs i papperskorgen som aldrig verkar bli full. Pappa har snickrat klart, mamma tvingar mig inte att äta frukosten något mer. Mina bröder bryr sig inte längre om molnen och hunden är död sedan många år. Sommaren känns för kort, precis som allt annat. Badstranden, skogen och ängarna lockar inte och blommorna är bara vackra, men jag stannar inte upp och luktar på dem.
Men en dag gjorde jag just det, lade mig i gräset, tog en maskros i handen och luktade på den tittandes mot molnen. Molnet såg ut som en båt. Jag ropade efter min lillebror, ”titta, det där molnet er ut som en båt”. Han såg upp mot himlen, ”jo det gör det faktiskt”. Plötsligt kändes dagen mycket längre, solen mycket varmare och luften mycket friskare. Jag vet att alla dagar inte kommer vara så, men de enstaka gör de andra mycket enklare att se förbi.
Även om jag idag ser världen genom glasögon och utan lediga sommardagar så blir håret fortfarande vitt, byxorna är trasiga och benen täckta av skrubbsår.
Over and out
Jag minns inte huruvida solen brukade stiga upp eller gå ner om sommaren här uppe. När ögonen öppnades om morgonen var den redan uppe, när de sedan åter slöts mot kvällen så kastade den fortfarande strålar mot marken, om än svagare, men fortfarande värmande. Mamma brukade sitta i shorts och bikiniöverdel på altanen med sitt morgonkaffe, morgontidningen och en smörgås när vi stapplade oss ut kisandes mot himlen. Husets gula färg förstärkte strålarna i vad som kändes som enorma proportioner, att stå mot väggen barbröstad bjöd i värmen att piska än hårdare. Vi satt alltid under björkarna och åt frukost, jag och min storebror, vår lillebror som fortfarande bara var en baby höll sig på sin kant.
Vår hund strövande omkring på gården dag ut och dag in, viftandes på svansen. Älskande, glad, bevakande och ständigt hungrig. Aldrig arg och trött, alltid klar att leka och ta hand om oss.
Fil, flingor eller kalaspuffar, lingonsylt, smörgås med ost och korv och ett glas mjölk. Min bror kunde äta tillsynes hur mycket som helst medan jag själv kunde sitta och peta i maten in i oändligheten. Flingorna mjuknade, filen blev varmare och varmare, osten blev ”svettig” och smöret smälte. Det började samlas blindbromsar kring oss som lockades av frukostdoften.
Jag kände hur det spratt till i benen när jag bara ville lämna bordet och springa ut på ängen med en pinne i handen och åter igen bli vemsomhelst i historien av fantastiska karaktärer. Riddare, cowboy, indian, militär, superhjälte, monster, superskurk, ja vad som helst förutom en liten pojke med vitt hår, trasiga byxor och skrubbsår på knäna.
Mamma var dock mycket bestämd, maten skall ätas, annars orkar vi inte med dagen. Jag var en betraktare, jag funderade mycket och tittade mycket på människor. En drömmare som försvann in i sitt huvud, på jakt efter svar på ibland kanske lite väl tunga frågor för bara ett barn. Mamma svarade inte alltid, inte pappa heller även om han svarade oftare.
Mamma kastade däremot skapandet och kreativiteten i ansiktet på mig lika mycket som pappa kastade självständigheten, svaren och beslutsamheten. Jag minns med värme i hjärtat hur trygg jag kände mig när doften av mamma blandades med syrenbuskarnas och altanblommornas doft. Eller ljudet av när pappa snickrade på vårt hus, garaget, förrådet eller vilket projekt han nu hade tagit sig an. Outtröttlig och brinnande för ett okomplicerat liv han själv styrde över.
Ingen dag var den andra lik, ingen natt var den andra lik. Sommaren tycktes aldrig ta slut och vi ville inte det heller. jag kände hur hjärtat tog ett skutt när jag såg upp mot molnen och märkte att ett av dem påminde om något jag kände till, ett djur, en seriefigur, en symbol, ja vad som helst. Det enda som var viktigt var att peka ut den för mina bröder, mamma eller pappa. Visa dem att det var mitt moln, jag såg det först, visa dem hur vackert det var och att det var fantastiskt att något kunde formas på det sättet. Nuet var det enda väsentliga, är det sol så måste vi ta oss ner till stranden och bada med alla de andra som kommer vara där. Regnar det måste vi snabbt ta oss in och rita.
De världar som för tillfället inte kunde skapas utomhus skapade jag på papper istället. Min verklighetsflykt varje dag, så fort jag behövde det.. Detaljerna var det viktigaste, det som skiljde varje riddarborg jag ritade från varandra. Återkommande mönster över hur jag tyckte att det skulle se ut, en klar bild i huvudet som skulle förverkligas på papper och enorma besvikelser följande varandra de gånger jag inte lyckades överföra tanken i händerna.
Många papper som skrynklades ihop och kastades i den oändliga papperskorgen. Pinnar som bröts i skogen och kastades till marken eller i elden. Beslutsamheten för att en gång kunna skapa det perfekta alstret. Av vad vet jag än mindre nu än jag visste då.
Men jag drar mig till minnes lyckligare och enklare tider då jag mötte varje sol med kisande ögon för att kunna glömma fläckarna, bara se det perfekta vitglödgade centrat. De mörkare partierna runtom var inte lika viktiga och försvann någonstans bakom blinda fläcken. Sidorna runtom jag inte såg bestämde jag själv hur de skulle framställas tills de en dag tog sig i daga och bekände färg. Idag står ögonen vidöppna och pupillrena blir mindre och mindre ju mer ljus som slås emot dem. De tåras och jag vill ibland bara stänga dem och försvinna in i mitt huvud igen, sätta mig ner och rita den perfekta riddarborgen. Men jag kommer inte ihåg detaljerna varvid papper efter papper knycklas ihop och slängs i papperskorgen som aldrig verkar bli full. Pappa har snickrat klart, mamma tvingar mig inte att äta frukosten något mer. Mina bröder bryr sig inte längre om molnen och hunden är död sedan många år. Sommaren känns för kort, precis som allt annat. Badstranden, skogen och ängarna lockar inte och blommorna är bara vackra, men jag stannar inte upp och luktar på dem.
Men en dag gjorde jag just det, lade mig i gräset, tog en maskros i handen och luktade på den tittandes mot molnen. Molnet såg ut som en båt. Jag ropade efter min lillebror, ”titta, det där molnet er ut som en båt”. Han såg upp mot himlen, ”jo det gör det faktiskt”. Plötsligt kändes dagen mycket längre, solen mycket varmare och luften mycket friskare. Jag vet att alla dagar inte kommer vara så, men de enstaka gör de andra mycket enklare att se förbi.
Även om jag idag ser världen genom glasögon och utan lediga sommardagar så blir håret fortfarande vitt, byxorna är trasiga och benen täckta av skrubbsår.
Over and out
tisdag 2 mars 2010
Frågor & svar
2010-03-02
Det är bråda tider i dagarna, mycket jobb och mycket jobb men lite sömn och slarv med måltiderna. Slarv med rutiner såsom en bil som borde startas men stått i ungefär en vecka (efter att ha varit trasig i tre), slarv med disk och tvätt, slarv med städning och en lillebror som blir lidande av det. Tråkigt som fan och nedslående att vara den ”sambon” som kommer hem klockan 21-22 varje kväll och bara smäller av på soffan, totalt utmattad. En fantastisk övergripande förkylning som håller en från att träna (något man för en gångs skull i livet VILL) i snart en månad. Vänner som försummas, familj som försummas, intressen som försummas. Helgen blir ibland milslång för att nästa helg tvärvända och bli så kort så man tror att man hoppat över två dagar helt plötsligt, det blir måndag och klockan ringer halv sex igen.
Man kliver upp, sätter sig på sängkanten och undrar vad som hänt, i och med att man kommit hem sent alla dagar och bara fallit ihop på sängen så har man inte duschat på tre dagar och somnar nästan om när doften från skrevet når näsan. Håret har blivit så pass ”långt” att det inte längre går att dölja ett smutsigt liv.
Helt plötsligt sitter man i bilen, oftast kusinens eller farsans som NÄSTAN ska till samma ställe som en själv. Man tackar för skjutsen och kliver ur. Det är mörkt och kallt ute, det känns som att det är mörkt och kallt hela tiden. Man sitter framför datorn med P4 som surrar i ansiktet på en, två blommor som ständigt verkar få för lite vatten hänger över bordet. Fast man försöker så verkar det inte som att de vill dela sitt liv med en.
Man sitter framför datorn, en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar, fem och en halv timme sen är det lunch. I 90% av fallen så har det inte hunnits styras ihop en lunchlåda med god mat så man får äta en kartong med äcklig färdigmat. Man äter snabbt och går sedan och lägger sig och vilar resten av rasten i ett tafatt försök att återta flera veckors förlorade sömntimmar på tjugo minuter, det går sådär.
Framför datorn igen, en timme, två timmar, tre timmar. Rast. En timme extra, två timmar extra, sen orkar man inte mer utan liftar hem med en kollega.
Hem blir i det här fallet Tusen Toner där man tar en kopp kaffe och den 43’e cigaretten för dagen känns det som. En till kopp kaffe, läser tidningen och hoppas att korsordet inte är löst, det är alltid löst men ändå. Man hoppas. Den här tiden är den då hjärnan kopplar av för några sekunder, den tänker inte på något utan ligger bara i standby-läge medan ögonen glider över bokstäder och bilder mest på rutin. Inget går in, inget går ut, det är som om man bara stirrar i blaskan på låtsas. Klockan är nu cirka halv sex och det konstateras att, även idag, kommer det inte hinnas med någon middag. Tyvärr. Det är papper som skall gås igenom på Tusen Toner, prata med Seppo om hur det varit under dagarna med Åsa och Stenne, så man blir lite uppdaterad. Har det varit mycket folk? Några problem? Hur är det med pumpen? Man pratar med lite band som strömmar in och försöker att inte vara för osynlig. Klockan sex plockas det svarta blocket fram, rammarna lossas och man börjar syna igenom det vi jobbat på igår, synar textidéerna man fick i natt när det var helt omöjligt att sova på grund av den där jävla torrhostan. Dom nätterna hostan inte håller en uppe så ligger man och vrider på sig djupt försjunken i tankar och funderingar om det mesta.
”Vad gör han?”, ”Vad gör hon?”, ”Hade inte jag en mamma också? Borde ringa henne…”, ”Hur var den där melodislingan nu igen?”, ”Vänta vänta! Det där måste jag spela in på telefonen…eller jag väntar med det till imorgon……..nej förresten, det måste in nu annars glömmer jag det.”, ”Vem tror han att han är?!”. Man somnar helt plötsligt utan förvarning, ibland går det snabbare, ibland kliver man upp. Sätter sig i köket och dricker ett glas vatten. Ibland kokar man till och med en kopp té för att få bort skitet från halsen, tittar på brorsan som somnat tio sekunder efter det han stängt ögonen och nu har snarkat i en och en halv timme. Man sneglar på klockan och ser att det är dags att kliva upp om fyra timmar. Ångesten över hur morgondagen kommer ser ut blir värre och värre, fan också, man måste ju sova.
Vissa nätter känns oändligt långa, men samtidigt kan de kännas fridfulla då tanken äntligen får möjlighet att sväva iväg och fundera över vad man varit med om under dagen. Eftersom hela kroppen är totalt fokuserad resterande tid av dagen så känns det bra att släppa det som man släpper en tung ryggsäck i hallen och inte prata, inte göra nåt. Bara tänka.
Jag lyssnar nästan ingen populärmusik något mer, ingen rock, ingen blues. Jag lyssnar mest jazz och klassiskt. Jag vill inte ha några intryck från en sångare som jag förstår vad de sjunger. Jag vill ha något som jag inte placerar i ett fack direkt, jag vill inte placera alls bara lyssna oskuldsfullt som man gjorde en gång i tidernas begynnelse. Det känns så fel idag, jag tar inte till mig av det på samma sätt. Det är bra låtar men vad spelar det för roll om jag bara ser det som en produktion? När jag istället kan sätta mig ner och lyssna på något som inte säger mig något men tilltalar mig för att det är så fantastiskt vackert och så olikt allt annat jag hör och spelar själv idag.
När Miles Davis kan säga mer med en ton än vad jag babblat och kastat ur mig på en hel dag, mer behövs inte. Inte just nu i alla fall. Eller inga toner alls utan bara en tystnad, snö som faller utanför fönstret, en bok och lugn och ro. Där man är helt vanlig igen och har vanliga dagar att vakna upp till.
Man funderar över vem man egentligen är och vad man gör och varför man gör det. Vill mand et här? Vill man inte bara göra något annat? Vill man inte bara ställa in gitarren i förrådet och göra något nytt. Vill man kanske skriva något annat än låtar? Vad vill man?
Sen sitter man där i soffan med det svarta blocket framför sig, en sida fylld med rader tagna från huvudet, gitarren i famnen, nynnandes på toner man blandar ihop. Det blir en melodi, man stryker över ord och skriver dit nya som passar bättre till det man nynnar på. Ackorden ändras och ändras tills det, förhoppningsvis slutar med en låt. På senare tid har det många gånger avslutats med en låt. Antingen hemma med gitarren eller i replokalen framför pianot. ”Idon’t know”, ”Free at last”, ”Ian Curtis”. Så har några hetat. Några har slamrats ihop tillsammans med grabbarna. Man har suttit hemma djupt försjunken i funderingar över hur det skulle kunna låta när Anton trummar, när Raimond gitarrar, när Kai basar eller när Ludde sjunger. Dom har suttit på sin kant och tänkt likadant. Vi har mötts och levererat. Det har blivit låtar, många av dem, både nya och gamla som restaurerats.
När jag väl står där och spelar med dem så spelar inget av ovanstående någon roll. Det är bara den stunden som räknas och den räknas högre än något annat.
Over and out
Det är bråda tider i dagarna, mycket jobb och mycket jobb men lite sömn och slarv med måltiderna. Slarv med rutiner såsom en bil som borde startas men stått i ungefär en vecka (efter att ha varit trasig i tre), slarv med disk och tvätt, slarv med städning och en lillebror som blir lidande av det. Tråkigt som fan och nedslående att vara den ”sambon” som kommer hem klockan 21-22 varje kväll och bara smäller av på soffan, totalt utmattad. En fantastisk övergripande förkylning som håller en från att träna (något man för en gångs skull i livet VILL) i snart en månad. Vänner som försummas, familj som försummas, intressen som försummas. Helgen blir ibland milslång för att nästa helg tvärvända och bli så kort så man tror att man hoppat över två dagar helt plötsligt, det blir måndag och klockan ringer halv sex igen.
Man kliver upp, sätter sig på sängkanten och undrar vad som hänt, i och med att man kommit hem sent alla dagar och bara fallit ihop på sängen så har man inte duschat på tre dagar och somnar nästan om när doften från skrevet når näsan. Håret har blivit så pass ”långt” att det inte längre går att dölja ett smutsigt liv.
Helt plötsligt sitter man i bilen, oftast kusinens eller farsans som NÄSTAN ska till samma ställe som en själv. Man tackar för skjutsen och kliver ur. Det är mörkt och kallt ute, det känns som att det är mörkt och kallt hela tiden. Man sitter framför datorn med P4 som surrar i ansiktet på en, två blommor som ständigt verkar få för lite vatten hänger över bordet. Fast man försöker så verkar det inte som att de vill dela sitt liv med en.
Man sitter framför datorn, en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar, fem och en halv timme sen är det lunch. I 90% av fallen så har det inte hunnits styras ihop en lunchlåda med god mat så man får äta en kartong med äcklig färdigmat. Man äter snabbt och går sedan och lägger sig och vilar resten av rasten i ett tafatt försök att återta flera veckors förlorade sömntimmar på tjugo minuter, det går sådär.
Framför datorn igen, en timme, två timmar, tre timmar. Rast. En timme extra, två timmar extra, sen orkar man inte mer utan liftar hem med en kollega.
Hem blir i det här fallet Tusen Toner där man tar en kopp kaffe och den 43’e cigaretten för dagen känns det som. En till kopp kaffe, läser tidningen och hoppas att korsordet inte är löst, det är alltid löst men ändå. Man hoppas. Den här tiden är den då hjärnan kopplar av för några sekunder, den tänker inte på något utan ligger bara i standby-läge medan ögonen glider över bokstäder och bilder mest på rutin. Inget går in, inget går ut, det är som om man bara stirrar i blaskan på låtsas. Klockan är nu cirka halv sex och det konstateras att, även idag, kommer det inte hinnas med någon middag. Tyvärr. Det är papper som skall gås igenom på Tusen Toner, prata med Seppo om hur det varit under dagarna med Åsa och Stenne, så man blir lite uppdaterad. Har det varit mycket folk? Några problem? Hur är det med pumpen? Man pratar med lite band som strömmar in och försöker att inte vara för osynlig. Klockan sex plockas det svarta blocket fram, rammarna lossas och man börjar syna igenom det vi jobbat på igår, synar textidéerna man fick i natt när det var helt omöjligt att sova på grund av den där jävla torrhostan. Dom nätterna hostan inte håller en uppe så ligger man och vrider på sig djupt försjunken i tankar och funderingar om det mesta.
”Vad gör han?”, ”Vad gör hon?”, ”Hade inte jag en mamma också? Borde ringa henne…”, ”Hur var den där melodislingan nu igen?”, ”Vänta vänta! Det där måste jag spela in på telefonen…eller jag väntar med det till imorgon……..nej förresten, det måste in nu annars glömmer jag det.”, ”Vem tror han att han är?!”. Man somnar helt plötsligt utan förvarning, ibland går det snabbare, ibland kliver man upp. Sätter sig i köket och dricker ett glas vatten. Ibland kokar man till och med en kopp té för att få bort skitet från halsen, tittar på brorsan som somnat tio sekunder efter det han stängt ögonen och nu har snarkat i en och en halv timme. Man sneglar på klockan och ser att det är dags att kliva upp om fyra timmar. Ångesten över hur morgondagen kommer ser ut blir värre och värre, fan också, man måste ju sova.
Vissa nätter känns oändligt långa, men samtidigt kan de kännas fridfulla då tanken äntligen får möjlighet att sväva iväg och fundera över vad man varit med om under dagen. Eftersom hela kroppen är totalt fokuserad resterande tid av dagen så känns det bra att släppa det som man släpper en tung ryggsäck i hallen och inte prata, inte göra nåt. Bara tänka.
Jag lyssnar nästan ingen populärmusik något mer, ingen rock, ingen blues. Jag lyssnar mest jazz och klassiskt. Jag vill inte ha några intryck från en sångare som jag förstår vad de sjunger. Jag vill ha något som jag inte placerar i ett fack direkt, jag vill inte placera alls bara lyssna oskuldsfullt som man gjorde en gång i tidernas begynnelse. Det känns så fel idag, jag tar inte till mig av det på samma sätt. Det är bra låtar men vad spelar det för roll om jag bara ser det som en produktion? När jag istället kan sätta mig ner och lyssna på något som inte säger mig något men tilltalar mig för att det är så fantastiskt vackert och så olikt allt annat jag hör och spelar själv idag.
När Miles Davis kan säga mer med en ton än vad jag babblat och kastat ur mig på en hel dag, mer behövs inte. Inte just nu i alla fall. Eller inga toner alls utan bara en tystnad, snö som faller utanför fönstret, en bok och lugn och ro. Där man är helt vanlig igen och har vanliga dagar att vakna upp till.
Man funderar över vem man egentligen är och vad man gör och varför man gör det. Vill mand et här? Vill man inte bara göra något annat? Vill man inte bara ställa in gitarren i förrådet och göra något nytt. Vill man kanske skriva något annat än låtar? Vad vill man?
Sen sitter man där i soffan med det svarta blocket framför sig, en sida fylld med rader tagna från huvudet, gitarren i famnen, nynnandes på toner man blandar ihop. Det blir en melodi, man stryker över ord och skriver dit nya som passar bättre till det man nynnar på. Ackorden ändras och ändras tills det, förhoppningsvis slutar med en låt. På senare tid har det många gånger avslutats med en låt. Antingen hemma med gitarren eller i replokalen framför pianot. ”Idon’t know”, ”Free at last”, ”Ian Curtis”. Så har några hetat. Några har slamrats ihop tillsammans med grabbarna. Man har suttit hemma djupt försjunken i funderingar över hur det skulle kunna låta när Anton trummar, när Raimond gitarrar, när Kai basar eller när Ludde sjunger. Dom har suttit på sin kant och tänkt likadant. Vi har mötts och levererat. Det har blivit låtar, många av dem, både nya och gamla som restaurerats.
När jag väl står där och spelar med dem så spelar inget av ovanstående någon roll. Det är bara den stunden som räknas och den räknas högre än något annat.
Over and out
torsdag 4 februari 2010
Entro en español
2010-02-04
En vano he tratado de olvidar que.
En vano he tratado de olvidar de nosotros.
Afortunadamente, se me olvida el odio, pero no por qué ocurrió.
Intenta verme.
Estoy tratando de hacer la vista gorda.
Perdonen mi estupidez, ¿por qué hacer la vista gorda cuando nunca has visto nada?
¿Qué hay que perder cuando nunca ha habido?
¿Por qué el amor cuando nunca ha habido amor, la ingenuidad?
Dejé el caso.
Las respuestas conducen a la misma respuesta de siempre:
La soledad.
Perdona mis tonterías.
Perdóname mi trivialidades.
Perdóname mis travesuras.
Perdóname a mí, pobre de nuestro sexo en el apartamento.
Cambio y fuera
En vano he tratado de olvidar que.
En vano he tratado de olvidar de nosotros.
Afortunadamente, se me olvida el odio, pero no por qué ocurrió.
Intenta verme.
Estoy tratando de hacer la vista gorda.
Perdonen mi estupidez, ¿por qué hacer la vista gorda cuando nunca has visto nada?
¿Qué hay que perder cuando nunca ha habido?
¿Por qué el amor cuando nunca ha habido amor, la ingenuidad?
Dejé el caso.
Las respuestas conducen a la misma respuesta de siempre:
La soledad.
Perdona mis tonterías.
Perdóname mi trivialidades.
Perdóname mis travesuras.
Perdóname a mí, pobre de nuestro sexo en el apartamento.
Cambio y fuera
fredag 29 januari 2010
Morgonen som Gud glömde
2010-01-29
Följande berättelse är fiktion, men sammansatt av otaliga morgnar då yours truly, världens mest dysfunktionella morgonmänniska varit "systematisk" och kontrollerad. Många nya svordomar har uppkommit dessa morgnar. Så här i efterhand skrattar jag inte ens utan förstår mer och mer varför jag blir flintis. För varje svordom rycker Gud, Satan eller vem det nu är som styr ett hårstrå från mitt huvud.
Jag sov. Jag var helt säker på det, det var alldeles svart i rummet. Jag hörde inget, såg inget, förstod inget. Klockan ringde inte heller. om inte klockan ringer så sover jag. Men jag var vaken, tydligen. Satte mig upp i ”sängen”, bäddsoffan kändes så otroligt skön. Lika skön som den kändes varje morgon. Satte ner fötterna på golvet, händerna fungerade som stöd för att hålla uppe kroppen. Det kändes som att jag hade blivit handikappad över natten, var det så? Jag drog med handen längst med ländryggen, jo jag hade känsel. Knep ihop tårna så mattfibrerna klämdes upp mellan dem. Jo, även fötterna gick att röra. Men vars var orken? Låg den fortfarande kvar i de slarvigt kastade jeansen på golvet?
När fötterna lämnade mattan var det som att få tusen knivar genom varenda por i kroppen. Iskallt, jag måste glömt balkongdörren på glänt när godnattciggen hade rykt färdigt. Förbannat också. Den lilla uns av trötthet som försvann i det ögonblicket, kom tillbaka lika fort, som en örfil slog den mot ögonlocken. I huvudet såg jag små versioner av Lasse Brandeby, fast i form av en liten djävulsängel, flyga mot ögonen och slå mot dem med platta basebollträn.
- Åh härrä jävvllarr våo troöått han eee! bräkte de om och om igen på sitt vidriga göteborgsmål. Varför Lasse Brandeby? Ingen aning.
Lampan i kylskåpet lös som hundra solar. Jag kisade som Dracula med armen för ögonen och sträckte den andra efter juicepaketet. Otroligt torr i halsen och munnen. Jag tror jag har börjat snarka mer, det är därför jag torkar ut under natten, det kombinerat med rökningen. En stor klunk apelsinjuice med fruktkött klämde sig ner direkt från förpackningen i svalget, alldeles för kallt.. det ilade i tänderna och i hela huvudet. Jag tänker alltid på hur en sågklinga låter när den klyver plankor på sågverket hemma i byn. ”NIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEET!”…så kändes det.
Efter första klunken gick de andra lite lättare, trevandes bort mot fönstret. Ju närmare jag kom det ju mer kände jag ilningar längst ryggen. Det är kallt ute idag.
- 35,7 grader. Rent utsagt alldeles larvigt kallt. Allt hopp om livet försvann. Var fanns denne Gud? Satt han någonstans och skrattade åt mig? Var han och Jesus samma person eller satt de bredvid varandra och skrattade, dunkandes varandra på ryggen. Satan själv hade inget att sätta emot Jesus och Gud, han kändes som ett riktigt bra val i jämförelse.
Allt var förlorat.
Brödpåsen som låg på diskbänken hade av någon anledning inte stängts igen ordentligt igår. Brödet var torrt. Usch. Allt smakade papper, brödet, smöret, skinkan och osten. Juicen var den enda behållningen, men den släckte inte törsten. Varför varför varför var jag så törstig fortfarande?
Ögonen genomled samma chock när badrumslysröret fräste och blinkade till för att sedan fullkomligt dränka rummet i ljus. Jag såg på den kisande mannen i spegeln. Det korta håret stod spikrakt upp och tunnades ut mot hjässan där det stackars hårfästet låg sakta men säkert dog i sjuksängen, uppäten av flintbacillen. Det man inte har på huvudet får man ha i ansiktet, antagligen var jag den enda i världen som fick morgonfrisyr i skägget. Tung suck. Ingen borste att reda ut snårskogen med. Bara tandborsten, den fick duga. Måttligt dumt kändes det att småborsta ansiktet med tandborsten. När det var klart sköljdes tandborsten av, tandkräm pressades på. In i munnen. Borstandes runt i några sekunder innan ögonen spärrades upp, det brände i munnen, hostningar,harklingar. Spotta ut. Hur lyckas jag? Hur lyckas jag? Hur lyckas jag prutta på "tandkräm" från behållaren med flytande tvål?. Munnen sköljes men smakar fortfarande "en trevligt doft av apelsin med inslag av honung" och rengöringsmedel. Nytt försök, tandkrämd enna gång. På borsten igen. Innan den fördes in i munnen andades jag lätt på handen och luktade. Vem har ätit bajs med min mun? Och blandat ut det med flytande tvål?
Munnen borstades, tungan borstades, jag sköljde med Listerine och plötsligt så kändes munnen fräsch igen. Ett mirakel.
Fort på med kläderna, fort knyta skorna, fort ta väskan, fort ut i trapphuset. Ingen hiss? Varför? Varför ingen hiss? Jag bor inte högst upp, men närapå. Nog högt för att morgonrutinen skall grusas i princip helt och fullt. Löpning medelst hoppning ner för trappan påbörjades, halvvägs ner inser jag att jag har en annan jacka på mig än den jag hade under gårdagen. För de som inte känner mig innebär det att hela mitt liv ligger i den andra jackan. Börs, mobil, bilnycklar, kortet till jobbet samt mina cigaretter. Allt jag vill är att ställa mig på knä och skrika, men det är förenat med döden i trapphuset till ett hyreshus fullt av nattjobbare som antagligen somnat för cirka en timme sedan. Istället påbörjas andra löprundan upp igen. Dörren låses upp på nytt, jackorna byts på mindre än en sekund och dörren är låst igen. Övre växeln läggs i och någonstans som förra uppenbarelsen ägde rum om jackförväxlingen uppenbarar sig Gud i min syn. Han står i min lägenhet, i mitt kök, skrattandes, såklart. Han gestikulerar mot kylskåpet, Jesus kliver in och öppnar dörren. Till änglasång uppenbarar sig matlådan kvarglömd på hyllan. Tillsammans kramas de och hoppar upp och ner av glädje. Satan försöker trösta mig men jag är hjälplös.
Skit i maten, jag är hellre utan lunch än springer upp en gång till. Det här blir en intressant dag.
Väl nere slår iskylan mot mig när ytterdörren nästan sparkas upp. Fy fan det måste vara minus 1000 jävla helvetsgrader ute. Hoppas bilen startar nu annars är jag dödens lammgryta. Bilen startar. Det måste vara nåt fel på världsordningen. Min bil och jag som fört gerillakrig mot varandra så länge vår relation existerat, men nu sträcker den ut en försoningens hand mot mig.
- Kom in här, jag hjälper dig. Jag kör dig till jobbet.
Tack Satan! Tack käre herren Satan för gåvan du givit mig, jag skola tjäna dig i all oändlighet.
Värmepaketet i bilen är lite dåligt så det blir aningen kondens på insidan av rutan när min, av löpningen, tunga, varma andning når framrutan. Det fryser lika fort som det når rutan så jag får skrapa lite på insidan, men vad gör det? Bilen startade.
Glädjen över bilen tunnades sakta ut när rysningarna längst ryggraden gjorde sig påminda och än en gång började Lasse Brandebyarna slå mot ögonlocken. Hur ska jag överleva den här dagen utan sömn och lunch? Undrar om jag är ute i god tid? Klockan i bilen funkar inte och mobilen lades av någon anledning i väskan från jackan. Jag måste vara försenad, var allt för seg vid frukost och i badrummet. Skit också, det är så pinsamt, jag kommer ju inte för sent ALLTID, men för ofta. Shit shit shit, var det idag vi skulle ha morgonmötet? Nej nej nej inte det får får jag inte mis…nej vad nu då?
En poliskontroll. Nu!? Varför?
- Hejsan, nykterhetskontroll.
- Ja tyvärr har jag inte hunnit dricka något än.
- Men glömt att sätta på dig bältet i alla fall ser jag.
- …
- Det blir 800 kronor i böter bara för det. Blås här.
- …
- …en gång till
- …
- …en gång till
- Alltså jag ska vara på jobbet nu egentligen. Tror ni att jag har druckit den här tiden på dygnet?
- Blås igen så går det snabbare det här.
- …
Medan maskinen tjöt gick polismannen bakom bilen. Varför det?…Nej! kontrollmärket. Fan fan fan. Hoppas han missar det.
- Du , du har ju förra årets kontrollmärke på. Är bilen obesiktad?
- Nej, jag har bara glömt att slänga upp klistermärket.
- Jaså, har du protokollet från bilprovningen med dig.
- Ja det har jag,.
Handen letade i innerfickan. Nej. Fel jacka.
- Ja, alltså, jag HAR papperet, men i min andra jacka. Bilen är besiktad, jag lovar.
- …nåväl, för den här gången då. Men bältet slipper du inte undan. Ha en fortsatt trevlig dag.
- Detsamma……..fascistsvin, muttrade jag när rutan var uppvevad.
När bilen rundat krönet och polismannen var utom synhåll åkte gaspedalen i botten. Skitjobb, skitbil, skitmorgon, skitsnut, skitliv! Som genom ett trollslag stormade bilen in på parkeringen utanför kontorsbyggnaden. Motorvärmaren kan jag trycka i när jag går ut och röker sen. Nu gäller det att vara systematisk. Ska jag hitta på någon lögn? Poliskontrollen såklart! Det är ju ingen lögn, men jag kan säga att det var många bilar före och att det tog en helvetes tid. Oflyt med rödljusen också, den är bra. Sen får jag väl ursäkta mig så otroligt och jämra mig över polisens uråldriga metoder och dumdristighet när de har nyterhetskontroll klockan åtta på måndagmorg…varför är dörren låst? Har jag fått sparken? Bara sådär? Klockan MÅSTE ju vara över åtta och dörrarna öppnas sex. Är det strömavbrott? Jag får ringa Håkan så får han komma ner och öppna.
Telefonen fiskades upp ur väskan. Knapplåset låstes upp, displayen sken klart i det totala mörkret. Hjärtat sjönk i bröstet. Jag är så trött ,så trött. Jag BLIR så trött, så trött. Varför varför varför? Var är pistolen? Var är rättvisan? Var är Gud och Jesus?
”Måndag 18 januari 2010, 04:13”..god morgon.
Over and out
Följande berättelse är fiktion, men sammansatt av otaliga morgnar då yours truly, världens mest dysfunktionella morgonmänniska varit "systematisk" och kontrollerad. Många nya svordomar har uppkommit dessa morgnar. Så här i efterhand skrattar jag inte ens utan förstår mer och mer varför jag blir flintis. För varje svordom rycker Gud, Satan eller vem det nu är som styr ett hårstrå från mitt huvud.
Jag sov. Jag var helt säker på det, det var alldeles svart i rummet. Jag hörde inget, såg inget, förstod inget. Klockan ringde inte heller. om inte klockan ringer så sover jag. Men jag var vaken, tydligen. Satte mig upp i ”sängen”, bäddsoffan kändes så otroligt skön. Lika skön som den kändes varje morgon. Satte ner fötterna på golvet, händerna fungerade som stöd för att hålla uppe kroppen. Det kändes som att jag hade blivit handikappad över natten, var det så? Jag drog med handen längst med ländryggen, jo jag hade känsel. Knep ihop tårna så mattfibrerna klämdes upp mellan dem. Jo, även fötterna gick att röra. Men vars var orken? Låg den fortfarande kvar i de slarvigt kastade jeansen på golvet?
När fötterna lämnade mattan var det som att få tusen knivar genom varenda por i kroppen. Iskallt, jag måste glömt balkongdörren på glänt när godnattciggen hade rykt färdigt. Förbannat också. Den lilla uns av trötthet som försvann i det ögonblicket, kom tillbaka lika fort, som en örfil slog den mot ögonlocken. I huvudet såg jag små versioner av Lasse Brandeby, fast i form av en liten djävulsängel, flyga mot ögonen och slå mot dem med platta basebollträn.
- Åh härrä jävvllarr våo troöått han eee! bräkte de om och om igen på sitt vidriga göteborgsmål. Varför Lasse Brandeby? Ingen aning.
Lampan i kylskåpet lös som hundra solar. Jag kisade som Dracula med armen för ögonen och sträckte den andra efter juicepaketet. Otroligt torr i halsen och munnen. Jag tror jag har börjat snarka mer, det är därför jag torkar ut under natten, det kombinerat med rökningen. En stor klunk apelsinjuice med fruktkött klämde sig ner direkt från förpackningen i svalget, alldeles för kallt.. det ilade i tänderna och i hela huvudet. Jag tänker alltid på hur en sågklinga låter när den klyver plankor på sågverket hemma i byn. ”NIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEET!”…så kändes det.
Efter första klunken gick de andra lite lättare, trevandes bort mot fönstret. Ju närmare jag kom det ju mer kände jag ilningar längst ryggen. Det är kallt ute idag.
- 35,7 grader. Rent utsagt alldeles larvigt kallt. Allt hopp om livet försvann. Var fanns denne Gud? Satt han någonstans och skrattade åt mig? Var han och Jesus samma person eller satt de bredvid varandra och skrattade, dunkandes varandra på ryggen. Satan själv hade inget att sätta emot Jesus och Gud, han kändes som ett riktigt bra val i jämförelse.
Allt var förlorat.
Brödpåsen som låg på diskbänken hade av någon anledning inte stängts igen ordentligt igår. Brödet var torrt. Usch. Allt smakade papper, brödet, smöret, skinkan och osten. Juicen var den enda behållningen, men den släckte inte törsten. Varför varför varför var jag så törstig fortfarande?
Ögonen genomled samma chock när badrumslysröret fräste och blinkade till för att sedan fullkomligt dränka rummet i ljus. Jag såg på den kisande mannen i spegeln. Det korta håret stod spikrakt upp och tunnades ut mot hjässan där det stackars hårfästet låg sakta men säkert dog i sjuksängen, uppäten av flintbacillen. Det man inte har på huvudet får man ha i ansiktet, antagligen var jag den enda i världen som fick morgonfrisyr i skägget. Tung suck. Ingen borste att reda ut snårskogen med. Bara tandborsten, den fick duga. Måttligt dumt kändes det att småborsta ansiktet med tandborsten. När det var klart sköljdes tandborsten av, tandkräm pressades på. In i munnen. Borstandes runt i några sekunder innan ögonen spärrades upp, det brände i munnen, hostningar,harklingar. Spotta ut. Hur lyckas jag? Hur lyckas jag? Hur lyckas jag prutta på "tandkräm" från behållaren med flytande tvål?. Munnen sköljes men smakar fortfarande "en trevligt doft av apelsin med inslag av honung" och rengöringsmedel. Nytt försök, tandkrämd enna gång. På borsten igen. Innan den fördes in i munnen andades jag lätt på handen och luktade. Vem har ätit bajs med min mun? Och blandat ut det med flytande tvål?
Munnen borstades, tungan borstades, jag sköljde med Listerine och plötsligt så kändes munnen fräsch igen. Ett mirakel.
Fort på med kläderna, fort knyta skorna, fort ta väskan, fort ut i trapphuset. Ingen hiss? Varför? Varför ingen hiss? Jag bor inte högst upp, men närapå. Nog högt för att morgonrutinen skall grusas i princip helt och fullt. Löpning medelst hoppning ner för trappan påbörjades, halvvägs ner inser jag att jag har en annan jacka på mig än den jag hade under gårdagen. För de som inte känner mig innebär det att hela mitt liv ligger i den andra jackan. Börs, mobil, bilnycklar, kortet till jobbet samt mina cigaretter. Allt jag vill är att ställa mig på knä och skrika, men det är förenat med döden i trapphuset till ett hyreshus fullt av nattjobbare som antagligen somnat för cirka en timme sedan. Istället påbörjas andra löprundan upp igen. Dörren låses upp på nytt, jackorna byts på mindre än en sekund och dörren är låst igen. Övre växeln läggs i och någonstans som förra uppenbarelsen ägde rum om jackförväxlingen uppenbarar sig Gud i min syn. Han står i min lägenhet, i mitt kök, skrattandes, såklart. Han gestikulerar mot kylskåpet, Jesus kliver in och öppnar dörren. Till änglasång uppenbarar sig matlådan kvarglömd på hyllan. Tillsammans kramas de och hoppar upp och ner av glädje. Satan försöker trösta mig men jag är hjälplös.
Skit i maten, jag är hellre utan lunch än springer upp en gång till. Det här blir en intressant dag.
Väl nere slår iskylan mot mig när ytterdörren nästan sparkas upp. Fy fan det måste vara minus 1000 jävla helvetsgrader ute. Hoppas bilen startar nu annars är jag dödens lammgryta. Bilen startar. Det måste vara nåt fel på världsordningen. Min bil och jag som fört gerillakrig mot varandra så länge vår relation existerat, men nu sträcker den ut en försoningens hand mot mig.
- Kom in här, jag hjälper dig. Jag kör dig till jobbet.
Tack Satan! Tack käre herren Satan för gåvan du givit mig, jag skola tjäna dig i all oändlighet.
Värmepaketet i bilen är lite dåligt så det blir aningen kondens på insidan av rutan när min, av löpningen, tunga, varma andning når framrutan. Det fryser lika fort som det når rutan så jag får skrapa lite på insidan, men vad gör det? Bilen startade.
Glädjen över bilen tunnades sakta ut när rysningarna längst ryggraden gjorde sig påminda och än en gång började Lasse Brandebyarna slå mot ögonlocken. Hur ska jag överleva den här dagen utan sömn och lunch? Undrar om jag är ute i god tid? Klockan i bilen funkar inte och mobilen lades av någon anledning i väskan från jackan. Jag måste vara försenad, var allt för seg vid frukost och i badrummet. Skit också, det är så pinsamt, jag kommer ju inte för sent ALLTID, men för ofta. Shit shit shit, var det idag vi skulle ha morgonmötet? Nej nej nej inte det får får jag inte mis…nej vad nu då?
En poliskontroll. Nu!? Varför?
- Hejsan, nykterhetskontroll.
- Ja tyvärr har jag inte hunnit dricka något än.
- Men glömt att sätta på dig bältet i alla fall ser jag.
- …
- Det blir 800 kronor i böter bara för det. Blås här.
- …
- …en gång till
- …
- …en gång till
- Alltså jag ska vara på jobbet nu egentligen. Tror ni att jag har druckit den här tiden på dygnet?
- Blås igen så går det snabbare det här.
- …
Medan maskinen tjöt gick polismannen bakom bilen. Varför det?…Nej! kontrollmärket. Fan fan fan. Hoppas han missar det.
- Du , du har ju förra årets kontrollmärke på. Är bilen obesiktad?
- Nej, jag har bara glömt att slänga upp klistermärket.
- Jaså, har du protokollet från bilprovningen med dig.
- Ja det har jag,.
Handen letade i innerfickan. Nej. Fel jacka.
- Ja, alltså, jag HAR papperet, men i min andra jacka. Bilen är besiktad, jag lovar.
- …nåväl, för den här gången då. Men bältet slipper du inte undan. Ha en fortsatt trevlig dag.
- Detsamma……..fascistsvin, muttrade jag när rutan var uppvevad.
När bilen rundat krönet och polismannen var utom synhåll åkte gaspedalen i botten. Skitjobb, skitbil, skitmorgon, skitsnut, skitliv! Som genom ett trollslag stormade bilen in på parkeringen utanför kontorsbyggnaden. Motorvärmaren kan jag trycka i när jag går ut och röker sen. Nu gäller det att vara systematisk. Ska jag hitta på någon lögn? Poliskontrollen såklart! Det är ju ingen lögn, men jag kan säga att det var många bilar före och att det tog en helvetes tid. Oflyt med rödljusen också, den är bra. Sen får jag väl ursäkta mig så otroligt och jämra mig över polisens uråldriga metoder och dumdristighet när de har nyterhetskontroll klockan åtta på måndagmorg…varför är dörren låst? Har jag fått sparken? Bara sådär? Klockan MÅSTE ju vara över åtta och dörrarna öppnas sex. Är det strömavbrott? Jag får ringa Håkan så får han komma ner och öppna.
Telefonen fiskades upp ur väskan. Knapplåset låstes upp, displayen sken klart i det totala mörkret. Hjärtat sjönk i bröstet. Jag är så trött ,så trött. Jag BLIR så trött, så trött. Varför varför varför? Var är pistolen? Var är rättvisan? Var är Gud och Jesus?
”Måndag 18 januari 2010, 04:13”..god morgon.
Over and out
tisdag 26 januari 2010
1'or & 0'or till text 5
2010-01-27
Här inne
Förutom mina armar
Har jag mina ögon
Med vilka jag ser det armarna inte når
Förutom mina ögon
Har jag mina tankar
Med vilka jag upplever det ögonen inte ser
Där djupt i fantasin stannar jag upp
Och insuper omgivningen
Där jag kan vara ifred
Hur länge jag vill
Och vara den jag strävar efter
Direkt utan att vänta och prövas
Vara med den jag strävar efter
Direkt utan att prövas och vänta
Här inne får alla plats
Men bara jag ryms just nu
Jag tar med mig alla när jag kan och vill
Och en dag är det bara en
Som följer mig här inne
Bredvid varandra här inne
Ska vi insupa varandras tankar
Se varandra djupt i ögonen
Sträcka armarna åt varandra
________________________________________
Käre vän där nere
Käre vän där nere
Du med galenskap till övers
Pennan glöder, öronen bultar
Av musik från gamla plattor
Du skriver för livet
Eller rättare sagt om det liv som komma skall
Då du kan välja själv att tycka
Och tänka som du vill
Demonerna får dansa till musiken
Och inte till dina nojor
Ögonen får glädjas åt dagen
Och inte tåras av dina bojor
Förlåt, du hatar rim
Jag hatar reson
Där är vi likasinnade
Som med mycket annat faktiskt
Det vi väljer att dela ger oändlig glädje
Som galenskap
Glädjen åt sorgen
Skrattet åt gråten
Och häst-låten
Käre vän där nere
Äntligen är du uppe
Fast bara ur dimman
Här uppe är jag ensammare än nånsin
Då jag hade behövt en att dela min galenskap med som mest
Mår du som allra bäst
Det är vad jag tror
Men du skulle aldrig erkänna det
Sorgen blir en drog
Det blir vår jargong
Gång på gång på gång
Men jag tror du är lycklig
Det skulle jag också vara
Ni två är underbara
________________________________________
Malin
Hon är min stora idol
Hon köper blöjor och hyr film
Filmer som är bra!
Hon lyssnar på sånt jag skulle lyssna på
Hon bakar bröd och bjuder på middag
Men inte fläskfilé eller grillat
Utan lasagne, soppa eller vegetariskt
Hon har det lilla hjärtat närmast hjärtat
Och kämpar för att det ska glädjas
Hon har inte alltid nerförsbacke
Men har alltid glada ögon
Ibland är dom glada men utan färg
Det får mina att tåras
Hon borde få Nobels kärlekspris
Hon borde få lediga helger
Hon borde få dansa av sig
Hon borde få kramar av alla
Men jag tror det räcker som det är
För henne i alla fall
Jag hoppas det i alla fall
Hon reser sig trots alla fall
________________________________________
Jedininjamaster of awesomeness: Complexus
Min vän och jag har älskat Leonard Cohen
Varje dag sen vi sågs
Sen vi såg Leonard Cohen ännu mer
Dom bästa förfesterna, dom bästa festerna, dom bästa efterfesterna
Alla betar vi av tillsammans
Han delger gourmandernas fantastiska värld
Jag bidrar med min bil
Många diskussioner
Över många cigaretter
Allt för många nätter
Telefonen ringer halv tre på natten
Klockan tre har vi hyrt film, köpt skit
Och vältrar oss i skiten
Bökar som grisar
Grisar är kloka djur
Skrattar åt det som är viktigast
Med de mest komplexa bakgrunderna
Hatar det som är minst viktigt
Med inte lika komplexa bakgrunder
Han förstår mig
Jag förstår honom
Folk förstår oss
Awesomeness to the bone
Paying our rent everyday in the Tower of Song
________________________________________
Ingen titel
Du är glömd men inte borta
Våra stunder blev för korta
Det gick inte att lära sig
Jag fick inte bära dig
Jag kanske inte ville ändå
Ditt sätt gick inte att förstå
Det känns så ledsamt
Du är nog rätt ensam
För mycket tid åt andra
Som har varandra
Vem har du
Som räcker längre än nu?
Jag ville försöka vara
Den där snälla underbara
Det räckte inte till
Du sa att du inte kan men vill
Jag tror inte jag orkar stanna
Du är alltid någon annan
När det passar dig
Aldrig när det passar mig
Jag kan inte ha det så
Jag vill men kan inte förstå
Hur ska nån nånsin räcka till
Om dom kan men du inte vill?
Här inne
Förutom mina armar
Har jag mina ögon
Med vilka jag ser det armarna inte når
Förutom mina ögon
Har jag mina tankar
Med vilka jag upplever det ögonen inte ser
Där djupt i fantasin stannar jag upp
Och insuper omgivningen
Där jag kan vara ifred
Hur länge jag vill
Och vara den jag strävar efter
Direkt utan att vänta och prövas
Vara med den jag strävar efter
Direkt utan att prövas och vänta
Här inne får alla plats
Men bara jag ryms just nu
Jag tar med mig alla när jag kan och vill
Och en dag är det bara en
Som följer mig här inne
Bredvid varandra här inne
Ska vi insupa varandras tankar
Se varandra djupt i ögonen
Sträcka armarna åt varandra
________________________________________
Käre vän där nere
Käre vän där nere
Du med galenskap till övers
Pennan glöder, öronen bultar
Av musik från gamla plattor
Du skriver för livet
Eller rättare sagt om det liv som komma skall
Då du kan välja själv att tycka
Och tänka som du vill
Demonerna får dansa till musiken
Och inte till dina nojor
Ögonen får glädjas åt dagen
Och inte tåras av dina bojor
Förlåt, du hatar rim
Jag hatar reson
Där är vi likasinnade
Som med mycket annat faktiskt
Det vi väljer att dela ger oändlig glädje
Som galenskap
Glädjen åt sorgen
Skrattet åt gråten
Och häst-låten
Käre vän där nere
Äntligen är du uppe
Fast bara ur dimman
Här uppe är jag ensammare än nånsin
Då jag hade behövt en att dela min galenskap med som mest
Mår du som allra bäst
Det är vad jag tror
Men du skulle aldrig erkänna det
Sorgen blir en drog
Det blir vår jargong
Gång på gång på gång
Men jag tror du är lycklig
Det skulle jag också vara
Ni två är underbara
________________________________________
Malin
Hon är min stora idol
Hon köper blöjor och hyr film
Filmer som är bra!
Hon lyssnar på sånt jag skulle lyssna på
Hon bakar bröd och bjuder på middag
Men inte fläskfilé eller grillat
Utan lasagne, soppa eller vegetariskt
Hon har det lilla hjärtat närmast hjärtat
Och kämpar för att det ska glädjas
Hon har inte alltid nerförsbacke
Men har alltid glada ögon
Ibland är dom glada men utan färg
Det får mina att tåras
Hon borde få Nobels kärlekspris
Hon borde få lediga helger
Hon borde få dansa av sig
Hon borde få kramar av alla
Men jag tror det räcker som det är
För henne i alla fall
Jag hoppas det i alla fall
Hon reser sig trots alla fall
________________________________________
Jedininjamaster of awesomeness: Complexus
Min vän och jag har älskat Leonard Cohen
Varje dag sen vi sågs
Sen vi såg Leonard Cohen ännu mer
Dom bästa förfesterna, dom bästa festerna, dom bästa efterfesterna
Alla betar vi av tillsammans
Han delger gourmandernas fantastiska värld
Jag bidrar med min bil
Många diskussioner
Över många cigaretter
Allt för många nätter
Telefonen ringer halv tre på natten
Klockan tre har vi hyrt film, köpt skit
Och vältrar oss i skiten
Bökar som grisar
Grisar är kloka djur
Skrattar åt det som är viktigast
Med de mest komplexa bakgrunderna
Hatar det som är minst viktigt
Med inte lika komplexa bakgrunder
Han förstår mig
Jag förstår honom
Folk förstår oss
Awesomeness to the bone
Paying our rent everyday in the Tower of Song
________________________________________
Ingen titel
Du är glömd men inte borta
Våra stunder blev för korta
Det gick inte att lära sig
Jag fick inte bära dig
Jag kanske inte ville ändå
Ditt sätt gick inte att förstå
Det känns så ledsamt
Du är nog rätt ensam
För mycket tid åt andra
Som har varandra
Vem har du
Som räcker längre än nu?
Jag ville försöka vara
Den där snälla underbara
Det räckte inte till
Du sa att du inte kan men vill
Jag tror inte jag orkar stanna
Du är alltid någon annan
När det passar dig
Aldrig när det passar mig
Jag kan inte ha det så
Jag vill men kan inte förstå
Hur ska nån nånsin räcka till
Om dom kan men du inte vill?
fredag 22 januari 2010
För flickorna och alla deras offer, igen
2010-01-23
den skrevs först på engelska till endast en, men den var nog ämnade för alla fram till nu. man bör sluta leva sitt liv i drömmarnas värld om man inte har förståndet att vakna.
Dag för dag
Kvart i fem på morgon
Kaffet kickar till där vid sex
Kanske inte funkar nå mer
Vart vaken tre da’r i sträck
Jag har läst vår historia
Pärm till pärm, in och ut
Det blinkar till i ögonvrån
TV’n står på utan ljud
Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag
Tvingar upp mina ögon
För att väcka ett hjärta som glömt
Och just nu vill jag sova
För du springer omkring i var dröm
Jag känner hur du andas
Försöker, men kan inte nå dig
Nåt smyger fram bakom molnen
Klockan skriker på mig
Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag
Sluta drömma och sova
Jag måste jobba även idag
Kliva ut i realitet
Realitet vore bra
den skrevs först på engelska till endast en, men den var nog ämnade för alla fram till nu. man bör sluta leva sitt liv i drömmarnas värld om man inte har förståndet att vakna.
Dag för dag
Kvart i fem på morgon
Kaffet kickar till där vid sex
Kanske inte funkar nå mer
Vart vaken tre da’r i sträck
Jag har läst vår historia
Pärm till pärm, in och ut
Det blinkar till i ögonvrån
TV’n står på utan ljud
Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag
Tvingar upp mina ögon
För att väcka ett hjärta som glömt
Och just nu vill jag sova
För du springer omkring i var dröm
Jag känner hur du andas
Försöker, men kan inte nå dig
Nåt smyger fram bakom molnen
Klockan skriker på mig
Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag
Sluta drömma och sova
Jag måste jobba även idag
Kliva ut i realitet
Realitet vore bra
lördag 2 januari 2010
1'or & 0'or till text 4
2010-01-03
Tystnad
Varför blir det inte kallt?
Jag håller värmen
Jag vill egentligen inte att det ska bli kallt
Men jag vill utmana mig
Jag vet att jag klarar det
Jag behöver inte prata
Om jag bara lyssnar
Hör jag allt som jag borde säga
Allt jag VILL säga
Där ute borde alla vara ibland
Här inne sitter jag nu
Fortfarande
Det är bojor som håller mig fast
Jag är för svag för att bryta dem
Det gäller inte bara friheten utan även
Makten
Härligheten
Kärleken
Evigheten
Evigheter
"Förnödenheter"
Löften
Löften jag "måste" hålla
Dom 4 och dom 4 håller mig fast
Jag tror jag glömmer mig själv
Jag vill inte vara egoistisk
Men jag tror jag behöver
Tystnad
En kniv som kan skära genom värme
Och öppna upp för kyla
En mun som bara kan tala
Genom Tystnad
Ett par öron som bara lyssnar
Till hjärtat
En båt utan åror
Ett par skor som inte stannar
Ett par ögon som inte kisar mot solen
Ett tag som jag bara får vara tyst
________________________________________
Ord från vemsomhelst
Fyra av tårarna
Kasta dom till marken
Kanske någon fångar dem, eller inte
Jag kan eller vill varken
Jag är bara här nu
För att du behöver mig
Och för att jag vill
För att jag bryr mig om dig
Det sorgliga som du känner
Gör ont i flera liv
Lär dig leva med det
Lär dig gå bredvid
Jag satt här på trappen en gång
Och grät över något meningsfullt
Nu är det inte meningslöst
Men inte lika meningsfullt
Det gick över, inte direkt
Det gjorde ont länge
När det försvann minns jag inte
Men, tro mig, jag har inte förträngt det
När det onda är borta finns bara det goda
Det onda var gott hela tiden
Det behövde göra ont för att man skulle förstå
Att man faktiskt KAN gå där bredvid det
________________________________________
Nyårsafton 2009/2010
Och där stod jag, ensam
Medan himlen brann
Det var lite ensamt, det gjorde inget
Alla sprang förbi mot varann
Jag tänkte inte på något
Bara att det var höjden av ensamhet
Jag var aldrig ensam, och när det slutat brinna
Kände jag mig rikare av erfarenhet
________________________________________
Rädda mig ibland
Hon är ensam i världen
Jag vill rädda henne
Hon vill inte bli räddad
Jag vill inte rädda henne
Här ute är det kallt
Tydligen där också
Jag vill att hon räddar mig
På nåt sätt tror jag hon förstår
Hon förstår mig
Hon kan spöa mig
Jag borde inte förlita mig på
Att hon alltid kommer kunna spöa mig
Men det är bra att veta
Att trots att hon är ute i världen
Så tänker hon på mig just nu
Bara på mig i hela världen
________________________________________
Att älska
Lite kär blir man i många
Något kär blir man i ett fåtal
Kär blir man i nån
Och förälskad i en
Det gäller bara att veta i vem
Tystnad
Varför blir det inte kallt?
Jag håller värmen
Jag vill egentligen inte att det ska bli kallt
Men jag vill utmana mig
Jag vet att jag klarar det
Jag behöver inte prata
Om jag bara lyssnar
Hör jag allt som jag borde säga
Allt jag VILL säga
Där ute borde alla vara ibland
Här inne sitter jag nu
Fortfarande
Det är bojor som håller mig fast
Jag är för svag för att bryta dem
Det gäller inte bara friheten utan även
Makten
Härligheten
Kärleken
Evigheten
Evigheter
"Förnödenheter"
Löften
Löften jag "måste" hålla
Dom 4 och dom 4 håller mig fast
Jag tror jag glömmer mig själv
Jag vill inte vara egoistisk
Men jag tror jag behöver
Tystnad
En kniv som kan skära genom värme
Och öppna upp för kyla
En mun som bara kan tala
Genom Tystnad
Ett par öron som bara lyssnar
Till hjärtat
En båt utan åror
Ett par skor som inte stannar
Ett par ögon som inte kisar mot solen
Ett tag som jag bara får vara tyst
________________________________________
Ord från vemsomhelst
Fyra av tårarna
Kasta dom till marken
Kanske någon fångar dem, eller inte
Jag kan eller vill varken
Jag är bara här nu
För att du behöver mig
Och för att jag vill
För att jag bryr mig om dig
Det sorgliga som du känner
Gör ont i flera liv
Lär dig leva med det
Lär dig gå bredvid
Jag satt här på trappen en gång
Och grät över något meningsfullt
Nu är det inte meningslöst
Men inte lika meningsfullt
Det gick över, inte direkt
Det gjorde ont länge
När det försvann minns jag inte
Men, tro mig, jag har inte förträngt det
När det onda är borta finns bara det goda
Det onda var gott hela tiden
Det behövde göra ont för att man skulle förstå
Att man faktiskt KAN gå där bredvid det
________________________________________
Nyårsafton 2009/2010
Och där stod jag, ensam
Medan himlen brann
Det var lite ensamt, det gjorde inget
Alla sprang förbi mot varann
Jag tänkte inte på något
Bara att det var höjden av ensamhet
Jag var aldrig ensam, och när det slutat brinna
Kände jag mig rikare av erfarenhet
________________________________________
Rädda mig ibland
Hon är ensam i världen
Jag vill rädda henne
Hon vill inte bli räddad
Jag vill inte rädda henne
Här ute är det kallt
Tydligen där också
Jag vill att hon räddar mig
På nåt sätt tror jag hon förstår
Hon förstår mig
Hon kan spöa mig
Jag borde inte förlita mig på
Att hon alltid kommer kunna spöa mig
Men det är bra att veta
Att trots att hon är ute i världen
Så tänker hon på mig just nu
Bara på mig i hela världen
________________________________________
Att älska
Lite kär blir man i många
Något kär blir man i ett fåtal
Kär blir man i nån
Och förälskad i en
Det gäller bara att veta i vem
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)