Med tiden i stormens öga

2010-05-25

Det skakade i golvet, ett dovt muller av skratt, prat och rop försökte klämma sig genom betongväggen. Vissa ord gick fram mer än andra men det gick knappt att urskilja vad som sades, fast det var inget han önskade heller. Han ville bara vara ifred just nu, samla sig, dricka en öl och röka en cigarett. Kanske en kopp kaffe också. Han var trött, sov alldeles för lite men hade ”lärt sig att leva med det”. Det gick i vågor under dagen, morgonen kunde vara hur lätt som helst eller hur svår som helst men han ville ändå stiga upp tidigt. Dagarna försvann nog fort utan att man trynade bort timmar och minuter i sängen. Därefter kom det småsmällar av trötthet under dagens gång, för att helt försvinna på kvällen och natten när han ville vara trött. När dörren stängdes och pratet dog bort så började tankarna fara ut i världen, både hans egen och den med andra delade.
Där kunde han stanna hela natten, det var inte ovanligt att totalsömnen, med smålurar under dagen inräknade, låg på tre till sex timmar. Detta pågick tills kroppen tog slut och han kunde sova upp till två dagar i sträck.

Kaffet smakade skit, det brukade det göra på såna här ställen. Folk hade inte tid att fokusera på att koka gott kaffe, han brukade koka själv men orkade inte idag. Mullret från väggen hade inte avtagit, snarare tilltagit, likaså skakningarna i golvet. Han försökte att tänka på annat, ögonen fastnade på glöden från cigaretten som sakta drog sig ner mot filtret, röken steg mot ingenting. Snirklade sig och tvinnande sig kring sig själv. Han lyfte cigaretten mot munnen men fokus stannade på samma ställe där cigaretten varit. Tankarna for iväg igen.

Han undrade om de visste att han satt där på andra sidan väggen. De som utlöste mullret och skakandet i golvet. Att han satt där och undrade om han egentligen borde sitta där, han kanske ville vara någon annanstans. Satt han där och väntade av rätt anledning? Han hade suttit på olika platser runt om i världen, ibland vid en liknande vägg och hört samma sorl. Fast språken varit olika så var det ändå samma sorl, sorlet hade inget speciellt land eller tunga.
Han hade suttit där tidigare och med ett leende på läpparna lyssnat efter ord och ibland hört några. Han hade känt en känsla av spring i benen som hos en liten pojke som väntar på att skoldagen ska ta slut och man får springa ut i solen, regnet, snön eller hur vädret nu kunde vara. Bara ut där man hör hemma.
Han hade glatts åt att sitta där, i stormens öga, dock ändå medveten om turbulensen runt omkring. Medveten om vad som förväntades av honom, av de bakom och den sorlande massan som, med åren, alltmer växt till en i hans ögon omöjligt stor skara.

Med tiden kom rynkor runt ögonen, ett knä som kunde hugga till ibland från en gammal olycka i skogen, något försämrad hörsel. Men framförallt så kom frågor med tiden. I 25 år hade han suttit och lyssnat på sorlet och med tiden så hade springet i benen avtagit först till en lätt rush, vidare till en rask promenad och tillslut ett sakta lunkande. Han frågade sig vart det där springet tagit vägen. När exakt började den känslan som varit en sådan morot försvinna, och VARFÖR började den försvinna?

Mest troligt avtog den till en början av rutin, som vilket jobb som helst. Allt är ju spännande i början, även om början var spännande längre än de andra jobben han haft. Fast hur man än vrider och vänder på det, och hur pass annorlunda rutinen är så blir det till sist en rutin i alla fall. Det är väl människans natur? Att springa i hjulet tills gängorna lossnar och man måste leta sig ett nytt hjul, eller tills man faller död ner och någon annan tar plats i hjulet.. Morgonen randas, när den nu gör det spelar ingen roll, det är fortfarande morgon. Ögonen slås upp och den sista sömnen gnuggas ur, människan sätter sig upp. Skådar runtom sig i rummet för att lokalisera platsen efter flyktvägar, kanske fönstret? Nej, det är för enkelt. Människan klär sig, vilken typ av kläder varierar. Människan inmundigar frukost, kanske, han brukade själv sällan äta frukost. Hans frukost bestod allt som oftast av tandkräm från tandborsten, vatten från duschen, kaffe och cigaretter. Ibland fick frukost-TV räcka.
Människan tar sig till jobbet och gör bort mellan åtta och tolv timmar innan det är dags att ta sig hem igen. Dessa åtta till tolv timmar spenderas mest troligt med något som människan inte direkt prioriterar i sitt liv, vilket har en tendens att göra det ”tråkigt”. I hans fall hade det inte varit så tidigare, men nu var det som vilket jobb som helst: Trist.
Människan äter middag, spenderar tid med eventuell familj, vänner och hobby. Somnar och vaknar på samma sätt som dagen innan. Varje dag, förutom då människan är ledig då människan gör något annat på rutin. Utom han, han var aldrig ledig.

Han åt, sov och bajsade sitt jobb. Det var ständigt omkring honom. Även om det var självvalt så var vägen till dagens läge inte självvalt, han ville inte se det som ett jobb. Det var aldrig intentionen att det skulle bli ett jobb han gick till varje dag. Men som all annan rutin så blev det ett hjul tillslut.

- Börjar ni bli klar? föreståndaren för stället stack in huvudet i rummet.
- Är det redan dags? frågade han.
- Nej, nej inte ännu. Det är ingen stress. Jag ville bara se om du hade allt du behövde och att allt kändes bra.
- Allt är bra, det är ett väldigt fint ställe det här. Trevligt folk, bra mat.
- Vi är väldigt glada att ni är här, det har varit lite av en ”dröm” för mig speciellt eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, vad roligt att ni är nöjd. Säg bara till om det är något. Vi räknar på en halvtimme ungefär.
- Tack det låter bra.
- Jag ska låta er vara ifred nu.
- Ingen fara.
Föreståndaren nickade med ett leende och stängde dörren efter sig. Han gillade honom, ung driftig kille med fötterna på jorden. Men han var på sin vakt, han hade sett en glimt av knipslughet i ögonen på föreståndaren tidigare när de talades vid. Yrkesskada, alltid på sin vakt. Föreståndaren påminde honom mycket om hur han själv en gång varit. Företagssam, framåt, energisk och fokuserad. En som såg en situation och tog kontroll över den. Någon som ställde sig i centrum frivilligt och tog den platsen han önskade.
Han gladdes åt tanken om föreståndaren, men tankarna for iväg igen när han såg rent kronologiskt hur hans fokus som legat i samma bana som föreståndaren allt mer vek åt olika håll. Hur han mer och mer klev ut från platsen i centrum och oftare sökte sig till ensamheten. Där han kunde tänka som han ville, vara som han ville och göra som han ville. Inte fokusera på det som förväntades av honom från andra utan det han själv ville göra. I och med att han trivdes mer och mer med det så försvann lussten av att ta kontroll och ställa sig i centrum igen. Det blev jobbigare och jobbigare. Han nedslogs av tanken på hur det han älskade åt honom. Varför blev det så?

Tvivlet eskalerade med åren. Vad ville han? Att närma sig de 50 och känna sig som en vilsen tonåring förstärkte inte direkt hans självförtroende. Åldersnoja skulle nog de flesta säga. Nej, snarare en livskris och allmän känsla av vilsenhet och att inte tillhöra något. Tillhör man inte sig själv så står man helt plötsligt ensam i världen med allt oväder som följer med på köpet. Han oroades av det, han ångrade ingenting men visste inte om han ville fortsätta på den här vägen.

Vad fanns kvar egentligen? Han kände hur han stod och balanserade på en gammal våg med guld och vackra minnen i ena vågskålen. I den andra låg det skit och saker han bara ville springa ifrån. Han stod där i centrum än en gång i stormens öga och såg hur vikten av skålen med skit pressade skålen med guld högre och högre upp i skyn, förbi honom, vidare upp tills han knappt såg den något mer. Kvar fanns i överlag bara skit. Han klev ner i skiten och körde ner armarna i sörjan, det stank av ruttet kött, ammoniak som stack i ögon och näsa. Han grävde febrilt och kastade famnar med skit åt sidan för att komma ner mot botten av vågskålen. Det måste ha fallit ner något guld på vägen upp, något som ramlat ner i allt det gråbruna, det måste gå att urskilja ett skimmer av det detta en gång varit. Ingenting. Hur han än grävde så rasade bara skiten tillbaka, han kände hur svetten började rinna längst med ryggen, först varmt, sedan började det kännas kallt, som om någon hällde kallt vatten över honom. Det ilade genom hela kroppen när naglarna skrapade mot kopparskålens yta, han såg på sina händer, smutsiga, lortiga, naglarna var brutna och blödde lite vid banden. Han såg ner på sina fötter, kopparn hade börjat ärga där skiten legat och pyrt ut sina syror under vad som verkade vara en evighet. Inom kort rasade en liten hög ner över hans fötter och begravde åter kopparn i en gråbrun nattsömn. Han ryckte till och insåg att han suttit och stirrat på samma fläck på väggen mitt emot i minst en kvart.
Sorlet bakom väggen hade ännu inte upphört.

Han reste sig upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet, det var, trots att huset var en betonglåda från 50-talet, en byggnad med stora fönster. Han såg på regndropparna som slog mot rutan så hårt att man nästan fick känslan av att de utsattes för livsfara där ute och försökte ta sig in på alla sätt de kunde komma på. Vilket endast var att slå så hårt de kunde mot det tjocka glaset, splittras och rinna ner motmarken för att kanske någon gång i framtiden när de genomgott det eviga kretsloppet försöka ta sig in genom samma fönster igen och gå samma öde till mötes än en gång.
Är det kanske så enkelt? Tanken slog honom. Är det kanske så enkelt att meningen är att man sällar sig i leden, försöker spränga den dörr som man anser vara ingången till friheten men misslyckas och allt börjar om igen. Man blir aldrig fri, det är kanske jakten till att förstå det som är själva meningen med att vara fri. Att välja jakten efter frihet eller bestämma sig för att det är omöjligt. Han hade aldrig ställt sig i ledet, inte ens när han var så fattig att han fick äta ur soptunnor och dricka avloppsvatten. Inte ens när han skamsen tvingades stjäla, inte ens då sällade han sig i ledet och blev en av de som gav upp. Han hade alltid spanat mot fjärran och undrat hur pass långt försprång hans hjärta hade och om han skulle hinna ikapp det innan solen gick ner. Sedan fortsatt att springa, följt sitt hjärta hela vägen. Någonstans hann han ifatt det, då var det redan för sent. Det var trött och märkt av allt det sett på vägen innan han kom ifatt. Han tog det på sina axlar och tvingade sig att fortsätta med både sig själv och sitt hjärta som last.
Han ville inte förstå att han var slagen omkull och fördärvad. Han hade ställt sig i ett annat led på vägen, ett som inte var lika tydligt, men väl ett led. Han hade blivit så nedslagen av det att all kraft runnit ur honom, hjärtat hade hoppat av hans axlar och försvunnit ut i natten.

Kanske var det så, kanske var det så att detta varit hans fönster. Fönstret som lett in till hans frihet som han kastat sig mot och krossats. Splittrats från sitt hjärta, sina ideal och principer. Sin kärlek, sitt hat och sin gnista. Kvar blev bara likgiltigheten och det rutinmässiga. Resterande delar hade börjat rinna ner mot marken för att återsluta sig till kretsloppet och någon gång, någonstans kasta sig mot samma fönster igen.

Han suckade, tittade på klockan. Sju minuter kvar. Mullret hade avtagit bakom väggen och ersatts av ett nytt muller ovanför honom. Han tände ännu en cigarett, asken var nu tom, han skrynklade ihop den, vände sig om, siktade och kastade den mot papperskorgen som stod i det närliggande hörnet. Den hopknycklade asken studsade mot kanten och landade på golvet.
- Friskt vågat, hälften vunnet, mumlade han.

Han tittade mot den öppna väskan som låg på golvet. Inuti låg allt som hade betytt allt. Friheten personifierad i ett enda konstverk. Så hade han trott i alla fall. Men nu började han förstå att det ändå bara hade varit ett försök till en genväg till friheten, en flyktväg. Förblindad av det vackra, enkla och klara så hade han förvillats bort från den vägen som skulle ha lett honom dit han var ämnad att gå. Tvekandes satte han sig på golvet bredvid väskan och beskådade den. Blicken fastnade igen. Någonstans i bakgrunden hörde han rösten av föreståndaren. Hans röst och föreståndarens röst lät som om de pratade i en burk full med vatten.
- Är ni redo?
- Inte riktigt än, hoppas att det är ok?
- Självklart, närhelst ni är redo.
- Jag kommer ut när jag är klar.
Han hörde dörren knäppa igen bakom sig.

Regnet smattrade hårdare och hårdare mot rutan. Mullret ovanför honom hade ersatts av ett i takt frenetiskt dunkande. Dunk-dunk-dunk-dunk. Han kopplade bort det och det förvandlades till samma vattenburksliknande muller som föreståndaren och hans egen röst förvandlats till. Han stirrade på väskan. Papperet som låg på golvet framför honom. 24 punkter, ett streck och ytterligare tre punkter. Han läste de upp och ner. Upp och ner en gång till. Var det det här han hade blivit till? Någon som väntande in stormen med likgiltighet sköljandes över sig. Ingen känsla överhuvudtaget, inte ett ryck någonstans. Det var som om han åkte hiss, en transportsträcka till ingenstans. Vars var hjärtat? Hatet? Gnistan? Sådant som tagit honom framåt förut, nu kändes det som att de hängde som stenar i knyten fastknutna kring hans axlar och gjorde allt för att spjärna emot när han försökta ta sig framåt.

En tår rann ner för kinden.
Jaså, det här nu också. Uppgivenhet som växlade med ingenting. Det fanns ingenting kvar. Snart skulle han följa dunkandet i takt uppför trappan, gå ut och möta mullret och än en gång stå i stormens öga och se hur omgivningen revs upp från rötterna omkring honom, och det skulle inte röra honom i ryggen. Hann skulle stå där och invänta möjligheten att krossa rutan och fly mot det han egentligen ville. Om han bara kunde förstå vad det var. När han visste det då skulle han aldrig mer vara likgiltig, han skulle aldrig mer vara uppgiven, han skulle aldrig mer vara ingenting utan han skulle vara någon som hade ett mål. Någon som såg mot horisonten och log. Kisa mot solen eller månen och börja springa, inte sluta förrän kraften försvann för alltid. Han reste sig upp och stängde väskan. Greppade om handtaget och lyfte den, känslan var jämförbar med den han haft när han bar sin fars kista till dennes grav. Han böjde sig ner och lyfte upp papperet med de sammanlagt 27 punkterna. Gick fram till fönstret igen. Dropparna fortsatte kasta sig mot rutan, i oändlighet kändes det som. Han såg på en som rann från översta fönstergaveln ner där fönsterbrädan skiljde fönstret åt.
- Jag kommer snart, fortsätt ni, sa han till några utvalda droppar.
Han vände sig om och gick ut ur rummet, stegen i trappen försvann, det taktfasta mullret avbröts plötsligt av ett dån och sedan plötslig tystnad. Så tyst som det bara kan vara i stormens öga.


Over and out