Den första:
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.
Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.
Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.
måndag 12 maj 2008
fredag 28 mars 2008
FredagochjagharätitThaitilllunchsåjagtrordetkommerutenbebispådassalldelesstrax
2008-03-28
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
onsdag 26 mars 2008
Dekadens
2008-03-26
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
fredag 14 mars 2008
Moderna tider. Nåd, åtrå...ta med allt hem.
2008-03-14
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
tisdag 11 mars 2008
Att ta sig fram & ta sig ur.
2008-03-11
Jag funderar mycket över skapande. Mitt eget och andras. Försöker att inte jämföra, men det är ju lönlöst. Fast jag tycker att jag jämför på ett bra sätt.
Inte negativt, jag ser inte på mitt eget och tycker det är sämre än andras. Jag jämför mitt arbete med det jag gjort tidigare. Sättet jag arbetat på, vad jag skrivit om, hur jag skrivit och varför jag skrev det.
Jag har även haft en diskussion med Janne igår om musik och skrivandet av musik. Vi kom båda fram till att de få gånger man lyckats skriva nåt bra är när man varit 100% ärlig i sitt skrivande.
Och visst är det så, jag anser ju att de bästa låtar jag skrivit, rent generellt, har varit låtar som varit MYCKET personliga, såsom A Moment Of Silence, Obsession, I’m Feeling Fine. Vissa gånger har man bara haft tur; Vagabond Song, Bobby Young…
Men artister som Townes Van Zandt, som skriver rätt upp och ner att han måste döda sin ofödda baby eftersom denne inte förtjänar det liv som väntar. Att det är lättare att supa och resa runt än att stanna på en plats, på ett jobb man hatar, ensam i väntan på döden. Att man kan älska en kvinna så hårt att man kan göra precis vad som helst för att få vakna bredvid henne varje morgon.
Vissa saker skriver kanske andra om också. Men jag har inte hört någon annan som är lika rakt på och o konstlad som Townes. Han spär inte orden, och han lindar heller inte in de i metaforer som exempelvis Dylan och Cohen gör. Townes skriver kanske de enklaste låtarna och likväl de svåraste.
Och det är ju det som är kruxet:
Det enklaste är det svåraste. Och det enklaste är ju det bästa(ste). Det enkla är det snyggaste.
Att som David Gilmour säga mer med en ton än många gitarrister gör med tusen toner är samtidigt mycket svårare än att just spela tusen toner istället för en.
Medan jag skriver detta så sitter jag mitt i ett möte. LKAB’s Drifttagningsledare sitter mitt emot mig. Jag skiter i dom. Jag gör mitt när jag sitter här, lyssnar med ett halvt öra så jag är med vad vi pratar om. Så när jag, nån gång nästan aldrig får en fråga, så sitter jag inte som ett spanskt frågetecken.
Usch, jag är ett as. Men men, aset behövs på det här jobbet muahahahahahahahahaaaaaa…
*Host host*
Ja, åter till ordningen.
Nu är det efter lunch här, och jag försöker se upptagen ut.
Jag funderar över hur man tar sig fram. Hur gör man? Det handlar om tur och kontakter såklart, har man inga kontakter så har man ingenstans att börja, och har man inte tur så blir det kanske ännu svårare. Man kan vara hur bra som helst, men har man inte tur så går det åt helvete.
Man kanske inte har turen att träffa de människor som får en att röra på sig, man kanske inte har turen att arbeta med människor som brinner lika hårt som en själv. Man kanske inte har turen att ha en talang för det man helst vill göra, även fast jag tycker det bara är skitsnack. Är man 100% fokuserad på något och gör det för sin egen skull, för att det är kul så är man bäst i världen på det man gör. Alla är bäst i världen om de har den inställningen.
Men, om man vill arbeta med musik, som jag såklart pratar om, så är det tur och kontakter som gäller. Man skall ju helst ha nåt till en viss punkt i sin musikaliska utveckling, ”talang” och fungera som person. Men det där med ”talang” varierar, bara kolla på helt talanglösa artister som Bob Dylan, som egentligen i grund och botten bara är en bra låtskrivare och en otroligt dålig musiker, men kom i rätt tid. Eller band som Sex Pistols, som, när man tänker efter, egentligen är helt värdelösa. Men deras musik tilltalade några och de sa mycket som alla ville säga (men de nådde upp i talarstolen först).
Fan vad jag kommer ifrån ämnet hela tiden.
Jag vill ta mig ur dessa evinnerliga stopp som dyker upp med jämna mellanrum, och jag har börjat bygga upp en taktik. Stålsätta sig och tvinga sig att arbeta. Det funkar till viss del, musik, går nästa alltid, text är svårare…men jag har börjat bli mindre låst vid att få ihop en text. Förut skrev jag alltid text först, men det blir så svårt att få musik till det. Fast i och för sig så blir ju det lite enklare nu också när man utvecklats som musiker och har hittat ett gäng grabbar som är lätta att skriva med.
Plus att jag inte är rädd att skrota saker nåt mer. Man måste kunna lämna saker bakom sig också.
Jag behöver också gnistor hela tiden, för att få idéer. Det kan vara att lyssna på ny musik, nya genrer, öva nya skalor, vända på saker och ting. Nosa i kölvattnen på ”svårare” saker. Testa nya instrument. Det krävs gnistor. Det är fan inte roligt att sitta med en ackegura och försöka variera sig. Det går, men jag tror det är få som kan hålla det intressant, för en själv och andra.
Med andra ord så behöver man hjälp att ta sig fram till en punkt i livet, musikaliskt eller vad det nu kan vara. Men också hjälp att ta sig ur den punkten och nå fram till nya mål och barriärer (att krossa).
Jag känner att jag utvecklas, det kommer såna dagar och perioder när jag känner att det går framåt. Öva, öva. Då blir man ”bättre” och saker går lättare, min teknik utvecklas och jag känner mitt instrument bättre. Jag behöver disciplin, och jag får det genom att sätta upp mål för bandet, inte för mig själv, för de målen skiter jag i, det finns intressantare saker att göra. Typ pilla sig i anus och lukta på fingret sen.
Men när det är fyra andra personer som påverkas av hur pass bra jag är och hur mycket jag utvecklas i skrivande och spelande stund så sporrar det mig att öva, öva och öva. Att fundera över såna här saker och vilja gripa efter molnen. Även fast de ibland skingras mellan fingrarna på en så blir det alltid lite kvar som man kan använda. Och till slut blir man bättre, mer och mer av molnet fångas upp tills det börjar regna ner över ens arbete och skapande.
En otrolig tillfredsställelse. Mest för en själv, men man märker att det underlättar mycket för andra också.
Jag vill vara bra. Och jag blir det, men inte utan slit.
Men fan bevare den som börjar jämföra sig med andra.
Vem vill egentligen göra det? För att känna sig dålig eller bra?
Få andra att känna sig dåliga eller bra?
Varför spelar man om det är för att jämföra sig själv med andra. Visst, det är ju lätt att säga, alla jämför sig med alla hela tiden. Och visst, det är ju bra om det görs på rätt sätt. Man kan hämta inspiration från andras sätt att spela på och kombinera det med hur man själv spelar ett sånt stycke och sammanfoga två musikstilar i en. Det kallas att utvecklas och om man jämför sig för att utvecklas så är det ju grymt!
It’s-a-nice.
Men så fort man böjar jämföra sig med andra och tycker att man själv är dålig så är man illa ute. Istället kanske man ska jämföra sig med sig själv.
”Jag kan spela det här nu, det kunde jag inte förut, men jag har övat och ser på instrumentet på ett sätt som möjliggör att jag spelar det jag inte kunde förut. It’s-a-nice.”
Sekunden man börjar spela för något annat än ens egen glädje, utan att ha musik som ett yrke, så är man illa ute. Då kan man lika gärna lägga gitarren på hyllan och damma av den där moppen för det är kanske dags att göra nåt vettigare, typ städa dasset med grönsåpa.
Jag har planer, stora planer som jag kommer göra allt för att genomföra.
Det skapas mycket runt omkring mig just nu. Och jag är en del av det. Inte bara i det fantastiska bandet. Idéer poppar upp i mitt huvud, och musikerna finns utspridda, inte bara i stan. Utan lite längre söderut. Även den akustiska Viktor börjar vakna igen. Jag känner ett behov att spela det jag började spela en gång. Själv.
Och det kommer låtidéer på den fronten också. Det arbetas på flera olika håll samtidigt. Samtidigt som jag övar på nya instrument och går ner mig i dom för att hitta inspiration, vilket jag också gör. Djupt ner i ”avgrunden”, det ska man inte kalla det, men det blir en avgrund.
Allt jag vill är att sitta ifred i ett hus utan någon som helst kontakt med omvärlden. Att aldrig behöva lämna det huset och bara arbeta. Sen nån gång då och då visa upp sitt alster för att få den bekräftelse som man ständigt söker efter.
Men men, då måste man vara ekonomiskt oberoende. Något jag inte direkt är. Jag är ekonomiskt beroende i allra högsta grad.
Nu ska jag röka en Camel..
Det var gott. Jag gillar Camel. Och jag gillar Totta, och Totta rökte Camel. Så då måste man ju gilla Camel ännu mer.
Jag tror jag lägger ner nu.
Dags att gå hem.
fredag 15 februari 2008
Fredagar på berget
2008-02-15
Jag sitter här och ids inte gå igenom den bunt med holdade objekt som ska ut till underentreprenörer. Nej, det får vänta. Fredrik ringde nyss, jag kunde inte svara, Tjock-Ronny ville han klisterlapp till några papperssamlare som det skulle stå ”HITAB” på. Han kommenterade min bakgrundsbild, Pink Floyds albumomslag till The Wall och stånkande fram att han tycker de är skitbra. Så det var ju intressant, undrar hur en riktigt tjock person ser ut när han sitter i sin senapsfläckade nätbrynja framför tv’n, pårökt och kollar Live At Pompeji and gets the munchies! Då ska man inte vara närvarande, stol och bordar flyger säkert i jakten på mat.
Hur som helst, Fredrik ringde, han sa ”goodie goodie” och frågade om min f-skattesedel för framtida trubadurgig på icehotel. Nice, men trist med trubadurjobb, det suger ju i 180. Vi diskuterade lite om fotona till demon också. Snart det dags att släppa lös skiten också…fan låtarna ligger på myspace redan. Jag tycker det är lite B, för när demon (som drar ut på tiden med att bli klar) väl kommer ut blir det den här:
”Va? Är det de här låtarna? De har ju legat på myspace hur länge som helst bubuhubu!”
Nåväl.
Jag är så trött. Otroligt trött. Tänker dock inte nämna personer vid namn eftersom om de kanske skulle läsa här så kan det bli onödiga konflikter som kan skada ett flertal relationer både inofficiellt och officiellt. Vilket jag anser onödigt. Men jag är ändå så präktig och perfekt själv så jag vill klaga ur mig på någonting och någon. Så det blir här. Sen om nån läser det är det ju bara en bonus. Då får jag ju verkligen visa upp hur jävla duktig, analytisk och fantstiskt rolig jag är när jag klagar!
Håhåhåhåhåhåhå! Gud i himmelen vad skojigt.
Jag är så trött på människor som är så missnöjda med hur de är som personer att de spelar en jävla teater hela dagarna, till och med inför sina närmaste betrodda vänner som de kan prata om allt med. Det är så sorligt. De två är ju hur vettiga som helst, men jag blir bara trött på dem. Det är så genomskinligt. Hela tiden.
Jag förstår inte riktigt. Har de en dålig självinsikt eller en så bra självinsikt att de inser att de egentligen är så tråkiga och gråa att de måste kasta kiloviss med tuschfärg över sig själva. Det är bara det att den där tuschfärgen rinner av så fort det blir blött. Och den är egentligen så genomskinlig så att den egentliga målarfärgen som ligger på målarduken lyser igenom. Kanske svagt ibland, men den lyser igenom. Och det gör att själva målningen i sig känns falsk. Som ett påklistrat leende.
De två hittar inte sig själva. De lever sina liv på det sättet som de personer de senast mött i sina liv lever sina liv. De söker förebilder och slänger upp människor på piedestaler direkt. De vet att dessa människor är mycket mer ”intressanta” än vad de själva nånsin kommer bli så de håller sig i närheten av dessa för att den starka färgen som inte har något lager med tusch på sig kanske får deras tuschbehandlade målningar att verka mera äkta.
De är så jävla blå-ögda att jag nästan blir mörkrädd.
Tänk att de ändå, vid i princip en ålder där man är vuxen på papperet, inte kan slappna av och vara tillfreds med den man är. Man ser bara andra människor, deras skapelser, deras sätt, deras liv och säger ”jag vill också!” och om de nu skulle göra något överhuvudtaget, istället för att sitta bredvid med beundran i blick kombinerat med den mörkaste av avundsjuka, så är det bara för att hoppa jämfota fram till sina piedestaloffer med sitt verk i högsta hugg, trycka upp det i ansiktet på dem, ställa sig på knä och slicka upp och ner i brunögat på nämnd person.
Slafs slafs!
Det äcklar mig nästan. Fast mest blir jag ledsen av det. Jag såg potential till så mycket. Men första intrycket är ju oftast fel i mitt fall. Jag ser så dåligt utan glasögon, skulle man kunna säga.
Ibland känner jag mig som de här personerna. Jag har själv varit såhär så det kanske är en mognadsfråga. Jag kanske till och med är kvar i fasen med dom. Vi kanske aldrig lämnar fasen. Det kanske bara är tydligare för de som är äldre att se hur de yngre beter sig för att man känner igen sig i deras sätt. I deras ögon ser man hur man själv varit. Och i vissas ögon tittar man in och hoppas att man blir som dom när man blir äldre.
Men jag har inte klagat klart än.
Jag måste bara gå och röka först.
Jag saknar Henrik, korsorden är så mycket jobbigare nuförtiden. Om du läser här Henrik, vill jag bara citera Tomas Ledin för dig:
”Duuuuuuuö ska väeeeeta att jaaaa’ saaknaaa’rej!”
Ja.
Jag förstår egentligen inte varför jag bryr mig.
Men det gör jag. Jag menar, hur ”gammal” man än blir så kommer man väl alltid titta snett på människor. Det är väl så av naturen. Man letar fel på andra för att framhäva sig själv som skapelsens kronjuvel.
Men jag ser kanske på dom med den här blicken för att jag kanske vill säga till dom att man framhäver sig bästa själv genom att vara sig själv och inte någon man tror att andra vill att man ska vara. Hur kan mans äga att det är roligt att lära känna nytt folk när det nya folket inte lär känna ens rätta jag. Kanske för att det folket man vill lära känna inte skulle tycka att de fick ut något av att vara med den person man egentligen är.
Kanske jag har fel? Jag har haft fel många gånger förut. Senast i morse när jag var helt övertygad om att jag bara sovit en halvtimme från det att jag gick till sängs och att jag hade hela natten framför mig att sova, det var ju helt fel. Sanningen var ju att jag har sovit så lite hela veckan att hjärnan blivit en surdeg och sista morgonen på arbetsveckan efter att ha lidit sömnbrist klappade den ihop helt och jag slog av telefonen utan att ens förstå att telefonen var uppfunnen och att saker som jobb existerade.
Som tur var är jag ett sånt kriminellt geni att jag skrev ett sms till Ludde igår att jag lagt mig sen igen och att han fick ringa och väcka mig när han gick hemifrån. Det gjorde han och surdegen vaknade till liv. Nu är jag otroligt övertrött. Därför skriver jag så här mycket skit fast min egentliga orsak var att min bägare runnit över för det här personerna efter att jag läst en skriftsamling en av dom skriver i då och då. Den personen är en av de två av de personerna jag är mest trött på att var i närheten av. Jag kommer bara på fler personer hela tiden allteftersom jag skriver. Gud vad bitter jag måste vara…det är ju nästan så man börjar småskratta.
Den här personen, i alla fall, är ju ett typexempel på någon som inte kan nöja sig och trivas med det som faktiskt ges gratis här i livet. Att man försummar detta och råkar bli något man måste klaga över hela dagarna, wääääh wääääh, och spela nån löjlig revyteater över för att orka med sig själv och i försvar för att om man häcklar sig själv så känns knivspetsarna i ryggen från alla andra så pass mycket slöare. Men ens egen kniv är den vassaste. Den kommer man inte ifrån, och ju mer man häcklar och skrattar åt sig, desto vassare blir kniven för att en dag köras in i ryggen, magen, huvudet, benen, hjärnan, hjärtat, ögonen, tungan. Man förlorar allt tal, all kraft, all hörsel, all syn, alla känslor, all rationalitet. Allting. Allt man ser är bara hur, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig och överdriven man är. Och inget man gör, inget någon säger, inget som händer kan hjälpa en. Depressionen kryper över en som ett svart täcke och matar in fraser i ens huvud som repeteras om och om igen.
”Hah! Du förlorade mot mig!”
Sen, kommer kanske ljuset tillbaka. Man inser att det bara är barnsligt att hålla på och deppa, gnälla och klaga och gör något åt saken. Man hittar sig själv, blir trygg i sig själv, blir omtyckt av sig själv, av andra och man finner ro.
Eller så stannar man kvar i mörkret, kommer aldrig ut därifrån. Kanske går det fort, kanske tar det ett helt liv, några år, 10 år, men dagen kommer i alla fall. När man tillslut inte orkar mer och gör slut på eländet.
Och alla säger:
”Gud, jag märkte inget. Jag förstod aldrig. Gjorde jag något fel? Borde jag ha sett?”
Och då har man lyckats med att göra livet surt för andra fast man till och med är död och begraven med mask i naveln. Istället för att sitta ner med människor man litar på och rannsaka sina tankar och vad man kan göra med sig själv.
Man är unik, varför vill man vara någon annan? Det går inte, de personerna är också unika.
Det är en utopi, det gaaaar inte. Det gaaaar inte. Man får bara ett liv, en identitet och ett sätt. Visst, det utvecklas med åren och slutar aldrig utvecklas. Man fortsätter på målningen hela livet. Det är en väggmålning. Färgen tar aldrig slut. Men det är bara ett visst antal färgburkar utvalda. Jag tror mina är magenta, khaki (för att det är så snyggt) och mörklila. De färgerna har jag att måla med. Några år av min väggmålning har vissa tuschfärger också som börjar lossna de gånger då regnet öser ner. Pö om pö kommer de försvinna helt och folk kommer bara se mina toner i khaki, magenta och mörklila. Jag skäms inte över min tuschfärg, den var ju också en fas i mitt liv. Men jag hoppas jag kommit ifrån den nu och nöjer mig med dessa tre färger. Folk kommer bara minnas dessa tre färger, tuschet bleknar och dör. Så därför vill jag få dessa tre färger att lysa som alla färger. Och det går. Det började jag märka ungefär ett år efter det att jag och Maddis gjorde slut. Nu går det inte en dag utan att jag stannar upp och tittar på alla dessa personer, platser, situationer, skratt, gråt, gråt av skratt, skratt av gråt, toner, bilder, ackord, arga ögon, bittra stunder, underbara människor, Anton, Kai, Rampe, Ludde, Bacon, Tony och Hannes, familjen, allt. Allt som jag målat hittills med mina tre färger och jag blir så glad av dom. Det bästa av allt är att väggen fortfarande är lång, hög och jag har hur många liter som helst av Khaki, Magenta och Mörklila.
Fan vad larvig jag är.
Nu tar vi lunch jag och Ludde.
Jag sitter här och ids inte gå igenom den bunt med holdade objekt som ska ut till underentreprenörer. Nej, det får vänta. Fredrik ringde nyss, jag kunde inte svara, Tjock-Ronny ville han klisterlapp till några papperssamlare som det skulle stå ”HITAB” på. Han kommenterade min bakgrundsbild, Pink Floyds albumomslag till The Wall och stånkande fram att han tycker de är skitbra. Så det var ju intressant, undrar hur en riktigt tjock person ser ut när han sitter i sin senapsfläckade nätbrynja framför tv’n, pårökt och kollar Live At Pompeji and gets the munchies! Då ska man inte vara närvarande, stol och bordar flyger säkert i jakten på mat.
Hur som helst, Fredrik ringde, han sa ”goodie goodie” och frågade om min f-skattesedel för framtida trubadurgig på icehotel. Nice, men trist med trubadurjobb, det suger ju i 180. Vi diskuterade lite om fotona till demon också. Snart det dags att släppa lös skiten också…fan låtarna ligger på myspace redan. Jag tycker det är lite B, för när demon (som drar ut på tiden med att bli klar) väl kommer ut blir det den här:
”Va? Är det de här låtarna? De har ju legat på myspace hur länge som helst bubuhubu!”
Nåväl.
Jag är så trött. Otroligt trött. Tänker dock inte nämna personer vid namn eftersom om de kanske skulle läsa här så kan det bli onödiga konflikter som kan skada ett flertal relationer både inofficiellt och officiellt. Vilket jag anser onödigt. Men jag är ändå så präktig och perfekt själv så jag vill klaga ur mig på någonting och någon. Så det blir här. Sen om nån läser det är det ju bara en bonus. Då får jag ju verkligen visa upp hur jävla duktig, analytisk och fantstiskt rolig jag är när jag klagar!
Håhåhåhåhåhåhå! Gud i himmelen vad skojigt.
Jag är så trött på människor som är så missnöjda med hur de är som personer att de spelar en jävla teater hela dagarna, till och med inför sina närmaste betrodda vänner som de kan prata om allt med. Det är så sorligt. De två är ju hur vettiga som helst, men jag blir bara trött på dem. Det är så genomskinligt. Hela tiden.
Jag förstår inte riktigt. Har de en dålig självinsikt eller en så bra självinsikt att de inser att de egentligen är så tråkiga och gråa att de måste kasta kiloviss med tuschfärg över sig själva. Det är bara det att den där tuschfärgen rinner av så fort det blir blött. Och den är egentligen så genomskinlig så att den egentliga målarfärgen som ligger på målarduken lyser igenom. Kanske svagt ibland, men den lyser igenom. Och det gör att själva målningen i sig känns falsk. Som ett påklistrat leende.
De två hittar inte sig själva. De lever sina liv på det sättet som de personer de senast mött i sina liv lever sina liv. De söker förebilder och slänger upp människor på piedestaler direkt. De vet att dessa människor är mycket mer ”intressanta” än vad de själva nånsin kommer bli så de håller sig i närheten av dessa för att den starka färgen som inte har något lager med tusch på sig kanske får deras tuschbehandlade målningar att verka mera äkta.
De är så jävla blå-ögda att jag nästan blir mörkrädd.
Tänk att de ändå, vid i princip en ålder där man är vuxen på papperet, inte kan slappna av och vara tillfreds med den man är. Man ser bara andra människor, deras skapelser, deras sätt, deras liv och säger ”jag vill också!” och om de nu skulle göra något överhuvudtaget, istället för att sitta bredvid med beundran i blick kombinerat med den mörkaste av avundsjuka, så är det bara för att hoppa jämfota fram till sina piedestaloffer med sitt verk i högsta hugg, trycka upp det i ansiktet på dem, ställa sig på knä och slicka upp och ner i brunögat på nämnd person.
Slafs slafs!
Det äcklar mig nästan. Fast mest blir jag ledsen av det. Jag såg potential till så mycket. Men första intrycket är ju oftast fel i mitt fall. Jag ser så dåligt utan glasögon, skulle man kunna säga.
Ibland känner jag mig som de här personerna. Jag har själv varit såhär så det kanske är en mognadsfråga. Jag kanske till och med är kvar i fasen med dom. Vi kanske aldrig lämnar fasen. Det kanske bara är tydligare för de som är äldre att se hur de yngre beter sig för att man känner igen sig i deras sätt. I deras ögon ser man hur man själv varit. Och i vissas ögon tittar man in och hoppas att man blir som dom när man blir äldre.
Men jag har inte klagat klart än.
Jag måste bara gå och röka först.
Jag saknar Henrik, korsorden är så mycket jobbigare nuförtiden. Om du läser här Henrik, vill jag bara citera Tomas Ledin för dig:
”Duuuuuuuö ska väeeeeta att jaaaa’ saaknaaa’rej!”
Ja.
Jag förstår egentligen inte varför jag bryr mig.
Men det gör jag. Jag menar, hur ”gammal” man än blir så kommer man väl alltid titta snett på människor. Det är väl så av naturen. Man letar fel på andra för att framhäva sig själv som skapelsens kronjuvel.
Men jag ser kanske på dom med den här blicken för att jag kanske vill säga till dom att man framhäver sig bästa själv genom att vara sig själv och inte någon man tror att andra vill att man ska vara. Hur kan mans äga att det är roligt att lära känna nytt folk när det nya folket inte lär känna ens rätta jag. Kanske för att det folket man vill lära känna inte skulle tycka att de fick ut något av att vara med den person man egentligen är.
Kanske jag har fel? Jag har haft fel många gånger förut. Senast i morse när jag var helt övertygad om att jag bara sovit en halvtimme från det att jag gick till sängs och att jag hade hela natten framför mig att sova, det var ju helt fel. Sanningen var ju att jag har sovit så lite hela veckan att hjärnan blivit en surdeg och sista morgonen på arbetsveckan efter att ha lidit sömnbrist klappade den ihop helt och jag slog av telefonen utan att ens förstå att telefonen var uppfunnen och att saker som jobb existerade.
Som tur var är jag ett sånt kriminellt geni att jag skrev ett sms till Ludde igår att jag lagt mig sen igen och att han fick ringa och väcka mig när han gick hemifrån. Det gjorde han och surdegen vaknade till liv. Nu är jag otroligt övertrött. Därför skriver jag så här mycket skit fast min egentliga orsak var att min bägare runnit över för det här personerna efter att jag läst en skriftsamling en av dom skriver i då och då. Den personen är en av de två av de personerna jag är mest trött på att var i närheten av. Jag kommer bara på fler personer hela tiden allteftersom jag skriver. Gud vad bitter jag måste vara…det är ju nästan så man börjar småskratta.
Den här personen, i alla fall, är ju ett typexempel på någon som inte kan nöja sig och trivas med det som faktiskt ges gratis här i livet. Att man försummar detta och råkar bli något man måste klaga över hela dagarna, wääääh wääääh, och spela nån löjlig revyteater över för att orka med sig själv och i försvar för att om man häcklar sig själv så känns knivspetsarna i ryggen från alla andra så pass mycket slöare. Men ens egen kniv är den vassaste. Den kommer man inte ifrån, och ju mer man häcklar och skrattar åt sig, desto vassare blir kniven för att en dag köras in i ryggen, magen, huvudet, benen, hjärnan, hjärtat, ögonen, tungan. Man förlorar allt tal, all kraft, all hörsel, all syn, alla känslor, all rationalitet. Allting. Allt man ser är bara hur, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig, överdriven, ful, dum, tjock, dålig, hemsk, jobbig och överdriven man är. Och inget man gör, inget någon säger, inget som händer kan hjälpa en. Depressionen kryper över en som ett svart täcke och matar in fraser i ens huvud som repeteras om och om igen.
”Hah! Du förlorade mot mig!”
Sen, kommer kanske ljuset tillbaka. Man inser att det bara är barnsligt att hålla på och deppa, gnälla och klaga och gör något åt saken. Man hittar sig själv, blir trygg i sig själv, blir omtyckt av sig själv, av andra och man finner ro.
Eller så stannar man kvar i mörkret, kommer aldrig ut därifrån. Kanske går det fort, kanske tar det ett helt liv, några år, 10 år, men dagen kommer i alla fall. När man tillslut inte orkar mer och gör slut på eländet.
Och alla säger:
”Gud, jag märkte inget. Jag förstod aldrig. Gjorde jag något fel? Borde jag ha sett?”
Och då har man lyckats med att göra livet surt för andra fast man till och med är död och begraven med mask i naveln. Istället för att sitta ner med människor man litar på och rannsaka sina tankar och vad man kan göra med sig själv.
Man är unik, varför vill man vara någon annan? Det går inte, de personerna är också unika.
Det är en utopi, det gaaaar inte. Det gaaaar inte. Man får bara ett liv, en identitet och ett sätt. Visst, det utvecklas med åren och slutar aldrig utvecklas. Man fortsätter på målningen hela livet. Det är en väggmålning. Färgen tar aldrig slut. Men det är bara ett visst antal färgburkar utvalda. Jag tror mina är magenta, khaki (för att det är så snyggt) och mörklila. De färgerna har jag att måla med. Några år av min väggmålning har vissa tuschfärger också som börjar lossna de gånger då regnet öser ner. Pö om pö kommer de försvinna helt och folk kommer bara se mina toner i khaki, magenta och mörklila. Jag skäms inte över min tuschfärg, den var ju också en fas i mitt liv. Men jag hoppas jag kommit ifrån den nu och nöjer mig med dessa tre färger. Folk kommer bara minnas dessa tre färger, tuschet bleknar och dör. Så därför vill jag få dessa tre färger att lysa som alla färger. Och det går. Det började jag märka ungefär ett år efter det att jag och Maddis gjorde slut. Nu går det inte en dag utan att jag stannar upp och tittar på alla dessa personer, platser, situationer, skratt, gråt, gråt av skratt, skratt av gråt, toner, bilder, ackord, arga ögon, bittra stunder, underbara människor, Anton, Kai, Rampe, Ludde, Bacon, Tony och Hannes, familjen, allt. Allt som jag målat hittills med mina tre färger och jag blir så glad av dom. Det bästa av allt är att väggen fortfarande är lång, hög och jag har hur många liter som helst av Khaki, Magenta och Mörklila.
Fan vad larvig jag är.
Nu tar vi lunch jag och Ludde.
tisdag 12 februari 2008
Long time, no ssssseeeee…
2008-02-12
Ja, det har dröjt länge, men nu skriver jag igen. Mest för att jag inte har något att göra igen.
Det har varit hektiskt fram till nu, i och för sig så är det väl minst lika hektikst nu också. Men jag behöver en break just nu…skingra tankarna från alla noder, tag:nr, pid-nr och PA-adresser. Usch. Men det är faktiskt kul.
Jag har koll nu. Nästan till och med på fältlådorna…och ritningarna. Men bara nästan.
Ludde har börjat jobba med mig, det är skitkul. Vi trivs båda med att jobba här.
Han lämnade miljösanering, dödsrisker och giftigt betongdamm för att sitta och fisa i kontorsstolarna med mig här.
VI skrattar åt våra kollegor. Framförallt åt Lennart. Lennart fick bara jobba här en vecka. Han är från Göteborg. Lennart var som ett enda stort tics. Han skakade på huvudet hela tiden, tittandes över sina glasögon som han inte verkade behöva. Han geggade med tungan över tänderna var femte sekund, ja, jag räknade. Jag var tvungen. Var femte sekund, det var få gånger det slog fel. Bara under den veckan han var här tror jag han utvecklade minst ett tics till, han vaggade med överkroppen fram och tillbaka i sidled.
Lennart var speciell.
När vi kom hit förra måndagen så frågade vi var Lennart var. Lena, vår nya ”chef”, sa att de hade varit tvungen att låta Lennart gå…
”Vissa passar bara inte för vissa jobb, jag tror inte han var lämpad för det här jobbet och jag tror Janne märkte det också.”
På Lennarts visitkort stod det:
- Busschaufför med mera…
Fantastiskt.
Vi kallade Lennart för fyll-cp’t, för att han luktade som ett fyllo och betedde sig som ett cp.
Men Lennart slutade.
Sen kom Ronny istället, samma måndag som Lennart försvann.
Jag var på väg mot toaletten när en man som är bredare än han är lång kommer rultandes så andfådd att jag tror hans huvud ska explodera vilken sekund som helst. Ronny är så tjock. Hans fingrar ser ut som grisklövar. Galten är lös.
Ronny blir andfådd av att ställa in ritningar i hyllan. Man hör direkt när han är inne i rummet. Ett kontinuerligt flåsande och en viss uppgivenhet inpaketerad i flåset.
”Fuck this, stånk stånk.” ungefär.
Ronny är så tjock.
Sen kom en till tjockis igår. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Han är lika gammal som Ludde, ser ut som en tolvåring med hudcancer ungefär, han är så röd i ansiktet. För att han är så tjock. Plus att han har en sån-där-tröja-med-volvo-tryck-man-köper-på-pajala-marknad-för-90-spänn-och-får-precis-över-pengar-till-en-dricka-för-de-kostar-tie-spänn. En sån som blir lös i sömmarna så det ser ut som att man har en mantel på sig.
Jag minns inte vad han heter, men det ser ut som att han har Bregott som ingrediens i sitt schampo.
Vi skriver nytt med bandet. Det låter jättebra. Jag är så glad. Vi ska spela en låt som jag skrivit J
Det är så längesen jag spelat något som jag skrivit allt själv till med ett band.
Senast i Surrounded By Inspiration.
Den heter Too late tror jag, och det är ett schysst Coldplay-sound över den.
Rampe har också kommit med ett coolt alster, ganska Hivesinspirerat men med toner av Stones som klingar i kölvattnet.
Det är mycket jobb.
Jag måste sluta nu…
Ja, det har dröjt länge, men nu skriver jag igen. Mest för att jag inte har något att göra igen.
Det har varit hektiskt fram till nu, i och för sig så är det väl minst lika hektikst nu också. Men jag behöver en break just nu…skingra tankarna från alla noder, tag:nr, pid-nr och PA-adresser. Usch. Men det är faktiskt kul.
Jag har koll nu. Nästan till och med på fältlådorna…och ritningarna. Men bara nästan.
Ludde har börjat jobba med mig, det är skitkul. Vi trivs båda med att jobba här.
Han lämnade miljösanering, dödsrisker och giftigt betongdamm för att sitta och fisa i kontorsstolarna med mig här.
VI skrattar åt våra kollegor. Framförallt åt Lennart. Lennart fick bara jobba här en vecka. Han är från Göteborg. Lennart var som ett enda stort tics. Han skakade på huvudet hela tiden, tittandes över sina glasögon som han inte verkade behöva. Han geggade med tungan över tänderna var femte sekund, ja, jag räknade. Jag var tvungen. Var femte sekund, det var få gånger det slog fel. Bara under den veckan han var här tror jag han utvecklade minst ett tics till, han vaggade med överkroppen fram och tillbaka i sidled.
Lennart var speciell.
När vi kom hit förra måndagen så frågade vi var Lennart var. Lena, vår nya ”chef”, sa att de hade varit tvungen att låta Lennart gå…
”Vissa passar bara inte för vissa jobb, jag tror inte han var lämpad för det här jobbet och jag tror Janne märkte det också.”
På Lennarts visitkort stod det:
- Busschaufför med mera…
Fantastiskt.
Vi kallade Lennart för fyll-cp’t, för att han luktade som ett fyllo och betedde sig som ett cp.
Men Lennart slutade.
Sen kom Ronny istället, samma måndag som Lennart försvann.
Jag var på väg mot toaletten när en man som är bredare än han är lång kommer rultandes så andfådd att jag tror hans huvud ska explodera vilken sekund som helst. Ronny är så tjock. Hans fingrar ser ut som grisklövar. Galten är lös.
Ronny blir andfådd av att ställa in ritningar i hyllan. Man hör direkt när han är inne i rummet. Ett kontinuerligt flåsande och en viss uppgivenhet inpaketerad i flåset.
”Fuck this, stånk stånk.” ungefär.
Ronny är så tjock.
Sen kom en till tjockis igår. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Han är lika gammal som Ludde, ser ut som en tolvåring med hudcancer ungefär, han är så röd i ansiktet. För att han är så tjock. Plus att han har en sån-där-tröja-med-volvo-tryck-man-köper-på-pajala-marknad-för-90-spänn-och-får-precis-över-pengar-till-en-dricka-för-de-kostar-tie-spänn. En sån som blir lös i sömmarna så det ser ut som att man har en mantel på sig.
Jag minns inte vad han heter, men det ser ut som att han har Bregott som ingrediens i sitt schampo.
Vi skriver nytt med bandet. Det låter jättebra. Jag är så glad. Vi ska spela en låt som jag skrivit J
Det är så längesen jag spelat något som jag skrivit allt själv till med ett band.
Senast i Surrounded By Inspiration.
Den heter Too late tror jag, och det är ett schysst Coldplay-sound över den.
Rampe har också kommit med ett coolt alster, ganska Hivesinspirerat men med toner av Stones som klingar i kölvattnet.
Det är mycket jobb.
Jag måste sluta nu…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)