Tisdag

2007-12-18
Tisdag

Idag funderar jag.
På lite allt möjligt. Mycket på min egen kreativa sida. Jag har haft en svacka i mitt textskrivande. Det brukar flyta på ganska bra med mitt skrivande av texter, det har i alla fall gjort det på senaste tiden.
Musik däremot hade jag nästan lagt på hyllan. Det var ingen vits för mig att skriva musik, det gick inte. Varför vet jag inte.
Så, plötsligt, skriver jag musik igen…

”Du har sett mig gå omkring i natten här,
i en gammal oåtkomlig atmosfär.
Du har sett mig undra över livet
men har du sett mig tjuvtitta på er?...”

Jag lyssnar på ”ny” musik, ny musik för mig…Musik som jag lyssnat på tidigare, men inte riktigt lyssnat på. Ungefär som när man ser en bra film första gången.
Då ser man det som är bra, sen ser man den några gånger till och då ser man det som är genialt.
The Smiths, Jakob Hellman, The Rolling Stones, The Who och Elton John…
Jag faller in i dom, djupare och djupare. En låt i taget.
Avundsjuk på dig, Squeeze box, She’s like a raibow, Tiny dancer, Girlfriend in a coma, Substitute. You got the silver, Hon har ett sätt, William it was really nothing eller I’m still standing…
Jag sjunker in i dom…nynnar på någon av dom hela dagarna…
Det fläckar av sig på min musik. Jag försöker trevande spela ackrodsfärgningarna med speciella bastoner som Elton John gör. Jag hör mig själv försöka få till sångintervaller och melodier som Morrissey och Jakob Hellman. Ackordsföljder som Keith Richards, gitarrslingor som Johnny Marr och ett basspelsarrangemang som John Entwistle. Så drivande…SÅ drivande.
Första gången man ser det är det bra, efter tionde gången är det genialt.
Så genilalt.

”I ett fönster i ett hus där jag bor,
låter dunkla lampor ana nå't så stort.
Så du kan aldrig ana allt som jag vet.
Visst ser jag ut som en poet?
Jag stöter till dom då och då,
men låtsas aldrig se
alla dockansikten
som du leker med.
En så'n som jag har högre pretentioner,
jag undrar var dom är…”

Vilka texter…

Fast det är en frågan om beundran och inte avund(an)…hihi.
Jag vill också, och jag kan om jag vill. Och jag vill. Jag tycker synd om dom som vill men inte kan. De får aldrig möjlighet. Det får, men de flesta är allt för otåliga.
Jag däremot har snart sex år i ryggen för just såna här tillfällen, av de sex åren är hälften av dom gymnasial utbildning i musik :D
Muahahahahahahahahaaaaaa...
Jag vill fota också, där kan jag inte ett skit.

Lyssnar på Lundells sommarprogram i P1, gud vilken jobbig röst han har när han pratar.
”Jaaaaaaaaa, määään åååå kviiiinnor tillsammans, det bliir tuuuufft!”
Men han reflekterar över intressanta saker.
Till exempel om att beundra människor som Jack Nicholson som bott kvar i det första huset han köpte hela livet igenom. Beundran över människor som bor kvar, som stannar.
Jag tolkar det som en beundran över folk som vågar slå sig ner, slå sig till ro.
Jag tittar på människor som kommer från samma by som jag, Vittangi. Jag har vänner i åldern mellan 25-30 som köpt hus och bor där. Har en lägenhet och bor där. De jobbar antingen i Vittangi eller här i stan. Och de bor i Vittangi, i mina ögon sett en utdöende by som fortfarande osar av jantelag och avundsjuka, skvaller, dekadens, rasism, konservatism, bakåtsträvande och likgiltighet.
Jag vill inte bo där, ändå längtar jag dit. Jag längtar dit nu faktiskt. Jag älskar att vara där, några dagar i taget. Människorna där fascinerar mig. De är otroligt enkla att med att göra. Ändå är alla så komplexa att jag nästan blir mörkrädd. Det känns som att något sjuder under ytan på många av dem. Jag anser mig inte vara en människokännare, det är bara ur mitt perspektiv jag skriver.
Folk har sina rutiner, jobba, lunch, jobba, hem, träna/repa/vila/läsa/blablabla, sova, vakna, jobba, lunch…osv.
Många jag känner skulle aldrig kunna bo på ett och samma ställe hela livet, leva i dessa rutiner och följa dem som en slav. Fram till pension.
Istället gör de saker, hela tiden, ibland känns det som att många gör dem bara för att när de verkligen slår sig ner kan säga saker som:
”Jag minns när jag och mina polare drog till asien och bara var. Vi knarkade lite grann och simmade med fiskar och koraller, jes”
”Jag minns när jag jobbade på ett jordbruk ideellt i spanien, det var grymt”
”Varför gjorde du det?”
”Öööööh, jag ville göra något(?)”

Fast med vissa är det ju helt enkelt som så:”Varför gjorde du det?””För att jag ville…”
”Ville vad?””Ville det…”
”Aha, coolt”

Det känns som att vissa gör saker bara för att kunna säga att de åtminstone gjorde något när de var unga, att de inte bara började jobba och fick ett tråkigt liv fyllt av rutiner i 40 år.
Vad är det för fel med det?
Vad är det för fel med att bo i samma by/stad hela livet, och göra saker man trivs med hela livet? Det är ju kanske det smartaste man kan göra. Tror jag. Tycker jag.
Visst, alla blir ju trötta på sina rutiner, det är därför de kallas rutiner.
Jobb kallas jobb för att det är ett jobb, det är jobbigt, jobbigt måste komma från ordet jobb för att det är något man måste göra som kanske inte är så roligt alltid.
”Hej idag ska jag gå till mitt skoj.”
”Fan vad kul det var på skojet idag!”
Så säger man ju inte.

”…och hon lurar inte mig.
Visst tänker jag väl så.
Och hon säger aldrig nej.
Kan tankar va’ så små? Du känner väl mig
Och du tror väl inte att jag är
Avundsjuk på dig?...”

Sen finns det ju dom i Vittangi och Kiruna och runt om i världen som aldrig vågar ta sig från den trygga rutinen. De är rädda att misslyckas, att ta nya kontakter, att bli utskrattade om de kommer tillbaka med den så kallade svansen mellan benen, att se nya människor i ögonen, se nya platser de inte känner till och säga:”Den här platsen och de här människorna känner jag, de vet vem jag är och de hälsar på mig. De ser mig, jag är inte osynlig.”
Det är dom som bidrar till jantelag och avundsjuka, skvaller, dekadens, rasism, konservatism, bakåtsträvande och likgiltighet.
Det är dom som jag inte vill tillbaka till och de som jag vill ifrån. Jag hoppas att jag aldrig blir som dom. Hoppas jag är på ett annat sätt..

Nu lyssnar jag Fredrik och Filips sommarprat, mycket mycket mycket bättre, roligare historier och bättre berättarröster.
De pratar väldigt ”vasst” skulle jag vilja påstå.

Jag dricker mycket kaffe idag…

Nu tar jag lunch.
Jag jobbar faktiskt också, men det finns inte lika mycket att göra idag som igår.

”Det händer att jag råkar gå där hon går,
och hamna mitt i doften av hennes blekta hår.
Då känns det som nå't som jag känt för länge se'n,
det känns som liv, det luktar vår…
…och hon lurar inte mig.
Visst tänker jag väl så.
Och hon säger aldrig nej.
Kan tankar va’ så små? Du känner väl mig
Och du tror väl inte att jag är
Avundsjuk på dig?...”

Be riiiight back.
Fast det spelar ju ingen roll att jag skriver det eftersom hela inlägget läggs upp i sig och inte i delar. Jag är så dum, så dum.
Be right back.

Gott med lunch, mammas mat is-the-shit.
Påminner mig om en hyfsat lustig historia.
Min far hade en herre i övre medelåldern i sitt tidigare arbetslag som alltid hade matback med sig till jobbet (som alla andra), men han visste aldrig vad det var i den förrän han väl öppnade den till lunch. Han hade aldrig någon koll vad det var som den älskade frun stoppade i där åt honom. En dag var det korv och makaroner, såklart, och då bestämde sig resten av hans arbetskamrater att hädanefter skulle minst en av dem ha med sig korv och makaroner i sin matback. De bytte ut hans mat till den med korv och makaroner, varje dag, och han åt. I två veckor höll det på, han åt korv och makaroner varje dag.
Tills en dag, vid lunch, när alla satt samlade för att läsa tidningen och äta sin lunch. Han öppnar sin matback och upptäcker att det är korv och makaroner, igen och utbrister:”Men vad i helllvete, nu får det fanimej vara nog. Kan hon inte laga något annat!”
Det tyckte jag var roligt.

Det är inte rätt att titta snett på såna människor som stannar kvar, lika lite som det är rätt att titta snett på såna som inte vill slå sig till ro. Folk i mina trakter har alldeles för svårt att inte lägga näsan i blöt i andras affärer och låta människor vara som dom är.
Jag hade inte samma intressen som mina jämnåriga, skotrar, bilar, innebandy och sånt.
Jag tyckte om att läsa, rita och sånt.
Så jag blev ensam. Naturligtvis. Men det var inget jag led av. Verkligen inte. Jag umgicks ändå med folk, i min egen ålder, äldre och yngre. Jag har alltid haft många kompisar, men fick inga vänner förrän jag kom till Kiruna och började gymnasiet.
Mina umgängeskretsar kan kategoriseras i dessa grupper:

• Byfolket, i min egen ålder/gamla klasskamrater
• Byfolket, Cirkus Vittangi
• Byfolket, gamla bandet
• Stadsfolket, TT-folk
• Stadsfolk, ”Kalles” kompisar
• Stadsfolk, byfolk
• Stadsfolk, gamla bandet, SBI
• Stadsfolk, nya bandet, TCOP
• Stadsfolk, gamla klassen
• Stadsfolk, kaffefolket
• Stadsfolk, blandat
• Familj
• Släkt

Det är många människor, och många kompisar.
Fast det är fler vänner än tidigare. Och det känns bra. Väldigt bra…

En liten rolig sak jag har för mig i dessa kretsar, något som får mig att tro att jag är lite schizofren ibland. Jag känner mig som helt skilda personer beroende på vilken grupp jag umgås med. Men jag är inte schizofren, jag är anpassningsbar, något social och umgås med grupper där jag får utlopp för olika känslor. Jag vet också hur jag ska bete mig i de grupperna för att det skall fungera lättast rent socialt och samtalsämnesmässigt.
Den enda grupp där jag får utlopp för ALLA känslor är

• Stadsfolk, kaffefolket.

Vilken innefattar:
Marcus och Janne, med Mårten som bubblare eftersom han oftast sover eller spelar WoW.
Där diskuterar vi musik, relationer, sex, film, poesi, filosofi, konst, vardagspsykologi, familjeliv, religion, historia, alkohol, droger och vad helst vi nu får för oss att prata om.
Ibland pratar vi inte alls, utan läser eller löser korsord. Vi lever lite i en Seinfeldbubbla.
Ett tag umgicks vi nästan bara med varandra och umgicks varje dag. På Kaffekoppen eller Svarta Björn. Man hördes av vid tolvsnåret, eftersom vi alla var arbetslösa och vaknade vid den tiden, och åkte till något av nämnda ställen. Åt, drack kaffe, rökte många cigaretter och samtalade om allt möjligt. Sen gav vi oss av på skilda håll, jag oftast till TT, Janne hem och spelade WoW eller poker och Marcus kunde hamna var som helst.
Under dagens lopp hördes vi av igen och uppsökte något ställe att äta middag eller dricka kaffe igen.
Allt vi gjort under dagen, kändes ibland som att det gjordes enkom för att vi kunde återberätta det när vi strålade samman igen, vi tre, ibland vi fyra.
Vi har alltid något att prata om, och vi kan prata om det länge, mycket länge. Rollerna varierar, men jag är oftast George, känns det som i alla fall…nej, det stämmer inte, rollerna varierar. Den som kommer sist är Kramer eftersom man stormar in och börjar prata om något som inte alls har något att göra med det samtal man just avbryter.
Där vi fikar är Jerrys lägenhet eller fiket de alltid går till, som jag inte minns vad det heter.
Jag saknar Janne.

Idag dricker jag mycket kaffe…

Jag kan faktiskt inte sluta skriva, faktiskt inte. Jag har ju egentligen avslutat det här inlägget flera gånger, men återkommer till Word-dokumentet hela tiden.
Ja, jag skriver mina inlägg på Word och lägger in dom sist av allt under min arbetsdag, ungefär. Sparar, kopierar all text och lägger in de på bloggen.
Sen går jag hem.
Nu ska jag gå och röka, frisk luft genom filter is-the-shit.

Skulle jag och Marcus flytta ihop, vilket jag hoppas, det vore kul, så skulle det verkligen bli en Seinfeld-stämning. Fast bättre, för vi skulle ha så jävla mycket roliga tv-spel där, och kanske dricka lite för mycket alkohol. Det vore grymt kul, vilka diskussioner vi skulle ha.
Jag har ett litet experiment på G som jag delgett honom.
Det vore flådigt att bara kommunicera med varandra via SMS eller MSN fast man bor ihop, aldrig tala med varandra i lägenheten. Och sen se hur länge man ids. Jag tror fan vi skulle klara en månad i alla fall.
Nä, men det vore nice, fast med risk för kaos förstås. Men det är det ju alltid.

Fan. Jag är uppe i fem A4ark på Word nu, det är mycket…
Fast jag tror ja skriver ganska läsvänligt. Luftigt och sånt.
Som sagt, idag funderar jag. Fast jag har reflekterat också, kanske provocerat. Även fast det bara var meningen att spekulera. Med mera.
Imorgon måste jag ha med mig matback igen, har haft lyxen att få två färdiga medskickade från mamma, men de är slut nu.
Få se vad det blir imorgon. Kanske korv och makaroner…om inspirationen tryter. Snart är det jullov, klockan är 15.01 och snart kör jag inrapporteringen.

Nu sparar jag och postar det här inlägget. Klockan är 15.02 när inlägget avslutas.
Over and out.