2009-12-01
Jag fylls med någon slags uppgivenhet för tillfället. Det kan bero på de enstaka fem timmar jag sovit på två dygn, men det är när man känner att hjärnan torkar ut som en svamp innanför pannbenet som man vet att man tänker som allra klarast, även om tankarna kanske inte alltid är de nödvändigaste. Detta genom att man, läs jag, fokuserar mer på tänkandet än jag gör i vanliga fall. Lite som att stanna upp och lyssna på sig själv. Det är det jag gör.
Varför uppgiven då? Ja, jag kan inte riktigt sätta fingret på det, som vanligt, säkerligen bara längtan efter sängen blandad med en svag men tilltagande huvudvärk.
Dock blandas dessa två med en känsla av trötthet på stress, ilska, flimmer från TV-apparater, julen och allt som följer med den, samt funderingar över olika ting jag inte riktigt kan råda över.
Jag hade en ganska intressant diskussion med Janne igår på pendeln från Tumba mot Märsta, på bussen från Märsta till Arlanda, i Sky City på väg till gate 40 och slutligen på planet mellan Arlanda och Kiruna. Vi oj’ade oss över mediasamhället.
Vad är det för samhälle egentligen? Vems samhälle är det? Den demokrati jag är född och uppvuxen i styrdes en gång av folket, i princip, genom verktyg vi brukade kalla politiker. Dessa var politiker vi valde i fria anonyma val. Gud vilken spänning jag bygger upp, nej det kommer inte bli någon slutkläm fantastisk som Stålmannen. Jag tycker bara det är sorgligt idag att jag egentligen inget påverkar trots att jag ställer mig i valbåset. Visst, jag påverkar utgången i valet och framtiden fyra år framöver, vem som sitter på tronen och min egen situation i samhället.
Men folks syn på livet, likgiltighet och deras värderingar kvarstår. Det viktigaste man VILL påverka har man absolut noll, 0, zero, núl möjlighet att ens snudda vid. De som styr den förändringen är tidningen, TV’n, radion, böckerna och Internet.
Att människor möter varandra existerar i sådan liten form att den snart kanske krossas av tyngden av ovanstående medier. Det finns ingen plats kvar för samtal när man hellre pratar med någon på andra sidan jordklotet än sin granne. Man vet mer om Linda Rosing än om sina
Föräldrar. Det känns tragiskt att jag ens funderar över det, allt är så uppenbart, det finns inget att fundera över. Mediasamhället tar oss ifrån varandra, håller oss rädda och matar oss fulla med propaganda och nyheter vi inte ens visste att vi inte behövde.
Istället för att förena oss som det var meningen att lura i oss så har mediasamhället splittrat oss mer än någonsin. Där möten mellan människor behövs som mest står det istället en reporter och förklarar hur det är, alternativt en journalist som håller sig inom ramarna för vad vi ska tycka.
Det egna tänkandet och tyckandet blir lidande när "på TV’n sa dom att…" blir ett mer vanligt uttryck än "JAG tycker" eller "JAG tror".
Jag anser mig vara en tänkande människa som inhämtar information när jag känner mig intresserad eller nyfiken. Sedan vrider jag och vänder på min egna skalle så jag kan bilda mig en egen åsikt om det. Visst absolut med mediets åsikt i bakhuvudet men ändå med min egen, vill jag tycka, i framhuvudet.
Istället för att sitta framför TV’n, häcka på Internet så måste vi möta varandra. Sitter du hellre och pratar med någon över MSN än att ta en fika med personen istället? Kollar du hellre en film med någon du dejtar än sitter i soffan och bara pratar eller går och spelar biljard? Är du så ointressant att du slår på en film så personen inte ska få panik av din tråkighet att han/hon kastar sig genom fönstret och hellre möter döden än umgås med dig? Gick du i skola för att TV sa att du skulle göra det? Blev du kär för att du hörde om det på radio? Röstade du på Kristdemokraterna för att du läste det i en tidning?
Vad hände med mötena mellan människor? Utvecklades det till ett popupfönster på skrivbordet eller i ett debattprogram på TV?
Jag är inte orolig dock, informationssamhället tröttar redan ut folk. Vi vet för mycket och vi letar oss tillbaka till något mer vintage som att gå på konserter, resa och uppleva saker på plats istället för att få det återberättat för oss. Vi har mindre respekt för media nu än igår, vi litar inte på det något mer. Men det är en stor skada som har skett som kommer vara svår och ta lång tid att reparera innan människorna slutar vara rädda för allt och börjar lita på varandra igen. Man märker redan idag att ungarna klarar sig mer på egen hand och vill vara ute i snön än framför datorn. Nu pratar jag ju då om de under 10. De över den åldern är den likgiltiga generationen som tyvärr kommer vara skattebetalare om några år. Det blir spännande att se någon som inte bryr sig om nåt rösta och pensionsspara.
Mycket intressant.
Jag ser informationssamhället som ett människoliv, vi lär oss något och pressar det sedan till gränsen. Vi åt skit och satt framför datorn, vi blev feta, sket i allt och blev lata. Vi fick hälsohype och började träna, äta nyttigt och var rädda för allt istället. När mellanläget kommer i dessa två har det redan kommit något annat som vi lär oss och pressar till sin gräns för att sedan hitta en lösning att pressa till en gräns.
Så kommer det fortsätta i all framtid, det handlar bara om att ta saker med en nypa salt, leva sitt eget liv och inte glömma dem som springer bredvid en, dom har också bråttom. Men till vad? Stanna istället och ta en öl med varandra.
Det är vi värda. För vad är bättre än en god middag och ett glas gott vin eller en bärs med goda vänner efter en jobbig arbetsdag?
Inte är det då att sätta sig framför datorn och gnälla över lata ungar, mediahypen, mediagiftet och folk som aldrig hör av sig.
Som Mikael Wiehe sjöng och skrev "Nu kan jag gå ut och möta världen", även om den låten handlade om något helt annat så tycker jag just de orden passade bra nu.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar