Trappen verkade så hög helt plötsligt, de gamla timrade stegen fick tas med sjumilakliv. Den snö som träget ville följa med in och dö på golvet stampades av, endast ett fåtal ihärdiga stannade kvar under sulorna och vid skaftet. Dessa var mer beslutsamma än sina gelikar som föll mot marken till sina vänner. De fick sin sista chans och tog den. De andra var mer bestämda. Döden skall man inte rädas, möta med högt huvud och, om det krävs, omfamna..
Klockan närmade sig två på natten. Det måste varit närmare 25 minusgrader ute, temperaturen sjönk mer och mer. Man kände nästan hur kylan bet hårdare i kinderna. Det var kolsvart ute, himlen var molntäckt och månen kunde inte tränga igenom. Det var som att vandra runt i blindo tills ögonen vande sig något och man kunde urskilja träden något sånär.
Det knäppte i träden, kylan måste krupit ner under 30 grader nu.
Stugan var mörk så när som på ett stearinljus som flämtade svagt i det istäckta fönstret. Det såg inte speciellt inbjudande ut, men det var dit benen burit kroppen. Ryamattan som hängde likt ett djurs döda tunga från altanräcket var som en plåt, stenhård och iskall. Den hade antagligen hängts ut under den sista dagen innan vinteruppehållet och sedan glömts bort. Mattan hade mött sitt öde då oktobernatten blev allt kallare, novembernatten blev allt snöigare och när till slut decembernatten ströp den sista åtkomsten luft med sitt vakuum hade den givit upp.
Dörren var inte fastfrusen som man kunde ha trott av tidigare beskrivningar av omgivningen. Handtaget var iskallt, men gled lätt ner, det klickade till och dörren gick upp. Den knarrade inte som den brukade. Den gnisslade inte som den brukade. Den gled upp som om den satts upp nyoljad och nymålad alldeles nyss.
Det verkade vara kallare inne i stugan än utomhus. Ljuset fladdrade till när dörren åter stängdes. Det var ingen idé att ta av sig skorna, fötterna skulle fastna i golvet. Det kändes som om plankorna skulle ge vika och sprängas i flisor när tyngden av en vuxen mans kropp tyngde ner de av kylan redan försvagade stackars brädorna. Någon satt vid bordet och studerade ljuset som brann svagt men stabilt. Den tunna luften fick lågan att hålla tillbaka sin fulla kraft men den vidhöll sin beslutsamhet att värma och lysa upp det mörka, kalla som så mycket behövde känna en liten gnutta värme. Som behövde sen en strimma ljus bättre än något eller någon annan på jorden just nu. Någon fortsatte titta på ljuset. Bordet såg ut att ha yxats fram ur ett enda gigantsikt stycke trä. Stolarna såg ut att kunna bära upp den största av stora timmerkarlar utan problem. Den mittemot Någon såg bra ut som sätesplats, men den rubbades inte när den trötta, frusna kroppen sjönk ner på den. Stolsdynan var iskall.
- Varför jag?
- Varför inte du?
- Jag frågade först.
- Och jag svarade. Gjorde jag inte?
- Jag är inte nöjd med svaret.
- Du var aldrig nöjd.
- Det är inte sant.
- Du har all tid i världen att nöja dig nu.
- Vad menar du?
- Vet du inte själv?
- Jag vet, men jag vill inte tro.
- Tron är det sista som lämnar en, du är illa ute.
- Hur illa?
- Så illa att det inte längre finns några genvägar. Inga ursäkter, inga mutor, inga lovord, inga referenser, inget liv, ingen kärlek.
- Det är illa.
- Förvisso.
- Vad menar du?
- Låt mig berätta i lugn och ro bara utan avbrott.
- Självklart, ursäkta mig.
- Ursäkter tar dig bara tillbaka till ruta ett.
- Låt höra nu istället.
Det började blåsa. Väggarna tjöt ut sitt raseri. ”Låt mig vara! Låt mig stå här i lugn och ro! Har jag inte betett mig? Har jag inte gjort mitt verk här hela året? Har jag inte stått i alla väder? Låt mig vila nu när jag som mest behöver det! Snälla, låt mig bara sova!”. Det tystnade lika snabbt som det anlänt. Knäpptyst igen. Men molnen hade skingrats och den stora, runda månen kastade ett blått ljus över de kala träden som blivit av med all sin skyddande snö de haft som ett täcke innan den korta stormen kastat täcket mot marken igen. Som långa, smala armar sträckte sig grenarna mot skyn, än mot marken, än mot stugan. Några skrapade mot de stackars timrade väggarna. Någon blåste ut ljuset tills det skulle behövas igen. Nu såg man handen framför sig utan hjälpande händer från svaga stearinljus.
- Fy dig och din lättja. Du lämnade allting bakom dig för att glädjas åt dig själv och det som du ansåg vara lycka. Du har inget kvar. Du har ingen kvar. Var det värt det? Nu sitter du här, frusen och nära det allra sista innan det stora anländer. Låt mig tala till punkt nu, låt Någon få säga sitt för en gångs skull.
Tårarna rann ner för kinderna. De nådde skägget och frös till is mot stråna.
- Du ser, tårar hjälper inte. Tårar har slutat hjälpa här ute. Här räcker de inte till, de kan inte hjälpa dig något mer. Här fryser de lika fort som medkänsla, empati, ilska och hat. Trodde du att det skulle räcka att fälla en tår? Trodde du att allt skulle lösa sig om du fick bli arg, fylla ilskan upp till brädden? Trodde du att hatet skulle slå dig fri? Trodde du att empati skulle omfamna dig och vagga dig till en varm bädd? Du är naiv. Nu är det slut. Inget kommer att hjälpa dig härifrån. Nu är det bara du och Någon du litar på.
Kylan bet mot kinderna. Det måste vara 40 grader nu. Utomhus och inomhus flöt ihop, det var inte längre någon skillnad. Benen slog mot varandra, tänderna klapprade. Molnen kom tillbaka och Någon tände åter stearinljuset. Lågan steg likt en gladiator mot arenan och lejonen, majestätiskt och fylld av styrka för att sedan sänka sig som en gammal man stöd på en krycka. Svag, ansträngt andandes, ensam och övergiven.
- Vad finns kvar att göra då?
- Inget, du kan välja att sitta här och möta natten med Någon eller ge dig ut och omfamnas av natten och träden. Valet är ditt, likt allt annat du gjort i livet.
- Har jag verkligen varit så ond?
- Du gjorde ont, kanske inte alltid med mening, men hade du stannat upp i stormens öga av dig själv så hade du insett att det faktiskt var en förfärlig röra omkring dig och att folk flög fram och tillbaka. Sargade, utelämnade, utan trygghet, hem och kärlek. De gånger du var medveten om att du gjorde ont stannade du inte heller upp och biktade dig för Herren du själv valt och skapat. Dig själv. Du såg aldrig dig själv utan den du ville vara men aldrig kom att bli.
- Har jag verkligen varit så ond? Mot mig själv och andra?
- Ja, du har varit ond. Någon skulle närsomhelst ha givit dig en örfil för att få dig att sansa dig.
- Varför gjorde inte Någon det då?
- Du förstår inte.
- Nej, förklara.
- Det är för sent för förklaringar nu. Natten är kommen, kylan är kommen, månen är försvunnen, ljuset är tänt och det är dags att möta vintern där ute.
- Du måste förklara för mig. Jag ber dig! Jag vill förstå så jag kan möta vintern med ett varmt hjärta.
- Du förstår inte, det är omöjligt. Du har ingen tid att värma upp ett fruset hem mitt i vintern när natten är kommen och träden längtar efter att få sprängas i småbitar och dö i snön. Det finns ingen tid. Man får ingen andra chans. Du kan inte gå tillbaka i boken och skriva om kapitlen. De är tryckta, utgivna och lästa. Ge upp.
- Jag vågar inte möta natten själv.
Tårarna rann igen. Plötsligt var stugan tom. Någon hade blåst ut ljuset och försvunnit. Hjälplösa tårar fryser inte. De faller som sten mot marken och torkar inte. De ligger där, nöter sig in i träet för att alltid påminna sina ägare att när hjälplöshetens tårar kommit så ger de sig inte av. Det krävs värme för att de skall torka. En värme som aldrig kom.
Dörren flög upp. Natten, väntade. Stolen rörde sig inte en tum när manskroppen, mycket tröttare nu än tidigare, reste sig och gick ut på förstubron. Kylan slog mot bröstet och rev i lungorna för varje andetag.
Natten var tyst, kall och ensam. Kylan gick ner mot 50 grader. Björkarna vid dasset smällde till. Nävret brast och bröt tystnaden. Ingen skulle laga dessa björkar, Ingen skulle värma stugan igen, Ingen skulle ta in den döda ryamattan, Igen skulle tända ljuset igen. Någon hade lämnat tändsticksasken på broräcket. En tändsticka kvar. Stegen nådde skogsbrynet. Därute i den täta skogen väntade träden på att omfamna var och envar som ensamt strosade ut i ensamheten.
Klockan var närmare tre än den nånsin varit.
Svavlet fräste till när den sista stickan slogs an och lyste upp det sista av natten. Någon gick in i skogen, Ingen kom tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar