tisdag 13 juli 2010

Att skriva vanligt

2010-07-13


Jag tänker bara skriva vanligt. Inga verser, texter, mindre historier eller liknande som tidigare lagts upp. Jag tänker inte sluta skriva så, å nej, bara inte skriva så nu. Faktum är att den senaste tidens skrivande som så har återgett mig skaparglädje på många plan och effektiviserat mitt tankesätt angående skrivande. Genom ett pressande av text antingen i olika berättarformer, ”novell”aktigt. Jag vill inte kalla det noveller, jag tycker det är en otroligt löjlig benämning på ett skrivande av mig som gemene man inte är författare. Att jag skulle kalla det noveller vore mer som att fiska efter någon slags statusstämpel som kreativ person, vilket inte behövs, det syns ju klart och tydligt i texterna att jag är kreativ. Nej jag kallar de hellre ”längre texter”, det som kan ses som ”dikter” (ännu löjligare, jag skulle aldrig kalla det dikter, Leonard Cohen skriver dikter, Pär Lagerkvist skriver dikter) är för mig ”texter” och det som är låttexter är låttexter. Oftast ofärdiga.
Det är MITT begär för bekräftelse som får mig att lägga upp detta, det framförallt men också glädjen i att visa upp det jag skapat. Att det finns där, att det kommit från mig och att jag är stolt över det.

Vem skulle vilja läsa om mitt liv? Ett tämligen ointressant liv som mest består av rep, lathet och spontanumgängen vem som helst råkar ut för. Jag tror personligen att sånt jag skriver i stil med det jag lagt upp, förutom ”texterna” som lätt blir tråkiga, är mer intressant än att läsa om vad jag har för kläder på mig då min klädstil inte heller är någon kioskvältare. Jag skulle aldrig läsa om en sån som mig, däremot skulle jag intresseras av det kreativa som får personen att vilja skriva ”offentligt”, hur offentligt man nu kan kalla Internet. Vem hittar hit egentligen? Driver kreativiteten någon att skriva som så här? Eller är det bara begäret att vara nåt man inte är?

Jag har snubblat över några deformerade stubbar i blogosfären på mina vandringar i Internets lustgård. Vissa av dem önskar man verkligen en ironisk grundmening, tyvärr är så sällan fallen. Vilket gör det ännu roligare att läsa. Felstavat, svåra (i all välmening och i god tro poetiska bilder) bilder och allmän löjedom. Jag skriver högtravande endast på grund av att inte falla på eget grepp.
Det som gör det hela ännu roligare är att se personer som följer dessa bloggar. Fantastiskt. Detta är humor på högsta nivå, människor som uppenbarligen är i en så total avsaknad av liv att man vänder sig till någon som skriver om sina kläder som om det vore jordens salt. Detta är fantastiskt o ni som voro hitsnubblade eller känner till adressen.

Dessa personer vill jag sätta mig bland och lyssna på deras konversation, särskilt de som är jämngamla med mig själv. När man är fjorton år så ska inte livet cirkulera kring annat än en själv och det som gör ens dag. Dock ter det sig märkligt att livet för en 20-25 åring inte räcker längre än näsan. Det roar mig, vissa blir arga, men jag skrattar bara. De måste ha placerats här på jorden för att vi som kan se det roliga ser det roliga. De andra som blir arga är minst lika löjeväckande som de glansögda bisittarna vid skärmarna, följandes orden av en som inte kan uttrycka sig i skrift.

En vacker dag kommer vi skratta alla åt det här. Förhoppningsvis. Fast egentligen, det glädjer de som skriver och de som läser. De som läser giver bekräftelse till de som skriver som skriver för att de kräver bekräftelse. De som gillar att bli arga kan bli arga på de som skriver och läser. Vi som skrattar åt sådant som här ovan får något att skratta åt. Alla blir glada.

Det skall tilläggas att jag innerligt önskar att världen räcker längre än näsan för de som snart skall hjälpa detta samhälle framåt. Vi kommer ha pinsamt lite nytta av kännedomen om den nya Twilightfilmen, de nya jeansen, den nya ski-doomodellen och liknande information när vi står på avgrundens rand med en utsliten hemtjänstpersonal, en ökad främlingsfientlighet, växande allmän dumhet och ändrande av grundlagar utan vår vetskap.

Däremot får de obrydda till slut nog och några kliver ifrån, börjar bry sig och de som redan bryr sig bryr sig mer. Det ena tar ut det andra.
Så jag säger bara: Fortsätt skriva! Jag får nåt att skratta åt, någon får nåt att vara arg på, någon får nåt att läsa och någon får sin bekräftelse. Så länge man stillar sitt begär hålls doktorn på mottagningen.

Kom bara ihåg att vad som är viktigt för en är oviktigt för en annan. Man kan hjälpas åt bägge hållen. Jag väljer att betrakta för tillfället. Stå vi sidan av och invänta kärleken, i vilken form den nu må uppstå.


Avslutningsvis: "Killar killar! Pungen först!"

Over and out

Inga kommentarer: