Ingen orsak

2007-12-19
Ingen orsak

Inlägget påbörjas kl 14.31
Idag skriver jag utan någon orsak, jes, ja just det.
Idag funderar jag inte lika mycket, jag mär mest sömnig. Ikväll ska vi äta middag med de anställda på TT och på radion, det ska bli gott med lite maaaaat.
Undrar just hur mycket Rauno kommer smälla i sig…

Open the balcony-door
Don’t think anything
Have a zip of some bad French wine
And listen to how the nature sings

Rain, falling down
Keeping a steady rhythm
With it’s familiar sound
Rain…

It is now things are happening
Tomorrow is the next now to come
Just don’t let the good things be forgotten
Just because you are on your own

Rain, dripping rain
Washing away the mud
That floats in my veins
Rain…

Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?

Let my hand wave free
And soak up the drops
Reach out and surround me
And don’t tell me when it stops…

Rain, falling rain
Like a wet kiss on my forehead
Keeping me from going insane
Rain…

Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?

Den är fin, tycker jag.

Ett regn kan vara så mycket.
Det blir så frisk luft, allt blir rent, saker och ting börjar om från början. Nya liv föds och andra ges mer liv.
Jag minns en historia bakom texten, och låten ovanför…

Det var försommaren 2006 och jag är på slutspurten av en 100poängskurs i Historia A. De som läst något ämne överhuvudtaget med Mikael Hämälä, vet att hans uppgifter inte är de lättaste att få höga betyg på. Det är i det närmaste omöjligt.
Det här är avslutningsarbetet i Historia A, det ska handla om en 1900-talsperson man tycker behöver lite uppmärksamhet för sina gärningar.
Jag väljer Stevie Ray Vaughan, den bästa vita bluesmannen hittills.
Vi har en månad på oss, arbetet har en bidragande del till vilket ens slutgiltiga betyg i Historia A skall komma att bli och vara.
Jag lämnar såklart hela uppgiften till sista kvällen, och tappar bort papperet med instruktioner på hur man ska gå till väga i sitt arbete. Så halva denna sista dag går åt till att leta upp en klasskamrat som inte har slängt sitt papper eftersom de varit klara sen länge.
Sen börjar arbetet. Detta arbete görs med yttersta försiktighet eftersom min lilla dator i lägenheten faktiskt är så svag och nära döden att Harpan har lagt av på den, Paint får den att hänga sig och den slår av när skärmsläckaren går igång.
Jag sparar ungefär efter varje mening, men lärde mig snabbkommandot, ctrl+S.
Datorn slås igång och arbetet om SRV tas upp kl 17:00.
Innan jag är klar, utan middag och med enda avbrotten är rökpauser, har klockan slagit 03:00.

Folk som känner mig, vet att jag kan bli övertrött, som många andra. Det blir jag nu också (men jag glömmer aldrig att spara dokumentet jag skriver på, gudbevare mig).
Ungefär vid 00:00-tiden, bestämmer jag mig för att ta en rökpaus.
Jag går ut på balkongen. Det har precis regnat klart.
Det är så frisk luft ute. Jag suuuuuuuuger i mig luft genom näsa och mun.
Vid det här laget är jag otroligt trött och orkeslös beredd att ge upp och ta ett kliv över balkongräcket för att krascha en våning ner och gå upp i lägenheten igen.
Men den friska luften ger mig en sån kick, en sån beslutsamhet och en sån kraft att jag nästan börjar skratta. Sen röker jag och tar upp telefonen. Därefter skriver jag ett femsidigt SMS till en vän om hur skönt det var att gå ut på balkongen. Skickar det och går in. Svar kommer tillbaka med frågan:
”Är du hög?”
Efter en lång svamlig förklaring som mest troligt bara får henne att tro att jag är hög än låg (höhöhö).
Den friska luften ger mig inte bara inspiration till att göra klart arbetet utan också till en låt.
Den ovanför, Rain.
Men den kommer till först ungefär en månad senare.
Historien, som faktiskt inte alls är intressant, handlar inte om Rain, utan om inspiration och att få inspiration.

Det är skillnad på att leta inspiration och att få inspiration.
När jag får inspiration blir mina texter och låtar väldigt ärliga. Ungefär lika ärlig som jag faktiskt är när jag skriver här, jag är faktiskt ärlig. Jag hatar Pekka Björnström från Vittangi. Ja, jag hatar honom, ärligt talat.
I mina texter där jag fått inspiration så skriver jag från hjärtat. Men de kommer inte som ett brev på posten. Ibland måste man söka inpiration. Söka för att finna och få inspiration.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, not, men nu ska jag rapportera in checklistorna för dagen och sen åka hem.
Hejpa!
Inlägget avslutas kl 15.13