Sommardagar

2010-03-03

Jag minns inte huruvida solen brukade stiga upp eller gå ner om sommaren här uppe. När ögonen öppnades om morgonen var den redan uppe, när de sedan åter slöts mot kvällen så kastade den fortfarande strålar mot marken, om än svagare, men fortfarande värmande. Mamma brukade sitta i shorts och bikiniöverdel på altanen med sitt morgonkaffe, morgontidningen och en smörgås när vi stapplade oss ut kisandes mot himlen. Husets gula färg förstärkte strålarna i vad som kändes som enorma proportioner, att stå mot väggen barbröstad bjöd i värmen att piska än hårdare. Vi satt alltid under björkarna och åt frukost, jag och min storebror, vår lillebror som fortfarande bara var en baby höll sig på sin kant.
Vår hund strövande omkring på gården dag ut och dag in, viftandes på svansen. Älskande, glad, bevakande och ständigt hungrig. Aldrig arg och trött, alltid klar att leka och ta hand om oss.
Fil, flingor eller kalaspuffar, lingonsylt, smörgås med ost och korv och ett glas mjölk. Min bror kunde äta tillsynes hur mycket som helst medan jag själv kunde sitta och peta i maten in i oändligheten. Flingorna mjuknade, filen blev varmare och varmare, osten blev ”svettig” och smöret smälte. Det började samlas blindbromsar kring oss som lockades av frukostdoften.
Jag kände hur det spratt till i benen när jag bara ville lämna bordet och springa ut på ängen med en pinne i handen och åter igen bli vemsomhelst i historien av fantastiska karaktärer. Riddare, cowboy, indian, militär, superhjälte, monster, superskurk, ja vad som helst förutom en liten pojke med vitt hår, trasiga byxor och skrubbsår på knäna.

Mamma var dock mycket bestämd, maten skall ätas, annars orkar vi inte med dagen. Jag var en betraktare, jag funderade mycket och tittade mycket på människor. En drömmare som försvann in i sitt huvud, på jakt efter svar på ibland kanske lite väl tunga frågor för bara ett barn. Mamma svarade inte alltid, inte pappa heller även om han svarade oftare.
Mamma kastade däremot skapandet och kreativiteten i ansiktet på mig lika mycket som pappa kastade självständigheten, svaren och beslutsamheten. Jag minns med värme i hjärtat hur trygg jag kände mig när doften av mamma blandades med syrenbuskarnas och altanblommornas doft. Eller ljudet av när pappa snickrade på vårt hus, garaget, förrådet eller vilket projekt han nu hade tagit sig an. Outtröttlig och brinnande för ett okomplicerat liv han själv styrde över.

Ingen dag var den andra lik, ingen natt var den andra lik. Sommaren tycktes aldrig ta slut och vi ville inte det heller. jag kände hur hjärtat tog ett skutt när jag såg upp mot molnen och märkte att ett av dem påminde om något jag kände till, ett djur, en seriefigur, en symbol, ja vad som helst. Det enda som var viktigt var att peka ut den för mina bröder, mamma eller pappa. Visa dem att det var mitt moln, jag såg det först, visa dem hur vackert det var och att det var fantastiskt att något kunde formas på det sättet. Nuet var det enda väsentliga, är det sol så måste vi ta oss ner till stranden och bada med alla de andra som kommer vara där. Regnar det måste vi snabbt ta oss in och rita.
De världar som för tillfället inte kunde skapas utomhus skapade jag på papper istället. Min verklighetsflykt varje dag, så fort jag behövde det.. Detaljerna var det viktigaste, det som skiljde varje riddarborg jag ritade från varandra. Återkommande mönster över hur jag tyckte att det skulle se ut, en klar bild i huvudet som skulle förverkligas på papper och enorma besvikelser följande varandra de gånger jag inte lyckades överföra tanken i händerna.
Många papper som skrynklades ihop och kastades i den oändliga papperskorgen. Pinnar som bröts i skogen och kastades till marken eller i elden. Beslutsamheten för att en gång kunna skapa det perfekta alstret. Av vad vet jag än mindre nu än jag visste då.

Men jag drar mig till minnes lyckligare och enklare tider då jag mötte varje sol med kisande ögon för att kunna glömma fläckarna, bara se det perfekta vitglödgade centrat. De mörkare partierna runtom var inte lika viktiga och försvann någonstans bakom blinda fläcken. Sidorna runtom jag inte såg bestämde jag själv hur de skulle framställas tills de en dag tog sig i daga och bekände färg. Idag står ögonen vidöppna och pupillrena blir mindre och mindre ju mer ljus som slås emot dem. De tåras och jag vill ibland bara stänga dem och försvinna in i mitt huvud igen, sätta mig ner och rita den perfekta riddarborgen. Men jag kommer inte ihåg detaljerna varvid papper efter papper knycklas ihop och slängs i papperskorgen som aldrig verkar bli full. Pappa har snickrat klart, mamma tvingar mig inte att äta frukosten något mer. Mina bröder bryr sig inte längre om molnen och hunden är död sedan många år. Sommaren känns för kort, precis som allt annat. Badstranden, skogen och ängarna lockar inte och blommorna är bara vackra, men jag stannar inte upp och luktar på dem.

Men en dag gjorde jag just det, lade mig i gräset, tog en maskros i handen och luktade på den tittandes mot molnen. Molnet såg ut som en båt. Jag ropade efter min lillebror, ”titta, det där molnet er ut som en båt”. Han såg upp mot himlen, ”jo det gör det faktiskt”. Plötsligt kändes dagen mycket längre, solen mycket varmare och luften mycket friskare. Jag vet att alla dagar inte kommer vara så, men de enstaka gör de andra mycket enklare att se förbi.
Även om jag idag ser världen genom glasögon och utan lediga sommardagar så blir håret fortfarande vitt, byxorna är trasiga och benen täckta av skrubbsår.

Over and out