2009-12-29
Det lyssnas på samtal
Och det tas för mycket
Det käras ned
I onödan
Dumhet faller innan tycke
Trötta, tömda tunnor
Ekar från diskbänken
Slagen, krossad och hjärtekrossad
Ligger i hörnet
En bränd en
Fy fan vad sorgligt
Vilken tur vi känner varann
Och inte är främlingar
Vi blir bara sämre
Och förbättrar
Våra försämringar
För varje gång,
För varje högtid
Nya tider och ny åldrar
Borde ta vid
Det är hög tid
_________________________________________________
I sängen
Du drar dig
Lite till bara
Du dagdrömmer
Det du drömmer drar du dig för
_________________________________________________
Jag vill bli kär i dig
Du verkar vara en sån jag borde bli kär i
Du verkar lagom spännande
Men man vet inte vad som lurar däri
Just nu känns det rätt
Det kanske ändras när jag vet
DÅ kanske jag inte vill vara kär i dig
Men nu vet jag inte Det
_________________________________________________
tisdag 29 december 2009
torsdag 24 december 2009
Det sista av natten
2009-12-24
Trappen verkade så hög helt plötsligt, de gamla timrade stegen fick tas med sjumilakliv. Den snö som träget ville följa med in och dö på golvet stampades av, endast ett fåtal ihärdiga stannade kvar under sulorna och vid skaftet. Dessa var mer beslutsamma än sina gelikar som föll mot marken till sina vänner. De fick sin sista chans och tog den. De andra var mer bestämda. Döden skall man inte rädas, möta med högt huvud och, om det krävs, omfamna..
Klockan närmade sig två på natten. Det måste varit närmare 25 minusgrader ute, temperaturen sjönk mer och mer. Man kände nästan hur kylan bet hårdare i kinderna. Det var kolsvart ute, himlen var molntäckt och månen kunde inte tränga igenom. Det var som att vandra runt i blindo tills ögonen vande sig något och man kunde urskilja träden något sånär.
Det knäppte i träden, kylan måste krupit ner under 30 grader nu.
Stugan var mörk så när som på ett stearinljus som flämtade svagt i det istäckta fönstret. Det såg inte speciellt inbjudande ut, men det var dit benen burit kroppen. Ryamattan som hängde likt ett djurs döda tunga från altanräcket var som en plåt, stenhård och iskall. Den hade antagligen hängts ut under den sista dagen innan vinteruppehållet och sedan glömts bort. Mattan hade mött sitt öde då oktobernatten blev allt kallare, novembernatten blev allt snöigare och när till slut decembernatten ströp den sista åtkomsten luft med sitt vakuum hade den givit upp.
Dörren var inte fastfrusen som man kunde ha trott av tidigare beskrivningar av omgivningen. Handtaget var iskallt, men gled lätt ner, det klickade till och dörren gick upp. Den knarrade inte som den brukade. Den gnisslade inte som den brukade. Den gled upp som om den satts upp nyoljad och nymålad alldeles nyss.
Det verkade vara kallare inne i stugan än utomhus. Ljuset fladdrade till när dörren åter stängdes. Det var ingen idé att ta av sig skorna, fötterna skulle fastna i golvet. Det kändes som om plankorna skulle ge vika och sprängas i flisor när tyngden av en vuxen mans kropp tyngde ner de av kylan redan försvagade stackars brädorna. Någon satt vid bordet och studerade ljuset som brann svagt men stabilt. Den tunna luften fick lågan att hålla tillbaka sin fulla kraft men den vidhöll sin beslutsamhet att värma och lysa upp det mörka, kalla som så mycket behövde känna en liten gnutta värme. Som behövde sen en strimma ljus bättre än något eller någon annan på jorden just nu. Någon fortsatte titta på ljuset. Bordet såg ut att ha yxats fram ur ett enda gigantsikt stycke trä. Stolarna såg ut att kunna bära upp den största av stora timmerkarlar utan problem. Den mittemot Någon såg bra ut som sätesplats, men den rubbades inte när den trötta, frusna kroppen sjönk ner på den. Stolsdynan var iskall.
- Varför jag?
- Varför inte du?
- Jag frågade först.
- Och jag svarade. Gjorde jag inte?
- Jag är inte nöjd med svaret.
- Du var aldrig nöjd.
- Det är inte sant.
- Du har all tid i världen att nöja dig nu.
- Vad menar du?
- Vet du inte själv?
- Jag vet, men jag vill inte tro.
- Tron är det sista som lämnar en, du är illa ute.
- Hur illa?
- Så illa att det inte längre finns några genvägar. Inga ursäkter, inga mutor, inga lovord, inga referenser, inget liv, ingen kärlek.
- Det är illa.
- Förvisso.
- Vad menar du?
- Låt mig berätta i lugn och ro bara utan avbrott.
- Självklart, ursäkta mig.
- Ursäkter tar dig bara tillbaka till ruta ett.
- Låt höra nu istället.
Det började blåsa. Väggarna tjöt ut sitt raseri. ”Låt mig vara! Låt mig stå här i lugn och ro! Har jag inte betett mig? Har jag inte gjort mitt verk här hela året? Har jag inte stått i alla väder? Låt mig vila nu när jag som mest behöver det! Snälla, låt mig bara sova!”. Det tystnade lika snabbt som det anlänt. Knäpptyst igen. Men molnen hade skingrats och den stora, runda månen kastade ett blått ljus över de kala träden som blivit av med all sin skyddande snö de haft som ett täcke innan den korta stormen kastat täcket mot marken igen. Som långa, smala armar sträckte sig grenarna mot skyn, än mot marken, än mot stugan. Några skrapade mot de stackars timrade väggarna. Någon blåste ut ljuset tills det skulle behövas igen. Nu såg man handen framför sig utan hjälpande händer från svaga stearinljus.
- Fy dig och din lättja. Du lämnade allting bakom dig för att glädjas åt dig själv och det som du ansåg vara lycka. Du har inget kvar. Du har ingen kvar. Var det värt det? Nu sitter du här, frusen och nära det allra sista innan det stora anländer. Låt mig tala till punkt nu, låt Någon få säga sitt för en gångs skull.
Tårarna rann ner för kinderna. De nådde skägget och frös till is mot stråna.
- Du ser, tårar hjälper inte. Tårar har slutat hjälpa här ute. Här räcker de inte till, de kan inte hjälpa dig något mer. Här fryser de lika fort som medkänsla, empati, ilska och hat. Trodde du att det skulle räcka att fälla en tår? Trodde du att allt skulle lösa sig om du fick bli arg, fylla ilskan upp till brädden? Trodde du att hatet skulle slå dig fri? Trodde du att empati skulle omfamna dig och vagga dig till en varm bädd? Du är naiv. Nu är det slut. Inget kommer att hjälpa dig härifrån. Nu är det bara du och Någon du litar på.
Kylan bet mot kinderna. Det måste vara 40 grader nu. Utomhus och inomhus flöt ihop, det var inte längre någon skillnad. Benen slog mot varandra, tänderna klapprade. Molnen kom tillbaka och Någon tände åter stearinljuset. Lågan steg likt en gladiator mot arenan och lejonen, majestätiskt och fylld av styrka för att sedan sänka sig som en gammal man stöd på en krycka. Svag, ansträngt andandes, ensam och övergiven.
- Vad finns kvar att göra då?
- Inget, du kan välja att sitta här och möta natten med Någon eller ge dig ut och omfamnas av natten och träden. Valet är ditt, likt allt annat du gjort i livet.
- Har jag verkligen varit så ond?
- Du gjorde ont, kanske inte alltid med mening, men hade du stannat upp i stormens öga av dig själv så hade du insett att det faktiskt var en förfärlig röra omkring dig och att folk flög fram och tillbaka. Sargade, utelämnade, utan trygghet, hem och kärlek. De gånger du var medveten om att du gjorde ont stannade du inte heller upp och biktade dig för Herren du själv valt och skapat. Dig själv. Du såg aldrig dig själv utan den du ville vara men aldrig kom att bli.
- Har jag verkligen varit så ond? Mot mig själv och andra?
- Ja, du har varit ond. Någon skulle närsomhelst ha givit dig en örfil för att få dig att sansa dig.
- Varför gjorde inte Någon det då?
- Du förstår inte.
- Nej, förklara.
- Det är för sent för förklaringar nu. Natten är kommen, kylan är kommen, månen är försvunnen, ljuset är tänt och det är dags att möta vintern där ute.
- Du måste förklara för mig. Jag ber dig! Jag vill förstå så jag kan möta vintern med ett varmt hjärta.
- Du förstår inte, det är omöjligt. Du har ingen tid att värma upp ett fruset hem mitt i vintern när natten är kommen och träden längtar efter att få sprängas i småbitar och dö i snön. Det finns ingen tid. Man får ingen andra chans. Du kan inte gå tillbaka i boken och skriva om kapitlen. De är tryckta, utgivna och lästa. Ge upp.
- Jag vågar inte möta natten själv.
Tårarna rann igen. Plötsligt var stugan tom. Någon hade blåst ut ljuset och försvunnit. Hjälplösa tårar fryser inte. De faller som sten mot marken och torkar inte. De ligger där, nöter sig in i träet för att alltid påminna sina ägare att när hjälplöshetens tårar kommit så ger de sig inte av. Det krävs värme för att de skall torka. En värme som aldrig kom.
Dörren flög upp. Natten, väntade. Stolen rörde sig inte en tum när manskroppen, mycket tröttare nu än tidigare, reste sig och gick ut på förstubron. Kylan slog mot bröstet och rev i lungorna för varje andetag.
Natten var tyst, kall och ensam. Kylan gick ner mot 50 grader. Björkarna vid dasset smällde till. Nävret brast och bröt tystnaden. Ingen skulle laga dessa björkar, Ingen skulle värma stugan igen, Ingen skulle ta in den döda ryamattan, Igen skulle tända ljuset igen. Någon hade lämnat tändsticksasken på broräcket. En tändsticka kvar. Stegen nådde skogsbrynet. Därute i den täta skogen väntade träden på att omfamna var och envar som ensamt strosade ut i ensamheten.
Klockan var närmare tre än den nånsin varit.
Svavlet fräste till när den sista stickan slogs an och lyste upp det sista av natten. Någon gick in i skogen, Ingen kom tillbaka.
onsdag 23 december 2009
1'or & 0'or till text 2
2009-12-23
Det
Det finns fulare, men fint ändå
Det du gömmer dig för finns kvar
Det finns förstörda fantasier där
Det du skyler dig för blåser igenom
Det ringer in då det dagas igen
Det ringer i öronen, Det finns kvar
Det finns fulare fiender, men ändå är
Det det du hatar mest som håller hammaren mot klockan
Det smakar sött som socker
Det är ändå äckligt, smaken finns kvar
Det sitter i näsan, Det sitter i händerna
Det ligger i luften, Det sitter mellan tänderna
Det driver dig djupare och djupare
Det ser saker som du döljer
Det är nog smart att förstå
Det är det du förföljer
________________________________________
Kära vänner
Ikväll ska vi mötas och råkas
Imorgon ska vi sörja ihop
Ikväll ska vi lägga upp planen
Inatt slås våra huvuden ihop
Alla idéer är lysande
Alla får plats i en etta
Allt vi har att säga varandra sägs
Allt vi tänker är värt att berätta
Jag kommer bli kär ikväll igen
Jag kommer hamna i bråk
Jag kommer blåsa mest stålar
Jag kommer gå ensam längst stadens stråk
Jag kommer vakna där jag inte hör hemma
Jag kommer hitta nummer till ingen
Jag kommer hata oss, mig själv och alla
Vi kommer sluta upp ikväll igen
________________________________________
Det är krig
Och ingen förstår varför
Det som var så uppenbart
kastades över kanten
Vem fångar mig när jag faller?
Det är inte längre säkert
Vem går egentligen säker?
För jag vill inte vara rädd
Jag vill inte vara beredd
Det är ensamt här inne
Mamma och pappa är döda och begravna
Mina bröder har sargats i kriget
dom kan inte hjälpa mig
Mina vänner kämpar i fronten med sitt eget
Det vågade ta första steget
Jag orkar inte se dom dö i strid
Men utan det får vi aldrig frid
och den ro vi behöver
Snart är detta över
________________________________________
Det
Det finns fulare, men fint ändå
Det du gömmer dig för finns kvar
Det finns förstörda fantasier där
Det du skyler dig för blåser igenom
Det ringer in då det dagas igen
Det ringer i öronen, Det finns kvar
Det finns fulare fiender, men ändå är
Det det du hatar mest som håller hammaren mot klockan
Det smakar sött som socker
Det är ändå äckligt, smaken finns kvar
Det sitter i näsan, Det sitter i händerna
Det ligger i luften, Det sitter mellan tänderna
Det driver dig djupare och djupare
Det ser saker som du döljer
Det är nog smart att förstå
Det är det du förföljer
________________________________________
Kära vänner
Ikväll ska vi mötas och råkas
Imorgon ska vi sörja ihop
Ikväll ska vi lägga upp planen
Inatt slås våra huvuden ihop
Alla idéer är lysande
Alla får plats i en etta
Allt vi har att säga varandra sägs
Allt vi tänker är värt att berätta
Jag kommer bli kär ikväll igen
Jag kommer hamna i bråk
Jag kommer blåsa mest stålar
Jag kommer gå ensam längst stadens stråk
Jag kommer vakna där jag inte hör hemma
Jag kommer hitta nummer till ingen
Jag kommer hata oss, mig själv och alla
Vi kommer sluta upp ikväll igen
________________________________________
Det är krig
Och ingen förstår varför
Det som var så uppenbart
kastades över kanten
Vem fångar mig när jag faller?
Det är inte längre säkert
Vem går egentligen säker?
För jag vill inte vara rädd
Jag vill inte vara beredd
Det är ensamt här inne
Mamma och pappa är döda och begravna
Mina bröder har sargats i kriget
dom kan inte hjälpa mig
Mina vänner kämpar i fronten med sitt eget
Det vågade ta första steget
Jag orkar inte se dom dö i strid
Men utan det får vi aldrig frid
och den ro vi behöver
Snart är detta över
________________________________________
torsdag 17 december 2009
1'or & 0'or till text
2009-12-17
Jesus ser också på TV, han väljer kanal
Vi andra får sitta bredvid, vi har inget val
Jag orkar inte titta, jag lider helvetes kval
Jesus väljer program som skrämmer
Han med rädslans hammare drämmer
Över våra sköra små händer
"Människor! Akta er för livet!
Det är farligt och skall inte tas för givet!
Sätt er ner och läs boken min Fader skrivit!"
Jesus ser på TV-shop, ser på allt han vill köpa
Själen lämnar snart min kropp om det här får fortlöpa
Jesus lämnar inget hopp, trots att vi alla är döpta
Eller stöpta i samma form
I en suddig värld som är helt enorm
Där inget längre tar en med storm
Där ingen känner mig bättre än nån annan
Där varje leende blivit ett och samma
Där ingen nånsin kommer bli gammal
Där sitter Jesus framför TV’n nu
Han är inte vacker, han är bara ful
Jesus som brukade va’ så kul
Är bara en spillra av sitt forna jag
Han blir räddare för varje dag
Jesus faller för sina egna slag
Den Heliga Skriften är nött och sliten
Världen har blivit allt för liten
Jesus tar upp den största biten
Jag försöker att avskärma mig
Jesus, jag vill inte bli som dig
Du törs inte ens släcka lampan när du lägger dig
____________________________________________
Varför tänker du på allt annat?
Det finns ingen plats för ’nu’
Du borde hejda dig lite grann
Jag vänder mig i bädden om vartannat
Dygnsrytmen slås itu
Eller, den rytm jag hade försvann
Varför, varför, varför?
Varför räcker inte jag?
Jag är snäll oftast, ibland
Därför, därför, därför!
Därför att mitt hjärta slår ojämna slag
Jag vill tro, men det är inte sant
Men vi kan vakna imorgon och vara
Främlingar igen om du vill
Jag behöver inte ens sova
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara
Jag vet inte om jag vill
Jag vet inte om du lovar
Jag kan försöka
Jag kan inget lova
Jag ser inte klart, det flimrar
Jag vill inte förökas
Jag vill inte sova
Kan du inte bara kyssa mig och älska mig några timmar?
____________________________________________
Vill du stå på scen med mig?
Där uppe kan jag styra folket
Alla ser mig i ögonen
Och tittar ömt på dolken
Av självgodhet jag med glädje
Stöter i mitt bröst
Till de himmelska tonerna
Av min högtalarförstärkta röst
____________________________________________
Hjärnan ruttnar i mitt huvud
Jag känner stanken i näsan
Den rinner ut ur öronen
Och droppar ner på golvet
En spik, sju tum
Skall jag slå in i hjässan
Döda det jag ser med ögonen
Skingra det tunga molnet
Ett vackert lik tror du
Inte sargad av kulor och krut
En spik i pannan
Sen får det vara
Det är inte tid ännu
Bara att skölja det ruttnande ut
Bara att ta sig samman
Det är ingenting att spara
____________________________________________
Ska vi röka under fläkten du och jag?
Prata med varandra som man gör
Om allt och inget, men allt kommer vara viktigt
Ska vi forsätta till soffan du och jag?
Sitta på lagomt avstånd som man gör
Tycka om allt och inget, men det är inte så viktigt
Tycker vi om varandra du och jag?
Är det våra hjärtslag vi hör?
Det spelar ingen roll, bara det känns på riktigt
Läser vi av varandra du och jag?
Tänker "hoppas inget jag säger förstör"
Man får väga varje handling försiktigt
Ska vi äta frukost du och jag?
Äta med varandra, som man bör
Prata om allt och inget, men allt kommer vara på riktigt
____________________________________________
Du är fin
Sover du?
Jag ville bara säga det
Du sover säkert nu
Hoppas du blir glad imorgon
När du vaknar och ser
Sånt jag tänker på om natten
När du ligger här breve’
____________________________________________
några
Jesus ser också på TV, han väljer kanal
Vi andra får sitta bredvid, vi har inget val
Jag orkar inte titta, jag lider helvetes kval
Jesus väljer program som skrämmer
Han med rädslans hammare drämmer
Över våra sköra små händer
"Människor! Akta er för livet!
Det är farligt och skall inte tas för givet!
Sätt er ner och läs boken min Fader skrivit!"
Jesus ser på TV-shop, ser på allt han vill köpa
Själen lämnar snart min kropp om det här får fortlöpa
Jesus lämnar inget hopp, trots att vi alla är döpta
Eller stöpta i samma form
I en suddig värld som är helt enorm
Där inget längre tar en med storm
Där ingen känner mig bättre än nån annan
Där varje leende blivit ett och samma
Där ingen nånsin kommer bli gammal
Där sitter Jesus framför TV’n nu
Han är inte vacker, han är bara ful
Jesus som brukade va’ så kul
Är bara en spillra av sitt forna jag
Han blir räddare för varje dag
Jesus faller för sina egna slag
Den Heliga Skriften är nött och sliten
Världen har blivit allt för liten
Jesus tar upp den största biten
Jag försöker att avskärma mig
Jesus, jag vill inte bli som dig
Du törs inte ens släcka lampan när du lägger dig
____________________________________________
Varför tänker du på allt annat?
Det finns ingen plats för ’nu’
Du borde hejda dig lite grann
Jag vänder mig i bädden om vartannat
Dygnsrytmen slås itu
Eller, den rytm jag hade försvann
Varför, varför, varför?
Varför räcker inte jag?
Jag är snäll oftast, ibland
Därför, därför, därför!
Därför att mitt hjärta slår ojämna slag
Jag vill tro, men det är inte sant
Men vi kan vakna imorgon och vara
Främlingar igen om du vill
Jag behöver inte ens sova
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara
Jag vet inte om jag vill
Jag vet inte om du lovar
Jag kan försöka
Jag kan inget lova
Jag ser inte klart, det flimrar
Jag vill inte förökas
Jag vill inte sova
Kan du inte bara kyssa mig och älska mig några timmar?
____________________________________________
Vill du stå på scen med mig?
Där uppe kan jag styra folket
Alla ser mig i ögonen
Och tittar ömt på dolken
Av självgodhet jag med glädje
Stöter i mitt bröst
Till de himmelska tonerna
Av min högtalarförstärkta röst
____________________________________________
Hjärnan ruttnar i mitt huvud
Jag känner stanken i näsan
Den rinner ut ur öronen
Och droppar ner på golvet
En spik, sju tum
Skall jag slå in i hjässan
Döda det jag ser med ögonen
Skingra det tunga molnet
Ett vackert lik tror du
Inte sargad av kulor och krut
En spik i pannan
Sen får det vara
Det är inte tid ännu
Bara att skölja det ruttnande ut
Bara att ta sig samman
Det är ingenting att spara
____________________________________________
Ska vi röka under fläkten du och jag?
Prata med varandra som man gör
Om allt och inget, men allt kommer vara viktigt
Ska vi forsätta till soffan du och jag?
Sitta på lagomt avstånd som man gör
Tycka om allt och inget, men det är inte så viktigt
Tycker vi om varandra du och jag?
Är det våra hjärtslag vi hör?
Det spelar ingen roll, bara det känns på riktigt
Läser vi av varandra du och jag?
Tänker "hoppas inget jag säger förstör"
Man får väga varje handling försiktigt
Ska vi äta frukost du och jag?
Äta med varandra, som man bör
Prata om allt och inget, men allt kommer vara på riktigt
____________________________________________
Du är fin
Sover du?
Jag ville bara säga det
Du sover säkert nu
Hoppas du blir glad imorgon
När du vaknar och ser
Sånt jag tänker på om natten
När du ligger här breve’
____________________________________________
tisdag 1 december 2009
Helvetets jävla ilska
Helvetets jävla ilska sköljer,
jag tar en klunk och njuter
det smakar alldeles för gott.
Helvetets jävla ilska döljer
alla dumheter jag förskjuter,
allt jag borde förstått.
Helvetets jävla ilska äter,
köttet slits från ens bröst
alla som vill får smaka.
Helvetets jävla ilska väter.
Tårar som inte får nån tröst.
Ett slut som inte är utstakat.
Helvetets jävla ilska mår,
jag göder den för fan.
Jag kan inte sluta.
Helvetets jävla ilska får
och tar varje chans den kan.
Jag måste sluta.
jag tar en klunk och njuter
det smakar alldeles för gott.
Helvetets jävla ilska döljer
alla dumheter jag förskjuter,
allt jag borde förstått.
Helvetets jävla ilska äter,
köttet slits från ens bröst
alla som vill får smaka.
Helvetets jävla ilska väter.
Tårar som inte får nån tröst.
Ett slut som inte är utstakat.
Helvetets jävla ilska mår,
jag göder den för fan.
Jag kan inte sluta.
Helvetets jävla ilska får
och tar varje chans den kan.
Jag måste sluta.
Självföraktsmanifest(?) del 1
2009-12-01
Jag fylls med någon slags uppgivenhet för tillfället. Det kan bero på de enstaka fem timmar jag sovit på två dygn, men det är när man känner att hjärnan torkar ut som en svamp innanför pannbenet som man vet att man tänker som allra klarast, även om tankarna kanske inte alltid är de nödvändigaste. Detta genom att man, läs jag, fokuserar mer på tänkandet än jag gör i vanliga fall. Lite som att stanna upp och lyssna på sig själv. Det är det jag gör.
Varför uppgiven då? Ja, jag kan inte riktigt sätta fingret på det, som vanligt, säkerligen bara längtan efter sängen blandad med en svag men tilltagande huvudvärk.
Dock blandas dessa två med en känsla av trötthet på stress, ilska, flimmer från TV-apparater, julen och allt som följer med den, samt funderingar över olika ting jag inte riktigt kan råda över.
Jag hade en ganska intressant diskussion med Janne igår på pendeln från Tumba mot Märsta, på bussen från Märsta till Arlanda, i Sky City på väg till gate 40 och slutligen på planet mellan Arlanda och Kiruna. Vi oj’ade oss över mediasamhället.
Vad är det för samhälle egentligen? Vems samhälle är det? Den demokrati jag är född och uppvuxen i styrdes en gång av folket, i princip, genom verktyg vi brukade kalla politiker. Dessa var politiker vi valde i fria anonyma val. Gud vilken spänning jag bygger upp, nej det kommer inte bli någon slutkläm fantastisk som Stålmannen. Jag tycker bara det är sorgligt idag att jag egentligen inget påverkar trots att jag ställer mig i valbåset. Visst, jag påverkar utgången i valet och framtiden fyra år framöver, vem som sitter på tronen och min egen situation i samhället.
Men folks syn på livet, likgiltighet och deras värderingar kvarstår. Det viktigaste man VILL påverka har man absolut noll, 0, zero, núl möjlighet att ens snudda vid. De som styr den förändringen är tidningen, TV’n, radion, böckerna och Internet.
Att människor möter varandra existerar i sådan liten form att den snart kanske krossas av tyngden av ovanstående medier. Det finns ingen plats kvar för samtal när man hellre pratar med någon på andra sidan jordklotet än sin granne. Man vet mer om Linda Rosing än om sina
Föräldrar. Det känns tragiskt att jag ens funderar över det, allt är så uppenbart, det finns inget att fundera över. Mediasamhället tar oss ifrån varandra, håller oss rädda och matar oss fulla med propaganda och nyheter vi inte ens visste att vi inte behövde.
Istället för att förena oss som det var meningen att lura i oss så har mediasamhället splittrat oss mer än någonsin. Där möten mellan människor behövs som mest står det istället en reporter och förklarar hur det är, alternativt en journalist som håller sig inom ramarna för vad vi ska tycka.
Det egna tänkandet och tyckandet blir lidande när "på TV’n sa dom att…" blir ett mer vanligt uttryck än "JAG tycker" eller "JAG tror".
Jag anser mig vara en tänkande människa som inhämtar information när jag känner mig intresserad eller nyfiken. Sedan vrider jag och vänder på min egna skalle så jag kan bilda mig en egen åsikt om det. Visst absolut med mediets åsikt i bakhuvudet men ändå med min egen, vill jag tycka, i framhuvudet.
Istället för att sitta framför TV’n, häcka på Internet så måste vi möta varandra. Sitter du hellre och pratar med någon över MSN än att ta en fika med personen istället? Kollar du hellre en film med någon du dejtar än sitter i soffan och bara pratar eller går och spelar biljard? Är du så ointressant att du slår på en film så personen inte ska få panik av din tråkighet att han/hon kastar sig genom fönstret och hellre möter döden än umgås med dig? Gick du i skola för att TV sa att du skulle göra det? Blev du kär för att du hörde om det på radio? Röstade du på Kristdemokraterna för att du läste det i en tidning?
Vad hände med mötena mellan människor? Utvecklades det till ett popupfönster på skrivbordet eller i ett debattprogram på TV?
Jag är inte orolig dock, informationssamhället tröttar redan ut folk. Vi vet för mycket och vi letar oss tillbaka till något mer vintage som att gå på konserter, resa och uppleva saker på plats istället för att få det återberättat för oss. Vi har mindre respekt för media nu än igår, vi litar inte på det något mer. Men det är en stor skada som har skett som kommer vara svår och ta lång tid att reparera innan människorna slutar vara rädda för allt och börjar lita på varandra igen. Man märker redan idag att ungarna klarar sig mer på egen hand och vill vara ute i snön än framför datorn. Nu pratar jag ju då om de under 10. De över den åldern är den likgiltiga generationen som tyvärr kommer vara skattebetalare om några år. Det blir spännande att se någon som inte bryr sig om nåt rösta och pensionsspara.
Mycket intressant.
Jag ser informationssamhället som ett människoliv, vi lär oss något och pressar det sedan till gränsen. Vi åt skit och satt framför datorn, vi blev feta, sket i allt och blev lata. Vi fick hälsohype och började träna, äta nyttigt och var rädda för allt istället. När mellanläget kommer i dessa två har det redan kommit något annat som vi lär oss och pressar till sin gräns för att sedan hitta en lösning att pressa till en gräns.
Så kommer det fortsätta i all framtid, det handlar bara om att ta saker med en nypa salt, leva sitt eget liv och inte glömma dem som springer bredvid en, dom har också bråttom. Men till vad? Stanna istället och ta en öl med varandra.
Det är vi värda. För vad är bättre än en god middag och ett glas gott vin eller en bärs med goda vänner efter en jobbig arbetsdag?
Inte är det då att sätta sig framför datorn och gnälla över lata ungar, mediahypen, mediagiftet och folk som aldrig hör av sig.
Som Mikael Wiehe sjöng och skrev "Nu kan jag gå ut och möta världen", även om den låten handlade om något helt annat så tycker jag just de orden passade bra nu.
Over and out
Jag fylls med någon slags uppgivenhet för tillfället. Det kan bero på de enstaka fem timmar jag sovit på två dygn, men det är när man känner att hjärnan torkar ut som en svamp innanför pannbenet som man vet att man tänker som allra klarast, även om tankarna kanske inte alltid är de nödvändigaste. Detta genom att man, läs jag, fokuserar mer på tänkandet än jag gör i vanliga fall. Lite som att stanna upp och lyssna på sig själv. Det är det jag gör.
Varför uppgiven då? Ja, jag kan inte riktigt sätta fingret på det, som vanligt, säkerligen bara längtan efter sängen blandad med en svag men tilltagande huvudvärk.
Dock blandas dessa två med en känsla av trötthet på stress, ilska, flimmer från TV-apparater, julen och allt som följer med den, samt funderingar över olika ting jag inte riktigt kan råda över.
Jag hade en ganska intressant diskussion med Janne igår på pendeln från Tumba mot Märsta, på bussen från Märsta till Arlanda, i Sky City på väg till gate 40 och slutligen på planet mellan Arlanda och Kiruna. Vi oj’ade oss över mediasamhället.
Vad är det för samhälle egentligen? Vems samhälle är det? Den demokrati jag är född och uppvuxen i styrdes en gång av folket, i princip, genom verktyg vi brukade kalla politiker. Dessa var politiker vi valde i fria anonyma val. Gud vilken spänning jag bygger upp, nej det kommer inte bli någon slutkläm fantastisk som Stålmannen. Jag tycker bara det är sorgligt idag att jag egentligen inget påverkar trots att jag ställer mig i valbåset. Visst, jag påverkar utgången i valet och framtiden fyra år framöver, vem som sitter på tronen och min egen situation i samhället.
Men folks syn på livet, likgiltighet och deras värderingar kvarstår. Det viktigaste man VILL påverka har man absolut noll, 0, zero, núl möjlighet att ens snudda vid. De som styr den förändringen är tidningen, TV’n, radion, böckerna och Internet.
Att människor möter varandra existerar i sådan liten form att den snart kanske krossas av tyngden av ovanstående medier. Det finns ingen plats kvar för samtal när man hellre pratar med någon på andra sidan jordklotet än sin granne. Man vet mer om Linda Rosing än om sina
Föräldrar. Det känns tragiskt att jag ens funderar över det, allt är så uppenbart, det finns inget att fundera över. Mediasamhället tar oss ifrån varandra, håller oss rädda och matar oss fulla med propaganda och nyheter vi inte ens visste att vi inte behövde.
Istället för att förena oss som det var meningen att lura i oss så har mediasamhället splittrat oss mer än någonsin. Där möten mellan människor behövs som mest står det istället en reporter och förklarar hur det är, alternativt en journalist som håller sig inom ramarna för vad vi ska tycka.
Det egna tänkandet och tyckandet blir lidande när "på TV’n sa dom att…" blir ett mer vanligt uttryck än "JAG tycker" eller "JAG tror".
Jag anser mig vara en tänkande människa som inhämtar information när jag känner mig intresserad eller nyfiken. Sedan vrider jag och vänder på min egna skalle så jag kan bilda mig en egen åsikt om det. Visst absolut med mediets åsikt i bakhuvudet men ändå med min egen, vill jag tycka, i framhuvudet.
Istället för att sitta framför TV’n, häcka på Internet så måste vi möta varandra. Sitter du hellre och pratar med någon över MSN än att ta en fika med personen istället? Kollar du hellre en film med någon du dejtar än sitter i soffan och bara pratar eller går och spelar biljard? Är du så ointressant att du slår på en film så personen inte ska få panik av din tråkighet att han/hon kastar sig genom fönstret och hellre möter döden än umgås med dig? Gick du i skola för att TV sa att du skulle göra det? Blev du kär för att du hörde om det på radio? Röstade du på Kristdemokraterna för att du läste det i en tidning?
Vad hände med mötena mellan människor? Utvecklades det till ett popupfönster på skrivbordet eller i ett debattprogram på TV?
Jag är inte orolig dock, informationssamhället tröttar redan ut folk. Vi vet för mycket och vi letar oss tillbaka till något mer vintage som att gå på konserter, resa och uppleva saker på plats istället för att få det återberättat för oss. Vi har mindre respekt för media nu än igår, vi litar inte på det något mer. Men det är en stor skada som har skett som kommer vara svår och ta lång tid att reparera innan människorna slutar vara rädda för allt och börjar lita på varandra igen. Man märker redan idag att ungarna klarar sig mer på egen hand och vill vara ute i snön än framför datorn. Nu pratar jag ju då om de under 10. De över den åldern är den likgiltiga generationen som tyvärr kommer vara skattebetalare om några år. Det blir spännande att se någon som inte bryr sig om nåt rösta och pensionsspara.
Mycket intressant.
Jag ser informationssamhället som ett människoliv, vi lär oss något och pressar det sedan till gränsen. Vi åt skit och satt framför datorn, vi blev feta, sket i allt och blev lata. Vi fick hälsohype och började träna, äta nyttigt och var rädda för allt istället. När mellanläget kommer i dessa två har det redan kommit något annat som vi lär oss och pressar till sin gräns för att sedan hitta en lösning att pressa till en gräns.
Så kommer det fortsätta i all framtid, det handlar bara om att ta saker med en nypa salt, leva sitt eget liv och inte glömma dem som springer bredvid en, dom har också bråttom. Men till vad? Stanna istället och ta en öl med varandra.
Det är vi värda. För vad är bättre än en god middag och ett glas gott vin eller en bärs med goda vänner efter en jobbig arbetsdag?
Inte är det då att sätta sig framför datorn och gnälla över lata ungar, mediahypen, mediagiftet och folk som aldrig hör av sig.
Som Mikael Wiehe sjöng och skrev "Nu kan jag gå ut och möta världen", även om den låten handlade om något helt annat så tycker jag just de orden passade bra nu.
Over and out
torsdag 19 november 2009
Jag ljuger
2009-11-19
Hon brukade se på mig som om hon misstänkte mig för något. Det var inte som att hon spände ögonen i mig, men jag såg genast när hon "granskade" mig. Ögonen smalnade lite, knappt märkbart, men jag hade lärt mig att urskilja tecknen. När hon granskade mig för att se om jag var dum i huvudet så höjde hon lätt på ena ögonbrynet. När hon granskade mig för att se om jag ljög så höjde hon lätt på andra ögonbrynet.. när hon höjde på bägge ögonbrynen vågade jag inte se henne i ögonen, då såg hon rakt in i själen på mig. Det var bara nåt hon kunde helt enkelt. Jag ifrågasatte det aldrig utan fann mig bara i det. Vissa saker fann jag mig bara i.
Hon satt vid bordet med båda händerna slutna kring min stora tekopp som jag aldrig drack te ur. Det dracks varm choklad ur den, kaffe, enstaka gånger alkoholdrycker när det inte fanns något annat. Aldrig te dock. Jag förstod inte tjusningen med te, varmt vatten som mest smakade vatten och lite av något annat. Hennes ögon trevade över köket, jag följde hennes blick med min. De stannade till hundradelssekunder längre på några punkter än på resten av rummet. Det var ju inte första gången hon satt där, men ändå granskade hon rummet som hon granskade mig.
Jag försökte gissa mig till var hon tittade extra noga.
Blomman i fönstret, skåpluckan som hade en fläck på sig, fotografierna som satt fast huller om buller på kylskåpet, kranen som vägrade sluta droppa och slutligen mitt skrev. Mitt skrev var oundvikligt då det var i ögonhöjd för henne där jag satt på pallen vid spisen.
Vill hon knulla? Här? Nu? På en gång? Fick jag röka klart först eller ville hon att jag skulle bestiga henne direkt? Helvete, har jag kondomer hemma?
- Vad tänker du på? frågade hon. Ja vad fan tänkte jag på egentligen? Det kändes som om att hon visste exakt vad jag tänkte på.
- Jag tänker på att jag måste vattna blomman, svarade jag och försökte låta frånvarande som om jag faktiskt tänkte på min blomma och inte på hennes. Jag reste mig upp och ställde mig vid kranen, fyllde vattenkannan som stod bredvid med ljummet vatten och vände mig sedan om, sträckte mig över bordet, mot blomman som stod på fönsterbrädan och tömde ut lite vatten i den. Hon höjde på ena ögonbrynet. Helvete också, vilket ögonbryn var det nu igen som hon höjde när hon lusläste mina lögner? Jag måste göra något. Det enda som föll in i mitt huvud var att vissla, så jag visslade. Det minst avslöjande en människa kan göra när den ljuger. Precis som i alla tecknade filmer. Jag var en tecknad figur. Jag var på låtsas och hon genomskådade mig. Faaaan också!
- Sådärja, konstaterade jag och ställde tillbaka vattenkannan. Därefter placerade jag mig på pallen vid spisen igen och lyfte på locket till kaffepannan. Inte klart än.
- Får jag kolla vad du har för musik hemma? frågade hon trevande. Klart hon fick, hon har ju bläddrat där flera gånger. Hon vet väl mer eller mindre vad jag har där.
- Javisst, knock yourself out, sa jag och försökte låta världsvan. Det gick inte bra för hon skrattade till.
- Du uttalar det fel, sa hon, blinkade med ena ögat, reste sig och försvann ut i vardagsrummet. Jag hörde hur hon bläddrade bland skivorna. Jävla tjejjävel, vadå uttalar fel?
- Vad uttalar jag fel? ropade jag efter henne.
- Inget, glöm det, ropade hon tillbaka.
En elefant glömmer aldrig, det ska du ha jävligt klart för dig. Typiskt henne, och typiskt mig också för den delen.
- Vem är Nick Cave? ropade hon.
- Va? svarade jag.
- VEM ÄR NICK CAVE!?
- Ja, jag hörde dig första gången men jag var osäker på om jag hörde rätt.
- Vem är det då?
- Vet du inte det?
- Nej, det är ju kanske därför jag frågar. Hon stod nu i köket igen när jag vände mig om. Med några skivor i famnen. Jag såg att det var The Boatmans Call hon granskade. Tänk, hon hade smak även fast hon inte visste vem han var.
- Den där är ruskigt bra, sa jag.
- Han är snygg, ser lite ruffig och farlig ut, svarade hon som om det var det jag syftade på.
- Han personifierar känslan av att älska någon så mycket att man vill döda personen. Jag tycker att han fångar den där hjälplösa känslan när man fullständigt lägger sitt öde i någon annans händer. Man lägger den där för att man känner sig trygg, för stunden även om man inte vet hur framtiden blir.
- Aha, DEN känslan, svarade hon hyfsat intresserad, totalt obrydd om mitt brandtal.
Jag drack mitt kaffe under tystnad. Hon lyssnade till tonerna av Into my arms, jag såg hur hon följde Nicks ord i bookleten. Ord för ord för ord. Låtjävel, sluta nångång. Jag tände en cigarett.
- Måste du röka? frågade hon, men hon lät inte direkt besvärad.
- Nej, men jag vill, svarade jag nonchalant.
- Var inte så jävla dryg.
- Mäh, jag är väl inte dryg?
- Det är du väl, jag tycker du är det. Vet du hur jag tycker helt plötsligt?
Varför blev det alltid så här. Jag måste slingra mig ur det på enklast möjliga sätt.
- Sorry, sa jag. Men du, det är väl okej om jag röker? Jag vet att du inte gillar det, men det är väl okej? Det är så jävla kallt ute.
Fan fan fan fan, nu vill hon säkert INTE knulla.
- Visst, rök du, sa hon och tittade på mig. Ögonen smalnade. Hon gillade inte det här.
Ska jag göra nåt? Vad vill hon? Varför säger hon inget? Jag måste göra nåt snart innan det blir för sent och hon börjar säga att hon "börjar bli lite trött".
Hon gäspade. Jaha, det var det.
- Är du hungrig? frågade jag trevande. Jag visste att hon inte var hungrig. Hon höjde lätt på ena ögonbrynet. Jag var dum i huvudet.
- Jag gäspade ju precis, verkar det som att jag är hungrig?
- Nej, men jag tänkte att jag frågar i alla fall.
Vi satt i soffan, hon låg i mitt knä. Yes yes yes, score! Jag strök henne över ryggen upp mot nacken. Det pirrade i magen som det alltid gjorde. Fan vad vacker hon är. Hela hon, allt, allt hon gör allt hon säger, allt hon tänker är vackert. Helvetets kvinna det är vad hon är.
Hon suckade tungt, inte besvärat, men sådär mysigt som hon brukade göra. Som en hund som myser. Hon var så mysig. Vad är klockan? Det var Scrubs på sexan så den måste vara över elva i alla fall. Helvete, jag ska ju jobba imorgon också, hur fan ska jag orka det? Jag måste börja flika in små hinter att jag är redo för samlag.
Men det är ju så underbart det här? Jag önskar att jag fick ha henne liggandes här hela natten så jag kan sitta och verka oberörd och småkolla TV, läsa sportens sida på text-TV fast det inte intresserar mig ett dugg. Hon får sova så här, hon får göra vad hon vill bara hon aldrig kliver upp så jag får dra varenda hårstrå mellan mina fingrar. Så jag får stryka med fingret över hennes örsnibb så hon rycker till och ler det där vackra leendet.
- Sluta, jag har ju sagt att det kittlas, jävla idiot! röt hon.
- Sorry, svarade jag helt oberörd.
- Är vi i USA eller Sverige?
Va? Vad menar hon?
- Vad menar du?
- Varför måste du slänga in engelska ord hela tiden? Jag undrar bara, för du gör det mer och mer för varje dag som går.
- Inte vet jag.
Hon sov. Hon är så vacker. Jag hoppas verkligen att chefen ringer NU och säger att "tyvärr kan vi inte jobba imorgon för dom har råkat bränna ner hela jävla arbetsplatsen, finito rätt ner i grunden". Hon rös till. Varför fryser hon alltid? Hon har ju min tröja på sig, yllesockar och en filt, det plus att jag kanske värmer henne lite också med min kropp. Varför?
- Jag fryser, sa hon sömndrucket. Vad är klockan?
- Den är väl tio, halv elva sa jag och hoppades hon skulle tro på mig. Hon vred på sig från sidan och lade sig på rygg, fortfarande med huvudet på kudden i min famn, mötte min blick, log och höjde på ena ögonbrynet. Jag ljög.
- Du ljuger, sa hon och skrattade till. Kom. Jag böjde mig framåt och kysste henne på munnen. Hon kysste tillbaka och lade handen på mitt bakhuvud. Jag drog tillbaka huvudet och satte mig upprätt igen. Hon torkade sig med baksidan av ärmen om munnen. Knäppte händerna över magen, log snett och kisade med ögonen mot mig. I ögonvrån såg jag hur hon vickade med tårna under filten.
- Vet du vad? sa hon.
- Jag har en aning, svarade jag.
- Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket, jag önskar verkligen att du förstår det. Jag älskar att du ljuger för mig, jag älskar att du ser på mig och tänker "helvete, jag vill knulla henne", jag älskar att du irriterar dig på mig. Det bästa jag vet är att se dig sitta vid spisen och röka, du är så vacker. Jag känner mig så trygg när jag får ligga här och låtsassova medan du leker med mitt hår. Jag önskar att du alltid gjorde så och alltid kommer göra så. Jag älskar verkligen dig. Jag är så glad att jag har dig, för jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vara med dig. Jag behöver inte planera min dag, jag behöver inte det för jag vet att den slutar ändå med dig och spelar vägen dit ingen roll. Jag vet att du är trött och ska jobba imorgon och jag vet att du vill knulla.
- Nej det vill jag inte, avbröt jag. Inte nåmer…
- Okej, skrattade hon. Jag vet att du inte vill det nåmer, jag kände i kudden när ditt stånd lade sig. Kan vi inte gå och lägga oss nu?
- Du vet väl att jag älskar dig också?
- Klart jag vet, det är det som får mig att känna mig nykär varje morgon när jag vaknar och du har försovit dig.
Hon somnade nästan direkt. Jag låg och tittade på henne länge, som jag alltid gör.
Hon är så vacker och hon är bara min. Gud vad jag älskar henne.
Hon brukade se på mig som om hon misstänkte mig för något. Det var inte som att hon spände ögonen i mig, men jag såg genast när hon "granskade" mig. Ögonen smalnade lite, knappt märkbart, men jag hade lärt mig att urskilja tecknen. När hon granskade mig för att se om jag var dum i huvudet så höjde hon lätt på ena ögonbrynet. När hon granskade mig för att se om jag ljög så höjde hon lätt på andra ögonbrynet.. när hon höjde på bägge ögonbrynen vågade jag inte se henne i ögonen, då såg hon rakt in i själen på mig. Det var bara nåt hon kunde helt enkelt. Jag ifrågasatte det aldrig utan fann mig bara i det. Vissa saker fann jag mig bara i.
Hon satt vid bordet med båda händerna slutna kring min stora tekopp som jag aldrig drack te ur. Det dracks varm choklad ur den, kaffe, enstaka gånger alkoholdrycker när det inte fanns något annat. Aldrig te dock. Jag förstod inte tjusningen med te, varmt vatten som mest smakade vatten och lite av något annat. Hennes ögon trevade över köket, jag följde hennes blick med min. De stannade till hundradelssekunder längre på några punkter än på resten av rummet. Det var ju inte första gången hon satt där, men ändå granskade hon rummet som hon granskade mig.
Jag försökte gissa mig till var hon tittade extra noga.
Blomman i fönstret, skåpluckan som hade en fläck på sig, fotografierna som satt fast huller om buller på kylskåpet, kranen som vägrade sluta droppa och slutligen mitt skrev. Mitt skrev var oundvikligt då det var i ögonhöjd för henne där jag satt på pallen vid spisen.
Vill hon knulla? Här? Nu? På en gång? Fick jag röka klart först eller ville hon att jag skulle bestiga henne direkt? Helvete, har jag kondomer hemma?
- Vad tänker du på? frågade hon. Ja vad fan tänkte jag på egentligen? Det kändes som om att hon visste exakt vad jag tänkte på.
- Jag tänker på att jag måste vattna blomman, svarade jag och försökte låta frånvarande som om jag faktiskt tänkte på min blomma och inte på hennes. Jag reste mig upp och ställde mig vid kranen, fyllde vattenkannan som stod bredvid med ljummet vatten och vände mig sedan om, sträckte mig över bordet, mot blomman som stod på fönsterbrädan och tömde ut lite vatten i den. Hon höjde på ena ögonbrynet. Helvete också, vilket ögonbryn var det nu igen som hon höjde när hon lusläste mina lögner? Jag måste göra något. Det enda som föll in i mitt huvud var att vissla, så jag visslade. Det minst avslöjande en människa kan göra när den ljuger. Precis som i alla tecknade filmer. Jag var en tecknad figur. Jag var på låtsas och hon genomskådade mig. Faaaan också!
- Sådärja, konstaterade jag och ställde tillbaka vattenkannan. Därefter placerade jag mig på pallen vid spisen igen och lyfte på locket till kaffepannan. Inte klart än.
- Får jag kolla vad du har för musik hemma? frågade hon trevande. Klart hon fick, hon har ju bläddrat där flera gånger. Hon vet väl mer eller mindre vad jag har där.
- Javisst, knock yourself out, sa jag och försökte låta världsvan. Det gick inte bra för hon skrattade till.
- Du uttalar det fel, sa hon, blinkade med ena ögat, reste sig och försvann ut i vardagsrummet. Jag hörde hur hon bläddrade bland skivorna. Jävla tjejjävel, vadå uttalar fel?
- Vad uttalar jag fel? ropade jag efter henne.
- Inget, glöm det, ropade hon tillbaka.
En elefant glömmer aldrig, det ska du ha jävligt klart för dig. Typiskt henne, och typiskt mig också för den delen.
- Vem är Nick Cave? ropade hon.
- Va? svarade jag.
- VEM ÄR NICK CAVE!?
- Ja, jag hörde dig första gången men jag var osäker på om jag hörde rätt.
- Vem är det då?
- Vet du inte det?
- Nej, det är ju kanske därför jag frågar. Hon stod nu i köket igen när jag vände mig om. Med några skivor i famnen. Jag såg att det var The Boatmans Call hon granskade. Tänk, hon hade smak även fast hon inte visste vem han var.
- Den där är ruskigt bra, sa jag.
- Han är snygg, ser lite ruffig och farlig ut, svarade hon som om det var det jag syftade på.
- Han personifierar känslan av att älska någon så mycket att man vill döda personen. Jag tycker att han fångar den där hjälplösa känslan när man fullständigt lägger sitt öde i någon annans händer. Man lägger den där för att man känner sig trygg, för stunden även om man inte vet hur framtiden blir.
- Aha, DEN känslan, svarade hon hyfsat intresserad, totalt obrydd om mitt brandtal.
Jag drack mitt kaffe under tystnad. Hon lyssnade till tonerna av Into my arms, jag såg hur hon följde Nicks ord i bookleten. Ord för ord för ord. Låtjävel, sluta nångång. Jag tände en cigarett.
- Måste du röka? frågade hon, men hon lät inte direkt besvärad.
- Nej, men jag vill, svarade jag nonchalant.
- Var inte så jävla dryg.
- Mäh, jag är väl inte dryg?
- Det är du väl, jag tycker du är det. Vet du hur jag tycker helt plötsligt?
Varför blev det alltid så här. Jag måste slingra mig ur det på enklast möjliga sätt.
- Sorry, sa jag. Men du, det är väl okej om jag röker? Jag vet att du inte gillar det, men det är väl okej? Det är så jävla kallt ute.
Fan fan fan fan, nu vill hon säkert INTE knulla.
- Visst, rök du, sa hon och tittade på mig. Ögonen smalnade. Hon gillade inte det här.
Ska jag göra nåt? Vad vill hon? Varför säger hon inget? Jag måste göra nåt snart innan det blir för sent och hon börjar säga att hon "börjar bli lite trött".
Hon gäspade. Jaha, det var det.
- Är du hungrig? frågade jag trevande. Jag visste att hon inte var hungrig. Hon höjde lätt på ena ögonbrynet. Jag var dum i huvudet.
- Jag gäspade ju precis, verkar det som att jag är hungrig?
- Nej, men jag tänkte att jag frågar i alla fall.
Vi satt i soffan, hon låg i mitt knä. Yes yes yes, score! Jag strök henne över ryggen upp mot nacken. Det pirrade i magen som det alltid gjorde. Fan vad vacker hon är. Hela hon, allt, allt hon gör allt hon säger, allt hon tänker är vackert. Helvetets kvinna det är vad hon är.
Hon suckade tungt, inte besvärat, men sådär mysigt som hon brukade göra. Som en hund som myser. Hon var så mysig. Vad är klockan? Det var Scrubs på sexan så den måste vara över elva i alla fall. Helvete, jag ska ju jobba imorgon också, hur fan ska jag orka det? Jag måste börja flika in små hinter att jag är redo för samlag.
Men det är ju så underbart det här? Jag önskar att jag fick ha henne liggandes här hela natten så jag kan sitta och verka oberörd och småkolla TV, läsa sportens sida på text-TV fast det inte intresserar mig ett dugg. Hon får sova så här, hon får göra vad hon vill bara hon aldrig kliver upp så jag får dra varenda hårstrå mellan mina fingrar. Så jag får stryka med fingret över hennes örsnibb så hon rycker till och ler det där vackra leendet.
- Sluta, jag har ju sagt att det kittlas, jävla idiot! röt hon.
- Sorry, svarade jag helt oberörd.
- Är vi i USA eller Sverige?
Va? Vad menar hon?
- Vad menar du?
- Varför måste du slänga in engelska ord hela tiden? Jag undrar bara, för du gör det mer och mer för varje dag som går.
- Inte vet jag.
Hon sov. Hon är så vacker. Jag hoppas verkligen att chefen ringer NU och säger att "tyvärr kan vi inte jobba imorgon för dom har råkat bränna ner hela jävla arbetsplatsen, finito rätt ner i grunden". Hon rös till. Varför fryser hon alltid? Hon har ju min tröja på sig, yllesockar och en filt, det plus att jag kanske värmer henne lite också med min kropp. Varför?
- Jag fryser, sa hon sömndrucket. Vad är klockan?
- Den är väl tio, halv elva sa jag och hoppades hon skulle tro på mig. Hon vred på sig från sidan och lade sig på rygg, fortfarande med huvudet på kudden i min famn, mötte min blick, log och höjde på ena ögonbrynet. Jag ljög.
- Du ljuger, sa hon och skrattade till. Kom. Jag böjde mig framåt och kysste henne på munnen. Hon kysste tillbaka och lade handen på mitt bakhuvud. Jag drog tillbaka huvudet och satte mig upprätt igen. Hon torkade sig med baksidan av ärmen om munnen. Knäppte händerna över magen, log snett och kisade med ögonen mot mig. I ögonvrån såg jag hur hon vickade med tårna under filten.
- Vet du vad? sa hon.
- Jag har en aning, svarade jag.
- Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket, jag önskar verkligen att du förstår det. Jag älskar att du ljuger för mig, jag älskar att du ser på mig och tänker "helvete, jag vill knulla henne", jag älskar att du irriterar dig på mig. Det bästa jag vet är att se dig sitta vid spisen och röka, du är så vacker. Jag känner mig så trygg när jag får ligga här och låtsassova medan du leker med mitt hår. Jag önskar att du alltid gjorde så och alltid kommer göra så. Jag älskar verkligen dig. Jag är så glad att jag har dig, för jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vara med dig. Jag behöver inte planera min dag, jag behöver inte det för jag vet att den slutar ändå med dig och spelar vägen dit ingen roll. Jag vet att du är trött och ska jobba imorgon och jag vet att du vill knulla.
- Nej det vill jag inte, avbröt jag. Inte nåmer…
- Okej, skrattade hon. Jag vet att du inte vill det nåmer, jag kände i kudden när ditt stånd lade sig. Kan vi inte gå och lägga oss nu?
- Du vet väl att jag älskar dig också?
- Klart jag vet, det är det som får mig att känna mig nykär varje morgon när jag vaknar och du har försovit dig.
Hon somnade nästan direkt. Jag låg och tittade på henne länge, som jag alltid gör.
Hon är så vacker och hon är bara min. Gud vad jag älskar henne.
torsdag 15 oktober 2009
Andersson på 5'an
2009-10-15
Andersson tittade ner i grytan som stod på spisen. Ångan fick hans glasögon att imma igen. Pastan som kokade där i dolde sig under vattenytan täckt av bubblor, han rörde slött om i grytan med pastasleven och lade den sedan på arbetsbänken bredvid.
- Fy fan, fullkornspasta, tänkte han. Jag hatar fullkornspasta. Varför köpte jag fullkornspasta? Pasta ska väl vara mjukt, tilltalande och gott. Fullkorn brukar ju vara gott det med. Fullkornsbröd till exempel, det är ju gott. Fullkornsbröd till hamburgare. Fullkornsris är ju också gott…eller näe förresten, är det gott? Äh, skitsamma, fullkornspasta är hursomhelst inte gott.. jag borde köpt vanlig spaghetti. Vanlig pasta. Varför lär man sig aldrig? Han tittade ner i grytan igen, tog av sig glasögonen och putsade till de igenimmade glasen med tröjan. På plattan bredvid fräste några köttbullar tillsammans med några korvbitar. Låg värme, 2’an, mycket smör. De stackars matbitarna kokade nästan i allt fett.
- Inte direkt tallriksmodellen, tänkte han.
När pastan var klar hällde han ut den i durkslaget som snällt hängde på plats i vasken. Han skakade ur det sista vattnet och hällde sedan tillbaka pastan i grytan. Korvarna och köttbullarna som puttrat i smöret hälldes i och blandades runt med pastan. Som kronan på verket så grävde han upp ännu en stor klick smör och slängde ner i den stackars maten. Locket lades på och grytan skakades så maten skulle blandas och smöret smältas. Hans ställde ner grytan på diskbänken och lyfte på locket. Pastan låg som en ormgrop kring uppstickande bitar av köttbullar och korv. Ljuset från kökslampan fick fettet att blänka. Delar av pastan hade fastnat på grytans väggar och såg ut som om den försökte fly från sitt öde av att drunkna i smör och sedan ätas upp av Andersson. Det vattnade sig i munnen på Andersson av åsynen.
- Det här är grejer det, tänkte han.
Köksklockan plingade till fyra gånger, pendeln for sakta fram och tillbaka. Det var en klocka hans farfar hade byggt en gång i tiden, träarbetet var mycket vackert. Åren hade dock tagit ut sin rätt och Andersson låg väl heller i elitklass vad gällde skötsel av gamla väggur. Oljebehandlingen hade spruckit upp på vissa ställen, den var ruskigt dammig och glaset som skiljde urtavlan från omgivningen var fläckigt av fingeravtryck. Urverket fungerade som det skulle men åldern hade fått mekaniken att halta lite på senare år. Det karaktäristiska "ding-dong"-andet som var brukligt för ett väggur lät numera bara "dick-DÅNG", osynkat och orytmiskt.
Fast Andersson låg inte direkt sömnlös på grund av sin köksklocka.
Fem minuter över fyra hade Andersson dukat och ställt grytan på bordet.
- Det är trevligt att ha grytorna på bordet, då slipper folk springa till spisen om de vill ha påfyllning. Det ser ju också trevligt ut med den vackert tillredda maten, speciellt om grytorna är fina, brukade hans mamma säga. Andersson betraktade sin dukning, den tillredda maten och grytorna med sin mammas ord ringades i öronen.
- Kärringjävel, sa han för sig själv och sträckte sig efter mjölken.
- Helvete också, tänkte han när handen slöt sig kring paketet. Jag glömde ställa in mjölken i kylen när jag kom hem från affären. Nu är den ljummen.
Han öppnade paketet och såg sig om efter sitt glas. Det stod till höger om kranen, som det brukade. Andersson såg sig som ett geni, han sparade disk på att bara skölja ur sitt glas och sedan ställa det på given plats. Disken var något han skydde mer än pesten. Diskmaskiner var ämnat för fegisar som inte orkade trotsa sitt hat resonerade han. Glaset var solkigt, han hade använt sig av "skölja-ur"tekniken i ungefär en månad nu.
- Kanske bäst att diska det idag i alla fall, funderade han. I dessa smittotider och allt som hör till.
När han återigen greppade mjölkpaketet och återigen upptäckte hur pass ljummen den var kände han hur irritationen strömmade genom kroppen som en heroininjektion. Han hällde upp mjölken i glaset och drack en klunk. Ljummen mjölk. Arla-kossan tittade glatt tillbaka på honom.
- Kojävel, sa han och vände på paketet för att slippa se eländet, bara för att upptäcka ännu en Arla-kossa som glatt betraktade honom. Andersson gav upp, hur han än vred och vände skulle kojäveln likt förbannat dumstirra honom mitt i synen. Han tog som hängde i grytans öra, lyfte på grytlocket och körde ner den i maten. Det klafsade till, han tog hjälp av gaffeln och lyfte över matklumpen på sin tallrik. Maten tycktes sakna konsistens när den släpptes ned på tallriken, allting flöt ut mot kanterna och lade sig som en gröt. Ingen snygg "kulle" av mat, blott en myrmark av fett, fullkornspasta, Mammas köttbullar och basturökt falukorv.
Andersson snurrade pastan runt gaffeln.
- Fullkornspasta, grymtade han tyst varvid han stack gaffeln i två köttbullsbitar och en korvbit, förde gaffeln mot munnen. Maten han knappt vidröra tungan innan den hade glidit ned i magen på honom, fettet fungerade ungefär som en skidvalla.
- För mycket salt, suckade han inombords.
Andersson tittade slött på burken bredvid sin tomma middagstallrik. Den röda triangeln tycktes blinka i den trötta köksbelysningen. Han vände sig om för att lokalisera den skugga som låg på bordsduken och snuddade vid locket på burken. Garderobsblomman på fönsterbrädan.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och sneglade mot köksfläkten där den kuldinariska våldtäkten ägd rum bara för en kvart sedan. Det stank av matos och fett.
- Blommor andas ut syre och andas in koldioxid, så hade dom sagt på TV nångång när han zappade sig genom natten.
- Det är ju tvärtom mot vad vi gör, hade Andersson sagt till TV’n som varken hade svarat honom eller hållit med. Dagen efter hade han köpt några blommor och placerat ut dem i lägenheten där h an tyckte ny luft behövdes. Hallen, toaletten, sitt sovrum, köket och vardagsrummet.
- Blomjävel, muttrade han, ställde sig upp och gick bort till diskbänken. Fyllde sitt förorenade glas med vatten, gick bort till blomman och skulle precis till att hälla vattnet ned i blommans torra jord men hejdade sig.
- Häller jag i något från det här glaset i den stackars växten så dör den väl snabbare än den hinner ta självmord, tänkte han. Glaset måste nog diskas ändå. Han rotade runt i köket ett tag tills han hittade vattenkannan. Fyllde den med vatten och gav garderobsblomman den dos han ansåg vara lagom. Jorden var tydligen snustorr eftersom vattnet försvann ner i den i samma ögonblick den vidrördes.
- Kanske lika bra att vattna resten av de stackars växterna, tänkte han. Sagt och gjort. När alla växterna var vattnade återgick han till sin bordsplacering.
- Man kanske skulle plocka undan, sa Andersson och tittade omkring sig på den mindre oreda som uppstått i köket då han tillagat sin fettdrypande måltid. Brödkorgen ställdes i skafferiet, mjölken, smöret och osten ställdes i kylen. Disken ställdes på diskbänken bland gårdagens disk och även disken från dagen för det. Han fuktade disktrasan under kranen och torkade av köksbordet.
- Kaffe? tänkte han. Nej, jag ids inte. Andersson återgick än en gång till sin köksstol med ryggen vänd mot köksfönstret och tittade på burken som stod på bordet.
- Jaha, sa han varken uppgivet eller konstaterande., öppnade burken hällde ut cirka tjugo små vita tabletter i sin hand, kastade in de i munnen och svalde. När köksklockan slog sitt femte "dick-DÅNG" tappade han fotfästet, trots att han satt ner och rasade baklänges. Fast Andersson var inte medveten om det då just hans medvetande lämnat honom några minuter tidigare.
Det ringde på dörren. Köksfläkten surrade fortfarande, timern hade gått sönder för flera år sedan så man var tvungen att slå av den manuellt genom att vrida tillbaka tiduret till noll. Det ringde återigen på dörren. Andersson öppnade ögonen, vilket inte var det enklaste. Hans huvud kändes som en bunke med sirap. Det tog ett tag för honom att lokalisera sig. Han såg si omkring, var var han? Det rasslade till någonstans ovanför huvudet på honom. Ett skorr, ett hack och sedan ljöd det första av åtta "dick-DÅNG".
- Helvetets små jävlar, röt Andersson och satte sig upp. Han sneglade över bordskanten medan "dick-DÅNG"andet fortsatte från köksklockan. Burken hade fallit omkull, tabletterna hade rasat ut en bit på duken. Andersson hade uppenbarligen slagit i med fötterna eller knäna i bordsskivan när han rasade omkull. Den röda triangeln som låg placerad precis bredvid streckkoden på burken glodde tillbaka på honom och liksom hånade honom. Det var vad han själv uppfattade det som i alla fall.
- Burkjävel, muttrade han. Det ringde återigen på dörren, det slog som en väckarklocka i öronen på honom och han kom raskt på fötter och stegade mindre raskt bort mot dörren. Han tog ett djupt andetag, låste upp, slöt ögonen som i ett sista samlande av kraft, öppnade ögonen och därefter dörren.
Två flickor i tioårsåldern stod utanför, en hade en sån där jacka med fuskpäls i ytterkanten av luvan. Den andra hade en grön dunjacka på sig. Båda hade likadana skor på sig.
- Vad är det här? tänkte Andersson och tittade på de båda. Har dom kommit för att upplysa mig om vårens antågande, sommarens värme och skönheten med villkorslös kärlek?
- Hej, flickan med dunjackan. Vi i vår ridklubb håller på att samla ihop pengar till cancerforskning. Vill du köpa ett Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer. Det lät som om han hade upprepat den frasen miljoner gånger. Andersson tittade på flickan, sedan på hennes kamrat och sedan på flickan i dunjacka igen.
- Ser jag ut att ha bröstcancer? sa han sedan och smällde igen dörren i synen på dem.
- Ungjävlar, muttrade han och satte sig på stolen i hallen. Genom det dåligt tätade brevinkastet hörde han hur flickorna plingade på hos tanten Liljeblad mittemot, hon öppnade, flickan i dunjackan drog samma fras de nyss förtäljt Andersson. Liljeblad verkade mer spendervillig än Andersson och glatt köpte fyra Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer.
- Lättlurade kärringjävel, skrockade Andersson.
Han satt där ett tag, i hallen, tittade på sina arbetsskor som stod uppställda mot väggen. De hade blivit nötta, han var nog tvungen att köpa nya ganska snart.
- Nej, sa han. Inte ett till par skor. Ännu ett par som ska styra mina vardagsmorgnar, sen gå sönder och inbringa mig nöjet att få köpa ÄNNU ett par. Han grep om skorna med ena handen, gick fram till köksfönstret, öppnade det och kastade ut skorna. Andersson sträckte ut överkroppen och följde de fallande skorna som delade sig åt varsitt håll. Högerskon landade vid cykelställen, vänsterskon landade mitt framför en man som såg ut att vara på väg till sophuset.
Han tvärstannade, tittade omkring sig, fick ögonkontakt med Andersson som mötte hans blick.
- Vad i helvete håller du på med?! röt mannen. Kastar du ut skor?! Du höll ju på att träffa mig, jävla idiot! Han hötte med näven, Andersson påmindes om de gamla pilsnerfilmerna som brukade gå på TV4 plus under somrarna.
- Akta så du inte spricker gubbjävel! skrek Andersson tillbaka. Då blir det mer skit att forsla till soprummet. Ta en sko vettja! Dom är gratis, den andra ligger borta vid cykelställen!
- Hörrudu! röt mannen tillbaka. Kom ner hit om du törs så ska du få se på skitforsling! Såna som dig äter jag till frukost och tömmer ut på dass lagom till lunch!
- Jag kan tänka mig det! skrek Andersson. Du ser faktiskt riktigt mätt ut. Stick hem och knäck en nöt! Mannen skrek vidare och Andersson stängde fönstret varvid skrikandet tystnade. Han sneglade ut på mannen som fortfarande verkade skrika. Munnen rörde sig men Andersson hörde honom inte. Mannen hötte med näven ännu en gång, stängde munnen och fortsatte mot soprummet, han sneglade över axeln då och då som om fler av Anderssons skor skulle komma flygandes mot honom.
Andersson satte sig i soffan, tog fjärrkontrollen och slog på TV’n. Han zappade igenom kanalerna.
- Skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, sa han för varje kanal han passerade. Trots all skit så stannade han till slut på TV4 plus. En dokumentär om tjocka människor ojandes över hur tjocka de var.
- Jävla fetknoppar, tänkte Andersson. Han fortsatte dock att titta på programmet. Takfläkten snurrade sakta ovanför hans huvud. Takfläkten gick varm året runt hos Andersson, sommar som vinter. Han mindes när han var liten och hälsade på sina morföräldrar, de hade en takfläkt. Han brukade låtsas att det var en propeller till ett flygskepp som han själv styrde genom att öka och sänka hastigheten med den lilla stroppen man drog i. Andersson brukade stå på en pall och dra i stroppen om och om igen tills hans morfar tröttnade och gav honom en örfil.
- Takfläktar är inga leksaker ungjävel, brukade morfar säga. Passa dig så jag inte hänger upp dig där, då är det inte så jävla kul att vara barn nå mer, va va va va va va?!
Andersson kliade sig på skäggstubben, tänkte på morfar och betraktade takfläkten som snurrade sakta runt, runt, runt..
- Gubbjävel, sa han frånvarande. Reste sig upp och gick till städskrubben i hallen. Där tog han ut repet han använt som bogserlina när Eriksson hade fått motorstopp. Andersson betraktade repet.
- Det duger, tänkte han, stängde dörren och gick ut i köket. Där stannade han vid kökspallen som stod vid spisen, hans sneglade på den och sedan på diskhögen som växt i och med att kvällens middag sällat sig till resten av högen.
- Man kanske skulle diska ändå, funderade han och tittade sedan på den omkullvälta burken på bordet. Triangeln lös ännu elakare denna gång. Han kände ur det kokade inom honom. Helvetets jävla halvfabrikat!
- Nej, åt helvet med disken! röt Andersson, grep tag om pallens ena ben och stormade ut i vardagsrummet. Han klev upp under takfläkten, fick huka sig något och tog tag i stroppen. Halvläge, maxläge, stopp. Fläkten stannade.
Andersson visslade glatt på Alcazars "I am not a sinner nor a saint" medan han knöt en, enligt honom förbaskat kompetent snara. Repet fästes så ordentligt det bara kundes kring fläktens centrum. Andersson klev ner från pallen och tittade nöjt på sitt verk med armarna i kors.
- En MYCKET kompetent snara, tänkte han igen. Jag kunde vara jourhavande snar-man om det bara fanns en målgrupp. Fast de som väl ger sig in i snar-branschen är nog vid det stadiet då var man reder sig själv…hmmm, man kanske skulle ta en kopp kaffe.
Andersson lämnade fläkten och snaran för en stund.
- Den kan behöva sätta sig lite i knopen, resonerade han.
Inom kort puttrade perkulatorn för fullt i köket. Andersson tittade på kaffet som åkte upp och ner i den lilla glaspluppen högst upp på locket. Åtskilliga koppar hade han avnjutit tack vare denna perkulator. Den var väldigt gammal, han mindes inte ens när han hade köpt den. Kanske var det till och med så att den hade stått i lägenheten när han flyttade in för många år sedan.
När kaffet väl var klart slog Andersson upp en kopp, tog den med sig och gick ut på balkongen. Det var rätt kallt faktiskt, mörkt också. Gatlamporna hade tänts för ett tag sedan och kastade gult ljus över innergården. Huset han bodde i låg i änden av ett ganska stort område, han synade punkthusen som sträckte sig gråa och kalla mot himlavalvet på varsinn sida om honom.
- 246, tänkte han. 246 fönster, 157 om man inte räknar dubbelfönstrena som dubbelfönster, fast det vore ju bara galenskap. Andersson hade mer än en gång suttit på balkongen och räknat fönstrena. Han tittade omkring sig och blicken stannade på de två soppåsarna som låg mot balkongräcket. De var båda upprivna här och var, papper, apelsinskal, folie och kaffesump hade ramlat ut på balkongen. Små hål.
- Kråkjävlar, muttrade han, drack upp kaffet och gick in igen.
- Ja jag tänker då INTE gå ner till sophuset med dem! röt han. Klampade in i köket, närapå slängde kaffekoppen i diskhögen som nu alltså ökade i mängd med en smutsig kopp.
- Och jag tänker då faaan inte diska heller! fortsatte han, drog ur sladden till perkulatorn och gick med bestämda kliv ut i vardagsrummet. Klev upp på pallen, lyfte snaran över huvudet och drog åt den om halsen.
- Jaha, sade Andersson och sparkade undan pallen.
Telefonen ringde. Det ringde, och ringde.
- Men det är då så att man för helvetets satans jävlar nästan blir med negerbarn! skrek Andersson där han låg. Han hade hängt några sekunder och känt hur luften försvann ur lungorna. Ögonen blev tunga när ingen ny luft kom in. Just som det började flimra för ögonen så lossnade fläkten med ett brak. Andersson slog huvudet i pallen när han föll, vilket kompenserades med att fläkten slog honom i bakhuvudet när även den föll.
- Satans halvfabrikat, muttrade han när han klev upp, tittade några sekunder på röran han lämnat efter sig sen gick han bort mot telefonen. Han borstade av sig dammet och lyfte luren.
- Andersson, sa han.
- Hejsan svejsan! lät en inställsam röst på andra sidan. Mats heter jag och ringer från Radiotjänst. Är dig TV’n i hushållet är skriven på?
- Ja, hurså? snäste Andersson. Mannen fortsatte i sitt tonläge som mer och mer påminde om Anderssons fettdrypande middag.
- Ja, avgiften är inte betald. Men då kan jag skicka fakturorna i ditt namn i fortsättningen då?
- Jag ska tala om för dig varför jag inte betalar TV-avgiften, röt Andersson. När jag går ner till affären så går jag till charken, mejeridisken, brödhyllan och kanske att jag köper skithuspapper och möjligtvis diskmedel, om det skulle vara slut. Jag betalar för allt det här, såklart. Jag är ingen tjuv, det är bra varor och ibland kanske jag även köper en liten chokladkaka som belöning åt mig själv. Som sagt så är det bra varor, MEN, skulle det vara så att när jag kommer hem upptäcker att allt det jag köpt är skit, skitkorvar, hela påsen är full med skitkorvar. Så går jag tillbaka med skiten och kräver pengarna tillbaka. Jag går hem med min skit och äter den likt förbannat eftersom det uppenbarligen bara fanns skitkorvar i affären. Jag tillagar skiten och äter den, torkar mig i arslet med skiten efter det att jag skitit på toaletten. Du ser där, dubbla negationer så det borde gå jämt ut. Jag diskar med skiten och så vidare. Men jag betalar inte för den. När jag sedan efter att ha ätit skit, torkat mig med skit och diskat med skit sätter mig framför TV’n, öppnar min skitkaka som jag tänkt belöna mig med upptäcker att det bara är skit på TV’n så blir jag ju förbannad. Varför ska jag betala för att titta på skit när jag inte betalar för skit jag äter, torkar mig med och diskar i?! Märk väl, om det är kvalitetsvaror jag handlar i affären såsom smör, köttbullar, korv, bra toalettpapper, goda chokladkakor och diskmedel DÅ betalar jag. Men är det skit i affären så betalar jag inte. Så är det inte kvalitet på den TV’n jag ska betala för så vägrar jag betala! Skit känns onödigt att lägga pengar på när jag hellre i såna fall eldar upp pengarna vilket jag faktiskt satt och gjorde innan du ringde och avbröt! Adjö! Andersson smällde på telefonluren, stod vid den stirrandes och hyperventilerade som om han väntade på att den skulle attackera honom. Därefter stormade han ut i köket, slet ut kontakten från sin radio och stormade in i badrummet.
Han slog på kranarna till badkaret, kände efter med fingret tills vattnet var av behaglig temperatur, körde ner avloppsproppen i avloppet och satte sig sedan på toalettstolen, betraktandes badkaret som fylldes allt mer med vatten. Han kopplade radion till uttaget för rakapparaten vid spegeln och slog på den. P4 skrålade igång, "I am not a sinner nor a saint" med Alcazar, Andersson nynnade med i refrängen och började klä av sig. Programledaren pratade om Rosabandet-galan på radion och Andersson började tänka på de två flickorna som försökt lura på honom ett Rosaband tidigare under kvällen.
- Ungjävlar, muttrade han och klev i badkaret. Han tittade på kaktusen som stod i badrumsfönstret och erinrade sig att han faktiskt glömt att ge den vatten tidigare. Det stod ett glas till höger om kranen på handfatet, Andersson fyllde det med vatten och tömde det sedan i kaktusens kruka.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och ställde sedan tillbaka glaset till höger om kranen. Han satte sig tillrätta i badet tog radion i famnen, höll den ovanför vattenytan och gled ner tills nästan hela hans kropp låg under vatten. Ur högtalarna strömmade "Fernando" med Abba.
- Jaha, tänkte Andersson och släppte radion. Det small till, proppen gick och allt tystnade.
Telefonen ringde. Den ringde och ringde och ringde.
- MEN DET VAR DÅ SJÄLVE FAAAAN! skrek Andersson i mörkret. Det ljöd nio stycken "dick-DÅNG" från köket. Telefonen ringde fortfarande. När Andersson väl kom ut i hallen såg han genom köksfönstret att det var morgon, tidningen låg på hallmattan. Hela lägenheten var mörk, men telefon ringde ändå.
- Helt jävla otroligt, muttrade han och lyfte luren.
- Andersson?! röt en mansröst i luren innan Andersson han säga ett ord.
- Jaaa? tvekade Andersson, han hörde på rösten att det var chefen och förstod även ärendet.
- Vad i hetaste helvete gör du hemma?! fortsatte chefen. Klockan är ju nio! Du är två timmar sen! Är du inte här inom en halvtimme så ska jag personligen sparka arslet på dig i Morse-kod. Chefen slängde på luren. Andersson suckade. Han sneglade ut i vardagsrummet, oredan från fläkten låg kringströdd i halva rummet. Ute i köket stod köksbordet på sniskan med en stol liggandes på golvet, vita tabletter låg utspridda kring burken på bordet. Diskberget hade inte rört sig en tum lika lite som det hade diskat sig själv under natten. Andersson tog på sig sina arbetskläder och började leta efter sina arbetsskor. Till slut kom han underfund med att de låg utanför huset, han suckade och tog på sig sina vanliga skor.
- Jag får väl försöka leta efter dem ute på gården, tänkte han. Jag tänker då faaan INTE köpa nya skor. Precis när han skulle gå ut ur dörren tvärstannade han och gick ut på balkongen, rafsade ihop de halvtrasiga soppåsarna och gick sedan ut från lägenheten. Låset till dörren kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Andersson.
Eriksson öppnade porten till huset och började gå upp för trapporna. Han var rätt nöjd ändå, han hade hittat ett par skor utanför som verkade passa ganska bra. Halvvägs upp till sin lägenhet mötte han Mohammed på 2’an.
- Tjena Eriksson, sa Mohammed.
- Hmm, muttrade Eriksson till hälsning.
- Du, hörde du att Andersson på 5’an gick och dog i morse? fortsatte Mohammed.
- Nej, vadådå? frågade Eriksson.
- Jo, Liljeblad som bor mitt emot kom hem från affären och så låg han där på trappavsatsen mellan 5’an och 4’an. Hjärtattack tydligen. Jävla tråkigt historia, plus att de fick städa upp efter hans trasiga jävla soppåsar. Nåväl, jag ska vidare nu, men vi hörs. Mohammed fortsatte nedåt och Eriksson fortsatte upp till sin lägenhet på 4’e våningen.
Han satte nyckeln i låset, det kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Eriksson. Varför köpte jag fullkornspasta?
Over and out
Andersson tittade ner i grytan som stod på spisen. Ångan fick hans glasögon att imma igen. Pastan som kokade där i dolde sig under vattenytan täckt av bubblor, han rörde slött om i grytan med pastasleven och lade den sedan på arbetsbänken bredvid.
- Fy fan, fullkornspasta, tänkte han. Jag hatar fullkornspasta. Varför köpte jag fullkornspasta? Pasta ska väl vara mjukt, tilltalande och gott. Fullkorn brukar ju vara gott det med. Fullkornsbröd till exempel, det är ju gott. Fullkornsbröd till hamburgare. Fullkornsris är ju också gott…eller näe förresten, är det gott? Äh, skitsamma, fullkornspasta är hursomhelst inte gott.. jag borde köpt vanlig spaghetti. Vanlig pasta. Varför lär man sig aldrig? Han tittade ner i grytan igen, tog av sig glasögonen och putsade till de igenimmade glasen med tröjan. På plattan bredvid fräste några köttbullar tillsammans med några korvbitar. Låg värme, 2’an, mycket smör. De stackars matbitarna kokade nästan i allt fett.
- Inte direkt tallriksmodellen, tänkte han.
När pastan var klar hällde han ut den i durkslaget som snällt hängde på plats i vasken. Han skakade ur det sista vattnet och hällde sedan tillbaka pastan i grytan. Korvarna och köttbullarna som puttrat i smöret hälldes i och blandades runt med pastan. Som kronan på verket så grävde han upp ännu en stor klick smör och slängde ner i den stackars maten. Locket lades på och grytan skakades så maten skulle blandas och smöret smältas. Hans ställde ner grytan på diskbänken och lyfte på locket. Pastan låg som en ormgrop kring uppstickande bitar av köttbullar och korv. Ljuset från kökslampan fick fettet att blänka. Delar av pastan hade fastnat på grytans väggar och såg ut som om den försökte fly från sitt öde av att drunkna i smör och sedan ätas upp av Andersson. Det vattnade sig i munnen på Andersson av åsynen.
- Det här är grejer det, tänkte han.
Köksklockan plingade till fyra gånger, pendeln for sakta fram och tillbaka. Det var en klocka hans farfar hade byggt en gång i tiden, träarbetet var mycket vackert. Åren hade dock tagit ut sin rätt och Andersson låg väl heller i elitklass vad gällde skötsel av gamla väggur. Oljebehandlingen hade spruckit upp på vissa ställen, den var ruskigt dammig och glaset som skiljde urtavlan från omgivningen var fläckigt av fingeravtryck. Urverket fungerade som det skulle men åldern hade fått mekaniken att halta lite på senare år. Det karaktäristiska "ding-dong"-andet som var brukligt för ett väggur lät numera bara "dick-DÅNG", osynkat och orytmiskt.
Fast Andersson låg inte direkt sömnlös på grund av sin köksklocka.
Fem minuter över fyra hade Andersson dukat och ställt grytan på bordet.
- Det är trevligt att ha grytorna på bordet, då slipper folk springa till spisen om de vill ha påfyllning. Det ser ju också trevligt ut med den vackert tillredda maten, speciellt om grytorna är fina, brukade hans mamma säga. Andersson betraktade sin dukning, den tillredda maten och grytorna med sin mammas ord ringades i öronen.
- Kärringjävel, sa han för sig själv och sträckte sig efter mjölken.
- Helvete också, tänkte han när handen slöt sig kring paketet. Jag glömde ställa in mjölken i kylen när jag kom hem från affären. Nu är den ljummen.
Han öppnade paketet och såg sig om efter sitt glas. Det stod till höger om kranen, som det brukade. Andersson såg sig som ett geni, han sparade disk på att bara skölja ur sitt glas och sedan ställa det på given plats. Disken var något han skydde mer än pesten. Diskmaskiner var ämnat för fegisar som inte orkade trotsa sitt hat resonerade han. Glaset var solkigt, han hade använt sig av "skölja-ur"tekniken i ungefär en månad nu.
- Kanske bäst att diska det idag i alla fall, funderade han. I dessa smittotider och allt som hör till.
När han återigen greppade mjölkpaketet och återigen upptäckte hur pass ljummen den var kände han hur irritationen strömmade genom kroppen som en heroininjektion. Han hällde upp mjölken i glaset och drack en klunk. Ljummen mjölk. Arla-kossan tittade glatt tillbaka på honom.
- Kojävel, sa han och vände på paketet för att slippa se eländet, bara för att upptäcka ännu en Arla-kossa som glatt betraktade honom. Andersson gav upp, hur han än vred och vände skulle kojäveln likt förbannat dumstirra honom mitt i synen. Han tog som hängde i grytans öra, lyfte på grytlocket och körde ner den i maten. Det klafsade till, han tog hjälp av gaffeln och lyfte över matklumpen på sin tallrik. Maten tycktes sakna konsistens när den släpptes ned på tallriken, allting flöt ut mot kanterna och lade sig som en gröt. Ingen snygg "kulle" av mat, blott en myrmark av fett, fullkornspasta, Mammas köttbullar och basturökt falukorv.
Andersson snurrade pastan runt gaffeln.
- Fullkornspasta, grymtade han tyst varvid han stack gaffeln i två köttbullsbitar och en korvbit, förde gaffeln mot munnen. Maten han knappt vidröra tungan innan den hade glidit ned i magen på honom, fettet fungerade ungefär som en skidvalla.
- För mycket salt, suckade han inombords.
Andersson tittade slött på burken bredvid sin tomma middagstallrik. Den röda triangeln tycktes blinka i den trötta köksbelysningen. Han vände sig om för att lokalisera den skugga som låg på bordsduken och snuddade vid locket på burken. Garderobsblomman på fönsterbrädan.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och sneglade mot köksfläkten där den kuldinariska våldtäkten ägd rum bara för en kvart sedan. Det stank av matos och fett.
- Blommor andas ut syre och andas in koldioxid, så hade dom sagt på TV nångång när han zappade sig genom natten.
- Det är ju tvärtom mot vad vi gör, hade Andersson sagt till TV’n som varken hade svarat honom eller hållit med. Dagen efter hade han köpt några blommor och placerat ut dem i lägenheten där h an tyckte ny luft behövdes. Hallen, toaletten, sitt sovrum, köket och vardagsrummet.
- Blomjävel, muttrade han, ställde sig upp och gick bort till diskbänken. Fyllde sitt förorenade glas med vatten, gick bort till blomman och skulle precis till att hälla vattnet ned i blommans torra jord men hejdade sig.
- Häller jag i något från det här glaset i den stackars växten så dör den väl snabbare än den hinner ta självmord, tänkte han. Glaset måste nog diskas ändå. Han rotade runt i köket ett tag tills han hittade vattenkannan. Fyllde den med vatten och gav garderobsblomman den dos han ansåg vara lagom. Jorden var tydligen snustorr eftersom vattnet försvann ner i den i samma ögonblick den vidrördes.
- Kanske lika bra att vattna resten av de stackars växterna, tänkte han. Sagt och gjort. När alla växterna var vattnade återgick han till sin bordsplacering.
- Man kanske skulle plocka undan, sa Andersson och tittade omkring sig på den mindre oreda som uppstått i köket då han tillagat sin fettdrypande måltid. Brödkorgen ställdes i skafferiet, mjölken, smöret och osten ställdes i kylen. Disken ställdes på diskbänken bland gårdagens disk och även disken från dagen för det. Han fuktade disktrasan under kranen och torkade av köksbordet.
- Kaffe? tänkte han. Nej, jag ids inte. Andersson återgick än en gång till sin köksstol med ryggen vänd mot köksfönstret och tittade på burken som stod på bordet.
- Jaha, sa han varken uppgivet eller konstaterande., öppnade burken hällde ut cirka tjugo små vita tabletter i sin hand, kastade in de i munnen och svalde. När köksklockan slog sitt femte "dick-DÅNG" tappade han fotfästet, trots att han satt ner och rasade baklänges. Fast Andersson var inte medveten om det då just hans medvetande lämnat honom några minuter tidigare.
Det ringde på dörren. Köksfläkten surrade fortfarande, timern hade gått sönder för flera år sedan så man var tvungen att slå av den manuellt genom att vrida tillbaka tiduret till noll. Det ringde återigen på dörren. Andersson öppnade ögonen, vilket inte var det enklaste. Hans huvud kändes som en bunke med sirap. Det tog ett tag för honom att lokalisera sig. Han såg si omkring, var var han? Det rasslade till någonstans ovanför huvudet på honom. Ett skorr, ett hack och sedan ljöd det första av åtta "dick-DÅNG".
- Helvetets små jävlar, röt Andersson och satte sig upp. Han sneglade över bordskanten medan "dick-DÅNG"andet fortsatte från köksklockan. Burken hade fallit omkull, tabletterna hade rasat ut en bit på duken. Andersson hade uppenbarligen slagit i med fötterna eller knäna i bordsskivan när han rasade omkull. Den röda triangeln som låg placerad precis bredvid streckkoden på burken glodde tillbaka på honom och liksom hånade honom. Det var vad han själv uppfattade det som i alla fall.
- Burkjävel, muttrade han. Det ringde återigen på dörren, det slog som en väckarklocka i öronen på honom och han kom raskt på fötter och stegade mindre raskt bort mot dörren. Han tog ett djupt andetag, låste upp, slöt ögonen som i ett sista samlande av kraft, öppnade ögonen och därefter dörren.
Två flickor i tioårsåldern stod utanför, en hade en sån där jacka med fuskpäls i ytterkanten av luvan. Den andra hade en grön dunjacka på sig. Båda hade likadana skor på sig.
- Vad är det här? tänkte Andersson och tittade på de båda. Har dom kommit för att upplysa mig om vårens antågande, sommarens värme och skönheten med villkorslös kärlek?
- Hej, flickan med dunjackan. Vi i vår ridklubb håller på att samla ihop pengar till cancerforskning. Vill du köpa ett Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer. Det lät som om han hade upprepat den frasen miljoner gånger. Andersson tittade på flickan, sedan på hennes kamrat och sedan på flickan i dunjacka igen.
- Ser jag ut att ha bröstcancer? sa han sedan och smällde igen dörren i synen på dem.
- Ungjävlar, muttrade han och satte sig på stolen i hallen. Genom det dåligt tätade brevinkastet hörde han hur flickorna plingade på hos tanten Liljeblad mittemot, hon öppnade, flickan i dunjackan drog samma fras de nyss förtäljt Andersson. Liljeblad verkade mer spendervillig än Andersson och glatt köpte fyra Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer.
- Lättlurade kärringjävel, skrockade Andersson.
Han satt där ett tag, i hallen, tittade på sina arbetsskor som stod uppställda mot väggen. De hade blivit nötta, han var nog tvungen att köpa nya ganska snart.
- Nej, sa han. Inte ett till par skor. Ännu ett par som ska styra mina vardagsmorgnar, sen gå sönder och inbringa mig nöjet att få köpa ÄNNU ett par. Han grep om skorna med ena handen, gick fram till köksfönstret, öppnade det och kastade ut skorna. Andersson sträckte ut överkroppen och följde de fallande skorna som delade sig åt varsitt håll. Högerskon landade vid cykelställen, vänsterskon landade mitt framför en man som såg ut att vara på väg till sophuset.
Han tvärstannade, tittade omkring sig, fick ögonkontakt med Andersson som mötte hans blick.
- Vad i helvete håller du på med?! röt mannen. Kastar du ut skor?! Du höll ju på att träffa mig, jävla idiot! Han hötte med näven, Andersson påmindes om de gamla pilsnerfilmerna som brukade gå på TV4 plus under somrarna.
- Akta så du inte spricker gubbjävel! skrek Andersson tillbaka. Då blir det mer skit att forsla till soprummet. Ta en sko vettja! Dom är gratis, den andra ligger borta vid cykelställen!
- Hörrudu! röt mannen tillbaka. Kom ner hit om du törs så ska du få se på skitforsling! Såna som dig äter jag till frukost och tömmer ut på dass lagom till lunch!
- Jag kan tänka mig det! skrek Andersson. Du ser faktiskt riktigt mätt ut. Stick hem och knäck en nöt! Mannen skrek vidare och Andersson stängde fönstret varvid skrikandet tystnade. Han sneglade ut på mannen som fortfarande verkade skrika. Munnen rörde sig men Andersson hörde honom inte. Mannen hötte med näven ännu en gång, stängde munnen och fortsatte mot soprummet, han sneglade över axeln då och då som om fler av Anderssons skor skulle komma flygandes mot honom.
Andersson satte sig i soffan, tog fjärrkontrollen och slog på TV’n. Han zappade igenom kanalerna.
- Skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, sa han för varje kanal han passerade. Trots all skit så stannade han till slut på TV4 plus. En dokumentär om tjocka människor ojandes över hur tjocka de var.
- Jävla fetknoppar, tänkte Andersson. Han fortsatte dock att titta på programmet. Takfläkten snurrade sakta ovanför hans huvud. Takfläkten gick varm året runt hos Andersson, sommar som vinter. Han mindes när han var liten och hälsade på sina morföräldrar, de hade en takfläkt. Han brukade låtsas att det var en propeller till ett flygskepp som han själv styrde genom att öka och sänka hastigheten med den lilla stroppen man drog i. Andersson brukade stå på en pall och dra i stroppen om och om igen tills hans morfar tröttnade och gav honom en örfil.
- Takfläktar är inga leksaker ungjävel, brukade morfar säga. Passa dig så jag inte hänger upp dig där, då är det inte så jävla kul att vara barn nå mer, va va va va va va?!
Andersson kliade sig på skäggstubben, tänkte på morfar och betraktade takfläkten som snurrade sakta runt, runt, runt..
- Gubbjävel, sa han frånvarande. Reste sig upp och gick till städskrubben i hallen. Där tog han ut repet han använt som bogserlina när Eriksson hade fått motorstopp. Andersson betraktade repet.
- Det duger, tänkte han, stängde dörren och gick ut i köket. Där stannade han vid kökspallen som stod vid spisen, hans sneglade på den och sedan på diskhögen som växt i och med att kvällens middag sällat sig till resten av högen.
- Man kanske skulle diska ändå, funderade han och tittade sedan på den omkullvälta burken på bordet. Triangeln lös ännu elakare denna gång. Han kände ur det kokade inom honom. Helvetets jävla halvfabrikat!
- Nej, åt helvet med disken! röt Andersson, grep tag om pallens ena ben och stormade ut i vardagsrummet. Han klev upp under takfläkten, fick huka sig något och tog tag i stroppen. Halvläge, maxläge, stopp. Fläkten stannade.
Andersson visslade glatt på Alcazars "I am not a sinner nor a saint" medan han knöt en, enligt honom förbaskat kompetent snara. Repet fästes så ordentligt det bara kundes kring fläktens centrum. Andersson klev ner från pallen och tittade nöjt på sitt verk med armarna i kors.
- En MYCKET kompetent snara, tänkte han igen. Jag kunde vara jourhavande snar-man om det bara fanns en målgrupp. Fast de som väl ger sig in i snar-branschen är nog vid det stadiet då var man reder sig själv…hmmm, man kanske skulle ta en kopp kaffe.
Andersson lämnade fläkten och snaran för en stund.
- Den kan behöva sätta sig lite i knopen, resonerade han.
Inom kort puttrade perkulatorn för fullt i köket. Andersson tittade på kaffet som åkte upp och ner i den lilla glaspluppen högst upp på locket. Åtskilliga koppar hade han avnjutit tack vare denna perkulator. Den var väldigt gammal, han mindes inte ens när han hade köpt den. Kanske var det till och med så att den hade stått i lägenheten när han flyttade in för många år sedan.
När kaffet väl var klart slog Andersson upp en kopp, tog den med sig och gick ut på balkongen. Det var rätt kallt faktiskt, mörkt också. Gatlamporna hade tänts för ett tag sedan och kastade gult ljus över innergården. Huset han bodde i låg i änden av ett ganska stort område, han synade punkthusen som sträckte sig gråa och kalla mot himlavalvet på varsinn sida om honom.
- 246, tänkte han. 246 fönster, 157 om man inte räknar dubbelfönstrena som dubbelfönster, fast det vore ju bara galenskap. Andersson hade mer än en gång suttit på balkongen och räknat fönstrena. Han tittade omkring sig och blicken stannade på de två soppåsarna som låg mot balkongräcket. De var båda upprivna här och var, papper, apelsinskal, folie och kaffesump hade ramlat ut på balkongen. Små hål.
- Kråkjävlar, muttrade han, drack upp kaffet och gick in igen.
- Ja jag tänker då INTE gå ner till sophuset med dem! röt han. Klampade in i köket, närapå slängde kaffekoppen i diskhögen som nu alltså ökade i mängd med en smutsig kopp.
- Och jag tänker då faaan inte diska heller! fortsatte han, drog ur sladden till perkulatorn och gick med bestämda kliv ut i vardagsrummet. Klev upp på pallen, lyfte snaran över huvudet och drog åt den om halsen.
- Jaha, sade Andersson och sparkade undan pallen.
Telefonen ringde. Det ringde, och ringde.
- Men det är då så att man för helvetets satans jävlar nästan blir med negerbarn! skrek Andersson där han låg. Han hade hängt några sekunder och känt hur luften försvann ur lungorna. Ögonen blev tunga när ingen ny luft kom in. Just som det började flimra för ögonen så lossnade fläkten med ett brak. Andersson slog huvudet i pallen när han föll, vilket kompenserades med att fläkten slog honom i bakhuvudet när även den föll.
- Satans halvfabrikat, muttrade han när han klev upp, tittade några sekunder på röran han lämnat efter sig sen gick han bort mot telefonen. Han borstade av sig dammet och lyfte luren.
- Andersson, sa han.
- Hejsan svejsan! lät en inställsam röst på andra sidan. Mats heter jag och ringer från Radiotjänst. Är dig TV’n i hushållet är skriven på?
- Ja, hurså? snäste Andersson. Mannen fortsatte i sitt tonläge som mer och mer påminde om Anderssons fettdrypande middag.
- Ja, avgiften är inte betald. Men då kan jag skicka fakturorna i ditt namn i fortsättningen då?
- Jag ska tala om för dig varför jag inte betalar TV-avgiften, röt Andersson. När jag går ner till affären så går jag till charken, mejeridisken, brödhyllan och kanske att jag köper skithuspapper och möjligtvis diskmedel, om det skulle vara slut. Jag betalar för allt det här, såklart. Jag är ingen tjuv, det är bra varor och ibland kanske jag även köper en liten chokladkaka som belöning åt mig själv. Som sagt så är det bra varor, MEN, skulle det vara så att när jag kommer hem upptäcker att allt det jag köpt är skit, skitkorvar, hela påsen är full med skitkorvar. Så går jag tillbaka med skiten och kräver pengarna tillbaka. Jag går hem med min skit och äter den likt förbannat eftersom det uppenbarligen bara fanns skitkorvar i affären. Jag tillagar skiten och äter den, torkar mig i arslet med skiten efter det att jag skitit på toaletten. Du ser där, dubbla negationer så det borde gå jämt ut. Jag diskar med skiten och så vidare. Men jag betalar inte för den. När jag sedan efter att ha ätit skit, torkat mig med skit och diskat med skit sätter mig framför TV’n, öppnar min skitkaka som jag tänkt belöna mig med upptäcker att det bara är skit på TV’n så blir jag ju förbannad. Varför ska jag betala för att titta på skit när jag inte betalar för skit jag äter, torkar mig med och diskar i?! Märk väl, om det är kvalitetsvaror jag handlar i affären såsom smör, köttbullar, korv, bra toalettpapper, goda chokladkakor och diskmedel DÅ betalar jag. Men är det skit i affären så betalar jag inte. Så är det inte kvalitet på den TV’n jag ska betala för så vägrar jag betala! Skit känns onödigt att lägga pengar på när jag hellre i såna fall eldar upp pengarna vilket jag faktiskt satt och gjorde innan du ringde och avbröt! Adjö! Andersson smällde på telefonluren, stod vid den stirrandes och hyperventilerade som om han väntade på att den skulle attackera honom. Därefter stormade han ut i köket, slet ut kontakten från sin radio och stormade in i badrummet.
Han slog på kranarna till badkaret, kände efter med fingret tills vattnet var av behaglig temperatur, körde ner avloppsproppen i avloppet och satte sig sedan på toalettstolen, betraktandes badkaret som fylldes allt mer med vatten. Han kopplade radion till uttaget för rakapparaten vid spegeln och slog på den. P4 skrålade igång, "I am not a sinner nor a saint" med Alcazar, Andersson nynnade med i refrängen och började klä av sig. Programledaren pratade om Rosabandet-galan på radion och Andersson började tänka på de två flickorna som försökt lura på honom ett Rosaband tidigare under kvällen.
- Ungjävlar, muttrade han och klev i badkaret. Han tittade på kaktusen som stod i badrumsfönstret och erinrade sig att han faktiskt glömt att ge den vatten tidigare. Det stod ett glas till höger om kranen på handfatet, Andersson fyllde det med vatten och tömde det sedan i kaktusens kruka.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och ställde sedan tillbaka glaset till höger om kranen. Han satte sig tillrätta i badet tog radion i famnen, höll den ovanför vattenytan och gled ner tills nästan hela hans kropp låg under vatten. Ur högtalarna strömmade "Fernando" med Abba.
- Jaha, tänkte Andersson och släppte radion. Det small till, proppen gick och allt tystnade.
Telefonen ringde. Den ringde och ringde och ringde.
- MEN DET VAR DÅ SJÄLVE FAAAAN! skrek Andersson i mörkret. Det ljöd nio stycken "dick-DÅNG" från köket. Telefonen ringde fortfarande. När Andersson väl kom ut i hallen såg han genom köksfönstret att det var morgon, tidningen låg på hallmattan. Hela lägenheten var mörk, men telefon ringde ändå.
- Helt jävla otroligt, muttrade han och lyfte luren.
- Andersson?! röt en mansröst i luren innan Andersson han säga ett ord.
- Jaaa? tvekade Andersson, han hörde på rösten att det var chefen och förstod även ärendet.
- Vad i hetaste helvete gör du hemma?! fortsatte chefen. Klockan är ju nio! Du är två timmar sen! Är du inte här inom en halvtimme så ska jag personligen sparka arslet på dig i Morse-kod. Chefen slängde på luren. Andersson suckade. Han sneglade ut i vardagsrummet, oredan från fläkten låg kringströdd i halva rummet. Ute i köket stod köksbordet på sniskan med en stol liggandes på golvet, vita tabletter låg utspridda kring burken på bordet. Diskberget hade inte rört sig en tum lika lite som det hade diskat sig själv under natten. Andersson tog på sig sina arbetskläder och började leta efter sina arbetsskor. Till slut kom han underfund med att de låg utanför huset, han suckade och tog på sig sina vanliga skor.
- Jag får väl försöka leta efter dem ute på gården, tänkte han. Jag tänker då faaan INTE köpa nya skor. Precis när han skulle gå ut ur dörren tvärstannade han och gick ut på balkongen, rafsade ihop de halvtrasiga soppåsarna och gick sedan ut från lägenheten. Låset till dörren kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Andersson.
Eriksson öppnade porten till huset och började gå upp för trapporna. Han var rätt nöjd ändå, han hade hittat ett par skor utanför som verkade passa ganska bra. Halvvägs upp till sin lägenhet mötte han Mohammed på 2’an.
- Tjena Eriksson, sa Mohammed.
- Hmm, muttrade Eriksson till hälsning.
- Du, hörde du att Andersson på 5’an gick och dog i morse? fortsatte Mohammed.
- Nej, vadådå? frågade Eriksson.
- Jo, Liljeblad som bor mitt emot kom hem från affären och så låg han där på trappavsatsen mellan 5’an och 4’an. Hjärtattack tydligen. Jävla tråkigt historia, plus att de fick städa upp efter hans trasiga jävla soppåsar. Nåväl, jag ska vidare nu, men vi hörs. Mohammed fortsatte nedåt och Eriksson fortsatte upp till sin lägenhet på 4’e våningen.
Han satte nyckeln i låset, det kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Eriksson. Varför köpte jag fullkornspasta?
Over and out
tisdag 13 oktober 2009
Varför är du så rädd för ute?
2009-10-13
- Det här ska ju bli jättespännande, sade Georg. Ironin var väl inte glasklar i hans ton, men visst, den sken igenom något.
- Tror du verkligen det? frågade Alf.
- Ja, det är väl bäst att gå in med den inställningen i alla fall. Det är väl enklare än att se det som "jaha, nu lämnar vi det lyckliga kaosartade åren bakom oss och kliver in i en framtid där allt är planerat och utstuderat".
- Jag antar att du har rätt, fortsatte Alf. Men ändå, det låter inte speciellt spännande.
- Det är inte speciellt spännande, men det är nödvändigt. Georg knackade ut en cigarett ur den något kantstötta asken.
- Varför ser dom alltid ut sådär? frågade Alf.
- Vilka ser ut hurdå menar du, va? Georg betraktade honom med ena ögat, det andra stängdes i samma ögonblick som lågan från tändstickan närmade sig ansiktet. Det fräste till, tobaken var uppenbarligen torr. Icke-ekonomiskt brukade de kalla det, när man rökte gamla cigaretter och alldeles för mycket gick upp i rök i varje "sug".
- Dina cigarettpaket, fortsatte Alf. De ser alltid ut att ha sett tre svåra år efter bara någon timme i din ägo. Buckliga, trasiga, fransiga…
- Fransiga? Avbröt Georg, han skrattade till med röken pyrande ur näsan.
- Ja eller vad man nu ska kalla det, du vet när locket börjar lossna från limningen och sticker ut som fransar på sidan. Alf betraktade paketet som låg placerat en bit från bordsduken.
- Nå, jag har ju väldigt starka lår, Georg slöt ögonen som i en triumf och drog in rök i lungorna, formade munnen till ett O och puffade ut tafatta försök till rökringar.
- Starka lår? Alf betraktade honom misstänksamt.
- Mina lår ja, fortsatte Georg. Otroligt starka, nästintill farliga. Jag skulle vilja säga att mina lår är rena mordvapnen.
- Menar du det? Alf sträckte sig efter Georgs cigarettpaket och tog även han en av de vita stickorna, filtrenas färg tänkte han på. Vad kallade man denna färg? Han hade svårt att definiera den. Brungul? Beige? Gulbrun? Hmmm…något att skriva en avhandling på.
- Kanske, kanske inte, fortsatte Georg och askade av cigaretten. Kanske är det för att jag har för tighta byxor eller att mina lår övermannar mina byxor så fort jag sätter mig ner. Men jag har i alla fall vanan att stoppa ner cigarettpaketet i vänster framficka. Därvid så pressas dessa till det som nu är samtalsämnet vi delar.
- Aha, jag förstår…tror jag, sade Alf och tände en cigarett även han.
- Röker du? frågade Georg.
- Nej.
- Det gör du väl, jag ser ju att du röker. Varför ljuger du?
- Jag röker inte.
- Men Jesus Amalia och hans enfödde son vår herre Amen det ser jag ju att du gör, du har ju en cigarett i munnen som glöder, du drar in rök och blåser sedan ut den, du askar av cigaretten i askfatet och sedan sitter du här och försöker smälla i mig att du inte röker. Tror du att jag är dum eller?
- Jag VET att du är dum och jag röker inte.
- Nähä, då måste jag väl vara dum då.
- Jag sa ju precis det. Och du förstärker bara mitt argument genom den här diskussionen.
Jag röker inte.
- Men vad gör du då?
- Jag…, Alf slöt ögonen i en konstpaus, förde cigaretten till munnen. Glöden fräste till när han i ett djupt andetag drog ner rök i lungorna och sedan blåste ut det i ansiktet på Georg där han satt på andra sidan bordet.
- …provröker, fortsatte han sedan.
- Provröker?! Georg hettade till lite. Antingen så röker man eller så röker man inte, det har jag alltid sagt. Vi rökare har ingen lust att hänga med några halvmesyrer. Det måste du ju begripa?
- Nåväl, jag måste ju få prova så jag vet om det är någon vits att börja.
- Varför ska du börja? Är det inte onödigt sent för det nu? Man ska ju börja när man är riktigt liten och oförståndig så man kan ångra det hela livet och oja sig för alla som frågar om ens rökande. "Ja herregud, man borde sluta" "Ungar, börja inte röka, det är åt helvete svårt att sluta" "Det är farligt och ingen nytta kommer med det". DÅ är man en riktig rökare.
- Ja ja, visst visst. Finns det mera kaffe? Alf fimpade och sneglade på sin tomma kopp.
- Man måste hämta själv på det här stället, vi är ännu inte välsignade med Den flygande kaffeserveringen, Georg fimpade även han.
De rörde i respektive kaffekopp under tystnad, den ene med mjölk den andre utan. Vem som föredrog vad är oväsentligt.
Solen sken utanför fönstret, även om det hade bildats några små mon vid horisonten så skulle nog dagen vara fin så länge solen var uppe. Trots att solen, som sagt, sken så var ändå Januaritisdagen kall, som de brukar vara. Minus 23 grader. Kan tyckas skitkallt eller något behagligt, beroende på var i landet man befann sig. Där dessa herrar befann sig tycktes det vara något behagligt.
Snön hade plogats undan från gångstigen utanför fönstret och sandats så folk inte skulle slå ihjäl sig, slår folk ihjäl sig lägger sig genast en negativ ton över omgivningen. "Glädjedödarna" brukade de kallas, de som slog ihjäl sig.
De hade suttit där ett tag nu och pratat. Ätit frukost, druckit morgonkaffet med dubbel påtår, läst morgontidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Lunch hade ätits, lunchkaffe med dubbel påtår, läst eftermiddagstidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Klockan närmade sig fyra då ovan ovanstående diskussion ägde rum.
- Ska vi gå ut och ta en rök istället? frågade Georg. Det kan ju vara trevligt med lite frisk luft alltmedan man sargar resten av kroppen.
- Jag röker inte, svarade Alf.
- Nej just ja, sade Georg och slog sig för pannan. Men jag röker och du kan ju fortsätta provröka.
- Visst, vi går ut en sväng. Men inte för länge. Ute skrämmer mig.
- Varför det?
- Jag ska strax berätta.
De reste sig under tystnad, samlade ihop resterna av frukosten och lunchen samt kaffekopparna på varsinn bricka och ställde dessa i diskstället.
Alf drog sin mössa djupt över huvudet, ögonen försvann men dök strax upp igen efter att han rätat till plagget. Georg virade halsduken om halsen, förstås, och stängde igen sin kappa.
- Ska du inte ha dina handskar? frågade han Alf.
- Det är inte mina, jag tror de är dina.
- Tror du?
- Ja.
- Men du vet inte?
- Nej jag tror.
- Ja jag ger ju inte speciellt mycket för din religiösa övertygelse så jag väljer nog ändå att låta dem ligga istället för risken att pekas ut till tjuv och stenas till döds av de andra.
- Låt gå, du gör som du vill.
- Tack, allt för vänligt av dig.
- Varsågod, sätt inte i halsen bara.
- Men gå ut nångång då! Stå inte bara där och ta plats. Dus tår ju i vägen.
Alf tvekade, men öppnade sedan dörren och ryggade lätt tillbaka när solljuset som reflekterades mot snön slog honom i ansiktet.
- Snälla, kan du inte gå först? Jag är så rädd, sade han. Han såg faktiskt rädd ut, axlarna var lätt framskjutna och hans hållning var inte densamma som innan han hade öppnat dörren.
- Visst kan jag det, sa Georg. Men säg mig, varför är du så rädd för ute?
- Jag är rädd för att jag inte ska vilja komma tillbaka in. Jag är rädd för att när jag stått här ute nog länge och insupit alla intryck från snön, den vilande marken därunder och allt som väntar på att få blomma ut när det sovit klart under täcket exploderar i ett spektra av bara grönt, att jag efter det inte vill gå in och bara betrakta explosionen. Att jag vill vara där när det smäller. Allt är så vackert, sommar som vinter, söndag som julafton. Är det inte en vit slöja som kyler ner våra förälskade sinnen, de sinnen som vi måste ha kontroll över för att fungera. Blir de överhettade av den eufori sommaren och hösten kan inbringa så blir vi galna. Vi behöver en vinter som kyler ner oss något men ändå inte får oss att glömma vad som väntar.
Vi behöver en kall natt där endast dina skor hörs mot marken i det där vacuumet. Det är bara du och dina tankar och din längtan.
Det är vintern.
Våren kommer smygandes och avslöjar enstaka detaljer av en livslång kärlek. Tänk dig din käresta, hur hon införskaffat en ny klänning som sitter sådär perfekt. Hon vrider och vänder sig framför spegeln, du sitter på stolen i köket och kikar över kaffekoppen åt hennes håll. Hon är så vacker, den passar henne alldeles utmärkt. Du förställer dig hur förälskad du kommer vara när du håller henne om midjan och dansar genom nätter och dagar. Med näsan i hennes hår upprepar du om och om igen "du är så vacker". Så är våren,. Våren som är förspelet inför sommaren. Man klär sig fint för dans och drycker, går arm i arm genom vårnatten och vet att nätterna snart blir ljusare. Man vaknar dagen efter och tror att det blivit sommar. Solen står som spön i backen, det är tio grader kallt och nysnö på skare. Man tar henne på en promenad och trots att ni var ut och dansade igår och är slitna idag så passar hon fortfarande perfekt i den där klänningen. Trots vintersömnen under täcket så passar hon fortfarande perfekt i klänningen.
Det är våren.
Sommaren kryper sig fram sakta, det vita täcket försvinner, det bruna gräset börjar sakta skifta färg. Löven börjar spricka på grenarna.
Helt plötsligt smäller det till och du står mitt i alltihopa barfota med armarna utsträckta. Näsan går på högvarv när du försöker insupa alla dofter som helt plötsligt kommit tillbaka. Öronen blöder av alla fåglar och insekter som sjunger de nya sångerna de lärt sig under vintern och alla vill berätta just SIN historia om vad de varit med om medan vintern och våren varit.
Du kan gå ut i skogen och äta av allt, tja inte av allt. Men mycket. Du behöver helt plötsligt inget. Under vintern och våren så är du beroende av saker. Du behöver ett varmt hem och mat.
På sommaren kan du kliva av karusellen och ekorrhjulet och ta tre steg in i naturen, där finns allt du nånsin kommer behöva för att överleva. Du behöver ingen och ingen behöver dig.
Du kan bada när du vill, du kan äta när du vill, du kan skita när du vill.
Men hon står ändå där, du vill dela allt med henne. Hon har på sig den där klänningen.
Nätterna är ljusa så man inte ska missa en sekund av henne.
Det är sommaren.
Hösten börjar anlända som en påminnelse. "Du SKA vara förälskad, men du måste ta konsekvenserna av det. Tro mig, det är inget farligt, men det finns konsekvenser. Som med allt annat, och du måste ta dem." Det börjar mörkna sakta, det kanske kommer en regnskur. Det kanske kommer en liten vindpust och slår löven av de träden du sökt skugga under varma dagar. Du håller henne närmare dig, du vill värma henne. Trots att hon inte fryser. Ni tar ännu en promenad, passerar era smultronställen. Allting är rött, brunt, gult och orange. Solen får allting att lysa som miljoner små solar. Alla är till dig. Den friska höstluften börjar slå i näsan och dina kinder börjar bli röda. Det är dags att börja samla sig något. Kärleken varar året runt men hösten är då man samlar sig. Man tar upp det man odlat under våren och sommaren för att det ska räcka under vintern. Man tar upp den fisk och vilt man kanske behöver om det finns det behovet av kött.
Man tätar listerna i boet så inte den kalla luften kommer in.
Om kvällarna, som börjar bli riktigt mörka, så tänder man några ljus och sitter framför den varma brasan med henne i famnen och stryker henne över håret tills hon somnar. Man sträcker sig efter det kvarvarande vinet men når det inte och vill inte röra sig för mycket för att väcka henne.
Utanför åskar det och regnet smattrar mot taket. Någon städar bort det man haft semester från under sommaren. Någon rensar rent inför att gå och lägga sig. Man plockar undan efter sig, släcker ljusen och lägger sig bredvid henne under det vita täcket och somnar.
Det är hösten.
Vintern kommer åter och allt börjar om igen. Varje dag, år ut och år in långt tills efter det att man är död in i oändligheten, trots att man lämnat kroppen bakom sig så är hon fortfarande lika vacker i klänningen. Därför är jag så rädd för att gå ut, sade Alf.
- Kom så går vi in igen, sade Georg och fimpade cigaretten.
Over and out
- Det här ska ju bli jättespännande, sade Georg. Ironin var väl inte glasklar i hans ton, men visst, den sken igenom något.
- Tror du verkligen det? frågade Alf.
- Ja, det är väl bäst att gå in med den inställningen i alla fall. Det är väl enklare än att se det som "jaha, nu lämnar vi det lyckliga kaosartade åren bakom oss och kliver in i en framtid där allt är planerat och utstuderat".
- Jag antar att du har rätt, fortsatte Alf. Men ändå, det låter inte speciellt spännande.
- Det är inte speciellt spännande, men det är nödvändigt. Georg knackade ut en cigarett ur den något kantstötta asken.
- Varför ser dom alltid ut sådär? frågade Alf.
- Vilka ser ut hurdå menar du, va? Georg betraktade honom med ena ögat, det andra stängdes i samma ögonblick som lågan från tändstickan närmade sig ansiktet. Det fräste till, tobaken var uppenbarligen torr. Icke-ekonomiskt brukade de kalla det, när man rökte gamla cigaretter och alldeles för mycket gick upp i rök i varje "sug".
- Dina cigarettpaket, fortsatte Alf. De ser alltid ut att ha sett tre svåra år efter bara någon timme i din ägo. Buckliga, trasiga, fransiga…
- Fransiga? Avbröt Georg, han skrattade till med röken pyrande ur näsan.
- Ja eller vad man nu ska kalla det, du vet när locket börjar lossna från limningen och sticker ut som fransar på sidan. Alf betraktade paketet som låg placerat en bit från bordsduken.
- Nå, jag har ju väldigt starka lår, Georg slöt ögonen som i en triumf och drog in rök i lungorna, formade munnen till ett O och puffade ut tafatta försök till rökringar.
- Starka lår? Alf betraktade honom misstänksamt.
- Mina lår ja, fortsatte Georg. Otroligt starka, nästintill farliga. Jag skulle vilja säga att mina lår är rena mordvapnen.
- Menar du det? Alf sträckte sig efter Georgs cigarettpaket och tog även han en av de vita stickorna, filtrenas färg tänkte han på. Vad kallade man denna färg? Han hade svårt att definiera den. Brungul? Beige? Gulbrun? Hmmm…något att skriva en avhandling på.
- Kanske, kanske inte, fortsatte Georg och askade av cigaretten. Kanske är det för att jag har för tighta byxor eller att mina lår övermannar mina byxor så fort jag sätter mig ner. Men jag har i alla fall vanan att stoppa ner cigarettpaketet i vänster framficka. Därvid så pressas dessa till det som nu är samtalsämnet vi delar.
- Aha, jag förstår…tror jag, sade Alf och tände en cigarett även han.
- Röker du? frågade Georg.
- Nej.
- Det gör du väl, jag ser ju att du röker. Varför ljuger du?
- Jag röker inte.
- Men Jesus Amalia och hans enfödde son vår herre Amen det ser jag ju att du gör, du har ju en cigarett i munnen som glöder, du drar in rök och blåser sedan ut den, du askar av cigaretten i askfatet och sedan sitter du här och försöker smälla i mig att du inte röker. Tror du att jag är dum eller?
- Jag VET att du är dum och jag röker inte.
- Nähä, då måste jag väl vara dum då.
- Jag sa ju precis det. Och du förstärker bara mitt argument genom den här diskussionen.
Jag röker inte.
- Men vad gör du då?
- Jag…, Alf slöt ögonen i en konstpaus, förde cigaretten till munnen. Glöden fräste till när han i ett djupt andetag drog ner rök i lungorna och sedan blåste ut det i ansiktet på Georg där han satt på andra sidan bordet.
- …provröker, fortsatte han sedan.
- Provröker?! Georg hettade till lite. Antingen så röker man eller så röker man inte, det har jag alltid sagt. Vi rökare har ingen lust att hänga med några halvmesyrer. Det måste du ju begripa?
- Nåväl, jag måste ju få prova så jag vet om det är någon vits att börja.
- Varför ska du börja? Är det inte onödigt sent för det nu? Man ska ju börja när man är riktigt liten och oförståndig så man kan ångra det hela livet och oja sig för alla som frågar om ens rökande. "Ja herregud, man borde sluta" "Ungar, börja inte röka, det är åt helvete svårt att sluta" "Det är farligt och ingen nytta kommer med det". DÅ är man en riktig rökare.
- Ja ja, visst visst. Finns det mera kaffe? Alf fimpade och sneglade på sin tomma kopp.
- Man måste hämta själv på det här stället, vi är ännu inte välsignade med Den flygande kaffeserveringen, Georg fimpade även han.
De rörde i respektive kaffekopp under tystnad, den ene med mjölk den andre utan. Vem som föredrog vad är oväsentligt.
Solen sken utanför fönstret, även om det hade bildats några små mon vid horisonten så skulle nog dagen vara fin så länge solen var uppe. Trots att solen, som sagt, sken så var ändå Januaritisdagen kall, som de brukar vara. Minus 23 grader. Kan tyckas skitkallt eller något behagligt, beroende på var i landet man befann sig. Där dessa herrar befann sig tycktes det vara något behagligt.
Snön hade plogats undan från gångstigen utanför fönstret och sandats så folk inte skulle slå ihjäl sig, slår folk ihjäl sig lägger sig genast en negativ ton över omgivningen. "Glädjedödarna" brukade de kallas, de som slog ihjäl sig.
De hade suttit där ett tag nu och pratat. Ätit frukost, druckit morgonkaffet med dubbel påtår, läst morgontidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Lunch hade ätits, lunchkaffe med dubbel påtår, läst eftermiddagstidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Klockan närmade sig fyra då ovan ovanstående diskussion ägde rum.
- Ska vi gå ut och ta en rök istället? frågade Georg. Det kan ju vara trevligt med lite frisk luft alltmedan man sargar resten av kroppen.
- Jag röker inte, svarade Alf.
- Nej just ja, sade Georg och slog sig för pannan. Men jag röker och du kan ju fortsätta provröka.
- Visst, vi går ut en sväng. Men inte för länge. Ute skrämmer mig.
- Varför det?
- Jag ska strax berätta.
De reste sig under tystnad, samlade ihop resterna av frukosten och lunchen samt kaffekopparna på varsinn bricka och ställde dessa i diskstället.
Alf drog sin mössa djupt över huvudet, ögonen försvann men dök strax upp igen efter att han rätat till plagget. Georg virade halsduken om halsen, förstås, och stängde igen sin kappa.
- Ska du inte ha dina handskar? frågade han Alf.
- Det är inte mina, jag tror de är dina.
- Tror du?
- Ja.
- Men du vet inte?
- Nej jag tror.
- Ja jag ger ju inte speciellt mycket för din religiösa övertygelse så jag väljer nog ändå att låta dem ligga istället för risken att pekas ut till tjuv och stenas till döds av de andra.
- Låt gå, du gör som du vill.
- Tack, allt för vänligt av dig.
- Varsågod, sätt inte i halsen bara.
- Men gå ut nångång då! Stå inte bara där och ta plats. Dus tår ju i vägen.
Alf tvekade, men öppnade sedan dörren och ryggade lätt tillbaka när solljuset som reflekterades mot snön slog honom i ansiktet.
- Snälla, kan du inte gå först? Jag är så rädd, sade han. Han såg faktiskt rädd ut, axlarna var lätt framskjutna och hans hållning var inte densamma som innan han hade öppnat dörren.
- Visst kan jag det, sa Georg. Men säg mig, varför är du så rädd för ute?
- Jag är rädd för att jag inte ska vilja komma tillbaka in. Jag är rädd för att när jag stått här ute nog länge och insupit alla intryck från snön, den vilande marken därunder och allt som väntar på att få blomma ut när det sovit klart under täcket exploderar i ett spektra av bara grönt, att jag efter det inte vill gå in och bara betrakta explosionen. Att jag vill vara där när det smäller. Allt är så vackert, sommar som vinter, söndag som julafton. Är det inte en vit slöja som kyler ner våra förälskade sinnen, de sinnen som vi måste ha kontroll över för att fungera. Blir de överhettade av den eufori sommaren och hösten kan inbringa så blir vi galna. Vi behöver en vinter som kyler ner oss något men ändå inte får oss att glömma vad som väntar.
Vi behöver en kall natt där endast dina skor hörs mot marken i det där vacuumet. Det är bara du och dina tankar och din längtan.
Det är vintern.
Våren kommer smygandes och avslöjar enstaka detaljer av en livslång kärlek. Tänk dig din käresta, hur hon införskaffat en ny klänning som sitter sådär perfekt. Hon vrider och vänder sig framför spegeln, du sitter på stolen i köket och kikar över kaffekoppen åt hennes håll. Hon är så vacker, den passar henne alldeles utmärkt. Du förställer dig hur förälskad du kommer vara när du håller henne om midjan och dansar genom nätter och dagar. Med näsan i hennes hår upprepar du om och om igen "du är så vacker". Så är våren,. Våren som är förspelet inför sommaren. Man klär sig fint för dans och drycker, går arm i arm genom vårnatten och vet att nätterna snart blir ljusare. Man vaknar dagen efter och tror att det blivit sommar. Solen står som spön i backen, det är tio grader kallt och nysnö på skare. Man tar henne på en promenad och trots att ni var ut och dansade igår och är slitna idag så passar hon fortfarande perfekt i den där klänningen. Trots vintersömnen under täcket så passar hon fortfarande perfekt i klänningen.
Det är våren.
Sommaren kryper sig fram sakta, det vita täcket försvinner, det bruna gräset börjar sakta skifta färg. Löven börjar spricka på grenarna.
Helt plötsligt smäller det till och du står mitt i alltihopa barfota med armarna utsträckta. Näsan går på högvarv när du försöker insupa alla dofter som helt plötsligt kommit tillbaka. Öronen blöder av alla fåglar och insekter som sjunger de nya sångerna de lärt sig under vintern och alla vill berätta just SIN historia om vad de varit med om medan vintern och våren varit.
Du kan gå ut i skogen och äta av allt, tja inte av allt. Men mycket. Du behöver helt plötsligt inget. Under vintern och våren så är du beroende av saker. Du behöver ett varmt hem och mat.
På sommaren kan du kliva av karusellen och ekorrhjulet och ta tre steg in i naturen, där finns allt du nånsin kommer behöva för att överleva. Du behöver ingen och ingen behöver dig.
Du kan bada när du vill, du kan äta när du vill, du kan skita när du vill.
Men hon står ändå där, du vill dela allt med henne. Hon har på sig den där klänningen.
Nätterna är ljusa så man inte ska missa en sekund av henne.
Det är sommaren.
Hösten börjar anlända som en påminnelse. "Du SKA vara förälskad, men du måste ta konsekvenserna av det. Tro mig, det är inget farligt, men det finns konsekvenser. Som med allt annat, och du måste ta dem." Det börjar mörkna sakta, det kanske kommer en regnskur. Det kanske kommer en liten vindpust och slår löven av de träden du sökt skugga under varma dagar. Du håller henne närmare dig, du vill värma henne. Trots att hon inte fryser. Ni tar ännu en promenad, passerar era smultronställen. Allting är rött, brunt, gult och orange. Solen får allting att lysa som miljoner små solar. Alla är till dig. Den friska höstluften börjar slå i näsan och dina kinder börjar bli röda. Det är dags att börja samla sig något. Kärleken varar året runt men hösten är då man samlar sig. Man tar upp det man odlat under våren och sommaren för att det ska räcka under vintern. Man tar upp den fisk och vilt man kanske behöver om det finns det behovet av kött.
Man tätar listerna i boet så inte den kalla luften kommer in.
Om kvällarna, som börjar bli riktigt mörka, så tänder man några ljus och sitter framför den varma brasan med henne i famnen och stryker henne över håret tills hon somnar. Man sträcker sig efter det kvarvarande vinet men når det inte och vill inte röra sig för mycket för att väcka henne.
Utanför åskar det och regnet smattrar mot taket. Någon städar bort det man haft semester från under sommaren. Någon rensar rent inför att gå och lägga sig. Man plockar undan efter sig, släcker ljusen och lägger sig bredvid henne under det vita täcket och somnar.
Det är hösten.
Vintern kommer åter och allt börjar om igen. Varje dag, år ut och år in långt tills efter det att man är död in i oändligheten, trots att man lämnat kroppen bakom sig så är hon fortfarande lika vacker i klänningen. Därför är jag så rädd för att gå ut, sade Alf.
- Kom så går vi in igen, sade Georg och fimpade cigaretten.
Over and out
lördag 10 oktober 2009
För flickorna och alla deras offer
2009-10-10
Vem är du som läser här? Det har varit någon här och luskat efter att jag skrev igen. Det är ju trevligt, mitt kära ego får den föda som behövs för att jag ska fungera i detta samhälle.
Men inte nog med föda, det räcker för den korta dagen, men egot svälter.
Jag brukar trilla runt på olika kontinueliga internetskrifter, vilket jag väljer att kalla dom för att upprätthålla min indiestandard och konservatism. Det är trevligt, vissa skriver bra, även fast det kan vara rätt innehållslöst. Andra skriver riktigt dåligt och jag begriper inte varför de gör det. Andra läser jag bara för att kunna bli irriterad på, när det är människor man inte tycker om som man inte träffar så ofta så är det viktigt, för mig i alla fall, att påminnas varför man inte tycker om dem. Då är dessa kontinueliga skrifter alldeles utmärkta för just det.
Tack ni dumsnutar!
Som sagt, så är några intressanta, en god vän söderifrån t.ex. som redogör för den musik man bör lyssna på för att må bra eller dåligt över för dagen. Några har intressanta reflektioner över hur hemskt det faktiskt är att jobba. Sånt vi alla vet men ändå, det är aldrig fel att påminnas i oändlighet. Även om mitt jobb är drägligt i alla former så är det ändå ett jobb jag fått inte som jag tagit. Jannes perspektiv är att ”det är bättre att ha ett jobb man tagit än ett man fått”, mycket bra sagt, du och jag Alfred. Snart kommer han hem och snart kommer Marcus också hem. Härliga tider, skolmåltider.
Pentti Saarikoski - XXVlll
Om man ändå på våren
när man går hem från
handelsboden
fick sitta i skogsdungen
mitt bland vitsipporna
och veta med sig
att dom börjat smälta kanoner
till plogar
se åkrarna klyvnas livna till
man skulle lägga sig på rygg
rakt på blöta marken
med uppköpen som huvudgärd
så smått ge sig till att nynna
Alf Henriksson - Monolog för envar
Hade jag fått vad jag aldrig fick
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag inte står.
Ja just det, gamle affe och pentti. Dom ska ha sitt förstås, det känns annorlunda att lägga upp dikter. Men jag tror de kan vara intressanta för de som snubblar in här emellanåt. Lika intressant som mycket annat inte är.
Ännu en Jeff Buckleyperiod har inletts, men den är dock kantrad av klassisk musik och mycket trumpeter då jag inhandlat precis en sådan och försöker mitt bästa för att bli just bäst. Det är superkul och inspirerande med en ny intrumentfamilj.
Plus att det kanske är det vackraste intrumentet hittills.
http://www.youtube.com/watch?v=IaWIlzoZdH0
för Elton
http://www.youtube.com/watch?v=ufLtcrNzA6k
för Siggan, Maddis och Emma..gud vad dom grät, i alla fall Siggan. Men hon grät ju åt det mesta ibland.
Nu tror jag att jag ska åka och bygga kök, för sånt gör man ibland.
Eller så hjälper jag Kalle med maten till mamma.
Eller så hjälper jag far med att stycka älgarna.
Eller så hjälper jag mommo med att ta hand om moffa.
Man gör allt för flickorna och alla deras offer.
Vem är du som läser här? Det har varit någon här och luskat efter att jag skrev igen. Det är ju trevligt, mitt kära ego får den föda som behövs för att jag ska fungera i detta samhälle.
Men inte nog med föda, det räcker för den korta dagen, men egot svälter.
Jag brukar trilla runt på olika kontinueliga internetskrifter, vilket jag väljer att kalla dom för att upprätthålla min indiestandard och konservatism. Det är trevligt, vissa skriver bra, även fast det kan vara rätt innehållslöst. Andra skriver riktigt dåligt och jag begriper inte varför de gör det. Andra läser jag bara för att kunna bli irriterad på, när det är människor man inte tycker om som man inte träffar så ofta så är det viktigt, för mig i alla fall, att påminnas varför man inte tycker om dem. Då är dessa kontinueliga skrifter alldeles utmärkta för just det.
Tack ni dumsnutar!
Som sagt, så är några intressanta, en god vän söderifrån t.ex. som redogör för den musik man bör lyssna på för att må bra eller dåligt över för dagen. Några har intressanta reflektioner över hur hemskt det faktiskt är att jobba. Sånt vi alla vet men ändå, det är aldrig fel att påminnas i oändlighet. Även om mitt jobb är drägligt i alla former så är det ändå ett jobb jag fått inte som jag tagit. Jannes perspektiv är att ”det är bättre att ha ett jobb man tagit än ett man fått”, mycket bra sagt, du och jag Alfred. Snart kommer han hem och snart kommer Marcus också hem. Härliga tider, skolmåltider.
Pentti Saarikoski - XXVlll
Om man ändå på våren
när man går hem från
handelsboden
fick sitta i skogsdungen
mitt bland vitsipporna
och veta med sig
att dom börjat smälta kanoner
till plogar
se åkrarna klyvnas livna till
man skulle lägga sig på rygg
rakt på blöta marken
med uppköpen som huvudgärd
så smått ge sig till att nynna
Alf Henriksson - Monolog för envar
Hade jag fått vad jag aldrig fick
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag inte står.
Ja just det, gamle affe och pentti. Dom ska ha sitt förstås, det känns annorlunda att lägga upp dikter. Men jag tror de kan vara intressanta för de som snubblar in här emellanåt. Lika intressant som mycket annat inte är.
Ännu en Jeff Buckleyperiod har inletts, men den är dock kantrad av klassisk musik och mycket trumpeter då jag inhandlat precis en sådan och försöker mitt bästa för att bli just bäst. Det är superkul och inspirerande med en ny intrumentfamilj.
Plus att det kanske är det vackraste intrumentet hittills.
http://www.youtube.com/watch?v=IaWIlzoZdH0
för Elton
http://www.youtube.com/watch?v=ufLtcrNzA6k
för Siggan, Maddis och Emma..gud vad dom grät, i alla fall Siggan. Men hon grät ju åt det mesta ibland.
Nu tror jag att jag ska åka och bygga kök, för sånt gör man ibland.
Eller så hjälper jag Kalle med maten till mamma.
Eller så hjälper jag far med att stycka älgarna.
Eller så hjälper jag mommo med att ta hand om moffa.
Man gör allt för flickorna och alla deras offer.
fredag 9 oktober 2009
Canine grandpa'
2009-10-09
Vem kräver att det ska finnas något att se på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att ta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att tänka på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli arg på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli glad…över/på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att fundera på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att skriva på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att spela på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att äta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att samlas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att rättas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att torka sig på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att lyssna på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att vänslas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att köra på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klappa på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att laga på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klämma på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att läsa om? Inte jag.
Så är det tydligen.
Jag har hundfeber. Alla omkring en har mer eller mindre hund. Det är puttinutt till höger och vänster, och jag råkar vara den absolut största puttinuttaren av dem alla. Lord Puttinutt skall vara mitt gosenamn hädanefter på alla kontaktannonsforum jag hänger på. Beware of the Lord from the Free Republic of Puttinutt.
Är det behovet av närhet som spökar eller bara det att jag faktiskt tycker om hundar så mycket?
Jag tror det är mina modermjölkskänslor, eller faderssädskänslor som kryper. Något att ta hand om och uppfostra. Mina växter är svåra att uppfostra, de är totalt likgiltiga till mitt puttinuttprat och jag känner mig lite dum när jag står och gullar med den ärvda kakutsen medan jag vattnar den eller min fina krukpalm som bara blir brun i kanterna på bladen trots att jag byter jord och vattnar samt kelar.
Nej, ingen hund. Det vore fel, en hund ska få springa på gården och bajsa hos grannen, inte springa i lägenhetsettan och bajsa på balkongen. Husse sköter balkongbajsandet. Med bravur.
Ska man ha en hund ska den få vara ute när man själv inte är hemma, på jobbet eller i skolan. I en bur så den får friska fläktar i nosen och trosan.
Jag vill inte bli den av många som får en JoelBitar-hund pga att man lämnat den ensam i lägenheten 10 timmar om dagen och tröstat den med Frolic. Min hund blir en superhund.
Jag tittar runt på Blocket och fastnar på problemhundar, såna vill jag ta hand om, få de att känna sig trygga och trycka in lite vett i. Hyvä veitti.
Satan också. Ingen hund till Viktor.
Jag har mitt skägg i alla fall som jag kan gosa med och kalla ”vovven”. Hädanefter skola det hava namnet ”vovven”.
Jag väntar på samma mängd skägg som Kung Oskar innehar, då kallas det partat och lämpas för att gämma saker i, Visakort, cigaretter, pilsnerbuteljer och viktiga skrivningar.
Jag är fortfarande sjuk, dödligt förkyld.
Nu åker jag hem och hälsar på moffa, tar med dragspelet.
Han är gammal och sjuk, såna som har funnits hela ens liv kan inte bara gå och dö.
Det kan jag inte acceptera, vem ska då vara glad hela tiden om moffa dör?
Vem kräver att det ska finnas en moffa hela tiden? Jag.
Over and out
Vem kräver att det ska finnas något att se på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att ta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att tänka på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli arg på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli glad…över/på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att fundera på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att skriva på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att spela på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att äta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att samlas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att rättas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att torka sig på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att lyssna på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att vänslas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att köra på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klappa på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att laga på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klämma på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att läsa om? Inte jag.
Så är det tydligen.
Jag har hundfeber. Alla omkring en har mer eller mindre hund. Det är puttinutt till höger och vänster, och jag råkar vara den absolut största puttinuttaren av dem alla. Lord Puttinutt skall vara mitt gosenamn hädanefter på alla kontaktannonsforum jag hänger på. Beware of the Lord from the Free Republic of Puttinutt.
Är det behovet av närhet som spökar eller bara det att jag faktiskt tycker om hundar så mycket?
Jag tror det är mina modermjölkskänslor, eller faderssädskänslor som kryper. Något att ta hand om och uppfostra. Mina växter är svåra att uppfostra, de är totalt likgiltiga till mitt puttinuttprat och jag känner mig lite dum när jag står och gullar med den ärvda kakutsen medan jag vattnar den eller min fina krukpalm som bara blir brun i kanterna på bladen trots att jag byter jord och vattnar samt kelar.
Nej, ingen hund. Det vore fel, en hund ska få springa på gården och bajsa hos grannen, inte springa i lägenhetsettan och bajsa på balkongen. Husse sköter balkongbajsandet. Med bravur.
Ska man ha en hund ska den få vara ute när man själv inte är hemma, på jobbet eller i skolan. I en bur så den får friska fläktar i nosen och trosan.
Jag vill inte bli den av många som får en JoelBitar-hund pga att man lämnat den ensam i lägenheten 10 timmar om dagen och tröstat den med Frolic. Min hund blir en superhund.
Jag tittar runt på Blocket och fastnar på problemhundar, såna vill jag ta hand om, få de att känna sig trygga och trycka in lite vett i. Hyvä veitti.
Satan också. Ingen hund till Viktor.
Jag har mitt skägg i alla fall som jag kan gosa med och kalla ”vovven”. Hädanefter skola det hava namnet ”vovven”.
Jag väntar på samma mängd skägg som Kung Oskar innehar, då kallas det partat och lämpas för att gämma saker i, Visakort, cigaretter, pilsnerbuteljer och viktiga skrivningar.
Jag är fortfarande sjuk, dödligt förkyld.
Nu åker jag hem och hälsar på moffa, tar med dragspelet.
Han är gammal och sjuk, såna som har funnits hela ens liv kan inte bara gå och dö.
Det kan jag inte acceptera, vem ska då vara glad hela tiden om moffa dör?
Vem kräver att det ska finnas en moffa hela tiden? Jag.
Over and out
tisdag 4 augusti 2009
Jag skriver till andra ibland
2009-08-05
Det är soligt ute, har nu varit så ett tag och verkar vara så ett tag framöver, det är tacksamt. Vi behöver solen innan mörkret kliver över oss igen. Snart är det dags, det står bara runt hörnet. Dagarna blir kortare, om än att det fortfarande är ljust så är det ett mörkare ljus om nätterna.
Jag och Janne diskuterade, såklart, om sommarnätter en sommarnatt.
Han hade velat ha mörka sommarnätter för att det blir så mysigt, men jag vet inte om jag är beredd att håla med honom. Visst skulle det kanske vara mysigt att det är mörkt, varmt och man får tända ljus, elda och sånt man vanligtvis gör på hösten, fast då är det kallt istället.
Jag kanske bara sammankopplar sommaren med midnattens sol och har svårt att se sommarnätterna på ett annat sätt än ljusa.
Det spelar ingen roll, så här skönt har det nog aldrig varit med sommar. Sommaren har alltid och kommer alltid vara välkommen, men i år är det verkligen behövt. Jag känner ännu, fast vi snart är förbi sommaren 2009, att solen, värmen och avsaknaden på insekter varit och är rena dunderhonungen för mig. Lustigt, ordet midnattssol blir rödmarkerat i Words, men inte ordet dunderhonung. Det är väl ett vida känt och mer accepterat ord antar jag.
HAH! Nordkorea låser in amerikaner som hämtas hem dagen efter av Bill Clinton, så sägs det i P4 just nu. Davit Isaak har suttit i finkan i Eritrea i åtta år och de har upprättat en röst-länk på Aftonbladets hemsida "Free Davit Isaak" som visar att några tiotusen tycker det är fel att han sitter i finkan. Sverige har såna enormous balls jämtemot andra länder.
"Ja, kliv på oss för guds skull, medan ni ändå är här kanske ni är intresserade av att ta över regimen också? Såklart kan vi prata Estniska i skolorna imorgon. Så länge vi inte stör i maten så, hahahaha, den där Robert Gustavsson, han är då tokig. Nu hostar han på Skansen igen och Lundin skrattar han också. Jag såg honom på stan en gång, han är jättetrevlig men jag vågade inte prata med honommenhansertrevligutnästansmErnstisommartorpethanvarenbättrejulvärdän
ArneWeiseArneWeiseärjätteotrevlighanskrekpåmigengångnärjaghälsadepåhonomochddåfdBANG!Sen exploderade skallen i ett konfettiregn och Estland satte sig ner i nyinköpta IKEA-soffan och tittade på Somamrtorpet dubbat till estländska.
Ja såklart, inget får en att skratta mer än text som är skrivet utan mellanrum.
Jag har skrivit under denna sommar, mycket har jag skrivit. Jag har fyra nya låtar klara på engelska och, hittills, 15 nya texter på svenska (hör och häpna). Jag fick en stroke nånstans där för ca tre veckor sedan och började spotta ur mig svenska texter. Fast det började väl med att jag skrev två svenska översättningar på en Dylanlåt och en Cashlåt vilka jag skickade till den lilla Bacon. Cashlåten blev mäkta uppskattad och har spelats av De Tre på deras turné, tror jag. Den har i vilket fall som helst uppskattats och fått beröm runt om viskretsarna i Västervik Visskolatrakterna. Han skrev för någon dag sedan och frågade om det var OK om ett gäng kompisar spelade den på sin fängelseturné vilket såklart var just OK.
Mycket roligt med uppskattning, samt något förvånande att det gick så bra att skriva på svenska. Något som tidigare varit svårare än att rektaltänja ut bebisar. Som sagt, så frågade jag Jonas om jag fick skriva texter till honom som han fick tonsätta efter eget huvud då han har svårare för texter och jag har svårare för musik vilket han tyckte lät bra. Så jag började skriva texter på svenska och har nu fått ihop närmare 20 stycken på mindre än tre veckor vilket är ca tre om dagen, ibland fler. Vissa är bra, andra är sämre, några är dåliga och några har blivit jättebra.
Då min största mardröm är att sluta upp med texter som Lars Winnerbäck.
"Jag köpte tre mjölk, 4 ägg, korv
och kaffe på OK idag
Ska laga en omelett senare
Omeletten blev bra, men kaffet blev svagt"
Och halva Sveriges befolkning skriker av lycka när de känner igen sig i en banal låt som de kan nynna sitt sha-la-la-la-lallande på hela dagarna på jobbet… så har jag tidigare grävt sönder mina texter för att de inte ska bli för pretentiösa. Och när man gräver sönder saker för att de inte ska bli pretentiösa så blir de såklart så pretentiösa som de bara kan bli. Fast åt andra hållet när man inte förstår något alls av vad texten handlar om och tror det är ett kollage av ord från nationalencyklopedin.
"Du är som en sandlåda
jag satt där när jag var liten
men du gav dig av från lådan för att finna sanningen
Finna den sista pusselbiten"
Ja, såklart. När jag sköt det åt sidan och började skriva fritt. Och endast lade ner kraft på att hitta på intressanta saker att skriva om, sånt som berörde mig, handlade om mig och försökte rimma på mer än katt, natt, hatt, fatt, tratt och andra –att ord så började det flyta på mycket, mycket bättre.
Det hände sig också att jag kom på en annan vän som sitter i Stockholm i ett , för närvarande, kreativt vakuum med tillhörande grava sömnproblem. Joel Skarpsvärd från The Zany, numera Joel Skarpsvärd från Stockholm. Kontaktade honom och erbjöd mig att skicka över det jag skrev till honom. Vi det här laget så kan det tilläggas att jag inte gillar SÅ mycket att lämna ifrån mig skapelser och Skapelseberättelsen. Men kände att jag var redo att börja skicka ut texterna till folk, låter som att jag kände mig redo för att skaffa barn ungefär. Men det var nog mer som redo att lämna ifrån mig mina barn. Texterna jag lagt ut på bloggen här är sådana som lagts ut dels då de redan varit publicerade i färdiga låtar, dels för att jag ibland skrivit dem ur huvudet på plats och då mer sett de som en del av en annan skapelse, dels då det varit texter som jag känt formulerat mer det jag vill få sagt än det jag kastat ur mig i spaltmeter med metaforer och luddiga närliggande saker som bara jag förstår.
Då det ligger närmare tjugo, och fler är på väg känner jag, texter på datorn där vissa är sådana man tycker är riktigt bra så känns det verkligen jättedumt och onödigt att inte skicka ut de till nån som kan forma dessa till vad de skapades för att bli, nämligen låtar.
Sagt och gjort, Joel, som har varit upptagen dessa två veckor ska ta tag i högen i hans mailbox nästa vecka.
Här om dagen tog jag upp min Perssons Packskiva från den stora skivlådan som Marit saknar så otroligt mycket. Hade sett de helgen innan i Piteå och lite helgen före det i Skellefteå och insett att de är ett av Sveriges bästa band, men framförallt att en otrolig låtskrivare i Per Persson passerat mig nästan obemärkt.
"Öster om Heden" har släppts i våras där de gör comeback otroligt starkt. Det finns en låt där "Ikväll tar vi över stan" som jag mindes fanns med i en demoversion från denna samlingsplatta från 2004. Den slogs på vägen mot Kiruna i lördags. Jag var tvungen att stanna bilen och lyssna den igen. En jättefin låt.
Den har gått varm i CD-växlaren sen dess och gav inspiration till denna text som jag känner mig glad att vilja lägga ut då den faktiskt blev rätt bra.
Wingman
Jag minns dig med glimten i ögat
En person med blicken klar
Som förklarade för mig
Att det man vill ha måste man ta
Jag såg mig som din wingman
Du kallade mig det ibland
Den eld vi dela var glödhet
Men det var något annat som brann
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
Vi satt en natt på min motorhuv
Under en glödande midnattssol
Och drömde oss ut i natten
Där allt är så jävla coolt
Att skita i allt och bara åka
Lämna allt, släkt och vänner
För dig var det enkelt, inte för mig
Jag måste ta lite i sänder
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
En dag var du borta
Dagar blir korta
När man slösar nätter på sömn
Jag minns vem jag var
Jag minns vad vi sa
Men vart jag ska det har jag glömt
Det kom ett brev idag
Där du skriver att jag är saknad
Att du behöver en wingman
Att det är dags att jag vaknar
Men jag tror att jag var nån annan
Någon jag inte kunde bli
Även om jag försökte och ville
Så var det inte mitt liv
Jag behövde någon som du
Och du behövs ännu min vän
Du har alltid en wingman i mig
Närhelst du behöver en
Jag kunde åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var enkelt, enkelt men inte så enkelt
Huvudsaken är att du förstod
Bacon tyckte om den, och jag måste säga att ajg också gör det. Mest för att den verkligen är så personlig. Men den förklaringen tänker jag inte dra här. Så personlig brukar jag FAKTISKT bara bli när jag spelar mina egna låtar akustiskt inför publik. Då släpper alla spärrar och jag drar de mest personliga historierna bara för att folk ska förstå låtarna bättre. Och då är det inte ens jobbigt, för då handlar det inte längre om mig själv. Då handlar det om låtarna, jag är bara verktyget som sak framföra dem och få folk att förstå vad de handlar om och varför de skrevs.
Det är väl det som är terapin för mig, när något finns i tankarna så hamnar de på papper och kanske sedan med musik till. När de väl har fått musik till sig så anser jag sakerna som utagerade. Kanske inte utagerade, men jag har åtminstone tagit itu med de på mitt eget sätt. De är inte längre något ok för mig utan en låt där jag beskriver en känsla som oftast bara kommer fram när låten spelas och då får sin rätt i tonerna och texten.
Lite som en symbios.
Nu kan man ju skicka upp låtskrivandet i skyn som en gudomlig luftballong i hur många rader som helst, men det tänker jag inte göra. Det är mitt sätt att ventilera, så det betyder väldigt mycket för mig. Inte allt, men en väldigt stor del.
En annan intressant vinkling är att jag prövat skriva TILL Bacon och TILL Jolla, inte åt mig själv utan på ett sätt som jag tror skulle passa den ene respektive den andre. Alla texter har skickats till båda, men vissa har varit mer lämpade för den ene än den andre.
Det har varit intressant men också väldigt svårt.
Jonas har ett mer rakt språk i sina texter där det framkommer tydligt vad som gjorts, görs och skall göras. Medan Jolla är mer inbakad i sina texter, de kan betyda en sak tills han, efter flera gångers lyssning rent musikaliskt i låten, förklarar vad den handlar om då låten har fått växa i en några gånger. Jag trivs med att skriva på bägge sätten.
Det är bekvämt att skriva
"Jag tror att jag älskar dig", men det är också skönt att skriva
"Det var en kväll, jag var full,
någon svarar inte
Det spelar ingen roll
Jag står inte längre bakom mitt skynke" och mena samma sak.
Mitt fel
Samma natt som igår
Jag kan inte sova, det går inte
Nattradion förstår mig bättre än du
Du gör min sommar till vinter
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Kommer du ihåg när vi bilade genom Norrland?
Höstnätter där uppe är så mörka och kalla,
Du fick mig att förstå mig själv så bra,
Fick mig att tro att jag inte skulle falla
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att vi sågs så ofta som vi gjorde
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att jag tyckte om dig mer än jag borde
Så gjorde jag det i alla fall
Jag försöker att inte va’ kall
Men det är inte lätt
Du kändes så rätt
Det är inte ditt fel
Det är mitt fel.
Samma natt som igår
Du ringer och undrar hur det är
Det är väl helt ok antar jag
Jag tar mig igenom det här
Jag vet att det är ingens fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta.
Den var till mig, nåt som var avslutat men behövde ett ordentligt avslut. Denna håller till och med på att få musik till sig. Något som kanske betyder att jag är tillfreds med tillvaron och att vintern är slut, äntligen. Men jag tror inte den handlar om dig eller det vi delade, det har jag varit tillfreds med länge. Jag tror nog bara den handlar om mig. Dig skiter jag nog i, på ett bra sätt.
Du var en lång vinter.
Over and out
Det är soligt ute, har nu varit så ett tag och verkar vara så ett tag framöver, det är tacksamt. Vi behöver solen innan mörkret kliver över oss igen. Snart är det dags, det står bara runt hörnet. Dagarna blir kortare, om än att det fortfarande är ljust så är det ett mörkare ljus om nätterna.
Jag och Janne diskuterade, såklart, om sommarnätter en sommarnatt.
Han hade velat ha mörka sommarnätter för att det blir så mysigt, men jag vet inte om jag är beredd att håla med honom. Visst skulle det kanske vara mysigt att det är mörkt, varmt och man får tända ljus, elda och sånt man vanligtvis gör på hösten, fast då är det kallt istället.
Jag kanske bara sammankopplar sommaren med midnattens sol och har svårt att se sommarnätterna på ett annat sätt än ljusa.
Det spelar ingen roll, så här skönt har det nog aldrig varit med sommar. Sommaren har alltid och kommer alltid vara välkommen, men i år är det verkligen behövt. Jag känner ännu, fast vi snart är förbi sommaren 2009, att solen, värmen och avsaknaden på insekter varit och är rena dunderhonungen för mig. Lustigt, ordet midnattssol blir rödmarkerat i Words, men inte ordet dunderhonung. Det är väl ett vida känt och mer accepterat ord antar jag.
HAH! Nordkorea låser in amerikaner som hämtas hem dagen efter av Bill Clinton, så sägs det i P4 just nu. Davit Isaak har suttit i finkan i Eritrea i åtta år och de har upprättat en röst-länk på Aftonbladets hemsida "Free Davit Isaak" som visar att några tiotusen tycker det är fel att han sitter i finkan. Sverige har såna enormous balls jämtemot andra länder.
"Ja, kliv på oss för guds skull, medan ni ändå är här kanske ni är intresserade av att ta över regimen också? Såklart kan vi prata Estniska i skolorna imorgon. Så länge vi inte stör i maten så, hahahaha, den där Robert Gustavsson, han är då tokig. Nu hostar han på Skansen igen och Lundin skrattar han också. Jag såg honom på stan en gång, han är jättetrevlig men jag vågade inte prata med honommenhansertrevligutnästansmErnstisommartorpethanvarenbättrejulvärdän
ArneWeiseArneWeiseärjätteotrevlighanskrekpåmigengångnärjaghälsadepåhonomochddåfdBANG!Sen exploderade skallen i ett konfettiregn och Estland satte sig ner i nyinköpta IKEA-soffan och tittade på Somamrtorpet dubbat till estländska.
Ja såklart, inget får en att skratta mer än text som är skrivet utan mellanrum.
Jag har skrivit under denna sommar, mycket har jag skrivit. Jag har fyra nya låtar klara på engelska och, hittills, 15 nya texter på svenska (hör och häpna). Jag fick en stroke nånstans där för ca tre veckor sedan och började spotta ur mig svenska texter. Fast det började väl med att jag skrev två svenska översättningar på en Dylanlåt och en Cashlåt vilka jag skickade till den lilla Bacon. Cashlåten blev mäkta uppskattad och har spelats av De Tre på deras turné, tror jag. Den har i vilket fall som helst uppskattats och fått beröm runt om viskretsarna i Västervik Visskolatrakterna. Han skrev för någon dag sedan och frågade om det var OK om ett gäng kompisar spelade den på sin fängelseturné vilket såklart var just OK.
Mycket roligt med uppskattning, samt något förvånande att det gick så bra att skriva på svenska. Något som tidigare varit svårare än att rektaltänja ut bebisar. Som sagt, så frågade jag Jonas om jag fick skriva texter till honom som han fick tonsätta efter eget huvud då han har svårare för texter och jag har svårare för musik vilket han tyckte lät bra. Så jag började skriva texter på svenska och har nu fått ihop närmare 20 stycken på mindre än tre veckor vilket är ca tre om dagen, ibland fler. Vissa är bra, andra är sämre, några är dåliga och några har blivit jättebra.
Då min största mardröm är att sluta upp med texter som Lars Winnerbäck.
"Jag köpte tre mjölk, 4 ägg, korv
och kaffe på OK idag
Ska laga en omelett senare
Omeletten blev bra, men kaffet blev svagt"
Och halva Sveriges befolkning skriker av lycka när de känner igen sig i en banal låt som de kan nynna sitt sha-la-la-la-lallande på hela dagarna på jobbet… så har jag tidigare grävt sönder mina texter för att de inte ska bli för pretentiösa. Och när man gräver sönder saker för att de inte ska bli pretentiösa så blir de såklart så pretentiösa som de bara kan bli. Fast åt andra hållet när man inte förstår något alls av vad texten handlar om och tror det är ett kollage av ord från nationalencyklopedin.
"Du är som en sandlåda
jag satt där när jag var liten
men du gav dig av från lådan för att finna sanningen
Finna den sista pusselbiten"
Ja, såklart. När jag sköt det åt sidan och började skriva fritt. Och endast lade ner kraft på att hitta på intressanta saker att skriva om, sånt som berörde mig, handlade om mig och försökte rimma på mer än katt, natt, hatt, fatt, tratt och andra –att ord så började det flyta på mycket, mycket bättre.
Det hände sig också att jag kom på en annan vän som sitter i Stockholm i ett , för närvarande, kreativt vakuum med tillhörande grava sömnproblem. Joel Skarpsvärd från The Zany, numera Joel Skarpsvärd från Stockholm. Kontaktade honom och erbjöd mig att skicka över det jag skrev till honom. Vi det här laget så kan det tilläggas att jag inte gillar SÅ mycket att lämna ifrån mig skapelser och Skapelseberättelsen. Men kände att jag var redo att börja skicka ut texterna till folk, låter som att jag kände mig redo för att skaffa barn ungefär. Men det var nog mer som redo att lämna ifrån mig mina barn. Texterna jag lagt ut på bloggen här är sådana som lagts ut dels då de redan varit publicerade i färdiga låtar, dels för att jag ibland skrivit dem ur huvudet på plats och då mer sett de som en del av en annan skapelse, dels då det varit texter som jag känt formulerat mer det jag vill få sagt än det jag kastat ur mig i spaltmeter med metaforer och luddiga närliggande saker som bara jag förstår.
Då det ligger närmare tjugo, och fler är på väg känner jag, texter på datorn där vissa är sådana man tycker är riktigt bra så känns det verkligen jättedumt och onödigt att inte skicka ut de till nån som kan forma dessa till vad de skapades för att bli, nämligen låtar.
Sagt och gjort, Joel, som har varit upptagen dessa två veckor ska ta tag i högen i hans mailbox nästa vecka.
Här om dagen tog jag upp min Perssons Packskiva från den stora skivlådan som Marit saknar så otroligt mycket. Hade sett de helgen innan i Piteå och lite helgen före det i Skellefteå och insett att de är ett av Sveriges bästa band, men framförallt att en otrolig låtskrivare i Per Persson passerat mig nästan obemärkt.
"Öster om Heden" har släppts i våras där de gör comeback otroligt starkt. Det finns en låt där "Ikväll tar vi över stan" som jag mindes fanns med i en demoversion från denna samlingsplatta från 2004. Den slogs på vägen mot Kiruna i lördags. Jag var tvungen att stanna bilen och lyssna den igen. En jättefin låt.
Den har gått varm i CD-växlaren sen dess och gav inspiration till denna text som jag känner mig glad att vilja lägga ut då den faktiskt blev rätt bra.
Wingman
Jag minns dig med glimten i ögat
En person med blicken klar
Som förklarade för mig
Att det man vill ha måste man ta
Jag såg mig som din wingman
Du kallade mig det ibland
Den eld vi dela var glödhet
Men det var något annat som brann
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
Vi satt en natt på min motorhuv
Under en glödande midnattssol
Och drömde oss ut i natten
Där allt är så jävla coolt
Att skita i allt och bara åka
Lämna allt, släkt och vänner
För dig var det enkelt, inte för mig
Jag måste ta lite i sänder
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
En dag var du borta
Dagar blir korta
När man slösar nätter på sömn
Jag minns vem jag var
Jag minns vad vi sa
Men vart jag ska det har jag glömt
Det kom ett brev idag
Där du skriver att jag är saknad
Att du behöver en wingman
Att det är dags att jag vaknar
Men jag tror att jag var nån annan
Någon jag inte kunde bli
Även om jag försökte och ville
Så var det inte mitt liv
Jag behövde någon som du
Och du behövs ännu min vän
Du har alltid en wingman i mig
Närhelst du behöver en
Jag kunde åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var enkelt, enkelt men inte så enkelt
Huvudsaken är att du förstod
Bacon tyckte om den, och jag måste säga att ajg också gör det. Mest för att den verkligen är så personlig. Men den förklaringen tänker jag inte dra här. Så personlig brukar jag FAKTISKT bara bli när jag spelar mina egna låtar akustiskt inför publik. Då släpper alla spärrar och jag drar de mest personliga historierna bara för att folk ska förstå låtarna bättre. Och då är det inte ens jobbigt, för då handlar det inte längre om mig själv. Då handlar det om låtarna, jag är bara verktyget som sak framföra dem och få folk att förstå vad de handlar om och varför de skrevs.
Det är väl det som är terapin för mig, när något finns i tankarna så hamnar de på papper och kanske sedan med musik till. När de väl har fått musik till sig så anser jag sakerna som utagerade. Kanske inte utagerade, men jag har åtminstone tagit itu med de på mitt eget sätt. De är inte längre något ok för mig utan en låt där jag beskriver en känsla som oftast bara kommer fram när låten spelas och då får sin rätt i tonerna och texten.
Lite som en symbios.
Nu kan man ju skicka upp låtskrivandet i skyn som en gudomlig luftballong i hur många rader som helst, men det tänker jag inte göra. Det är mitt sätt att ventilera, så det betyder väldigt mycket för mig. Inte allt, men en väldigt stor del.
En annan intressant vinkling är att jag prövat skriva TILL Bacon och TILL Jolla, inte åt mig själv utan på ett sätt som jag tror skulle passa den ene respektive den andre. Alla texter har skickats till båda, men vissa har varit mer lämpade för den ene än den andre.
Det har varit intressant men också väldigt svårt.
Jonas har ett mer rakt språk i sina texter där det framkommer tydligt vad som gjorts, görs och skall göras. Medan Jolla är mer inbakad i sina texter, de kan betyda en sak tills han, efter flera gångers lyssning rent musikaliskt i låten, förklarar vad den handlar om då låten har fått växa i en några gånger. Jag trivs med att skriva på bägge sätten.
Det är bekvämt att skriva
"Jag tror att jag älskar dig", men det är också skönt att skriva
"Det var en kväll, jag var full,
någon svarar inte
Det spelar ingen roll
Jag står inte längre bakom mitt skynke" och mena samma sak.
Mitt fel
Samma natt som igår
Jag kan inte sova, det går inte
Nattradion förstår mig bättre än du
Du gör min sommar till vinter
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Kommer du ihåg när vi bilade genom Norrland?
Höstnätter där uppe är så mörka och kalla,
Du fick mig att förstå mig själv så bra,
Fick mig att tro att jag inte skulle falla
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att vi sågs så ofta som vi gjorde
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att jag tyckte om dig mer än jag borde
Så gjorde jag det i alla fall
Jag försöker att inte va’ kall
Men det är inte lätt
Du kändes så rätt
Det är inte ditt fel
Det är mitt fel.
Samma natt som igår
Du ringer och undrar hur det är
Det är väl helt ok antar jag
Jag tar mig igenom det här
Jag vet att det är ingens fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta.
Den var till mig, nåt som var avslutat men behövde ett ordentligt avslut. Denna håller till och med på att få musik till sig. Något som kanske betyder att jag är tillfreds med tillvaron och att vintern är slut, äntligen. Men jag tror inte den handlar om dig eller det vi delade, det har jag varit tillfreds med länge. Jag tror nog bara den handlar om mig. Dig skiter jag nog i, på ett bra sätt.
Du var en lång vinter.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)