I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are rainin' down on me,
I'm far away from home
And I've been facing this alone
For much too long
I feel like no-one ever told the truth to me
About growin' up and what a struggle it would be
In my tangled state of mind
I've been lookin' back to find
Where I went wrong
Too much love will kill you
If you can't make up your mind
Torn between the lover
And the love you leave behind
You're headed for disaster'cos you never read the signs
Too much love will kill you
Every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine
Now all I ever do is bring you down,
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
Oh there's no making sense of it
Every way I go I'm about to lose
Yeah, too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Yeah, too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
In the end...
måndag 22 december 2008
onsdag 26 november 2008
Villkorslös kärlek
2008-11-26
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
tisdag 18 november 2008
Dagar som får en att mörkna
2008-11-18
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
måndag 17 november 2008
Our sky was unfolding, and it'll never fold back
2008-11-17
Jag funderar mycket över mig själv här under de ibland omänskligt långa dagarna på Oljemusen.
Ibland är jag så jävla motsägelsefull, ibland och lite oftare. Mestadels barnslig jämtemot mig själv och andra, onödiga upptåg, tankar och beteenden som känns rätt för stunden. Men när man sätter sig ner och rannsakar de löjliga tankarna känns de väldigt främmande.
Kommer detta från mig? Kommer det verkligen från mig?
Konstigt värre.
Man tror sig växa med åren, inte bara i densitet etc utan mentalt. Blir jag någonsin ”vuxen”?
Igår fick jag en ny Marcus för en kväll, den stackars pojken ville inte åka hem till Årosjokk och frågade om han fick vara Marcus för en kväll, vilket inte var några som helst problem. Jag fick även agera lite musiklärare, han var en bra elev. Men fjäskade lite för lite.
Det är svårt att veta HUR man ska vara, mestadels sig själv, men ibland känns det så långt borta. Man försöker se sig själv och vara så, men ibland är bilden så jävla komisk, tragisk och suddig att det blir jääävligt svårt.
Fy fan, hur kan Brolle ens få existera? Kan inte någon bryta struphuvudet på honom så jag slipper hamna i situationer där jag råkar höra hans patetiska artisteri.
Jag har blivit om än mer ordningsam, diskar efter att jag lagat mat, LAGAR mat, städar, lallar på.
Jobbar.
Repar.
Övar.
Jag försöker även att få dagarna att flyta på som de gjort de senaste månaderna, vilket känns rätt skönt.
Dessa månader har varit så bra att jag vill leva om de igen, och igen och igen.
Även fast jag är säker så räcker det inte till, den här gången heller. Jag vet inte. Det verkar ju onekligen inte så.
Fast det är ju det, det är ju inte det att det är JAG som inte räcker till. Jag har för en gångs skull varit bra. Jag har varit jättebra.
Men det är det, trots att jag är säker och förstår innerbörden så räcker det inte till.
Jag hoppas bara att det inte vetter åt det håll jag inbillar mig att det gör. För då orkar jag inte lyssna och se något mer.
Må den historien aldrig upprepas!Hyfsat kryptiskt…att folk orkar, vilket jag inte tror de gör heller.
Usch, jag är trött.
Sov lite inatt, igen.
Hejpa.
Jag funderar mycket över mig själv här under de ibland omänskligt långa dagarna på Oljemusen.
Ibland är jag så jävla motsägelsefull, ibland och lite oftare. Mestadels barnslig jämtemot mig själv och andra, onödiga upptåg, tankar och beteenden som känns rätt för stunden. Men när man sätter sig ner och rannsakar de löjliga tankarna känns de väldigt främmande.
Kommer detta från mig? Kommer det verkligen från mig?
Konstigt värre.
Man tror sig växa med åren, inte bara i densitet etc utan mentalt. Blir jag någonsin ”vuxen”?
Igår fick jag en ny Marcus för en kväll, den stackars pojken ville inte åka hem till Årosjokk och frågade om han fick vara Marcus för en kväll, vilket inte var några som helst problem. Jag fick även agera lite musiklärare, han var en bra elev. Men fjäskade lite för lite.
Det är svårt att veta HUR man ska vara, mestadels sig själv, men ibland känns det så långt borta. Man försöker se sig själv och vara så, men ibland är bilden så jävla komisk, tragisk och suddig att det blir jääävligt svårt.
Fy fan, hur kan Brolle ens få existera? Kan inte någon bryta struphuvudet på honom så jag slipper hamna i situationer där jag råkar höra hans patetiska artisteri.
Jag har blivit om än mer ordningsam, diskar efter att jag lagat mat, LAGAR mat, städar, lallar på.
Jobbar.
Repar.
Övar.
Jag försöker även att få dagarna att flyta på som de gjort de senaste månaderna, vilket känns rätt skönt.
Dessa månader har varit så bra att jag vill leva om de igen, och igen och igen.
Även fast jag är säker så räcker det inte till, den här gången heller. Jag vet inte. Det verkar ju onekligen inte så.
Fast det är ju det, det är ju inte det att det är JAG som inte räcker till. Jag har för en gångs skull varit bra. Jag har varit jättebra.
Men det är det, trots att jag är säker och förstår innerbörden så räcker det inte till.
Jag hoppas bara att det inte vetter åt det håll jag inbillar mig att det gör. För då orkar jag inte lyssna och se något mer.
Må den historien aldrig upprepas!Hyfsat kryptiskt…att folk orkar, vilket jag inte tror de gör heller.
Usch, jag är trött.
Sov lite inatt, igen.
Hejpa.
onsdag 12 november 2008
I'm alive
20081112
Det har gått en lång tid sen jag såg dessa ljus själv,
Jag ser mig omkring i natt och du är borta
Jag hade nog gjort något för att behålla dig om jag vetat
Hur olycklig du blivit
Medans jag drömde om dig
Med mitt hjärta i dina händer
Och följde upp
Mina vackra planer
Nu åker jag längst denna dalgång
Med ditt skratt i mitt huvud
Jag får låsa ute det på något sätt för att överleva
För de drömmarna är döda
Och jag lever.
Det har gått väldigt länge sedan jag skrev här senast.
Dels av lathet, dels p.g.a. datorbrist, dels för att jag inte haft något behov.
Nu har jag behovet igen.
När jag satte mig här kändes det som att jag skrev för skriandets skull, vilket verkar rätt rimligt när jag tänker efter. Men nu när jag bara skrivit några korta rader upptäcker jag hur mycket jag faktiskt saknat detta.
Jag jobbar inte längre på Midroc, jag lämnade LKAB’s grindar för sista gången, förhoppningsvis, den sista augusti.
Från den första oktober har jag jobbat som vikarie åt Anton på Oljehuset i Kiruna.
Oljehuset är nog det värsta jobb jag någonsin haft.
Oljehuset är nog det värsta jobbet jag nånsin kommer ha.
Jag är förvånad över att jag inte utvecklat schizofreni under den korta tid jag suttit här, som känns mycket mycket längre.
Jag ids inte gå in på vad jag gör i detalj, mest för att det är så ointressant, men också för att det får mig att må illa. I korta drag:
Jag säljer olja samt andra alla möjliga skitprodukter för skitmaskiner till privatpersoner och företag. Det kommer in ca tre kunder om dagen, resten av tiden letar jag internets slut, övar gitarr då och då eller planerar radioprogram.
Jag sänder radio numera också. Sen i slutet på september sänder jag och Aron radio varje torsdag klockan 19.00 på Radio Kiruna 93,7. Eller på webben, www.radiokiruna.se.
Lyssna gärna på oss, vi är awesome, såklart.
Man kan maila oss på hemligaklubben@radiokiruna.se (programmet heter HemligaKlubben) eller ringa oss under sändning på 0980-18911.
Imorgon handlar det om teater, Jan-Åke kommer förbi och snackar skit med oss om teater, förhoppningsvis drar han också någon turnéhistoria när han knullat fyra bulgariska tanter i arslet med penis, armar och ett ben.
Vår demo är klar, jag är stolt över den.
Kontakta mig om man vill köpa, eller lyssna på www.myspace.com/musicoftcop.
Jag har flyttat ihop med Marcus, vi är numera ett: Marctor Mattlund.
Högst upp i Glada 27’an.
Marcus drog till piteå för att jobba, kommer väl hem strax innan de drar till Kanarieöarna den 26/11 och blir borta tio dagar. Då ska jag vara hundvakt åt dem, jag och Casper ska bonda och efter det inte släppa tillbaka Marcus.
Marcus och Casper är lika varandra, båda är sällan arga, vill alltid leka och är grymt chill. Men jag tror Casper är renare än Marcus. Plus att han aldrig kommer ta några cig av mig.
Jag inreder med elefanter och bilder från den andra familjen i lägenheten.
Snart är det klart, gitarrer ska upp, hyllor ska bäras upp och fler bilder ska upp. Plus att vi MÅSTE köpa en mopp och kylskåpsmagneter.
Igår tvättade jag för första gången sen vi flyttade in 1/9, det luktade inte gott i tvättkorgen.
Den första december hoppas jag på att få börja jobba som lärarvikarie.
Jag tror jag är säker för första gången på länge, men denna gång räckte inte det heller till.
Ciao Bélla!
It's been a long time since I watched these lights alone
I look around my life tonight and you are gone
I might have done something to keep you if I'd known
How unhappy you had become
While I was dreaming of you
With my heart in your hands
And I was following though
With my beautiful plans
Yeah now I'm rolling down this canyon drive
With your laughter in my head
I'm gonna have to block it out somehow to survive
'cause those dreams are dead
And I'm alive
Det har gått en lång tid sen jag såg dessa ljus själv,
Jag ser mig omkring i natt och du är borta
Jag hade nog gjort något för att behålla dig om jag vetat
Hur olycklig du blivit
Medans jag drömde om dig
Med mitt hjärta i dina händer
Och följde upp
Mina vackra planer
Nu åker jag längst denna dalgång
Med ditt skratt i mitt huvud
Jag får låsa ute det på något sätt för att överleva
För de drömmarna är döda
Och jag lever.
Det har gått väldigt länge sedan jag skrev här senast.
Dels av lathet, dels p.g.a. datorbrist, dels för att jag inte haft något behov.
Nu har jag behovet igen.
När jag satte mig här kändes det som att jag skrev för skriandets skull, vilket verkar rätt rimligt när jag tänker efter. Men nu när jag bara skrivit några korta rader upptäcker jag hur mycket jag faktiskt saknat detta.
Jag jobbar inte längre på Midroc, jag lämnade LKAB’s grindar för sista gången, förhoppningsvis, den sista augusti.
Från den första oktober har jag jobbat som vikarie åt Anton på Oljehuset i Kiruna.
Oljehuset är nog det värsta jobb jag någonsin haft.
Oljehuset är nog det värsta jobbet jag nånsin kommer ha.
Jag är förvånad över att jag inte utvecklat schizofreni under den korta tid jag suttit här, som känns mycket mycket längre.
Jag ids inte gå in på vad jag gör i detalj, mest för att det är så ointressant, men också för att det får mig att må illa. I korta drag:
Jag säljer olja samt andra alla möjliga skitprodukter för skitmaskiner till privatpersoner och företag. Det kommer in ca tre kunder om dagen, resten av tiden letar jag internets slut, övar gitarr då och då eller planerar radioprogram.
Jag sänder radio numera också. Sen i slutet på september sänder jag och Aron radio varje torsdag klockan 19.00 på Radio Kiruna 93,7. Eller på webben, www.radiokiruna.se.
Lyssna gärna på oss, vi är awesome, såklart.
Man kan maila oss på hemligaklubben@radiokiruna.se (programmet heter HemligaKlubben) eller ringa oss under sändning på 0980-18911.
Imorgon handlar det om teater, Jan-Åke kommer förbi och snackar skit med oss om teater, förhoppningsvis drar han också någon turnéhistoria när han knullat fyra bulgariska tanter i arslet med penis, armar och ett ben.
Vår demo är klar, jag är stolt över den.
Kontakta mig om man vill köpa, eller lyssna på www.myspace.com/musicoftcop.
Jag har flyttat ihop med Marcus, vi är numera ett: Marctor Mattlund.
Högst upp i Glada 27’an.
Marcus drog till piteå för att jobba, kommer väl hem strax innan de drar till Kanarieöarna den 26/11 och blir borta tio dagar. Då ska jag vara hundvakt åt dem, jag och Casper ska bonda och efter det inte släppa tillbaka Marcus.
Marcus och Casper är lika varandra, båda är sällan arga, vill alltid leka och är grymt chill. Men jag tror Casper är renare än Marcus. Plus att han aldrig kommer ta några cig av mig.
Jag inreder med elefanter och bilder från den andra familjen i lägenheten.
Snart är det klart, gitarrer ska upp, hyllor ska bäras upp och fler bilder ska upp. Plus att vi MÅSTE köpa en mopp och kylskåpsmagneter.
Igår tvättade jag för första gången sen vi flyttade in 1/9, det luktade inte gott i tvättkorgen.
Den första december hoppas jag på att få börja jobba som lärarvikarie.
Jag tror jag är säker för första gången på länge, men denna gång räckte inte det heller till.
Ciao Bélla!
It's been a long time since I watched these lights alone
I look around my life tonight and you are gone
I might have done something to keep you if I'd known
How unhappy you had become
While I was dreaming of you
With my heart in your hands
And I was following though
With my beautiful plans
Yeah now I'm rolling down this canyon drive
With your laughter in my head
I'm gonna have to block it out somehow to survive
'cause those dreams are dead
And I'm alive
tisdag 19 augusti 2008
Första gången utanför jobbet
2008-08-19/20
Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.
Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”
Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?
Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.
Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.
Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…
Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)
Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.
Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.
Likgiltighet, kanske...
Godnatt
Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.
Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”
Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?
Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.
Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.
Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…
Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)
Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.
Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.
Likgiltighet, kanske...
Godnatt
torsdag 14 augusti 2008
Jag önskar att jag skrivit ”Han är en man med tusen sorger”
2008-08-13
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)