2008-02-15
Jag sitter här och ids inte gå igenom den bunt med holdade objekt som ska ut till underentreprenörer. Nej, det får vänta. Fredrik ringde nyss, jag kunde inte svara, Tjock-Ronny ville han klisterlapp till några papperssamlare som det skulle stå ”HITAB” på. Han kommenterade min bakgrundsbild, Pink Floyds albumomslag till The Wall och stånkande fram att han tycker de är skitbra. Så det var ju intressant, undrar hur en riktigt tjock person ser ut när han sitter i sin senapsfläckade nätbrynja framför tv’n, pårökt och kollar Live At Pompeji and gets the munchies! Då ska man inte vara närvarande, stol och bordar flyger säkert i jakten på mat.
Hur som helst, Fredrik ringde, han sa ”goodie goodie” och frågade om min f-skattesedel för framtida trubadurgig på icehotel. Nice, men trist med trubadurjobb, det suger ju i 180. Vi diskuterade lite om fotona till demon också. Snart det dags att släppa lös skiten också…fan låtarna ligger på myspace redan. Jag tycker det är lite B, för när demon (som drar ut på tiden med att bli klar) väl kommer ut blir det den här:
”Va? Är det de här låtarna? De har ju legat på myspace hur länge som helst bubuhubu!”
Nåväl.
Jag är så trött. Otroligt trött. Tänker dock inte nämna personer vid namn eftersom om de kanske skulle läsa här så kan det bli onödiga konflikter som kan skada ett flertal relationer både inofficiellt och officiellt. Vilket jag anser onödigt. Men jag är ändå så präktig och perfekt själv så jag vill klaga ur mig på någonting och någon. Så det blir här. Sen om nån läser det är det ju bara en bonus. Då får jag ju verkligen visa upp hur jävla duktig, analytisk och fantstiskt rolig jag är när jag klagar!
Håhåhåhåhåhåhå! Gud i himmelen vad skojigt.
Jag är så trött på människor som är så missnöjda med hur de är som personer att de spelar en jävla teater hela dagarna, till och med inför sina närmaste betrodda vänner som de kan prata om allt med. Det är så sorligt. De två är ju hur vettiga som helst, men jag blir bara trött på dem. Det är så genomskinligt. Hela tiden.
Jag förstår inte riktigt. Har de en dålig självinsikt eller en så bra självinsikt att de inser att de egentligen är så tråkiga och gråa att de måste kasta kiloviss med tuschfärg över sig själva. Det är bara det att den där tuschfärgen rinner av så fort det blir blött. Och den är egentligen så genomskinlig så att den egentliga målarfärgen som ligger på målarduken lyser igenom. Kanske svagt ibland, men den lyser igenom. Och det gör att själva målningen i sig känns falsk. Som ett påklistrat leende.
De två hittar inte sig själva. De lever sina liv på det sättet som de personer de senast mött i sina liv lever sina liv. De söker förebilder och slänger upp människor på piedestaler direkt. De vet att dessa människor är mycket mer ”intressanta” än vad de själva nånsin kommer bli så de håller sig i närheten av dessa för att den starka färgen som inte har något lager med tusch på sig kanske får deras tuschbehandlade målningar att verka mera äkta.
De är så jävla blå-ögda att jag nästan blir mörkrädd.
Tänk att de ändå, vid i princip en ålder där man är vuxen på papperet, inte kan slappna av och vara tillfreds med den man är. Man ser bara andra människor, deras skapelser, deras sätt, deras liv och säger ”jag vill också!” och om de nu skulle göra något överhuvudtaget, istället för att sitta bredvid med beundran i blick kombinerat med den mörkaste av avundsjuka, så är det bara för att hoppa jämfota fram till sina piedestaloffer med sitt verk i högsta hugg, trycka upp det i ansiktet på dem, ställa sig på knä och slicka upp och ner i brunögat på nämnd person.
Slafs slafs!
Det äcklar mig nästan. Fast mest blir jag ledsen av det. Jag såg potential till så mycket. Men första intrycket är ju oftast fel i mitt fall. Jag ser så dåligt utan glasögon, skulle man kunna säga.
Ibland känner jag mig som de här personerna. Jag har själv varit såhär så det kanske är en mognadsfråga. Jag kanske till och med är kvar i fasen med dom. Vi kanske aldrig lämnar fasen. Det kanske bara är tydligare för de som är äldre att se hur de yngre beter sig för att man känner igen sig i deras sätt. I deras ögon ser man hur man själv varit. Och i vissas ögon tittar man in och hoppas att man blir som dom när man blir äldre.
Men jag har inte klagat klart än.
Jag måste bara gå och röka först.
Jag saknar Henrik, korsorden är så mycket jobbigare nuförtiden. Om du läser här Henrik, vill jag bara citera Tomas Ledin för dig:
”Duuuuuuuö ska väeeeeta att jaaaa’ saaknaaa’rej!”
Ja.
Jag förstår egentligen inte varför jag bryr mig.
Men det gör jag. Jag menar, hur ”gammal” man än blir så kommer man väl alltid titta snett på människor. Det är väl så av naturen. Man letar fel på andra för att framhäva sig själv som skapelsens kronjuvel.
Men jag ser kanske på dom med den här blicken för att jag kanske vill säga till dom att man framhäver sig bästa själv genom att vara sig själv och inte någon man tror att andra vill att man ska vara. Hur kan mans äga att det är roligt att lära känna nytt folk när det nya folket inte lär känna ens rätta jag. Kanske för att det folket man vill lära känna inte skulle tycka att de fick ut något av att vara med den person man egentligen är.
Kanske jag har fel? Jag har haft fel många gånger förut. Senast i morse när jag var helt övertygad om att jag bara sovit en halvtimme från det att jag gick till sängs och att jag hade hela natten framför mig att sova, det var ju helt fel. Sanningen var ju att jag har sovit så lite hela veckan att hjärnan blivit en surdeg och sista morgonen på arbetsveckan efter att ha lidit sömnbrist klappade den ihop helt och jag slog av telefonen utan att ens förstå att telefonen var uppfunnen och att saker som jobb existerade.
Som tur var är jag ett sånt kriminellt geni att jag skrev ett sms till Ludde igår att jag lagt mig sen igen och att han fick ringa och väcka mig när han gick hemifrån. Det gjorde han och surdegen vaknade till liv. Nu är jag otroligt övertrött. Därför skriver jag så här mycket skit fast min egentliga orsak var att min bägare runnit över för det här personerna efter att jag läst en skriftsamling en av dom skriver i då och då. Den personen är en av de två av de personerna jag är mest trött på att var i närheten av. Jag kommer bara på fler personer hela tiden allteftersom jag skriver. Gud vad bitter jag måste vara…det är ju nästan så man börjar småskratta.
Den här personen, i alla fall, är ju ett typexempel på någon som inte kan nöja sig och trivas med det som faktiskt ges gratis här i livet. Att man försummar detta och råkar bli något man måste klaga över hela dagarna, wääääh wääääh, och spela nån löjlig revyteater över för att orka med sig själv och i försvar för att om man häcklar sig själv så känns knivspetsarna i ryggen från alla andra så pass mycket slöare. Men ens egen kniv är den vassaste. Den kommer man inte ifrån, och ju mer man häcklar och skrattar åt sig, desto vassare blir kniven för att en dag köras in i ryggen, magen, huvudet, benen, hjärnan, hjärtat, ögonen, tungan. Man förlorar allt tal, all kraft, all hörsel, all syn, alla känslor, all rationalitet. Allting. Allt man ser är bara hur, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig och överdriven man är. Och inget man gör, inget någon säger, inget som händer kan hjälpa en. Depressionen kryper över en som ett svart täcke och matar in fraser i ens huvud som repeteras om och om igen.
”Hah! Du förlorade mot mig!”
Sen, kommer kanske ljuset tillbaka. Man inser att det bara är barnsligt att hålla på och deppa, gnälla och klaga och gör något åt saken. Man hittar sig själv, blir trygg i sig själv, blir omtyckt av sig själv, av andra och man finner ro.
Eller så stannar man kvar i mörkret, kommer aldrig ut därifrån. Kanske går det fort, kanske tar det ett helt liv, några år, 10 år, men dagen kommer i alla fall. När man tillslut inte orkar mer och gör slut på eländet.
Och alla säger:
”Gud, jag märkte inget. Jag förstod aldrig. Gjorde jag något fel? Borde jag ha sett?”
Och då har man lyckats med att göra livet surt för andra fast man till och med är död och begraven med mask i naveln. Istället för att sitta ner med människor man litar på och rannsaka sina tankar och vad man kan göra med sig själv.
Man är unik, varför vill man vara någon annan? Det går inte, de personerna är också unika.
Det är en utopi, det gaaaar inte. Det gaaaar inte. Man får bara ett liv, en identitet och ett sätt. Visst, det utvecklas med åren och slutar aldrig utvecklas. Man fortsätter på målningen hela livet. Det är en väggmålning. Färgen tar aldrig slut. Men det är bara ett visst antal färgburkar utvalda. Jag tror mina är magenta, khaki (för att det är så snyggt) och mörklila. De färgerna har jag att måla med. Några år av min väggmålning har vissa tuschfärger också som börjar lossna de gånger då regnet öser ner. Pö om pö kommer de försvinna helt och folk kommer bara se mina toner i khaki, magenta och mörklila. Jag skäms inte över min tuschfärg, den var ju också en fas i mitt liv. Men jag hoppas jag kommit ifrån den nu och nöjer mig med dessa tre färger. Folk kommer bara minnas dessa tre färger, tuschet bleknar och dör. Så därför vill jag få dessa tre färger att lysa som alla färger. Och det går. Det började jag märka ungefär ett år efter det att jag och Maddis gjorde slut. Nu går det inte en dag utan att jag stannar upp och tittar på alla dessa personer, platser, situationer, skratt, gråt, gråt av skratt, skratt av gråt, toner, bilder, ackord, arga ögon, bittra stunder, underbara människor, Anton, Kai, Rampe, Ludde, Bacon, Tony och Hannes, familjen, allt. Allt som jag målat hittills med mina tre färger och jag blir så glad av dom. Det bästa av allt är att väggen fortfarande är lång, hög och jag har hur många liter som helst av Khaki, Magenta och Mörklila.
Fan vad larvig jag är.
Nu tar vi lunch jag och Ludde.
fredag 15 februari 2008
tisdag 12 februari 2008
Long time, no ssssseeeee…
2008-02-12
Ja, det har dröjt länge, men nu skriver jag igen. Mest för att jag inte har något att göra igen.
Det har varit hektiskt fram till nu, i och för sig så är det väl minst lika hektikst nu också. Men jag behöver en break just nu…skingra tankarna från alla noder, tag:nr, pid-nr och PA-adresser. Usch. Men det är faktiskt kul.
Jag har koll nu. Nästan till och med på fältlådorna…och ritningarna. Men bara nästan.
Ludde har börjat jobba med mig, det är skitkul. Vi trivs båda med att jobba här.
Han lämnade miljösanering, dödsrisker och giftigt betongdamm för att sitta och fisa i kontorsstolarna med mig här.
VI skrattar åt våra kollegor. Framförallt åt Lennart. Lennart fick bara jobba här en vecka. Han är från Göteborg. Lennart var som ett enda stort tics. Han skakade på huvudet hela tiden, tittandes över sina glasögon som han inte verkade behöva. Han geggade med tungan över tänderna var femte sekund, ja, jag räknade. Jag var tvungen. Var femte sekund, det var få gånger det slog fel. Bara under den veckan han var här tror jag han utvecklade minst ett tics till, han vaggade med överkroppen fram och tillbaka i sidled.
Lennart var speciell.
När vi kom hit förra måndagen så frågade vi var Lennart var. Lena, vår nya ”chef”, sa att de hade varit tvungen att låta Lennart gå…
”Vissa passar bara inte för vissa jobb, jag tror inte han var lämpad för det här jobbet och jag tror Janne märkte det också.”
På Lennarts visitkort stod det:
- Busschaufför med mera…
Fantastiskt.
Vi kallade Lennart för fyll-cp’t, för att han luktade som ett fyllo och betedde sig som ett cp.
Men Lennart slutade.
Sen kom Ronny istället, samma måndag som Lennart försvann.
Jag var på väg mot toaletten när en man som är bredare än han är lång kommer rultandes så andfådd att jag tror hans huvud ska explodera vilken sekund som helst. Ronny är så tjock. Hans fingrar ser ut som grisklövar. Galten är lös.
Ronny blir andfådd av att ställa in ritningar i hyllan. Man hör direkt när han är inne i rummet. Ett kontinuerligt flåsande och en viss uppgivenhet inpaketerad i flåset.
”Fuck this, stånk stånk.” ungefär.
Ronny är så tjock.
Sen kom en till tjockis igår. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Han är lika gammal som Ludde, ser ut som en tolvåring med hudcancer ungefär, han är så röd i ansiktet. För att han är så tjock. Plus att han har en sån-där-tröja-med-volvo-tryck-man-köper-på-pajala-marknad-för-90-spänn-och-får-precis-över-pengar-till-en-dricka-för-de-kostar-tie-spänn. En sån som blir lös i sömmarna så det ser ut som att man har en mantel på sig.
Jag minns inte vad han heter, men det ser ut som att han har Bregott som ingrediens i sitt schampo.
Vi skriver nytt med bandet. Det låter jättebra. Jag är så glad. Vi ska spela en låt som jag skrivit J
Det är så längesen jag spelat något som jag skrivit allt själv till med ett band.
Senast i Surrounded By Inspiration.
Den heter Too late tror jag, och det är ett schysst Coldplay-sound över den.
Rampe har också kommit med ett coolt alster, ganska Hivesinspirerat men med toner av Stones som klingar i kölvattnet.
Det är mycket jobb.
Jag måste sluta nu…
Ja, det har dröjt länge, men nu skriver jag igen. Mest för att jag inte har något att göra igen.
Det har varit hektiskt fram till nu, i och för sig så är det väl minst lika hektikst nu också. Men jag behöver en break just nu…skingra tankarna från alla noder, tag:nr, pid-nr och PA-adresser. Usch. Men det är faktiskt kul.
Jag har koll nu. Nästan till och med på fältlådorna…och ritningarna. Men bara nästan.
Ludde har börjat jobba med mig, det är skitkul. Vi trivs båda med att jobba här.
Han lämnade miljösanering, dödsrisker och giftigt betongdamm för att sitta och fisa i kontorsstolarna med mig här.
VI skrattar åt våra kollegor. Framförallt åt Lennart. Lennart fick bara jobba här en vecka. Han är från Göteborg. Lennart var som ett enda stort tics. Han skakade på huvudet hela tiden, tittandes över sina glasögon som han inte verkade behöva. Han geggade med tungan över tänderna var femte sekund, ja, jag räknade. Jag var tvungen. Var femte sekund, det var få gånger det slog fel. Bara under den veckan han var här tror jag han utvecklade minst ett tics till, han vaggade med överkroppen fram och tillbaka i sidled.
Lennart var speciell.
När vi kom hit förra måndagen så frågade vi var Lennart var. Lena, vår nya ”chef”, sa att de hade varit tvungen att låta Lennart gå…
”Vissa passar bara inte för vissa jobb, jag tror inte han var lämpad för det här jobbet och jag tror Janne märkte det också.”
På Lennarts visitkort stod det:
- Busschaufför med mera…
Fantastiskt.
Vi kallade Lennart för fyll-cp’t, för att han luktade som ett fyllo och betedde sig som ett cp.
Men Lennart slutade.
Sen kom Ronny istället, samma måndag som Lennart försvann.
Jag var på väg mot toaletten när en man som är bredare än han är lång kommer rultandes så andfådd att jag tror hans huvud ska explodera vilken sekund som helst. Ronny är så tjock. Hans fingrar ser ut som grisklövar. Galten är lös.
Ronny blir andfådd av att ställa in ritningar i hyllan. Man hör direkt när han är inne i rummet. Ett kontinuerligt flåsande och en viss uppgivenhet inpaketerad i flåset.
”Fuck this, stånk stånk.” ungefär.
Ronny är så tjock.
Sen kom en till tjockis igår. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Han är lika gammal som Ludde, ser ut som en tolvåring med hudcancer ungefär, han är så röd i ansiktet. För att han är så tjock. Plus att han har en sån-där-tröja-med-volvo-tryck-man-köper-på-pajala-marknad-för-90-spänn-och-får-precis-över-pengar-till-en-dricka-för-de-kostar-tie-spänn. En sån som blir lös i sömmarna så det ser ut som att man har en mantel på sig.
Jag minns inte vad han heter, men det ser ut som att han har Bregott som ingrediens i sitt schampo.
Vi skriver nytt med bandet. Det låter jättebra. Jag är så glad. Vi ska spela en låt som jag skrivit J
Det är så längesen jag spelat något som jag skrivit allt själv till med ett band.
Senast i Surrounded By Inspiration.
Den heter Too late tror jag, och det är ett schysst Coldplay-sound över den.
Rampe har också kommit med ett coolt alster, ganska Hivesinspirerat men med toner av Stones som klingar i kölvattnet.
Det är mycket jobb.
Jag måste sluta nu…
fredag 4 januari 2008
Fredag med huvudvärk
20080104
Jag har något på tungan idag.
Vet inte riktigt vad det är, jag känner att jag vill uttrycka mig i skrift, antingen här eller så är det något arbete på gång med bandet, förhoppningsvis. Men det verkar ju som att det är här eftersom det är här jag skriver.
Robert, ölpappan från luleå, har piercat båda öronen, jag orkar inte… Snälla.
Jag har varit sjukt trött idag också, inte lika som igår, kanske för att jag tog en stödvila på toalettgolvet under lunchen, it’s-a-nice.
Nu tar jag helg.
Jag har något på tungan idag.
Vet inte riktigt vad det är, jag känner att jag vill uttrycka mig i skrift, antingen här eller så är det något arbete på gång med bandet, förhoppningsvis. Men det verkar ju som att det är här eftersom det är här jag skriver.
Robert, ölpappan från luleå, har piercat båda öronen, jag orkar inte… Snälla.
Jag har varit sjukt trött idag också, inte lika som igår, kanske för att jag tog en stödvila på toalettgolvet under lunchen, it’s-a-nice.
Nu tar jag helg.
Utbytbar, och nytt år dessutom
20080103
Nytt år, nya dagar, nya månader, nya veckor…
”Mot rymdens norrskenssky och markens snö,
det gamla året lägger sig att dö..."
Jag har precis ätit en kaviar & äggmacka, mycket smaskmumsigt.
Det är ny vecka, och nytt år på jobbet. Jag jobbade igår också, men då ides jag fan inte skriva något. Jag ides inte.
Det är mycket som rinner ut i sanden just nu, det gillar jag inte, men jag har ju ingen direkt makt att styra över det, känns det som i alla fall.
Snart börjar vi jobba hårt med bandet, skönt. Har arbetat med lite texter som jag bollat fram och tillbaka till Ludde, jag tror det blir bra. Skönt med nytt material. En nystart, på allting. Snart beger vi oss till Luleå (yey), och veckan efter till Stockholm (imba yey) för att bedriva otukt och spela för nya öron. Det ska bli skitkul…min telecaster börjar äntligen bli som folk också, nice…my baby. Men jag tar nog Tokai’en dit istället, den är billigare än telen ;)
Jag ska nog köpa en ny ackegura inom en framtid också. Har kikat på en Guild F-50 på Ebay, 14000…jes. Men, men, här i skitlandets musikbörs kostar den 31000, muahahahahahaaaa…host host.
Nu går jag och röker…
Done and done.
Jag är så jääääävla trött. Höll på att somna nyss, var tvungen att gå en sväng. Usch.
Jag tror jag har skitit stopp i en av toaletterna idag också, jes…a good day at work, it’s-a-nice. Men, men, det kan ju ha varit vem som helst av dessa dåliga arbetar-magar. Jag har ingenting att skriva om idag, konstigt nog. Jag brukar ju annars vara full avupptåg. Ska kanske gå på nyårsrevyn nån dag, men det känns inte värt eftersom den brukar suga så hårt att vaxet trillar ur öronen. Tre timmar lång är den dessutom. Man skulle ju somna och snarka i såna fall, och ställa till en scen..och sen gå upp och lira där.
God natt.
Jag ids inte nå mer…jag är utbytbar.
Nytt år, nya dagar, nya månader, nya veckor…
”Mot rymdens norrskenssky och markens snö,
det gamla året lägger sig att dö..."
Jag har precis ätit en kaviar & äggmacka, mycket smaskmumsigt.
Det är ny vecka, och nytt år på jobbet. Jag jobbade igår också, men då ides jag fan inte skriva något. Jag ides inte.
Det är mycket som rinner ut i sanden just nu, det gillar jag inte, men jag har ju ingen direkt makt att styra över det, känns det som i alla fall.
Snart börjar vi jobba hårt med bandet, skönt. Har arbetat med lite texter som jag bollat fram och tillbaka till Ludde, jag tror det blir bra. Skönt med nytt material. En nystart, på allting. Snart beger vi oss till Luleå (yey), och veckan efter till Stockholm (imba yey) för att bedriva otukt och spela för nya öron. Det ska bli skitkul…min telecaster börjar äntligen bli som folk också, nice…my baby. Men jag tar nog Tokai’en dit istället, den är billigare än telen ;)
Jag ska nog köpa en ny ackegura inom en framtid också. Har kikat på en Guild F-50 på Ebay, 14000…jes. Men, men, här i skitlandets musikbörs kostar den 31000, muahahahahahaaaa…host host.
Nu går jag och röker…
Done and done.
Jag är så jääääävla trött. Höll på att somna nyss, var tvungen att gå en sväng. Usch.
Jag tror jag har skitit stopp i en av toaletterna idag också, jes…a good day at work, it’s-a-nice. Men, men, det kan ju ha varit vem som helst av dessa dåliga arbetar-magar. Jag har ingenting att skriva om idag, konstigt nog. Jag brukar ju annars vara full avupptåg. Ska kanske gå på nyårsrevyn nån dag, men det känns inte värt eftersom den brukar suga så hårt att vaxet trillar ur öronen. Tre timmar lång är den dessutom. Man skulle ju somna och snarka i såna fall, och ställa till en scen..och sen gå upp och lira där.
God natt.
Jag ids inte nå mer…jag är utbytbar.
fredag 28 december 2007
En fredag...
20071228
I natt har jag sovit två och en halv timme, natten före det har jag sovit tre timmar. Idag är jag mör. Ögonen känns som en mycket gammal och berusad kvinnas. Det har varit ett smärre kaos här på jobbet igår och idag. Ett kaos som utbröt den 21:a och fick pyra över julhelgen, sen tog det hus i helvete. Men, tro det eller ej, jag tror faktiskt att jag lyckats styra ihop det. I princip helt själv, och jag är väldigt stolt över mig själv för det.
Julen har kommit och farit, det har varit kajkande hit och dit, träffandes av gamla bekanta och släktingar ända nerifrån Skåne.
Mycket trevligt.
Sen bröt ju kaoset ut där också, såklart. Min kusins bästa vän kraschade med skotern och pendlar mellan liv, död eller grönsak på Umeå Universitetssjukhus. Tjafs bland kusiner som har skilda åsikter, tjafs bland syskon med skilda åsikter, tjafs mellan svågrar med skilda åsikter. När tjafset nådde mitt hem flydde jag till stan i tron om att det skulle bli lite lugnare där. Men jag lyckades ordna till ett eget litet kaos som nu vuxit sig större än vad jag kunde ana. God jul Viktor. Tack.
Jag och Micke, min kusin, var och sköt pickadoll bakom hans familjs bilhärbärge. En 357:a magnum, riktigt riktgit inte dumt.
Nu kom jag på vem Jerry på jobbet påminner om, Jan-Olof från C/O Segemyhr.
Usch, idag ska jag bara beklaga mig.
Jag vill hem, hem till byn och mitt pojkrum. Maaaammaaaa…mammas mat.
Nice.
Jag och Jerry har mycket att göra, vi ser Celine Dion och Anastacia göra en cover på AC/DC’s ”You shook me all night long”, lite malplacerat.
Gud vad jag hatar Shania Twain, jättemycket. Power-arena-country såsom Shania Twain, Keith Urban, Alan Jackson, Brad Paisley. Varför? Varför varför varför måste de finnas och spridda sin bredbenta, färdigslitna-jeansaktiga, cowboyhattiga, leprasjuka ursäkt till modern country? Varför måste det låta som det låter? Vad har hänt egentligen? Dog allt med Waylon Jennings och Johnny Cash? Dog det finstämda med Townes Van Zandt? Kan de inte skriva som Steve Earle? Hur står de ut med sig själva?!?!
”Freedom isn’t free, it cost people like you ’n me. And if no one throws in that buck-o-five, who will?” är ett bra ironiskt exempel. De som sett Team America skrattar nu, eller grater för att de också förstår nederlaget för det som en gang var riktigt riktigt bra country.
- Men de spelar ju bara det de tycker om!
Ja, klart de gör. Men det är konstigt att artister som Ryan Adams, Bright Eyes, Gram Parsons, The Flying Burrito Brothers, Lee Clayton, Emmylou Harris, Neil Young, Kris Kristofferson, Nanci Griffith eller Lucinda Williams kan göra ”pretentiös” mainstream-country som är riktigt bra.
Varför låter då dessa artister och hundratals andra som de gör?
Fortsättning följer i nästa avsnitt av ”Countryn - vän eller fiende?”.
Nu tar jag nyår.
Hejpa!
I natt har jag sovit två och en halv timme, natten före det har jag sovit tre timmar. Idag är jag mör. Ögonen känns som en mycket gammal och berusad kvinnas. Det har varit ett smärre kaos här på jobbet igår och idag. Ett kaos som utbröt den 21:a och fick pyra över julhelgen, sen tog det hus i helvete. Men, tro det eller ej, jag tror faktiskt att jag lyckats styra ihop det. I princip helt själv, och jag är väldigt stolt över mig själv för det.
Julen har kommit och farit, det har varit kajkande hit och dit, träffandes av gamla bekanta och släktingar ända nerifrån Skåne.
Mycket trevligt.
Sen bröt ju kaoset ut där också, såklart. Min kusins bästa vän kraschade med skotern och pendlar mellan liv, död eller grönsak på Umeå Universitetssjukhus. Tjafs bland kusiner som har skilda åsikter, tjafs bland syskon med skilda åsikter, tjafs mellan svågrar med skilda åsikter. När tjafset nådde mitt hem flydde jag till stan i tron om att det skulle bli lite lugnare där. Men jag lyckades ordna till ett eget litet kaos som nu vuxit sig större än vad jag kunde ana. God jul Viktor. Tack.
Jag och Micke, min kusin, var och sköt pickadoll bakom hans familjs bilhärbärge. En 357:a magnum, riktigt riktgit inte dumt.
Nu kom jag på vem Jerry på jobbet påminner om, Jan-Olof från C/O Segemyhr.
Usch, idag ska jag bara beklaga mig.
Jag vill hem, hem till byn och mitt pojkrum. Maaaammaaaa…mammas mat.
Nice.
Jag och Jerry har mycket att göra, vi ser Celine Dion och Anastacia göra en cover på AC/DC’s ”You shook me all night long”, lite malplacerat.
Gud vad jag hatar Shania Twain, jättemycket. Power-arena-country såsom Shania Twain, Keith Urban, Alan Jackson, Brad Paisley. Varför? Varför varför varför måste de finnas och spridda sin bredbenta, färdigslitna-jeansaktiga, cowboyhattiga, leprasjuka ursäkt till modern country? Varför måste det låta som det låter? Vad har hänt egentligen? Dog allt med Waylon Jennings och Johnny Cash? Dog det finstämda med Townes Van Zandt? Kan de inte skriva som Steve Earle? Hur står de ut med sig själva?!?!
”Freedom isn’t free, it cost people like you ’n me. And if no one throws in that buck-o-five, who will?” är ett bra ironiskt exempel. De som sett Team America skrattar nu, eller grater för att de också förstår nederlaget för det som en gang var riktigt riktigt bra country.
- Men de spelar ju bara det de tycker om!
Ja, klart de gör. Men det är konstigt att artister som Ryan Adams, Bright Eyes, Gram Parsons, The Flying Burrito Brothers, Lee Clayton, Emmylou Harris, Neil Young, Kris Kristofferson, Nanci Griffith eller Lucinda Williams kan göra ”pretentiös” mainstream-country som är riktigt bra.
Varför låter då dessa artister och hundratals andra som de gör?
Fortsättning följer i nästa avsnitt av ”Countryn - vän eller fiende?”.
Nu tar jag nyår.
Hejpa!
torsdag 20 december 2007
Jes
2007-12-20
Jag måste berätta om mannen som sitter bredvid mig, till vänster om mig, Robert, Robert Lundberg från Luleå.
Han är arketypen för Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafesten. Allt han lyssnar på är bredbent, svettigt och sha-la-la-laa; Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck med mera. Det är det bästa som finns, ingen protest, tycker han. Han har tvingat upp en fullstor Luleåhockeyflagga på väggen bredvid, så jag tvingas se isbjörnen, eller vad fan det nu är, gapa mot mig hela dagarna.
Han är ful. Han ser lite ut som en tant. Potatisnäsa, stripigt hår, acneärr över ansiktet, han är lönnfet på ett fult sätt och bär alltid en svart t-shirt som det står ”övertränad” på som han säkert fått i farsdagspresent tillsammans med en tröja där det står ”öl byggde denna vackra kropp” eller ”Håll Sverige rent från blattesvinen för heeeelvete!”, typ.
Han är väldigt högljudd, skrattar bara åt ”klappa-frugan-på-stjärten-och-sen-spänna-på-henne-bakom-vedboden”-skämt.
Kommer han på något roligt så berättar hand et för alla han träffar under hela dagen, så eftersom jag sitter bredvid honom så får jag höra det lika många gånger som han berättar det.
Han är den typen som tycker att Absolute Rock Classics för 59.90 på Statoil är årets klipp. Som tycker Göta Kanal är rolig. Som aldrig egentligen lyssnat på Lundells ibland pretentiösa texter, kan de utantill, men gillar bara de hårda fyrtaktsslagen och att de är lätta att klappa med till. ”DONG CHA! DONG-CHA! DONG CHA! DONG-CHA!”
Han som h en rolig Jamba-signal, typ en bebis som gråter eller Crazy Frog, som han skrattar åt varje gång och spelar upp för alla.
Han som jag skulle hata om han kom på krogen när jag jobbade som trubadur och önskade ”Cotton Fields” efter varje låt.
Han som tycker att Luleåhockeys bortamatcher mot Brynäs är viktigare än att äta och sova.
Och allt han säger, de rullande L:en, när ”det här är” blir ”häh äh”, den felaktiga betoningen av vokaler i meningar. Där E ALLTID blir ÄÄÄ.
Lulemålet.
Usch och fy fan!
Men, va fan, jag tycker han är schysst faktiskt.
Han håller sig professionell på jobbet hela tiden, har benkoll och väver faktiskt in en och annan rolig kommentar. Och jag skriver inte det här bara av rädsla att han ska se vad jag skriver och tvinga mig att lyssna på dikter han skrev i tonåren när han trodde han skulle bli precis som Lundell, skriva nästa Jack och äga klentrogna medelålders män med ölhävar-mössa om tjugo år.
Utan för att jag faktiskt tycker det.
När jag ändå har berättat om Robert så kan jag ju plocka resten av grabbarna här på kontoret.
Janne:
Min chef.
Jag har respekt för Janne, han är en rättvis man som vill att allt ska gå rätt till på hans arbetsplats. Ändå är han ödmjuk, gör inte mycket väsen för sig och om mig också litar på folk. Jag tror han tycker bra om mig faktiskt, jag får den känslan i alla fall.
Han har väldigt mörka ögon och kan se väldigt arg ut fast han inte är det. En perfekt, skarp, korthårig frisyr. Han blickar ut över sina arbetstagare med vöööööördnad och ler.
Ibland är hans torra skämt riktigt, riktigt roliga.
Anders:
Driftsättningsansvarig för KA3.
Him and me bonded a little för två veckor sen ungefär när vi åt lunch och ingen annan följde med till Svarta. Så vi pratade lite om sånt man pratar om när man lär känna folk.
Familj, intressen och bla bla.
Jag tror jag tråkade ut honom med mitt outtröttliga pladder. Men det sket jag i. Han verkar ha ett ganska vanligt liv, och jag kände för tillfället mer för att berätta om mitt eget ointressanta liv än att lyssna på honom och få reda på sånt jag redan listat ut själv.
Plus att han inte pratade så mycket ändå.
Fast ens ak var ganska coolt, han har bott och jobbat i Afghanistan i flera år, med familjen. Det var ganska coolt. Och så har han varit elitorienterare.
Nu pratar vi inte så mycket mer.
Vi har glidit ifrån varandra.
Hasse:
Hasse och jag är bra arbetskompisar. Han ser ut som en typiskt snäll farbror, smal som fan, skäggstubb och flint. Han är säkert yngre än han ser ut, för han röker filterfria cigaretter.
Han lyssnar jazz, så vi har diskuterat mycket musik och faktiskt allt möjligt.
Plus att han är riktigt trevlig och rolig.
Väldigt lugn människa. Så där lugn så att varje gång han svär så garvar man nästan för att det låter så fel och något man inte väntar sig. ”Meeen för heelveeeeete, såå hääär skaaaa det faaaan inte seee ut i kretsschemaaaat. Vad äääär det fööör idiiioooot som leeeekt med tuuuschpenna hääär?”
Jag har inte rökt med Hasse än, eftersom han mest springer ute i verket och spänningssätter saker. Men jag tror vi skulle ha en killer smokers conversation.
Christer:
Christer känner jag väldigt lite eftersom han kom i början på den här veckan.
Men han verkar kul. En gammal stöt som fortfarande kan skämta, alltid lika roligt att se såna.
Det roligaste med Christer är att det finns en till Krister här, fast han stavar det Krister istället.
Så på morgonen säger man: ”God morgon Christer, god morgon Krister.”
Det är kul.
Kent:Kent kom i förrgår, jag känner inte honom, men han har raggarfrilla och en liten klick skägg på hakan.
Jerry:Jerry är hårdrockare.
Han är från Jokkmokk och blir avsugen av en tjej som jobbar åt kyrkan. Det tycker jag är bra. Han är över 40 och fortfarande långhårig också vilket är ännu bättre. Jerry har en skön humor i vilken vad som helst kan verkas vara vilken vardaglig sak som helst:”Åh, mjältbrand, men det är inte dumt…”
Det låter tråkigt och antagligen är det det också, men här är det mesta roligt vid 14 på eftermiddagen.
Jerry tycker att all musik förutom hårdrock är dåligt, vilket gör honom ännu mer som en legend. Han tycker till exempel att Nightwish är bättre än Neil Young. Påstår man sånt behöver man en stjärna i himmelen tycker jag.
Jerry är gitarrist.
Krister:
Den andra Krister.
Krister är också musiker.
Krister är basist. Krister är också över 40 och fortfarande långhårig. Krister ser ut som Christer Pettersson, vilket gör honom mer legendarisk än Jerry. Plus att han kommer från Vuollerim och känner Jakob Hellman :D hah!
Krister verkar vara en bra basist och en vidsynt musiker som spelar det mesta. Vore nog kul att jamma med honom nångång.
Det är dom jag delar rum med här uppe i kontrollrummet.
För närvarande är jag ensam här och funderar på att börja lägga ner snart eftersom det inte verkar trilla in något mer arbete idag. Kanske vara förbi på kontoret och visa mitt intresse.
Jes.
Nu tar jag en paus ett tag…
Herregud vilket tråkigt inlägg det blev idag.
Allt började med att Robban var sådär Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafestenaktig i morse, fy skäms.
Hahahahaha, jag var nyss boss och skickade ut en kille på ett jobb han inte verkade vilja göra. Det jobbet hade inte jag heller velat göra.
Gå ut i verket och kolla upp oifyllda checklistor som jag måste få status på. Höhöhö.
Jag sa till och med:
”Jag förstår att det inte är så roligt jobb direkt det här, men nån måste ju göra det.”
”Jo…” svarade han. Stackars Per.
Muahahaha, excellent.
Oj.
Nu fick jag mycket jobb.
Mycket jobb.
Hej då!
onsdag 19 december 2007
Ingen orsak
2007-12-19
Ingen orsak
Inlägget påbörjas kl 14.31
Idag skriver jag utan någon orsak, jes, ja just det.
Idag funderar jag inte lika mycket, jag mär mest sömnig. Ikväll ska vi äta middag med de anställda på TT och på radion, det ska bli gott med lite maaaaat.
Undrar just hur mycket Rauno kommer smälla i sig…
Open the balcony-door
Don’t think anything
Have a zip of some bad French wine
And listen to how the nature sings
Rain, falling down
Keeping a steady rhythm
With it’s familiar sound
Rain…
It is now things are happening
Tomorrow is the next now to come
Just don’t let the good things be forgotten
Just because you are on your own
Rain, dripping rain
Washing away the mud
That floats in my veins
Rain…
Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?
Let my hand wave free
And soak up the drops
Reach out and surround me
And don’t tell me when it stops…
Rain, falling rain
Like a wet kiss on my forehead
Keeping me from going insane
Rain…
Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?
Den är fin, tycker jag.
Ett regn kan vara så mycket.
Det blir så frisk luft, allt blir rent, saker och ting börjar om från början. Nya liv föds och andra ges mer liv.
Jag minns en historia bakom texten, och låten ovanför…
Det var försommaren 2006 och jag är på slutspurten av en 100poängskurs i Historia A. De som läst något ämne överhuvudtaget med Mikael Hämälä, vet att hans uppgifter inte är de lättaste att få höga betyg på. Det är i det närmaste omöjligt.
Det här är avslutningsarbetet i Historia A, det ska handla om en 1900-talsperson man tycker behöver lite uppmärksamhet för sina gärningar.
Jag väljer Stevie Ray Vaughan, den bästa vita bluesmannen hittills.
Vi har en månad på oss, arbetet har en bidragande del till vilket ens slutgiltiga betyg i Historia A skall komma att bli och vara.
Jag lämnar såklart hela uppgiften till sista kvällen, och tappar bort papperet med instruktioner på hur man ska gå till väga i sitt arbete. Så halva denna sista dag går åt till att leta upp en klasskamrat som inte har slängt sitt papper eftersom de varit klara sen länge.
Sen börjar arbetet. Detta arbete görs med yttersta försiktighet eftersom min lilla dator i lägenheten faktiskt är så svag och nära döden att Harpan har lagt av på den, Paint får den att hänga sig och den slår av när skärmsläckaren går igång.
Jag sparar ungefär efter varje mening, men lärde mig snabbkommandot, ctrl+S.
Datorn slås igång och arbetet om SRV tas upp kl 17:00.
Innan jag är klar, utan middag och med enda avbrotten är rökpauser, har klockan slagit 03:00.
Folk som känner mig, vet att jag kan bli övertrött, som många andra. Det blir jag nu också (men jag glömmer aldrig att spara dokumentet jag skriver på, gudbevare mig).
Ungefär vid 00:00-tiden, bestämmer jag mig för att ta en rökpaus.
Jag går ut på balkongen. Det har precis regnat klart.
Det är så frisk luft ute. Jag suuuuuuuuger i mig luft genom näsa och mun.
Vid det här laget är jag otroligt trött och orkeslös beredd att ge upp och ta ett kliv över balkongräcket för att krascha en våning ner och gå upp i lägenheten igen.
Men den friska luften ger mig en sån kick, en sån beslutsamhet och en sån kraft att jag nästan börjar skratta. Sen röker jag och tar upp telefonen. Därefter skriver jag ett femsidigt SMS till en vän om hur skönt det var att gå ut på balkongen. Skickar det och går in. Svar kommer tillbaka med frågan:
”Är du hög?”
Efter en lång svamlig förklaring som mest troligt bara får henne att tro att jag är hög än låg (höhöhö).
Den friska luften ger mig inte bara inspiration till att göra klart arbetet utan också till en låt.
Den ovanför, Rain.
Men den kommer till först ungefär en månad senare.
Historien, som faktiskt inte alls är intressant, handlar inte om Rain, utan om inspiration och att få inspiration.
Det är skillnad på att leta inspiration och att få inspiration.
När jag får inspiration blir mina texter och låtar väldigt ärliga. Ungefär lika ärlig som jag faktiskt är när jag skriver här, jag är faktiskt ärlig. Jag hatar Pekka Björnström från Vittangi. Ja, jag hatar honom, ärligt talat.
I mina texter där jag fått inspiration så skriver jag från hjärtat. Men de kommer inte som ett brev på posten. Ibland måste man söka inpiration. Söka för att finna och få inspiration.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, not, men nu ska jag rapportera in checklistorna för dagen och sen åka hem.
Hejpa!
Inlägget avslutas kl 15.13
Ingen orsak
Inlägget påbörjas kl 14.31
Idag skriver jag utan någon orsak, jes, ja just det.
Idag funderar jag inte lika mycket, jag mär mest sömnig. Ikväll ska vi äta middag med de anställda på TT och på radion, det ska bli gott med lite maaaaat.
Undrar just hur mycket Rauno kommer smälla i sig…
Open the balcony-door
Don’t think anything
Have a zip of some bad French wine
And listen to how the nature sings
Rain, falling down
Keeping a steady rhythm
With it’s familiar sound
Rain…
It is now things are happening
Tomorrow is the next now to come
Just don’t let the good things be forgotten
Just because you are on your own
Rain, dripping rain
Washing away the mud
That floats in my veins
Rain…
Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?
Let my hand wave free
And soak up the drops
Reach out and surround me
And don’t tell me when it stops…
Rain, falling rain
Like a wet kiss on my forehead
Keeping me from going insane
Rain…
Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?
Den är fin, tycker jag.
Ett regn kan vara så mycket.
Det blir så frisk luft, allt blir rent, saker och ting börjar om från början. Nya liv föds och andra ges mer liv.
Jag minns en historia bakom texten, och låten ovanför…
Det var försommaren 2006 och jag är på slutspurten av en 100poängskurs i Historia A. De som läst något ämne överhuvudtaget med Mikael Hämälä, vet att hans uppgifter inte är de lättaste att få höga betyg på. Det är i det närmaste omöjligt.
Det här är avslutningsarbetet i Historia A, det ska handla om en 1900-talsperson man tycker behöver lite uppmärksamhet för sina gärningar.
Jag väljer Stevie Ray Vaughan, den bästa vita bluesmannen hittills.
Vi har en månad på oss, arbetet har en bidragande del till vilket ens slutgiltiga betyg i Historia A skall komma att bli och vara.
Jag lämnar såklart hela uppgiften till sista kvällen, och tappar bort papperet med instruktioner på hur man ska gå till väga i sitt arbete. Så halva denna sista dag går åt till att leta upp en klasskamrat som inte har slängt sitt papper eftersom de varit klara sen länge.
Sen börjar arbetet. Detta arbete görs med yttersta försiktighet eftersom min lilla dator i lägenheten faktiskt är så svag och nära döden att Harpan har lagt av på den, Paint får den att hänga sig och den slår av när skärmsläckaren går igång.
Jag sparar ungefär efter varje mening, men lärde mig snabbkommandot, ctrl+S.
Datorn slås igång och arbetet om SRV tas upp kl 17:00.
Innan jag är klar, utan middag och med enda avbrotten är rökpauser, har klockan slagit 03:00.
Folk som känner mig, vet att jag kan bli övertrött, som många andra. Det blir jag nu också (men jag glömmer aldrig att spara dokumentet jag skriver på, gudbevare mig).
Ungefär vid 00:00-tiden, bestämmer jag mig för att ta en rökpaus.
Jag går ut på balkongen. Det har precis regnat klart.
Det är så frisk luft ute. Jag suuuuuuuuger i mig luft genom näsa och mun.
Vid det här laget är jag otroligt trött och orkeslös beredd att ge upp och ta ett kliv över balkongräcket för att krascha en våning ner och gå upp i lägenheten igen.
Men den friska luften ger mig en sån kick, en sån beslutsamhet och en sån kraft att jag nästan börjar skratta. Sen röker jag och tar upp telefonen. Därefter skriver jag ett femsidigt SMS till en vän om hur skönt det var att gå ut på balkongen. Skickar det och går in. Svar kommer tillbaka med frågan:
”Är du hög?”
Efter en lång svamlig förklaring som mest troligt bara får henne att tro att jag är hög än låg (höhöhö).
Den friska luften ger mig inte bara inspiration till att göra klart arbetet utan också till en låt.
Den ovanför, Rain.
Men den kommer till först ungefär en månad senare.
Historien, som faktiskt inte alls är intressant, handlar inte om Rain, utan om inspiration och att få inspiration.
Det är skillnad på att leta inspiration och att få inspiration.
När jag får inspiration blir mina texter och låtar väldigt ärliga. Ungefär lika ärlig som jag faktiskt är när jag skriver här, jag är faktiskt ärlig. Jag hatar Pekka Björnström från Vittangi. Ja, jag hatar honom, ärligt talat.
I mina texter där jag fått inspiration så skriver jag från hjärtat. Men de kommer inte som ett brev på posten. Ibland måste man söka inpiration. Söka för att finna och få inspiration.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, not, men nu ska jag rapportera in checklistorna för dagen och sen åka hem.
Hejpa!
Inlägget avslutas kl 15.13
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)