Varför är du så rädd för ute?

2009-10-13

- Det här ska ju bli jättespännande, sade Georg. Ironin var väl inte glasklar i hans ton, men visst, den sken igenom något.
- Tror du verkligen det? frågade Alf.
- Ja, det är väl bäst att gå in med den inställningen i alla fall. Det är väl enklare än att se det som "jaha, nu lämnar vi det lyckliga kaosartade åren bakom oss och kliver in i en framtid där allt är planerat och utstuderat".
- Jag antar att du har rätt, fortsatte Alf. Men ändå, det låter inte speciellt spännande.
- Det är inte speciellt spännande, men det är nödvändigt. Georg knackade ut en cigarett ur den något kantstötta asken.
- Varför ser dom alltid ut sådär? frågade Alf.
- Vilka ser ut hurdå menar du, va? Georg betraktade honom med ena ögat, det andra stängdes i samma ögonblick som lågan från tändstickan närmade sig ansiktet. Det fräste till, tobaken var uppenbarligen torr. Icke-ekonomiskt brukade de kalla det, när man rökte gamla cigaretter och alldeles för mycket gick upp i rök i varje "sug".
- Dina cigarettpaket, fortsatte Alf. De ser alltid ut att ha sett tre svåra år efter bara någon timme i din ägo. Buckliga, trasiga, fransiga…
- Fransiga? Avbröt Georg, han skrattade till med röken pyrande ur näsan.
- Ja eller vad man nu ska kalla det, du vet när locket börjar lossna från limningen och sticker ut som fransar på sidan. Alf betraktade paketet som låg placerat en bit från bordsduken.
- Nå, jag har ju väldigt starka lår, Georg slöt ögonen som i en triumf och drog in rök i lungorna, formade munnen till ett O och puffade ut tafatta försök till rökringar.
- Starka lår? Alf betraktade honom misstänksamt.
- Mina lår ja, fortsatte Georg. Otroligt starka, nästintill farliga. Jag skulle vilja säga att mina lår är rena mordvapnen.
- Menar du det? Alf sträckte sig efter Georgs cigarettpaket och tog även han en av de vita stickorna, filtrenas färg tänkte han på. Vad kallade man denna färg? Han hade svårt att definiera den. Brungul? Beige? Gulbrun? Hmmm…något att skriva en avhandling på.
- Kanske, kanske inte, fortsatte Georg och askade av cigaretten. Kanske är det för att jag har för tighta byxor eller att mina lår övermannar mina byxor så fort jag sätter mig ner. Men jag har i alla fall vanan att stoppa ner cigarettpaketet i vänster framficka. Därvid så pressas dessa till det som nu är samtalsämnet vi delar.
- Aha, jag förstår…tror jag, sade Alf och tände en cigarett även han.
- Röker du? frågade Georg.
- Nej.
- Det gör du väl, jag ser ju att du röker. Varför ljuger du?
- Jag röker inte.
- Men Jesus Amalia och hans enfödde son vår herre Amen det ser jag ju att du gör, du har ju en cigarett i munnen som glöder, du drar in rök och blåser sedan ut den, du askar av cigaretten i askfatet och sedan sitter du här och försöker smälla i mig att du inte röker. Tror du att jag är dum eller?
- Jag VET att du är dum och jag röker inte.
- Nähä, då måste jag väl vara dum då.
- Jag sa ju precis det. Och du förstärker bara mitt argument genom den här diskussionen.
Jag röker inte.
- Men vad gör du då?
- Jag…, Alf slöt ögonen i en konstpaus, förde cigaretten till munnen. Glöden fräste till när han i ett djupt andetag drog ner rök i lungorna och sedan blåste ut det i ansiktet på Georg där han satt på andra sidan bordet.
- …provröker, fortsatte han sedan.
- Provröker?! Georg hettade till lite. Antingen så röker man eller så röker man inte, det har jag alltid sagt. Vi rökare har ingen lust att hänga med några halvmesyrer. Det måste du ju begripa?
- Nåväl, jag måste ju få prova så jag vet om det är någon vits att börja.
- Varför ska du börja? Är det inte onödigt sent för det nu? Man ska ju börja när man är riktigt liten och oförståndig så man kan ångra det hela livet och oja sig för alla som frågar om ens rökande. "Ja herregud, man borde sluta" "Ungar, börja inte röka, det är åt helvete svårt att sluta" "Det är farligt och ingen nytta kommer med det". DÅ är man en riktig rökare.
- Ja ja, visst visst. Finns det mera kaffe? Alf fimpade och sneglade på sin tomma kopp.
- Man måste hämta själv på det här stället, vi är ännu inte välsignade med Den flygande kaffeserveringen, Georg fimpade även han.

De rörde i respektive kaffekopp under tystnad, den ene med mjölk den andre utan. Vem som föredrog vad är oväsentligt.
Solen sken utanför fönstret, även om det hade bildats några små mon vid horisonten så skulle nog dagen vara fin så länge solen var uppe. Trots att solen, som sagt, sken så var ändå Januaritisdagen kall, som de brukar vara. Minus 23 grader. Kan tyckas skitkallt eller något behagligt, beroende på var i landet man befann sig. Där dessa herrar befann sig tycktes det vara något behagligt.
Snön hade plogats undan från gångstigen utanför fönstret och sandats så folk inte skulle slå ihjäl sig, slår folk ihjäl sig lägger sig genast en negativ ton över omgivningen. "Glädjedödarna" brukade de kallas, de som slog ihjäl sig.

De hade suttit där ett tag nu och pratat. Ätit frukost, druckit morgonkaffet med dubbel påtår, läst morgontidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Lunch hade ätits, lunchkaffe med dubbel påtår, läst eftermiddagstidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Klockan närmade sig fyra då ovan ovanstående diskussion ägde rum.
- Ska vi gå ut och ta en rök istället? frågade Georg. Det kan ju vara trevligt med lite frisk luft alltmedan man sargar resten av kroppen.
- Jag röker inte, svarade Alf.
- Nej just ja, sade Georg och slog sig för pannan. Men jag röker och du kan ju fortsätta provröka.
- Visst, vi går ut en sväng. Men inte för länge. Ute skrämmer mig.
- Varför det?
- Jag ska strax berätta.
De reste sig under tystnad, samlade ihop resterna av frukosten och lunchen samt kaffekopparna på varsinn bricka och ställde dessa i diskstället.
Alf drog sin mössa djupt över huvudet, ögonen försvann men dök strax upp igen efter att han rätat till plagget. Georg virade halsduken om halsen, förstås, och stängde igen sin kappa.
- Ska du inte ha dina handskar? frågade han Alf.
- Det är inte mina, jag tror de är dina.
- Tror du?
- Ja.
- Men du vet inte?
- Nej jag tror.
- Ja jag ger ju inte speciellt mycket för din religiösa övertygelse så jag väljer nog ändå att låta dem ligga istället för risken att pekas ut till tjuv och stenas till döds av de andra.
- Låt gå, du gör som du vill.
- Tack, allt för vänligt av dig.
- Varsågod, sätt inte i halsen bara.
- Men gå ut nångång då! Stå inte bara där och ta plats. Dus tår ju i vägen.
Alf tvekade, men öppnade sedan dörren och ryggade lätt tillbaka när solljuset som reflekterades mot snön slog honom i ansiktet.
- Snälla, kan du inte gå först? Jag är så rädd, sade han. Han såg faktiskt rädd ut, axlarna var lätt framskjutna och hans hållning var inte densamma som innan han hade öppnat dörren.
- Visst kan jag det, sa Georg. Men säg mig, varför är du så rädd för ute?

- Jag är rädd för att jag inte ska vilja komma tillbaka in. Jag är rädd för att när jag stått här ute nog länge och insupit alla intryck från snön, den vilande marken därunder och allt som väntar på att få blomma ut när det sovit klart under täcket exploderar i ett spektra av bara grönt, att jag efter det inte vill gå in och bara betrakta explosionen. Att jag vill vara där när det smäller. Allt är så vackert, sommar som vinter, söndag som julafton. Är det inte en vit slöja som kyler ner våra förälskade sinnen, de sinnen som vi måste ha kontroll över för att fungera. Blir de överhettade av den eufori sommaren och hösten kan inbringa så blir vi galna. Vi behöver en vinter som kyler ner oss något men ändå inte får oss att glömma vad som väntar.
Vi behöver en kall natt där endast dina skor hörs mot marken i det där vacuumet. Det är bara du och dina tankar och din längtan.
Det är vintern.
Våren kommer smygandes och avslöjar enstaka detaljer av en livslång kärlek. Tänk dig din käresta, hur hon införskaffat en ny klänning som sitter sådär perfekt. Hon vrider och vänder sig framför spegeln, du sitter på stolen i köket och kikar över kaffekoppen åt hennes håll. Hon är så vacker, den passar henne alldeles utmärkt. Du förställer dig hur förälskad du kommer vara när du håller henne om midjan och dansar genom nätter och dagar. Med näsan i hennes hår upprepar du om och om igen "du är så vacker". Så är våren,. Våren som är förspelet inför sommaren. Man klär sig fint för dans och drycker, går arm i arm genom vårnatten och vet att nätterna snart blir ljusare. Man vaknar dagen efter och tror att det blivit sommar. Solen står som spön i backen, det är tio grader kallt och nysnö på skare. Man tar henne på en promenad och trots att ni var ut och dansade igår och är slitna idag så passar hon fortfarande perfekt i den där klänningen. Trots vintersömnen under täcket så passar hon fortfarande perfekt i klänningen.
Det är våren.
Sommaren kryper sig fram sakta, det vita täcket försvinner, det bruna gräset börjar sakta skifta färg. Löven börjar spricka på grenarna.
Helt plötsligt smäller det till och du står mitt i alltihopa barfota med armarna utsträckta. Näsan går på högvarv när du försöker insupa alla dofter som helt plötsligt kommit tillbaka. Öronen blöder av alla fåglar och insekter som sjunger de nya sångerna de lärt sig under vintern och alla vill berätta just SIN historia om vad de varit med om medan vintern och våren varit.
Du kan gå ut i skogen och äta av allt, tja inte av allt. Men mycket. Du behöver helt plötsligt inget. Under vintern och våren så är du beroende av saker. Du behöver ett varmt hem och mat.
På sommaren kan du kliva av karusellen och ekorrhjulet och ta tre steg in i naturen, där finns allt du nånsin kommer behöva för att överleva. Du behöver ingen och ingen behöver dig.
Du kan bada när du vill, du kan äta när du vill, du kan skita när du vill.
Men hon står ändå där, du vill dela allt med henne. Hon har på sig den där klänningen.
Nätterna är ljusa så man inte ska missa en sekund av henne.
Det är sommaren.
Hösten börjar anlända som en påminnelse. "Du SKA vara förälskad, men du måste ta konsekvenserna av det. Tro mig, det är inget farligt, men det finns konsekvenser. Som med allt annat, och du måste ta dem." Det börjar mörkna sakta, det kanske kommer en regnskur. Det kanske kommer en liten vindpust och slår löven av de träden du sökt skugga under varma dagar. Du håller henne närmare dig, du vill värma henne. Trots att hon inte fryser. Ni tar ännu en promenad, passerar era smultronställen. Allting är rött, brunt, gult och orange. Solen får allting att lysa som miljoner små solar. Alla är till dig. Den friska höstluften börjar slå i näsan och dina kinder börjar bli röda. Det är dags att börja samla sig något. Kärleken varar året runt men hösten är då man samlar sig. Man tar upp det man odlat under våren och sommaren för att det ska räcka under vintern. Man tar upp den fisk och vilt man kanske behöver om det finns det behovet av kött.
Man tätar listerna i boet så inte den kalla luften kommer in.
Om kvällarna, som börjar bli riktigt mörka, så tänder man några ljus och sitter framför den varma brasan med henne i famnen och stryker henne över håret tills hon somnar. Man sträcker sig efter det kvarvarande vinet men når det inte och vill inte röra sig för mycket för att väcka henne.
Utanför åskar det och regnet smattrar mot taket. Någon städar bort det man haft semester från under sommaren. Någon rensar rent inför att gå och lägga sig. Man plockar undan efter sig, släcker ljusen och lägger sig bredvid henne under det vita täcket och somnar.
Det är hösten.
Vintern kommer åter och allt börjar om igen. Varje dag, år ut och år in långt tills efter det att man är död in i oändligheten, trots att man lämnat kroppen bakom sig så är hon fortfarande lika vacker i klänningen. Därför är jag så rädd för att gå ut, sade Alf.
- Kom så går vi in igen, sade Georg och fimpade cigaretten.

Over and out