Long time, no ssssseeeee…

2008-02-12

Ja, det har dröjt länge, men nu skriver jag igen. Mest för att jag inte har något att göra igen.
Det har varit hektiskt fram till nu, i och för sig så är det väl minst lika hektikst nu också. Men jag behöver en break just nu…skingra tankarna från alla noder, tag:nr, pid-nr och PA-adresser. Usch. Men det är faktiskt kul.
Jag har koll nu. Nästan till och med på fältlådorna…och ritningarna. Men bara nästan.
Ludde har börjat jobba med mig, det är skitkul. Vi trivs båda med att jobba här.
Han lämnade miljösanering, dödsrisker och giftigt betongdamm för att sitta och fisa i kontorsstolarna med mig här.
VI skrattar åt våra kollegor. Framförallt åt Lennart. Lennart fick bara jobba här en vecka. Han är från Göteborg. Lennart var som ett enda stort tics. Han skakade på huvudet hela tiden, tittandes över sina glasögon som han inte verkade behöva. Han geggade med tungan över tänderna var femte sekund, ja, jag räknade. Jag var tvungen. Var femte sekund, det var få gånger det slog fel. Bara under den veckan han var här tror jag han utvecklade minst ett tics till, han vaggade med överkroppen fram och tillbaka i sidled.
Lennart var speciell.
När vi kom hit förra måndagen så frågade vi var Lennart var. Lena, vår nya ”chef”, sa att de hade varit tvungen att låta Lennart gå…
”Vissa passar bara inte för vissa jobb, jag tror inte han var lämpad för det här jobbet och jag tror Janne märkte det också.”
På Lennarts visitkort stod det:
- Busschaufför med mera…
Fantastiskt.
Vi kallade Lennart för fyll-cp’t, för att han luktade som ett fyllo och betedde sig som ett cp.
Men Lennart slutade.
Sen kom Ronny istället, samma måndag som Lennart försvann.
Jag var på väg mot toaletten när en man som är bredare än han är lång kommer rultandes så andfådd att jag tror hans huvud ska explodera vilken sekund som helst. Ronny är så tjock. Hans fingrar ser ut som grisklövar. Galten är lös.
Ronny blir andfådd av att ställa in ritningar i hyllan. Man hör direkt när han är inne i rummet. Ett kontinuerligt flåsande och en viss uppgivenhet inpaketerad i flåset.
”Fuck this, stånk stånk.” ungefär.
Ronny är så tjock.
Sen kom en till tjockis igår. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Han är lika gammal som Ludde, ser ut som en tolvåring med hudcancer ungefär, han är så röd i ansiktet. För att han är så tjock. Plus att han har en sån-där-tröja-med-volvo-tryck-man-köper-på-pajala-marknad-för-90-spänn-och-får-precis-över-pengar-till-en-dricka-för-de-kostar-tie-spänn. En sån som blir lös i sömmarna så det ser ut som att man har en mantel på sig.
Jag minns inte vad han heter, men det ser ut som att han har Bregott som ingrediens i sitt schampo.

Vi skriver nytt med bandet. Det låter jättebra. Jag är så glad. Vi ska spela en låt som jag skrivit J
Det är så längesen jag spelat något som jag skrivit allt själv till med ett band.
Senast i Surrounded By Inspiration.
Den heter Too late tror jag, och det är ett schysst Coldplay-sound över den.
Rampe har också kommit med ett coolt alster, ganska Hivesinspirerat men med toner av Stones som klingar i kölvattnet.
Det är mycket jobb.
Jag måste sluta nu…