2010-03-02
Det är bråda tider i dagarna, mycket jobb och mycket jobb men lite sömn och slarv med måltiderna. Slarv med rutiner såsom en bil som borde startas men stått i ungefär en vecka (efter att ha varit trasig i tre), slarv med disk och tvätt, slarv med städning och en lillebror som blir lidande av det. Tråkigt som fan och nedslående att vara den ”sambon” som kommer hem klockan 21-22 varje kväll och bara smäller av på soffan, totalt utmattad. En fantastisk övergripande förkylning som håller en från att träna (något man för en gångs skull i livet VILL) i snart en månad. Vänner som försummas, familj som försummas, intressen som försummas. Helgen blir ibland milslång för att nästa helg tvärvända och bli så kort så man tror att man hoppat över två dagar helt plötsligt, det blir måndag och klockan ringer halv sex igen.
Man kliver upp, sätter sig på sängkanten och undrar vad som hänt, i och med att man kommit hem sent alla dagar och bara fallit ihop på sängen så har man inte duschat på tre dagar och somnar nästan om när doften från skrevet når näsan. Håret har blivit så pass ”långt” att det inte längre går att dölja ett smutsigt liv.
Helt plötsligt sitter man i bilen, oftast kusinens eller farsans som NÄSTAN ska till samma ställe som en själv. Man tackar för skjutsen och kliver ur. Det är mörkt och kallt ute, det känns som att det är mörkt och kallt hela tiden. Man sitter framför datorn med P4 som surrar i ansiktet på en, två blommor som ständigt verkar få för lite vatten hänger över bordet. Fast man försöker så verkar det inte som att de vill dela sitt liv med en.
Man sitter framför datorn, en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar, fem och en halv timme sen är det lunch. I 90% av fallen så har det inte hunnits styras ihop en lunchlåda med god mat så man får äta en kartong med äcklig färdigmat. Man äter snabbt och går sedan och lägger sig och vilar resten av rasten i ett tafatt försök att återta flera veckors förlorade sömntimmar på tjugo minuter, det går sådär.
Framför datorn igen, en timme, två timmar, tre timmar. Rast. En timme extra, två timmar extra, sen orkar man inte mer utan liftar hem med en kollega.
Hem blir i det här fallet Tusen Toner där man tar en kopp kaffe och den 43’e cigaretten för dagen känns det som. En till kopp kaffe, läser tidningen och hoppas att korsordet inte är löst, det är alltid löst men ändå. Man hoppas. Den här tiden är den då hjärnan kopplar av för några sekunder, den tänker inte på något utan ligger bara i standby-läge medan ögonen glider över bokstäder och bilder mest på rutin. Inget går in, inget går ut, det är som om man bara stirrar i blaskan på låtsas. Klockan är nu cirka halv sex och det konstateras att, även idag, kommer det inte hinnas med någon middag. Tyvärr. Det är papper som skall gås igenom på Tusen Toner, prata med Seppo om hur det varit under dagarna med Åsa och Stenne, så man blir lite uppdaterad. Har det varit mycket folk? Några problem? Hur är det med pumpen? Man pratar med lite band som strömmar in och försöker att inte vara för osynlig. Klockan sex plockas det svarta blocket fram, rammarna lossas och man börjar syna igenom det vi jobbat på igår, synar textidéerna man fick i natt när det var helt omöjligt att sova på grund av den där jävla torrhostan. Dom nätterna hostan inte håller en uppe så ligger man och vrider på sig djupt försjunken i tankar och funderingar om det mesta.
”Vad gör han?”, ”Vad gör hon?”, ”Hade inte jag en mamma också? Borde ringa henne…”, ”Hur var den där melodislingan nu igen?”, ”Vänta vänta! Det där måste jag spela in på telefonen…eller jag väntar med det till imorgon……..nej förresten, det måste in nu annars glömmer jag det.”, ”Vem tror han att han är?!”. Man somnar helt plötsligt utan förvarning, ibland går det snabbare, ibland kliver man upp. Sätter sig i köket och dricker ett glas vatten. Ibland kokar man till och med en kopp té för att få bort skitet från halsen, tittar på brorsan som somnat tio sekunder efter det han stängt ögonen och nu har snarkat i en och en halv timme. Man sneglar på klockan och ser att det är dags att kliva upp om fyra timmar. Ångesten över hur morgondagen kommer ser ut blir värre och värre, fan också, man måste ju sova.
Vissa nätter känns oändligt långa, men samtidigt kan de kännas fridfulla då tanken äntligen får möjlighet att sväva iväg och fundera över vad man varit med om under dagen. Eftersom hela kroppen är totalt fokuserad resterande tid av dagen så känns det bra att släppa det som man släpper en tung ryggsäck i hallen och inte prata, inte göra nåt. Bara tänka.
Jag lyssnar nästan ingen populärmusik något mer, ingen rock, ingen blues. Jag lyssnar mest jazz och klassiskt. Jag vill inte ha några intryck från en sångare som jag förstår vad de sjunger. Jag vill ha något som jag inte placerar i ett fack direkt, jag vill inte placera alls bara lyssna oskuldsfullt som man gjorde en gång i tidernas begynnelse. Det känns så fel idag, jag tar inte till mig av det på samma sätt. Det är bra låtar men vad spelar det för roll om jag bara ser det som en produktion? När jag istället kan sätta mig ner och lyssna på något som inte säger mig något men tilltalar mig för att det är så fantastiskt vackert och så olikt allt annat jag hör och spelar själv idag.
När Miles Davis kan säga mer med en ton än vad jag babblat och kastat ur mig på en hel dag, mer behövs inte. Inte just nu i alla fall. Eller inga toner alls utan bara en tystnad, snö som faller utanför fönstret, en bok och lugn och ro. Där man är helt vanlig igen och har vanliga dagar att vakna upp till.
Man funderar över vem man egentligen är och vad man gör och varför man gör det. Vill mand et här? Vill man inte bara göra något annat? Vill man inte bara ställa in gitarren i förrådet och göra något nytt. Vill man kanske skriva något annat än låtar? Vad vill man?
Sen sitter man där i soffan med det svarta blocket framför sig, en sida fylld med rader tagna från huvudet, gitarren i famnen, nynnandes på toner man blandar ihop. Det blir en melodi, man stryker över ord och skriver dit nya som passar bättre till det man nynnar på. Ackorden ändras och ändras tills det, förhoppningsvis slutar med en låt. På senare tid har det många gånger avslutats med en låt. Antingen hemma med gitarren eller i replokalen framför pianot. ”Idon’t know”, ”Free at last”, ”Ian Curtis”. Så har några hetat. Några har slamrats ihop tillsammans med grabbarna. Man har suttit hemma djupt försjunken i funderingar över hur det skulle kunna låta när Anton trummar, när Raimond gitarrar, när Kai basar eller när Ludde sjunger. Dom har suttit på sin kant och tänkt likadant. Vi har mötts och levererat. Det har blivit låtar, många av dem, både nya och gamla som restaurerats.
När jag väl står där och spelar med dem så spelar inget av ovanstående någon roll. Det är bara den stunden som räknas och den räknas högre än något annat.
Over and out
1 kommentar:
Jo, snubblade på din blog och är lite inne på samma spår som du om nya musikintryck. Ville bara tipsa om Thomas Mapfumu från Zimbabwe och Tinariwen från öknen. Bra som fan. Speciellt Tinariwen.
Tinariwen:
http://listen.grooveshark.com/#/playlist/Tinariwen/27733726
Mapfumo:
http://listen.grooveshark.com/#/playlist/Thomas+Mapfumo/27733667
Sen finns det mycket annat som låter nytt i mina öron - har en liten spellista här:
http://listen.grooveshark.com/#/playlist/New+Stuff/27733745
Hugi
Skicka en kommentar