Andersson på 5'an

2009-10-15


Andersson tittade ner i grytan som stod på spisen. Ångan fick hans glasögon att imma igen. Pastan som kokade där i dolde sig under vattenytan täckt av bubblor, han rörde slött om i grytan med pastasleven och lade den sedan på arbetsbänken bredvid.
- Fy fan, fullkornspasta, tänkte han. Jag hatar fullkornspasta. Varför köpte jag fullkornspasta? Pasta ska väl vara mjukt, tilltalande och gott. Fullkorn brukar ju vara gott det med. Fullkornsbröd till exempel, det är ju gott. Fullkornsbröd till hamburgare. Fullkornsris är ju också gott…eller näe förresten, är det gott? Äh, skitsamma, fullkornspasta är hursomhelst inte gott.. jag borde köpt vanlig spaghetti. Vanlig pasta. Varför lär man sig aldrig? Han tittade ner i grytan igen, tog av sig glasögonen och putsade till de igenimmade glasen med tröjan. På plattan bredvid fräste några köttbullar tillsammans med några korvbitar. Låg värme, 2’an, mycket smör. De stackars matbitarna kokade nästan i allt fett.
- Inte direkt tallriksmodellen, tänkte han.
När pastan var klar hällde han ut den i durkslaget som snällt hängde på plats i vasken. Han skakade ur det sista vattnet och hällde sedan tillbaka pastan i grytan. Korvarna och köttbullarna som puttrat i smöret hälldes i och blandades runt med pastan. Som kronan på verket så grävde han upp ännu en stor klick smör och slängde ner i den stackars maten. Locket lades på och grytan skakades så maten skulle blandas och smöret smältas. Hans ställde ner grytan på diskbänken och lyfte på locket. Pastan låg som en ormgrop kring uppstickande bitar av köttbullar och korv. Ljuset från kökslampan fick fettet att blänka. Delar av pastan hade fastnat på grytans väggar och såg ut som om den försökte fly från sitt öde av att drunkna i smör och sedan ätas upp av Andersson. Det vattnade sig i munnen på Andersson av åsynen.
- Det här är grejer det, tänkte han.
Köksklockan plingade till fyra gånger, pendeln for sakta fram och tillbaka. Det var en klocka hans farfar hade byggt en gång i tiden, träarbetet var mycket vackert. Åren hade dock tagit ut sin rätt och Andersson låg väl heller i elitklass vad gällde skötsel av gamla väggur. Oljebehandlingen hade spruckit upp på vissa ställen, den var ruskigt dammig och glaset som skiljde urtavlan från omgivningen var fläckigt av fingeravtryck. Urverket fungerade som det skulle men åldern hade fått mekaniken att halta lite på senare år. Det karaktäristiska "ding-dong"-andet som var brukligt för ett väggur lät numera bara "dick-DÅNG", osynkat och orytmiskt.
Fast Andersson låg inte direkt sömnlös på grund av sin köksklocka.

Fem minuter över fyra hade Andersson dukat och ställt grytan på bordet.
- Det är trevligt att ha grytorna på bordet, då slipper folk springa till spisen om de vill ha påfyllning. Det ser ju också trevligt ut med den vackert tillredda maten, speciellt om grytorna är fina, brukade hans mamma säga. Andersson betraktade sin dukning, den tillredda maten och grytorna med sin mammas ord ringades i öronen.
- Kärringjävel, sa han för sig själv och sträckte sig efter mjölken.
- Helvete också, tänkte han när handen slöt sig kring paketet. Jag glömde ställa in mjölken i kylen när jag kom hem från affären. Nu är den ljummen.
Han öppnade paketet och såg sig om efter sitt glas. Det stod till höger om kranen, som det brukade. Andersson såg sig som ett geni, han sparade disk på att bara skölja ur sitt glas och sedan ställa det på given plats. Disken var något han skydde mer än pesten. Diskmaskiner var ämnat för fegisar som inte orkade trotsa sitt hat resonerade han. Glaset var solkigt, han hade använt sig av "skölja-ur"tekniken i ungefär en månad nu.
- Kanske bäst att diska det idag i alla fall, funderade han. I dessa smittotider och allt som hör till.
När han återigen greppade mjölkpaketet och återigen upptäckte hur pass ljummen den var kände han hur irritationen strömmade genom kroppen som en heroininjektion. Han hällde upp mjölken i glaset och drack en klunk. Ljummen mjölk. Arla-kossan tittade glatt tillbaka på honom.
- Kojävel, sa han och vände på paketet för att slippa se eländet, bara för att upptäcka ännu en Arla-kossa som glatt betraktade honom. Andersson gav upp, hur han än vred och vände skulle kojäveln likt förbannat dumstirra honom mitt i synen. Han tog som hängde i grytans öra, lyfte på grytlocket och körde ner den i maten. Det klafsade till, han tog hjälp av gaffeln och lyfte över matklumpen på sin tallrik. Maten tycktes sakna konsistens när den släpptes ned på tallriken, allting flöt ut mot kanterna och lade sig som en gröt. Ingen snygg "kulle" av mat, blott en myrmark av fett, fullkornspasta, Mammas köttbullar och basturökt falukorv.
Andersson snurrade pastan runt gaffeln.
- Fullkornspasta, grymtade han tyst varvid han stack gaffeln i två köttbullsbitar och en korvbit, förde gaffeln mot munnen. Maten han knappt vidröra tungan innan den hade glidit ned i magen på honom, fettet fungerade ungefär som en skidvalla.
- För mycket salt, suckade han inombords.

Andersson tittade slött på burken bredvid sin tomma middagstallrik. Den röda triangeln tycktes blinka i den trötta köksbelysningen. Han vände sig om för att lokalisera den skugga som låg på bordsduken och snuddade vid locket på burken. Garderobsblomman på fönsterbrädan.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och sneglade mot köksfläkten där den kuldinariska våldtäkten ägd rum bara för en kvart sedan. Det stank av matos och fett.
- Blommor andas ut syre och andas in koldioxid, så hade dom sagt på TV nångång när han zappade sig genom natten.
- Det är ju tvärtom mot vad vi gör, hade Andersson sagt till TV’n som varken hade svarat honom eller hållit med. Dagen efter hade han köpt några blommor och placerat ut dem i lägenheten där h an tyckte ny luft behövdes. Hallen, toaletten, sitt sovrum, köket och vardagsrummet.
- Blomjävel, muttrade han, ställde sig upp och gick bort till diskbänken. Fyllde sitt förorenade glas med vatten, gick bort till blomman och skulle precis till att hälla vattnet ned i blommans torra jord men hejdade sig.
- Häller jag i något från det här glaset i den stackars växten så dör den väl snabbare än den hinner ta självmord, tänkte han. Glaset måste nog diskas ändå. Han rotade runt i köket ett tag tills han hittade vattenkannan. Fyllde den med vatten och gav garderobsblomman den dos han ansåg vara lagom. Jorden var tydligen snustorr eftersom vattnet försvann ner i den i samma ögonblick den vidrördes.
- Kanske lika bra att vattna resten av de stackars växterna, tänkte han. Sagt och gjort. När alla växterna var vattnade återgick han till sin bordsplacering.
- Man kanske skulle plocka undan, sa Andersson och tittade omkring sig på den mindre oreda som uppstått i köket då han tillagat sin fettdrypande måltid. Brödkorgen ställdes i skafferiet, mjölken, smöret och osten ställdes i kylen. Disken ställdes på diskbänken bland gårdagens disk och även disken från dagen för det. Han fuktade disktrasan under kranen och torkade av köksbordet.
- Kaffe? tänkte han. Nej, jag ids inte. Andersson återgick än en gång till sin köksstol med ryggen vänd mot köksfönstret och tittade på burken som stod på bordet.
- Jaha, sa han varken uppgivet eller konstaterande., öppnade burken hällde ut cirka tjugo små vita tabletter i sin hand, kastade in de i munnen och svalde. När köksklockan slog sitt femte "dick-DÅNG" tappade han fotfästet, trots att han satt ner och rasade baklänges. Fast Andersson var inte medveten om det då just hans medvetande lämnat honom några minuter tidigare.

Det ringde på dörren. Köksfläkten surrade fortfarande, timern hade gått sönder för flera år sedan så man var tvungen att slå av den manuellt genom att vrida tillbaka tiduret till noll. Det ringde återigen på dörren. Andersson öppnade ögonen, vilket inte var det enklaste. Hans huvud kändes som en bunke med sirap. Det tog ett tag för honom att lokalisera sig. Han såg si omkring, var var han? Det rasslade till någonstans ovanför huvudet på honom. Ett skorr, ett hack och sedan ljöd det första av åtta "dick-DÅNG".
- Helvetets små jävlar, röt Andersson och satte sig upp. Han sneglade över bordskanten medan "dick-DÅNG"andet fortsatte från köksklockan. Burken hade fallit omkull, tabletterna hade rasat ut en bit på duken. Andersson hade uppenbarligen slagit i med fötterna eller knäna i bordsskivan när han rasade omkull. Den röda triangeln som låg placerad precis bredvid streckkoden på burken glodde tillbaka på honom och liksom hånade honom. Det var vad han själv uppfattade det som i alla fall.
- Burkjävel, muttrade han. Det ringde återigen på dörren, det slog som en väckarklocka i öronen på honom och han kom raskt på fötter och stegade mindre raskt bort mot dörren. Han tog ett djupt andetag, låste upp, slöt ögonen som i ett sista samlande av kraft, öppnade ögonen och därefter dörren.
Två flickor i tioårsåldern stod utanför, en hade en sån där jacka med fuskpäls i ytterkanten av luvan. Den andra hade en grön dunjacka på sig. Båda hade likadana skor på sig.
- Vad är det här? tänkte Andersson och tittade på de båda. Har dom kommit för att upplysa mig om vårens antågande, sommarens värme och skönheten med villkorslös kärlek?
- Hej, flickan med dunjackan. Vi i vår ridklubb håller på att samla ihop pengar till cancerforskning. Vill du köpa ett Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer. Det lät som om han hade upprepat den frasen miljoner gånger. Andersson tittade på flickan, sedan på hennes kamrat och sedan på flickan i dunjacka igen.
- Ser jag ut att ha bröstcancer? sa han sedan och smällde igen dörren i synen på dem.

- Ungjävlar, muttrade han och satte sig på stolen i hallen. Genom det dåligt tätade brevinkastet hörde han hur flickorna plingade på hos tanten Liljeblad mittemot, hon öppnade, flickan i dunjackan drog samma fras de nyss förtäljt Andersson. Liljeblad verkade mer spendervillig än Andersson och glatt köpte fyra Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer.
- Lättlurade kärringjävel, skrockade Andersson.
Han satt där ett tag, i hallen, tittade på sina arbetsskor som stod uppställda mot väggen. De hade blivit nötta, han var nog tvungen att köpa nya ganska snart.
- Nej, sa han. Inte ett till par skor. Ännu ett par som ska styra mina vardagsmorgnar, sen gå sönder och inbringa mig nöjet att få köpa ÄNNU ett par. Han grep om skorna med ena handen, gick fram till köksfönstret, öppnade det och kastade ut skorna. Andersson sträckte ut överkroppen och följde de fallande skorna som delade sig åt varsitt håll. Högerskon landade vid cykelställen, vänsterskon landade mitt framför en man som såg ut att vara på väg till sophuset.
Han tvärstannade, tittade omkring sig, fick ögonkontakt med Andersson som mötte hans blick.
- Vad i helvete håller du på med?! röt mannen. Kastar du ut skor?! Du höll ju på att träffa mig, jävla idiot! Han hötte med näven, Andersson påmindes om de gamla pilsnerfilmerna som brukade gå på TV4 plus under somrarna.
- Akta så du inte spricker gubbjävel! skrek Andersson tillbaka. Då blir det mer skit att forsla till soprummet. Ta en sko vettja! Dom är gratis, den andra ligger borta vid cykelställen!
- Hörrudu! röt mannen tillbaka. Kom ner hit om du törs så ska du få se på skitforsling! Såna som dig äter jag till frukost och tömmer ut på dass lagom till lunch!
- Jag kan tänka mig det! skrek Andersson. Du ser faktiskt riktigt mätt ut. Stick hem och knäck en nöt! Mannen skrek vidare och Andersson stängde fönstret varvid skrikandet tystnade. Han sneglade ut på mannen som fortfarande verkade skrika. Munnen rörde sig men Andersson hörde honom inte. Mannen hötte med näven ännu en gång, stängde munnen och fortsatte mot soprummet, han sneglade över axeln då och då som om fler av Anderssons skor skulle komma flygandes mot honom.

Andersson satte sig i soffan, tog fjärrkontrollen och slog på TV’n. Han zappade igenom kanalerna.
- Skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, sa han för varje kanal han passerade. Trots all skit så stannade han till slut på TV4 plus. En dokumentär om tjocka människor ojandes över hur tjocka de var.
- Jävla fetknoppar, tänkte Andersson. Han fortsatte dock att titta på programmet. Takfläkten snurrade sakta ovanför hans huvud. Takfläkten gick varm året runt hos Andersson, sommar som vinter. Han mindes när han var liten och hälsade på sina morföräldrar, de hade en takfläkt. Han brukade låtsas att det var en propeller till ett flygskepp som han själv styrde genom att öka och sänka hastigheten med den lilla stroppen man drog i. Andersson brukade stå på en pall och dra i stroppen om och om igen tills hans morfar tröttnade och gav honom en örfil.
- Takfläktar är inga leksaker ungjävel, brukade morfar säga. Passa dig så jag inte hänger upp dig där, då är det inte så jävla kul att vara barn nå mer, va va va va va va?!
Andersson kliade sig på skäggstubben, tänkte på morfar och betraktade takfläkten som snurrade sakta runt, runt, runt..
- Gubbjävel, sa han frånvarande. Reste sig upp och gick till städskrubben i hallen. Där tog han ut repet han använt som bogserlina när Eriksson hade fått motorstopp. Andersson betraktade repet.
- Det duger, tänkte han, stängde dörren och gick ut i köket. Där stannade han vid kökspallen som stod vid spisen, hans sneglade på den och sedan på diskhögen som växt i och med att kvällens middag sällat sig till resten av högen.
- Man kanske skulle diska ändå, funderade han och tittade sedan på den omkullvälta burken på bordet. Triangeln lös ännu elakare denna gång. Han kände ur det kokade inom honom. Helvetets jävla halvfabrikat!
- Nej, åt helvet med disken! röt Andersson, grep tag om pallens ena ben och stormade ut i vardagsrummet. Han klev upp under takfläkten, fick huka sig något och tog tag i stroppen. Halvläge, maxläge, stopp. Fläkten stannade.
Andersson visslade glatt på Alcazars "I am not a sinner nor a saint" medan han knöt en, enligt honom förbaskat kompetent snara. Repet fästes så ordentligt det bara kundes kring fläktens centrum. Andersson klev ner från pallen och tittade nöjt på sitt verk med armarna i kors.
- En MYCKET kompetent snara, tänkte han igen. Jag kunde vara jourhavande snar-man om det bara fanns en målgrupp. Fast de som väl ger sig in i snar-branschen är nog vid det stadiet då var man reder sig själv…hmmm, man kanske skulle ta en kopp kaffe.
Andersson lämnade fläkten och snaran för en stund.
- Den kan behöva sätta sig lite i knopen, resonerade han.

Inom kort puttrade perkulatorn för fullt i köket. Andersson tittade på kaffet som åkte upp och ner i den lilla glaspluppen högst upp på locket. Åtskilliga koppar hade han avnjutit tack vare denna perkulator. Den var väldigt gammal, han mindes inte ens när han hade köpt den. Kanske var det till och med så att den hade stått i lägenheten när han flyttade in för många år sedan.
När kaffet väl var klart slog Andersson upp en kopp, tog den med sig och gick ut på balkongen. Det var rätt kallt faktiskt, mörkt också. Gatlamporna hade tänts för ett tag sedan och kastade gult ljus över innergården. Huset han bodde i låg i änden av ett ganska stort område, han synade punkthusen som sträckte sig gråa och kalla mot himlavalvet på varsinn sida om honom.
- 246, tänkte han. 246 fönster, 157 om man inte räknar dubbelfönstrena som dubbelfönster, fast det vore ju bara galenskap. Andersson hade mer än en gång suttit på balkongen och räknat fönstrena. Han tittade omkring sig och blicken stannade på de två soppåsarna som låg mot balkongräcket. De var båda upprivna här och var, papper, apelsinskal, folie och kaffesump hade ramlat ut på balkongen. Små hål.
- Kråkjävlar, muttrade han, drack upp kaffet och gick in igen.
- Ja jag tänker då INTE gå ner till sophuset med dem! röt han. Klampade in i köket, närapå slängde kaffekoppen i diskhögen som nu alltså ökade i mängd med en smutsig kopp.
- Och jag tänker då faaan inte diska heller! fortsatte han, drog ur sladden till perkulatorn och gick med bestämda kliv ut i vardagsrummet. Klev upp på pallen, lyfte snaran över huvudet och drog åt den om halsen.
- Jaha, sade Andersson och sparkade undan pallen.

Telefonen ringde. Det ringde, och ringde.
- Men det är då så att man för helvetets satans jävlar nästan blir med negerbarn! skrek Andersson där han låg. Han hade hängt några sekunder och känt hur luften försvann ur lungorna. Ögonen blev tunga när ingen ny luft kom in. Just som det började flimra för ögonen så lossnade fläkten med ett brak. Andersson slog huvudet i pallen när han föll, vilket kompenserades med att fläkten slog honom i bakhuvudet när även den föll.
- Satans halvfabrikat, muttrade han när han klev upp, tittade några sekunder på röran han lämnat efter sig sen gick han bort mot telefonen. Han borstade av sig dammet och lyfte luren.
- Andersson, sa han.
- Hejsan svejsan! lät en inställsam röst på andra sidan. Mats heter jag och ringer från Radiotjänst. Är dig TV’n i hushållet är skriven på?
- Ja, hurså? snäste Andersson. Mannen fortsatte i sitt tonläge som mer och mer påminde om Anderssons fettdrypande middag.
- Ja, avgiften är inte betald. Men då kan jag skicka fakturorna i ditt namn i fortsättningen då?
- Jag ska tala om för dig varför jag inte betalar TV-avgiften, röt Andersson. När jag går ner till affären så går jag till charken, mejeridisken, brödhyllan och kanske att jag köper skithuspapper och möjligtvis diskmedel, om det skulle vara slut. Jag betalar för allt det här, såklart. Jag är ingen tjuv, det är bra varor och ibland kanske jag även köper en liten chokladkaka som belöning åt mig själv. Som sagt så är det bra varor, MEN, skulle det vara så att när jag kommer hem upptäcker att allt det jag köpt är skit, skitkorvar, hela påsen är full med skitkorvar. Så går jag tillbaka med skiten och kräver pengarna tillbaka. Jag går hem med min skit och äter den likt förbannat eftersom det uppenbarligen bara fanns skitkorvar i affären. Jag tillagar skiten och äter den, torkar mig i arslet med skiten efter det att jag skitit på toaletten. Du ser där, dubbla negationer så det borde gå jämt ut. Jag diskar med skiten och så vidare. Men jag betalar inte för den. När jag sedan efter att ha ätit skit, torkat mig med skit och diskat med skit sätter mig framför TV’n, öppnar min skitkaka som jag tänkt belöna mig med upptäcker att det bara är skit på TV’n så blir jag ju förbannad. Varför ska jag betala för att titta på skit när jag inte betalar för skit jag äter, torkar mig med och diskar i?! Märk väl, om det är kvalitetsvaror jag handlar i affären såsom smör, köttbullar, korv, bra toalettpapper, goda chokladkakor och diskmedel DÅ betalar jag. Men är det skit i affären så betalar jag inte. Så är det inte kvalitet på den TV’n jag ska betala för så vägrar jag betala! Skit känns onödigt att lägga pengar på när jag hellre i såna fall eldar upp pengarna vilket jag faktiskt satt och gjorde innan du ringde och avbröt! Adjö! Andersson smällde på telefonluren, stod vid den stirrandes och hyperventilerade som om han väntade på att den skulle attackera honom. Därefter stormade han ut i köket, slet ut kontakten från sin radio och stormade in i badrummet.
Han slog på kranarna till badkaret, kände efter med fingret tills vattnet var av behaglig temperatur, körde ner avloppsproppen i avloppet och satte sig sedan på toalettstolen, betraktandes badkaret som fylldes allt mer med vatten. Han kopplade radion till uttaget för rakapparaten vid spegeln och slog på den. P4 skrålade igång, "I am not a sinner nor a saint" med Alcazar, Andersson nynnade med i refrängen och började klä av sig. Programledaren pratade om Rosabandet-galan på radion och Andersson började tänka på de två flickorna som försökt lura på honom ett Rosaband tidigare under kvällen.
- Ungjävlar, muttrade han och klev i badkaret. Han tittade på kaktusen som stod i badrumsfönstret och erinrade sig att han faktiskt glömt att ge den vatten tidigare. Det stod ett glas till höger om kranen på handfatet, Andersson fyllde det med vatten och tömde det sedan i kaktusens kruka.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och ställde sedan tillbaka glaset till höger om kranen. Han satte sig tillrätta i badet tog radion i famnen, höll den ovanför vattenytan och gled ner tills nästan hela hans kropp låg under vatten. Ur högtalarna strömmade "Fernando" med Abba.
- Jaha, tänkte Andersson och släppte radion. Det small till, proppen gick och allt tystnade.

Telefonen ringde. Den ringde och ringde och ringde.
- MEN DET VAR DÅ SJÄLVE FAAAAN! skrek Andersson i mörkret. Det ljöd nio stycken "dick-DÅNG" från köket. Telefonen ringde fortfarande. När Andersson väl kom ut i hallen såg han genom köksfönstret att det var morgon, tidningen låg på hallmattan. Hela lägenheten var mörk, men telefon ringde ändå.
- Helt jävla otroligt, muttrade han och lyfte luren.
- Andersson?! röt en mansröst i luren innan Andersson han säga ett ord.
- Jaaa? tvekade Andersson, han hörde på rösten att det var chefen och förstod även ärendet.
- Vad i hetaste helvete gör du hemma?! fortsatte chefen. Klockan är ju nio! Du är två timmar sen! Är du inte här inom en halvtimme så ska jag personligen sparka arslet på dig i Morse-kod. Chefen slängde på luren. Andersson suckade. Han sneglade ut i vardagsrummet, oredan från fläkten låg kringströdd i halva rummet. Ute i köket stod köksbordet på sniskan med en stol liggandes på golvet, vita tabletter låg utspridda kring burken på bordet. Diskberget hade inte rört sig en tum lika lite som det hade diskat sig själv under natten. Andersson tog på sig sina arbetskläder och började leta efter sina arbetsskor. Till slut kom han underfund med att de låg utanför huset, han suckade och tog på sig sina vanliga skor.
- Jag får väl försöka leta efter dem ute på gården, tänkte han. Jag tänker då faaan INTE köpa nya skor. Precis när han skulle gå ut ur dörren tvärstannade han och gick ut på balkongen, rafsade ihop de halvtrasiga soppåsarna och gick sedan ut från lägenheten. Låset till dörren kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Andersson.

Eriksson öppnade porten till huset och började gå upp för trapporna. Han var rätt nöjd ändå, han hade hittat ett par skor utanför som verkade passa ganska bra. Halvvägs upp till sin lägenhet mötte han Mohammed på 2’an.
- Tjena Eriksson, sa Mohammed.
- Hmm, muttrade Eriksson till hälsning.
- Du, hörde du att Andersson på 5’an gick och dog i morse? fortsatte Mohammed.
- Nej, vadådå? frågade Eriksson.
- Jo, Liljeblad som bor mitt emot kom hem från affären och så låg han där på trappavsatsen mellan 5’an och 4’an. Hjärtattack tydligen. Jävla tråkigt historia, plus att de fick städa upp efter hans trasiga jävla soppåsar. Nåväl, jag ska vidare nu, men vi hörs. Mohammed fortsatte nedåt och Eriksson fortsatte upp till sin lägenhet på 4’e våningen.
Han satte nyckeln i låset, det kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Eriksson. Varför köpte jag fullkornspasta?


Over and out