Onsdag på berget.
Jaha, första inlägget. Enda anledningen till att jag startar upp det här är för att fördriva dödtid på jobbet, när jag inte har något att göra och vill göra något, men så finns det inga arbetsuppgifter åt mig för tillfället.
Jag sitter vid en dator, det är mitt jobb att sitta vid den datorn. Där ska jag sitta. Sen kommer det någon med jämna mellanrum och lämnar en checklista åt mig. Då är det dags att föra in den i systemet. Statusen på objektet som företaget jag jobbar åt testar…
Väldigt ointressant, ändå envisas folk med att säga att de tycker det är intressant när jag beskriver jobbet. Tydligen skiljer sig våra åsikter om vad som är intressant och inte markant.
Eftersom det oftast är utan att ha någonting att skriva om jag kommer sitta här så finns det en risk att det blir lite Seinfeld-inte-handla-om-nåntingvarning över den här ”bloggen”.
Tanken är inte att jag bestämmer mig för ”Wow! Jag kan ju skriva blogg, det är ju grymt alltså!” utan mer ”Ja, det är ju ett sätt att skriva ner saker och fördriva tiden.”
Det är intressant det där med att skriva saker. Allt blir så mycket lättare, smidigare, lättförståeligare och snyggare sagt än när man säger det direkt ut. Det kan också bero på att när jag skriver så stammar jag inte, jag pratar inte för fort, jag distraherar inte någon med mitt yviga kroppsspråk av händer som gräver i håret, munnen eller pillar på glasögonen.
Människor får en chans att ta del av det jag har att säga i lugn och ro. Jag menar inte att jag har mycket att säga, men jag pratar väldigt mycket. Så jag är min vana trogen och tar genvägar i livet. Om jag har en blogg behöver jag aldrig prata mer än nödvändigt.
Gud vad skönt, va?
Plus att jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort, och jag har ett ganska lättsamt skriftspråk som jag varierar lite lagom. Ibland pillar vi på nåt seriöst för att sen trilla ner i bajset igen. Ja, bajs. Ett ämne vi kommer beröra mycket här.
Att skriva är att rensa skallen och själen för mig. Det här kommer jag på medan jag skriver, men det gör ingenting, för ibland behöver man skriva ner saker för att förstå dem själv.
Att skriva är att rensa skallen, motsvarande skulle väl då vara att rita vore att fylla skallen. Vilket nog kan stämma…
Jag ritar väldigt sällan nu förtiden. Det är lite synd, men jag ids helt enkelt inte. Jag utvecklades inte där som jag ville. Fast egentligen har jag väl aldrig vetat vad jag ville rita för något. Jag har bara kladdat och gjort karikatyrer av lärare och folk som är lätta att rita av. Egentligen blir jag bara stressad av att rita. Jag får högre krav på mig själv där än när jag spelar musik, nästan.
Musik. Det som tömmer och fyller skallen. Min skalle i alla fall.
Musiken är mitt liv, och jag är beredd att ge upp allt för den, nästan allt i alla fall. Det som känns oviktigt i jämförelse är jag villig att ge upp.
Den ger mig så mycket, men tar också otroligt mycket av mig. Den vill inte bara ha lite grann. Den vill suga ut all kraft och ork ur en tills det bara är ett skal kvar. Och då kommer den ändå med små vinkar som t.ex. ”Du är ju ganska dålig egentligen” ”Du borde öva mer” ”Du, det här skrev du ju i förra låten också. Du upprepar dig” ”Du förnyar dig inte” ”Ta en paus?! Nu?! Du är svag. Tar du en paus nu så kommer du inte återhämta dig alls”…
Ibland känns det så motigt att man bara vill lägga stränglådan på hyllan, stänga igen pianolocket och kasta allt som man någonsin skrivit ner.
Men så har vi ju det hur det tömmer skallen också. När man ställer sig på en scen och allas uppmärksamhet riktas mot en. Att stå i centrum. Folk lyssnar på vad man har att säga och förmedla genom sin eller andras musik. Känslan av stolthet när man färdigställer en låt som verkligen blev bra, även om den om 10 år får en att skratta av gråt eller nåt, så är den för stunden ens barn. Något man ser växa genom gångerna man spelar den eller när man spelar in den.
När bandet går in i en symbios med varandra. Det är total närvaro sinsemellan. Jag vet vad den ena ska göra och dom vet vad jag ska göra. Och vi skapar ett gung tillsammans. Folk hoppar, skrattar, sjunger, dansar.
Det går inte att beskriva i ord.
Inte ens för någon som själv upplever det. För varje känsla är individuell. Och den kommer olika för olika människor. Men här försöker jag förmedla min relation till musik. Och de som läser tycker kanske att de får en bättre bild av en ”musikers” relation till musik. Men ni förstår som sagt inte, var och en har en individuell relation till musik. Tror jag i alla fall.
Typiskt mig. Att snöa in på ett ämne.
Jag pratar alldeles för mycket, men då är det bra att jag gör det här som sagt, så det blir lite tyst på mig någon gång.
Det känns faktiskt ganska skönt att få upp en sån här blogg. Man får ur sig saker som man annars inte tänker på annars. De ligger där och pyr sen glömmer man dem…
Och vissa saker tar man kanske inte upp av andra anledningar men som kommer upp för att det känns lättare om hjärtat att släppa ut dem, och ännu lättare när det är i skrift och inte i tal.
Jag kommer genast på en massa människor som också borde skriva mer.
Men de förblir anonyma så kan även såna som jag inte räknar med där tänka:
”Oj, han menar säkert mig…tja, det är kanske inte alls dumt att skriva. Det är ju roligt. Och nu har man ingen press på sig från läraren att det ska vara en text med innehåll på ca 4-5 A4ark som ska lämnas in på fredag innan jag går hem och börjar ladda inför den kommande klassfesten där jag ska ha på mig den där nya skjortan med blixtlås som gick sönder redan första gången jag bar den så jag ska lämna tillbaka den när jag använt den ikväll…hoppas inte expediten märker att jag använt den en gång. Ja, det är ju en sak som jag skulle kunna skriva om. Inte nödvändigtvis i en blogg eller nåt liknande. Men jag kan ju skriva i alla fall…”
Eller nåt.
Förresten. Jag har inte skrivit allt det här i ett sjok, jag har tagit upp den med jämna mellanrum.
Jag jobbar faktiskt också här…
Nu lyssnar jag Roky Erickson.
Men veckans artist är fan Jakob Hellman, för mig i alla fall. Han är riktigt riktigt inte dum.
Nu ska jag röka…och ta en kaffe.
Jobbet slutar om en timme och tjugo minuter. Om ca 50 minuter skickar jag in dagens listor till Ulla.
Hejpa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar