Jes

2007-12-20

Jag måste berätta om mannen som sitter bredvid mig, till vänster om mig, Robert, Robert Lundberg från Luleå.
Han är arketypen för Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafesten. Allt han lyssnar på är bredbent, svettigt och sha-la-la-laa; Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck med mera. Det är det bästa som finns, ingen protest, tycker han. Han har tvingat upp en fullstor Luleåhockeyflagga på väggen bredvid, så jag tvingas se isbjörnen, eller vad fan det nu är, gapa mot mig hela dagarna.
Han är ful. Han ser lite ut som en tant. Potatisnäsa, stripigt hår, acneärr över ansiktet, han är lönnfet på ett fult sätt och bär alltid en svart t-shirt som det står ”övertränad” på som han säkert fått i farsdagspresent tillsammans med en tröja där det står ”öl byggde denna vackra kropp” eller ”Håll Sverige rent från blattesvinen för heeeelvete!”, typ.
Han är väldigt högljudd, skrattar bara åt ”klappa-frugan-på-stjärten-och-sen-spänna-på-henne-bakom-vedboden”-skämt.
Kommer han på något roligt så berättar hand et för alla han träffar under hela dagen, så eftersom jag sitter bredvid honom så får jag höra det lika många gånger som han berättar det.
Han är den typen som tycker att Absolute Rock Classics för 59.90 på Statoil är årets klipp. Som tycker Göta Kanal är rolig. Som aldrig egentligen lyssnat på Lundells ibland pretentiösa texter, kan de utantill, men gillar bara de hårda fyrtaktsslagen och att de är lätta att klappa med till. ”DONG CHA! DONG-CHA! DONG CHA! DONG-CHA!”
Han som h en rolig Jamba-signal, typ en bebis som gråter eller Crazy Frog, som han skrattar åt varje gång och spelar upp för alla.
Han som jag skulle hata om han kom på krogen när jag jobbade som trubadur och önskade ”Cotton Fields” efter varje låt.
Han som tycker att Luleåhockeys bortamatcher mot Brynäs är viktigare än att äta och sova.
Och allt han säger, de rullande L:en, när ”det här är” blir ”häh äh”, den felaktiga betoningen av vokaler i meningar. Där E ALLTID blir ÄÄÄ.
Lulemålet.
Usch och fy fan!
Men, va fan, jag tycker han är schysst faktiskt.
Han håller sig professionell på jobbet hela tiden, har benkoll och väver faktiskt in en och annan rolig kommentar. Och jag skriver inte det här bara av rädsla att han ska se vad jag skriver och tvinga mig att lyssna på dikter han skrev i tonåren när han trodde han skulle bli precis som Lundell, skriva nästa Jack och äga klentrogna medelålders män med ölhävar-mössa om tjugo år.
Utan för att jag faktiskt tycker det.

När jag ändå har berättat om Robert så kan jag ju plocka resten av grabbarna här på kontoret.

Janne:
Min chef.
Jag har respekt för Janne, han är en rättvis man som vill att allt ska gå rätt till på hans arbetsplats. Ändå är han ödmjuk, gör inte mycket väsen för sig och om mig också litar på folk. Jag tror han tycker bra om mig faktiskt, jag får den känslan i alla fall.
Han har väldigt mörka ögon och kan se väldigt arg ut fast han inte är det. En perfekt, skarp, korthårig frisyr. Han blickar ut över sina arbetstagare med vöööööördnad och ler.
Ibland är hans torra skämt riktigt, riktigt roliga.

Anders:
Driftsättningsansvarig för KA3.
Him and me bonded a little för två veckor sen ungefär när vi åt lunch och ingen annan följde med till Svarta. Så vi pratade lite om sånt man pratar om när man lär känna folk.
Familj, intressen och bla bla.
Jag tror jag tråkade ut honom med mitt outtröttliga pladder. Men det sket jag i. Han verkar ha ett ganska vanligt liv, och jag kände för tillfället mer för att berätta om mitt eget ointressanta liv än att lyssna på honom och få reda på sånt jag redan listat ut själv.
Plus att han inte pratade så mycket ändå.
Fast ens ak var ganska coolt, han har bott och jobbat i Afghanistan i flera år, med familjen. Det var ganska coolt. Och så har han varit elitorienterare.
Nu pratar vi inte så mycket mer.
Vi har glidit ifrån varandra.

Hasse:
Hasse och jag är bra arbetskompisar. Han ser ut som en typiskt snäll farbror, smal som fan, skäggstubb och flint. Han är säkert yngre än han ser ut, för han röker filterfria cigaretter.
Han lyssnar jazz, så vi har diskuterat mycket musik och faktiskt allt möjligt.
Plus att han är riktigt trevlig och rolig.
Väldigt lugn människa. Så där lugn så att varje gång han svär så garvar man nästan för att det låter så fel och något man inte väntar sig. ”Meeen för heelveeeeete, såå hääär skaaaa det faaaan inte seee ut i kretsschemaaaat. Vad äääär det fööör idiiioooot som leeeekt med tuuuschpenna hääär?”
Jag har inte rökt med Hasse än, eftersom han mest springer ute i verket och spänningssätter saker. Men jag tror vi skulle ha en killer smokers conversation.

Christer:
Christer känner jag väldigt lite eftersom han kom i början på den här veckan.
Men han verkar kul. En gammal stöt som fortfarande kan skämta, alltid lika roligt att se såna.
Det roligaste med Christer är att det finns en till Krister här, fast han stavar det Krister istället.
Så på morgonen säger man: ”God morgon Christer, god morgon Krister.”
Det är kul.

Kent:Kent kom i förrgår, jag känner inte honom, men han har raggarfrilla och en liten klick skägg på hakan.

Jerry:Jerry är hårdrockare.
Han är från Jokkmokk och blir avsugen av en tjej som jobbar åt kyrkan. Det tycker jag är bra. Han är över 40 och fortfarande långhårig också vilket är ännu bättre. Jerry har en skön humor i vilken vad som helst kan verkas vara vilken vardaglig sak som helst:”Åh, mjältbrand, men det är inte dumt…”
Det låter tråkigt och antagligen är det det också, men här är det mesta roligt vid 14 på eftermiddagen.
Jerry tycker att all musik förutom hårdrock är dåligt, vilket gör honom ännu mer som en legend. Han tycker till exempel att Nightwish är bättre än Neil Young. Påstår man sånt behöver man en stjärna i himmelen tycker jag.
Jerry är gitarrist.

Krister:
Den andra Krister.
Krister är också musiker.
Krister är basist. Krister är också över 40 och fortfarande långhårig. Krister ser ut som Christer Pettersson, vilket gör honom mer legendarisk än Jerry. Plus att han kommer från Vuollerim och känner Jakob Hellman :D hah!
Krister verkar vara en bra basist och en vidsynt musiker som spelar det mesta. Vore nog kul att jamma med honom nångång.


Det är dom jag delar rum med här uppe i kontrollrummet.
För närvarande är jag ensam här och funderar på att börja lägga ner snart eftersom det inte verkar trilla in något mer arbete idag. Kanske vara förbi på kontoret och visa mitt intresse.
Jes.
Nu tar jag en paus ett tag…
Herregud vilket tråkigt inlägg det blev idag.
Allt började med att Robban var sådär Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafestenaktig i morse, fy skäms.

Hahahahaha, jag var nyss boss och skickade ut en kille på ett jobb han inte verkade vilja göra. Det jobbet hade inte jag heller velat göra.
Gå ut i verket och kolla upp oifyllda checklistor som jag måste få status på. Höhöhö.
Jag sa till och med:
”Jag förstår att det inte är så roligt jobb direkt det här, men nån måste ju göra det.”
”Jo…” svarade han. Stackars Per.
Muahahaha, excellent.

Oj.
Nu fick jag mycket jobb.
Mycket jobb.

Hej då!