Fredagar på berget

2008-02-15

Jag sitter här och ids inte gå igenom den bunt med holdade objekt som ska ut till underentreprenörer. Nej, det får vänta. Fredrik ringde nyss, jag kunde inte svara, Tjock-Ronny ville han klisterlapp till några papperssamlare som det skulle stå ”HITAB” på. Han kommenterade min bakgrundsbild, Pink Floyds albumomslag till The Wall och stånkande fram att han tycker de är skitbra. Så det var ju intressant, undrar hur en riktigt tjock person ser ut när han sitter i sin senapsfläckade nätbrynja framför tv’n, pårökt och kollar Live At Pompeji and gets the munchies! Då ska man inte vara närvarande, stol och bordar flyger säkert i jakten på mat.
Hur som helst, Fredrik ringde, han sa ”goodie goodie” och frågade om min f-skattesedel för framtida trubadurgig på icehotel. Nice, men trist med trubadurjobb, det suger ju i 180. Vi diskuterade lite om fotona till demon också. Snart det dags att släppa lös skiten också…fan låtarna ligger på myspace redan. Jag tycker det är lite B, för när demon (som drar ut på tiden med att bli klar) väl kommer ut blir det den här:
”Va? Är det de här låtarna? De har ju legat på myspace hur länge som helst bubuhubu!”
Nåväl.

Jag är så trött. Otroligt trött. Tänker dock inte nämna personer vid namn eftersom om de kanske skulle läsa här så kan det bli onödiga konflikter som kan skada ett flertal relationer både inofficiellt och officiellt. Vilket jag anser onödigt. Men jag är ändå så präktig och perfekt själv så jag vill klaga ur mig på någonting och någon. Så det blir här. Sen om nån läser det är det ju bara en bonus. Då får jag ju verkligen visa upp hur jävla duktig, analytisk och fantstiskt rolig jag är när jag klagar!
Håhåhåhåhåhåhå! Gud i himmelen vad skojigt.
Jag är så trött på människor som är så missnöjda med hur de är som personer att de spelar en jävla teater hela dagarna, till och med inför sina närmaste betrodda vänner som de kan prata om allt med. Det är så sorligt. De två är ju hur vettiga som helst, men jag blir bara trött på dem. Det är så genomskinligt. Hela tiden.
Jag förstår inte riktigt. Har de en dålig självinsikt eller en så bra självinsikt att de inser att de egentligen är så tråkiga och gråa att de måste kasta kiloviss med tuschfärg över sig själva. Det är bara det att den där tuschfärgen rinner av så fort det blir blött. Och den är egentligen så genomskinlig så att den egentliga målarfärgen som ligger på målarduken lyser igenom. Kanske svagt ibland, men den lyser igenom. Och det gör att själva målningen i sig känns falsk. Som ett påklistrat leende.
De två hittar inte sig själva. De lever sina liv på det sättet som de personer de senast mött i sina liv lever sina liv. De söker förebilder och slänger upp människor på piedestaler direkt. De vet att dessa människor är mycket mer ”intressanta” än vad de själva nånsin kommer bli så de håller sig i närheten av dessa för att den starka färgen som inte har något lager med tusch på sig kanske får deras tuschbehandlade målningar att verka mera äkta.

De är så jävla blå-ögda att jag nästan blir mörkrädd.
Tänk att de ändå, vid i princip en ålder där man är vuxen på papperet, inte kan slappna av och vara tillfreds med den man är. Man ser bara andra människor, deras skapelser, deras sätt, deras liv och säger ”jag vill också!” och om de nu skulle göra något överhuvudtaget, istället för att sitta bredvid med beundran i blick kombinerat med den mörkaste av avundsjuka, så är det bara för att hoppa jämfota fram till sina piedestaloffer med sitt verk i högsta hugg, trycka upp det i ansiktet på dem, ställa sig på knä och slicka upp och ner i brunögat på nämnd person.
Slafs slafs!

Det äcklar mig nästan. Fast mest blir jag ledsen av det. Jag såg potential till så mycket. Men första intrycket är ju oftast fel i mitt fall. Jag ser så dåligt utan glasögon, skulle man kunna säga.
Ibland känner jag mig som de här personerna. Jag har själv varit såhär så det kanske är en mognadsfråga. Jag kanske till och med är kvar i fasen med dom. Vi kanske aldrig lämnar fasen. Det kanske bara är tydligare för de som är äldre att se hur de yngre beter sig för att man känner igen sig i deras sätt. I deras ögon ser man hur man själv varit. Och i vissas ögon tittar man in och hoppas att man blir som dom när man blir äldre.

Men jag har inte klagat klart än.

Jag måste bara gå och röka först.
Jag saknar Henrik, korsorden är så mycket jobbigare nuförtiden. Om du läser här Henrik, vill jag bara citera Tomas Ledin för dig:
”Duuuuuuuö ska väeeeeta att jaaaa’ saaknaaa’rej!”

Ja.
Jag förstår egentligen inte varför jag bryr mig.
Men det gör jag. Jag menar, hur ”gammal” man än blir så kommer man väl alltid titta snett på människor. Det är väl så av naturen. Man letar fel på andra för att framhäva sig själv som skapelsens kronjuvel.
Men jag ser kanske på dom med den här blicken för att jag kanske vill säga till dom att man framhäver sig bästa själv genom att vara sig själv och inte någon man tror att andra vill att man ska vara. Hur kan mans äga att det är roligt att lära känna nytt folk när det nya folket inte lär känna ens rätta jag. Kanske för att det folket man vill lära känna inte skulle tycka att de fick ut något av att vara med den person man egentligen är.
Kanske jag har fel? Jag har haft fel många gånger förut. Senast i morse när jag var helt övertygad om att jag bara sovit en halvtimme från det att jag gick till sängs och att jag hade hela natten framför mig att sova, det var ju helt fel. Sanningen var ju att jag har sovit så lite hela veckan att hjärnan blivit en surdeg och sista morgonen på arbetsveckan efter att ha lidit sömnbrist klappade den ihop helt och jag slog av telefonen utan att ens förstå att telefonen var uppfunnen och att saker som jobb existerade.
Som tur var är jag ett sånt kriminellt geni att jag skrev ett sms till Ludde igår att jag lagt mig sen igen och att han fick ringa och väcka mig när han gick hemifrån. Det gjorde han och surdegen vaknade till liv. Nu är jag otroligt övertrött. Därför skriver jag så här mycket skit fast min egentliga orsak var att min bägare runnit över för det här personerna efter att jag läst en skriftsamling en av dom skriver i då och då. Den personen är en av de två av de personerna jag är mest trött på att var i närheten av. Jag kommer bara på fler personer hela tiden allteftersom jag skriver. Gud vad bitter jag måste vara…det är ju nästan så man börjar småskratta.
Den här personen, i alla fall, är ju ett typexempel på någon som inte kan nöja sig och trivas med det som faktiskt ges gratis här i livet. Att man försummar detta och råkar bli något man måste klaga över hela dagarna, wääääh wääääh, och spela nån löjlig revyteater över för att orka med sig själv och i försvar för att om man häcklar sig själv så känns knivspetsarna i ryggen från alla andra så pass mycket slöare. Men ens egen kniv är den vassaste. Den kommer man inte ifrån, och ju mer man häcklar och skrattar åt sig, desto vassare blir kniven för att en dag köras in i ryggen, magen, huvudet, benen, hjärnan, hjärtat, ögonen, tungan. Man förlorar allt tal, all kraft, all hörsel, all syn, alla känslor, all rationalitet. Allting. Allt man ser är bara hur, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig och överdriven man är. Och inget man gör, inget någon säger, inget som händer kan hjälpa en. Depressionen kryper över en som ett svart täcke och matar in fraser i ens huvud som repeteras om och om igen.
”Hah! Du förlorade mot mig!”
Sen, kommer kanske ljuset tillbaka. Man inser att det bara är barnsligt att hålla på och deppa, gnälla och klaga och gör något åt saken. Man hittar sig själv, blir trygg i sig själv, blir omtyckt av sig själv, av andra och man finner ro.
Eller så stannar man kvar i mörkret, kommer aldrig ut därifrån. Kanske går det fort, kanske tar det ett helt liv, några år, 10 år, men dagen kommer i alla fall. När man tillslut inte orkar mer och gör slut på eländet.
Och alla säger:
”Gud, jag märkte inget. Jag förstod aldrig. Gjorde jag något fel? Borde jag ha sett?”
Och då har man lyckats med att göra livet surt för andra fast man till och med är död och begraven med mask i naveln. Istället för att sitta ner med människor man litar på och rannsaka sina tankar och vad man kan göra med sig själv.
Man är unik, varför vill man vara någon annan? Det går inte, de personerna är också unika.
Det är en utopi, det gaaaar inte. Det gaaaar inte. Man får bara ett liv, en identitet och ett sätt. Visst, det utvecklas med åren och slutar aldrig utvecklas. Man fortsätter på målningen hela livet. Det är en väggmålning. Färgen tar aldrig slut. Men det är bara ett visst antal färgburkar utvalda. Jag tror mina är magenta, khaki (för att det är så snyggt) och mörklila. De färgerna har jag att måla med. Några år av min väggmålning har vissa tuschfärger också som börjar lossna de gånger då regnet öser ner. Pö om pö kommer de försvinna helt och folk kommer bara se mina toner i khaki, magenta och mörklila. Jag skäms inte över min tuschfärg, den var ju också en fas i mitt liv. Men jag hoppas jag kommit ifrån den nu och nöjer mig med dessa tre färger. Folk kommer bara minnas dessa tre färger, tuschet bleknar och dör. Så därför vill jag få dessa tre färger att lysa som alla färger. Och det går. Det började jag märka ungefär ett år efter det att jag och Maddis gjorde slut. Nu går det inte en dag utan att jag stannar upp och tittar på alla dessa personer, platser, situationer, skratt, gråt, gråt av skratt, skratt av gråt, toner, bilder, ackord, arga ögon, bittra stunder, underbara människor, Anton, Kai, Rampe, Ludde, Bacon, Tony och Hannes, familjen, allt. Allt som jag målat hittills med mina tre färger och jag blir så glad av dom. Det bästa av allt är att väggen fortfarande är lång, hög och jag har hur många liter som helst av Khaki, Magenta och Mörklila.
Fan vad larvig jag är.
Nu tar vi lunch jag och Ludde.