En fredag...

20071228

I natt har jag sovit två och en halv timme, natten före det har jag sovit tre timmar. Idag är jag mör. Ögonen känns som en mycket gammal och berusad kvinnas. Det har varit ett smärre kaos här på jobbet igår och idag. Ett kaos som utbröt den 21:a och fick pyra över julhelgen, sen tog det hus i helvete. Men, tro det eller ej, jag tror faktiskt att jag lyckats styra ihop det. I princip helt själv, och jag är väldigt stolt över mig själv för det.

Julen har kommit och farit, det har varit kajkande hit och dit, träffandes av gamla bekanta och släktingar ända nerifrån Skåne.
Mycket trevligt.
Sen bröt ju kaoset ut där också, såklart. Min kusins bästa vän kraschade med skotern och pendlar mellan liv, död eller grönsak på Umeå Universitetssjukhus. Tjafs bland kusiner som har skilda åsikter, tjafs bland syskon med skilda åsikter, tjafs mellan svågrar med skilda åsikter. När tjafset nådde mitt hem flydde jag till stan i tron om att det skulle bli lite lugnare där. Men jag lyckades ordna till ett eget litet kaos som nu vuxit sig större än vad jag kunde ana. God jul Viktor. Tack.

Jag och Micke, min kusin, var och sköt pickadoll bakom hans familjs bilhärbärge. En 357:a magnum, riktigt riktgit inte dumt.

Nu kom jag på vem Jerry på jobbet påminner om, Jan-Olof från C/O Segemyhr.

Usch, idag ska jag bara beklaga mig.

Jag vill hem, hem till byn och mitt pojkrum. Maaaammaaaa…mammas mat.
Nice.
Jag och Jerry har mycket att göra, vi ser Celine Dion och Anastacia göra en cover på AC/DC’s ”You shook me all night long”, lite malplacerat.

Gud vad jag hatar Shania Twain, jättemycket. Power-arena-country såsom Shania Twain, Keith Urban, Alan Jackson, Brad Paisley. Varför? Varför varför varför måste de finnas och spridda sin bredbenta, färdigslitna-jeansaktiga, cowboyhattiga, leprasjuka ursäkt till modern country? Varför måste det låta som det låter? Vad har hänt egentligen? Dog allt med Waylon Jennings och Johnny Cash? Dog det finstämda med Townes Van Zandt? Kan de inte skriva som Steve Earle? Hur står de ut med sig själva?!?!
”Freedom isn’t free, it cost people like you ’n me. And if no one throws in that buck-o-five, who will?” är ett bra ironiskt exempel. De som sett Team America skrattar nu, eller grater för att de också förstår nederlaget för det som en gang var riktigt riktigt bra country.
- Men de spelar ju bara det de tycker om!
Ja, klart de gör. Men det är konstigt att artister som Ryan Adams, Bright Eyes, Gram Parsons, The Flying Burrito Brothers, Lee Clayton, Emmylou Harris, Neil Young, Kris Kristofferson, Nanci Griffith eller Lucinda Williams kan göra ”pretentiös” mainstream-country som är riktigt bra.
Varför låter då dessa artister och hundratals andra som de gör?
Fortsättning följer i nästa avsnitt av ”Countryn - vän eller fiende?”.

Nu tar jag nyår.
Hejpa!

Jes

2007-12-20

Jag måste berätta om mannen som sitter bredvid mig, till vänster om mig, Robert, Robert Lundberg från Luleå.
Han är arketypen för Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafesten. Allt han lyssnar på är bredbent, svettigt och sha-la-la-laa; Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck med mera. Det är det bästa som finns, ingen protest, tycker han. Han har tvingat upp en fullstor Luleåhockeyflagga på väggen bredvid, så jag tvingas se isbjörnen, eller vad fan det nu är, gapa mot mig hela dagarna.
Han är ful. Han ser lite ut som en tant. Potatisnäsa, stripigt hår, acneärr över ansiktet, han är lönnfet på ett fult sätt och bär alltid en svart t-shirt som det står ”övertränad” på som han säkert fått i farsdagspresent tillsammans med en tröja där det står ”öl byggde denna vackra kropp” eller ”Håll Sverige rent från blattesvinen för heeeelvete!”, typ.
Han är väldigt högljudd, skrattar bara åt ”klappa-frugan-på-stjärten-och-sen-spänna-på-henne-bakom-vedboden”-skämt.
Kommer han på något roligt så berättar hand et för alla han träffar under hela dagen, så eftersom jag sitter bredvid honom så får jag höra det lika många gånger som han berättar det.
Han är den typen som tycker att Absolute Rock Classics för 59.90 på Statoil är årets klipp. Som tycker Göta Kanal är rolig. Som aldrig egentligen lyssnat på Lundells ibland pretentiösa texter, kan de utantill, men gillar bara de hårda fyrtaktsslagen och att de är lätta att klappa med till. ”DONG CHA! DONG-CHA! DONG CHA! DONG-CHA!”
Han som h en rolig Jamba-signal, typ en bebis som gråter eller Crazy Frog, som han skrattar åt varje gång och spelar upp för alla.
Han som jag skulle hata om han kom på krogen när jag jobbade som trubadur och önskade ”Cotton Fields” efter varje låt.
Han som tycker att Luleåhockeys bortamatcher mot Brynäs är viktigare än att äta och sova.
Och allt han säger, de rullande L:en, när ”det här är” blir ”häh äh”, den felaktiga betoningen av vokaler i meningar. Där E ALLTID blir ÄÄÄ.
Lulemålet.
Usch och fy fan!
Men, va fan, jag tycker han är schysst faktiskt.
Han håller sig professionell på jobbet hela tiden, har benkoll och väver faktiskt in en och annan rolig kommentar. Och jag skriver inte det här bara av rädsla att han ska se vad jag skriver och tvinga mig att lyssna på dikter han skrev i tonåren när han trodde han skulle bli precis som Lundell, skriva nästa Jack och äga klentrogna medelålders män med ölhävar-mössa om tjugo år.
Utan för att jag faktiskt tycker det.

När jag ändå har berättat om Robert så kan jag ju plocka resten av grabbarna här på kontoret.

Janne:
Min chef.
Jag har respekt för Janne, han är en rättvis man som vill att allt ska gå rätt till på hans arbetsplats. Ändå är han ödmjuk, gör inte mycket väsen för sig och om mig också litar på folk. Jag tror han tycker bra om mig faktiskt, jag får den känslan i alla fall.
Han har väldigt mörka ögon och kan se väldigt arg ut fast han inte är det. En perfekt, skarp, korthårig frisyr. Han blickar ut över sina arbetstagare med vöööööördnad och ler.
Ibland är hans torra skämt riktigt, riktigt roliga.

Anders:
Driftsättningsansvarig för KA3.
Him and me bonded a little för två veckor sen ungefär när vi åt lunch och ingen annan följde med till Svarta. Så vi pratade lite om sånt man pratar om när man lär känna folk.
Familj, intressen och bla bla.
Jag tror jag tråkade ut honom med mitt outtröttliga pladder. Men det sket jag i. Han verkar ha ett ganska vanligt liv, och jag kände för tillfället mer för att berätta om mitt eget ointressanta liv än att lyssna på honom och få reda på sånt jag redan listat ut själv.
Plus att han inte pratade så mycket ändå.
Fast ens ak var ganska coolt, han har bott och jobbat i Afghanistan i flera år, med familjen. Det var ganska coolt. Och så har han varit elitorienterare.
Nu pratar vi inte så mycket mer.
Vi har glidit ifrån varandra.

Hasse:
Hasse och jag är bra arbetskompisar. Han ser ut som en typiskt snäll farbror, smal som fan, skäggstubb och flint. Han är säkert yngre än han ser ut, för han röker filterfria cigaretter.
Han lyssnar jazz, så vi har diskuterat mycket musik och faktiskt allt möjligt.
Plus att han är riktigt trevlig och rolig.
Väldigt lugn människa. Så där lugn så att varje gång han svär så garvar man nästan för att det låter så fel och något man inte väntar sig. ”Meeen för heelveeeeete, såå hääär skaaaa det faaaan inte seee ut i kretsschemaaaat. Vad äääär det fööör idiiioooot som leeeekt med tuuuschpenna hääär?”
Jag har inte rökt med Hasse än, eftersom han mest springer ute i verket och spänningssätter saker. Men jag tror vi skulle ha en killer smokers conversation.

Christer:
Christer känner jag väldigt lite eftersom han kom i början på den här veckan.
Men han verkar kul. En gammal stöt som fortfarande kan skämta, alltid lika roligt att se såna.
Det roligaste med Christer är att det finns en till Krister här, fast han stavar det Krister istället.
Så på morgonen säger man: ”God morgon Christer, god morgon Krister.”
Det är kul.

Kent:Kent kom i förrgår, jag känner inte honom, men han har raggarfrilla och en liten klick skägg på hakan.

Jerry:Jerry är hårdrockare.
Han är från Jokkmokk och blir avsugen av en tjej som jobbar åt kyrkan. Det tycker jag är bra. Han är över 40 och fortfarande långhårig också vilket är ännu bättre. Jerry har en skön humor i vilken vad som helst kan verkas vara vilken vardaglig sak som helst:”Åh, mjältbrand, men det är inte dumt…”
Det låter tråkigt och antagligen är det det också, men här är det mesta roligt vid 14 på eftermiddagen.
Jerry tycker att all musik förutom hårdrock är dåligt, vilket gör honom ännu mer som en legend. Han tycker till exempel att Nightwish är bättre än Neil Young. Påstår man sånt behöver man en stjärna i himmelen tycker jag.
Jerry är gitarrist.

Krister:
Den andra Krister.
Krister är också musiker.
Krister är basist. Krister är också över 40 och fortfarande långhårig. Krister ser ut som Christer Pettersson, vilket gör honom mer legendarisk än Jerry. Plus att han kommer från Vuollerim och känner Jakob Hellman :D hah!
Krister verkar vara en bra basist och en vidsynt musiker som spelar det mesta. Vore nog kul att jamma med honom nångång.


Det är dom jag delar rum med här uppe i kontrollrummet.
För närvarande är jag ensam här och funderar på att börja lägga ner snart eftersom det inte verkar trilla in något mer arbete idag. Kanske vara förbi på kontoret och visa mitt intresse.
Jes.
Nu tar jag en paus ett tag…
Herregud vilket tråkigt inlägg det blev idag.
Allt började med att Robban var sådär Luleåfarsan-som-alltid-blir-fullast-på-firmafestenaktig i morse, fy skäms.

Hahahahaha, jag var nyss boss och skickade ut en kille på ett jobb han inte verkade vilja göra. Det jobbet hade inte jag heller velat göra.
Gå ut i verket och kolla upp oifyllda checklistor som jag måste få status på. Höhöhö.
Jag sa till och med:
”Jag förstår att det inte är så roligt jobb direkt det här, men nån måste ju göra det.”
”Jo…” svarade han. Stackars Per.
Muahahaha, excellent.

Oj.
Nu fick jag mycket jobb.
Mycket jobb.

Hej då!

Ingen orsak

2007-12-19
Ingen orsak

Inlägget påbörjas kl 14.31
Idag skriver jag utan någon orsak, jes, ja just det.
Idag funderar jag inte lika mycket, jag mär mest sömnig. Ikväll ska vi äta middag med de anställda på TT och på radion, det ska bli gott med lite maaaaat.
Undrar just hur mycket Rauno kommer smälla i sig…

Open the balcony-door
Don’t think anything
Have a zip of some bad French wine
And listen to how the nature sings

Rain, falling down
Keeping a steady rhythm
With it’s familiar sound
Rain…

It is now things are happening
Tomorrow is the next now to come
Just don’t let the good things be forgotten
Just because you are on your own

Rain, dripping rain
Washing away the mud
That floats in my veins
Rain…

Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?

Let my hand wave free
And soak up the drops
Reach out and surround me
And don’t tell me when it stops…

Rain, falling rain
Like a wet kiss on my forehead
Keeping me from going insane
Rain…

Only a thunderstorm
Could hit me like you
Well, now that you’re gone,
What’s left for me to do?

Den är fin, tycker jag.

Ett regn kan vara så mycket.
Det blir så frisk luft, allt blir rent, saker och ting börjar om från början. Nya liv föds och andra ges mer liv.
Jag minns en historia bakom texten, och låten ovanför…

Det var försommaren 2006 och jag är på slutspurten av en 100poängskurs i Historia A. De som läst något ämne överhuvudtaget med Mikael Hämälä, vet att hans uppgifter inte är de lättaste att få höga betyg på. Det är i det närmaste omöjligt.
Det här är avslutningsarbetet i Historia A, det ska handla om en 1900-talsperson man tycker behöver lite uppmärksamhet för sina gärningar.
Jag väljer Stevie Ray Vaughan, den bästa vita bluesmannen hittills.
Vi har en månad på oss, arbetet har en bidragande del till vilket ens slutgiltiga betyg i Historia A skall komma att bli och vara.
Jag lämnar såklart hela uppgiften till sista kvällen, och tappar bort papperet med instruktioner på hur man ska gå till väga i sitt arbete. Så halva denna sista dag går åt till att leta upp en klasskamrat som inte har slängt sitt papper eftersom de varit klara sen länge.
Sen börjar arbetet. Detta arbete görs med yttersta försiktighet eftersom min lilla dator i lägenheten faktiskt är så svag och nära döden att Harpan har lagt av på den, Paint får den att hänga sig och den slår av när skärmsläckaren går igång.
Jag sparar ungefär efter varje mening, men lärde mig snabbkommandot, ctrl+S.
Datorn slås igång och arbetet om SRV tas upp kl 17:00.
Innan jag är klar, utan middag och med enda avbrotten är rökpauser, har klockan slagit 03:00.

Folk som känner mig, vet att jag kan bli övertrött, som många andra. Det blir jag nu också (men jag glömmer aldrig att spara dokumentet jag skriver på, gudbevare mig).
Ungefär vid 00:00-tiden, bestämmer jag mig för att ta en rökpaus.
Jag går ut på balkongen. Det har precis regnat klart.
Det är så frisk luft ute. Jag suuuuuuuuger i mig luft genom näsa och mun.
Vid det här laget är jag otroligt trött och orkeslös beredd att ge upp och ta ett kliv över balkongräcket för att krascha en våning ner och gå upp i lägenheten igen.
Men den friska luften ger mig en sån kick, en sån beslutsamhet och en sån kraft att jag nästan börjar skratta. Sen röker jag och tar upp telefonen. Därefter skriver jag ett femsidigt SMS till en vän om hur skönt det var att gå ut på balkongen. Skickar det och går in. Svar kommer tillbaka med frågan:
”Är du hög?”
Efter en lång svamlig förklaring som mest troligt bara får henne att tro att jag är hög än låg (höhöhö).
Den friska luften ger mig inte bara inspiration till att göra klart arbetet utan också till en låt.
Den ovanför, Rain.
Men den kommer till först ungefär en månad senare.
Historien, som faktiskt inte alls är intressant, handlar inte om Rain, utan om inspiration och att få inspiration.

Det är skillnad på att leta inspiration och att få inspiration.
När jag får inspiration blir mina texter och låtar väldigt ärliga. Ungefär lika ärlig som jag faktiskt är när jag skriver här, jag är faktiskt ärlig. Jag hatar Pekka Björnström från Vittangi. Ja, jag hatar honom, ärligt talat.
I mina texter där jag fått inspiration så skriver jag från hjärtat. Men de kommer inte som ett brev på posten. Ibland måste man söka inpiration. Söka för att finna och få inspiration.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, not, men nu ska jag rapportera in checklistorna för dagen och sen åka hem.
Hejpa!
Inlägget avslutas kl 15.13

Tisdag

2007-12-18
Tisdag

Idag funderar jag.
På lite allt möjligt. Mycket på min egen kreativa sida. Jag har haft en svacka i mitt textskrivande. Det brukar flyta på ganska bra med mitt skrivande av texter, det har i alla fall gjort det på senaste tiden.
Musik däremot hade jag nästan lagt på hyllan. Det var ingen vits för mig att skriva musik, det gick inte. Varför vet jag inte.
Så, plötsligt, skriver jag musik igen…

”Du har sett mig gå omkring i natten här,
i en gammal oåtkomlig atmosfär.
Du har sett mig undra över livet
men har du sett mig tjuvtitta på er?...”

Jag lyssnar på ”ny” musik, ny musik för mig…Musik som jag lyssnat på tidigare, men inte riktigt lyssnat på. Ungefär som när man ser en bra film första gången.
Då ser man det som är bra, sen ser man den några gånger till och då ser man det som är genialt.
The Smiths, Jakob Hellman, The Rolling Stones, The Who och Elton John…
Jag faller in i dom, djupare och djupare. En låt i taget.
Avundsjuk på dig, Squeeze box, She’s like a raibow, Tiny dancer, Girlfriend in a coma, Substitute. You got the silver, Hon har ett sätt, William it was really nothing eller I’m still standing…
Jag sjunker in i dom…nynnar på någon av dom hela dagarna…
Det fläckar av sig på min musik. Jag försöker trevande spela ackrodsfärgningarna med speciella bastoner som Elton John gör. Jag hör mig själv försöka få till sångintervaller och melodier som Morrissey och Jakob Hellman. Ackordsföljder som Keith Richards, gitarrslingor som Johnny Marr och ett basspelsarrangemang som John Entwistle. Så drivande…SÅ drivande.
Första gången man ser det är det bra, efter tionde gången är det genialt.
Så genilalt.

”I ett fönster i ett hus där jag bor,
låter dunkla lampor ana nå't så stort.
Så du kan aldrig ana allt som jag vet.
Visst ser jag ut som en poet?
Jag stöter till dom då och då,
men låtsas aldrig se
alla dockansikten
som du leker med.
En så'n som jag har högre pretentioner,
jag undrar var dom är…”

Vilka texter…

Fast det är en frågan om beundran och inte avund(an)…hihi.
Jag vill också, och jag kan om jag vill. Och jag vill. Jag tycker synd om dom som vill men inte kan. De får aldrig möjlighet. Det får, men de flesta är allt för otåliga.
Jag däremot har snart sex år i ryggen för just såna här tillfällen, av de sex åren är hälften av dom gymnasial utbildning i musik :D
Muahahahahahahahahaaaaaa...
Jag vill fota också, där kan jag inte ett skit.

Lyssnar på Lundells sommarprogram i P1, gud vilken jobbig röst han har när han pratar.
”Jaaaaaaaaa, määään åååå kviiiinnor tillsammans, det bliir tuuuufft!”
Men han reflekterar över intressanta saker.
Till exempel om att beundra människor som Jack Nicholson som bott kvar i det första huset han köpte hela livet igenom. Beundran över människor som bor kvar, som stannar.
Jag tolkar det som en beundran över folk som vågar slå sig ner, slå sig till ro.
Jag tittar på människor som kommer från samma by som jag, Vittangi. Jag har vänner i åldern mellan 25-30 som köpt hus och bor där. Har en lägenhet och bor där. De jobbar antingen i Vittangi eller här i stan. Och de bor i Vittangi, i mina ögon sett en utdöende by som fortfarande osar av jantelag och avundsjuka, skvaller, dekadens, rasism, konservatism, bakåtsträvande och likgiltighet.
Jag vill inte bo där, ändå längtar jag dit. Jag längtar dit nu faktiskt. Jag älskar att vara där, några dagar i taget. Människorna där fascinerar mig. De är otroligt enkla att med att göra. Ändå är alla så komplexa att jag nästan blir mörkrädd. Det känns som att något sjuder under ytan på många av dem. Jag anser mig inte vara en människokännare, det är bara ur mitt perspektiv jag skriver.
Folk har sina rutiner, jobba, lunch, jobba, hem, träna/repa/vila/läsa/blablabla, sova, vakna, jobba, lunch…osv.
Många jag känner skulle aldrig kunna bo på ett och samma ställe hela livet, leva i dessa rutiner och följa dem som en slav. Fram till pension.
Istället gör de saker, hela tiden, ibland känns det som att många gör dem bara för att när de verkligen slår sig ner kan säga saker som:
”Jag minns när jag och mina polare drog till asien och bara var. Vi knarkade lite grann och simmade med fiskar och koraller, jes”
”Jag minns när jag jobbade på ett jordbruk ideellt i spanien, det var grymt”
”Varför gjorde du det?”
”Öööööh, jag ville göra något(?)”

Fast med vissa är det ju helt enkelt som så:”Varför gjorde du det?””För att jag ville…”
”Ville vad?””Ville det…”
”Aha, coolt”

Det känns som att vissa gör saker bara för att kunna säga att de åtminstone gjorde något när de var unga, att de inte bara började jobba och fick ett tråkigt liv fyllt av rutiner i 40 år.
Vad är det för fel med det?
Vad är det för fel med att bo i samma by/stad hela livet, och göra saker man trivs med hela livet? Det är ju kanske det smartaste man kan göra. Tror jag. Tycker jag.
Visst, alla blir ju trötta på sina rutiner, det är därför de kallas rutiner.
Jobb kallas jobb för att det är ett jobb, det är jobbigt, jobbigt måste komma från ordet jobb för att det är något man måste göra som kanske inte är så roligt alltid.
”Hej idag ska jag gå till mitt skoj.”
”Fan vad kul det var på skojet idag!”
Så säger man ju inte.

”…och hon lurar inte mig.
Visst tänker jag väl så.
Och hon säger aldrig nej.
Kan tankar va’ så små? Du känner väl mig
Och du tror väl inte att jag är
Avundsjuk på dig?...”

Sen finns det ju dom i Vittangi och Kiruna och runt om i världen som aldrig vågar ta sig från den trygga rutinen. De är rädda att misslyckas, att ta nya kontakter, att bli utskrattade om de kommer tillbaka med den så kallade svansen mellan benen, att se nya människor i ögonen, se nya platser de inte känner till och säga:”Den här platsen och de här människorna känner jag, de vet vem jag är och de hälsar på mig. De ser mig, jag är inte osynlig.”
Det är dom som bidrar till jantelag och avundsjuka, skvaller, dekadens, rasism, konservatism, bakåtsträvande och likgiltighet.
Det är dom som jag inte vill tillbaka till och de som jag vill ifrån. Jag hoppas att jag aldrig blir som dom. Hoppas jag är på ett annat sätt..

Nu lyssnar jag Fredrik och Filips sommarprat, mycket mycket mycket bättre, roligare historier och bättre berättarröster.
De pratar väldigt ”vasst” skulle jag vilja påstå.

Jag dricker mycket kaffe idag…

Nu tar jag lunch.
Jag jobbar faktiskt också, men det finns inte lika mycket att göra idag som igår.

”Det händer att jag råkar gå där hon går,
och hamna mitt i doften av hennes blekta hår.
Då känns det som nå't som jag känt för länge se'n,
det känns som liv, det luktar vår…
…och hon lurar inte mig.
Visst tänker jag väl så.
Och hon säger aldrig nej.
Kan tankar va’ så små? Du känner väl mig
Och du tror väl inte att jag är
Avundsjuk på dig?...”

Be riiiight back.
Fast det spelar ju ingen roll att jag skriver det eftersom hela inlägget läggs upp i sig och inte i delar. Jag är så dum, så dum.
Be right back.

Gott med lunch, mammas mat is-the-shit.
Påminner mig om en hyfsat lustig historia.
Min far hade en herre i övre medelåldern i sitt tidigare arbetslag som alltid hade matback med sig till jobbet (som alla andra), men han visste aldrig vad det var i den förrän han väl öppnade den till lunch. Han hade aldrig någon koll vad det var som den älskade frun stoppade i där åt honom. En dag var det korv och makaroner, såklart, och då bestämde sig resten av hans arbetskamrater att hädanefter skulle minst en av dem ha med sig korv och makaroner i sin matback. De bytte ut hans mat till den med korv och makaroner, varje dag, och han åt. I två veckor höll det på, han åt korv och makaroner varje dag.
Tills en dag, vid lunch, när alla satt samlade för att läsa tidningen och äta sin lunch. Han öppnar sin matback och upptäcker att det är korv och makaroner, igen och utbrister:”Men vad i helllvete, nu får det fanimej vara nog. Kan hon inte laga något annat!”
Det tyckte jag var roligt.

Det är inte rätt att titta snett på såna människor som stannar kvar, lika lite som det är rätt att titta snett på såna som inte vill slå sig till ro. Folk i mina trakter har alldeles för svårt att inte lägga näsan i blöt i andras affärer och låta människor vara som dom är.
Jag hade inte samma intressen som mina jämnåriga, skotrar, bilar, innebandy och sånt.
Jag tyckte om att läsa, rita och sånt.
Så jag blev ensam. Naturligtvis. Men det var inget jag led av. Verkligen inte. Jag umgicks ändå med folk, i min egen ålder, äldre och yngre. Jag har alltid haft många kompisar, men fick inga vänner förrän jag kom till Kiruna och började gymnasiet.
Mina umgängeskretsar kan kategoriseras i dessa grupper:

• Byfolket, i min egen ålder/gamla klasskamrater
• Byfolket, Cirkus Vittangi
• Byfolket, gamla bandet
• Stadsfolket, TT-folk
• Stadsfolk, ”Kalles” kompisar
• Stadsfolk, byfolk
• Stadsfolk, gamla bandet, SBI
• Stadsfolk, nya bandet, TCOP
• Stadsfolk, gamla klassen
• Stadsfolk, kaffefolket
• Stadsfolk, blandat
• Familj
• Släkt

Det är många människor, och många kompisar.
Fast det är fler vänner än tidigare. Och det känns bra. Väldigt bra…

En liten rolig sak jag har för mig i dessa kretsar, något som får mig att tro att jag är lite schizofren ibland. Jag känner mig som helt skilda personer beroende på vilken grupp jag umgås med. Men jag är inte schizofren, jag är anpassningsbar, något social och umgås med grupper där jag får utlopp för olika känslor. Jag vet också hur jag ska bete mig i de grupperna för att det skall fungera lättast rent socialt och samtalsämnesmässigt.
Den enda grupp där jag får utlopp för ALLA känslor är

• Stadsfolk, kaffefolket.

Vilken innefattar:
Marcus och Janne, med Mårten som bubblare eftersom han oftast sover eller spelar WoW.
Där diskuterar vi musik, relationer, sex, film, poesi, filosofi, konst, vardagspsykologi, familjeliv, religion, historia, alkohol, droger och vad helst vi nu får för oss att prata om.
Ibland pratar vi inte alls, utan läser eller löser korsord. Vi lever lite i en Seinfeldbubbla.
Ett tag umgicks vi nästan bara med varandra och umgicks varje dag. På Kaffekoppen eller Svarta Björn. Man hördes av vid tolvsnåret, eftersom vi alla var arbetslösa och vaknade vid den tiden, och åkte till något av nämnda ställen. Åt, drack kaffe, rökte många cigaretter och samtalade om allt möjligt. Sen gav vi oss av på skilda håll, jag oftast till TT, Janne hem och spelade WoW eller poker och Marcus kunde hamna var som helst.
Under dagens lopp hördes vi av igen och uppsökte något ställe att äta middag eller dricka kaffe igen.
Allt vi gjort under dagen, kändes ibland som att det gjordes enkom för att vi kunde återberätta det när vi strålade samman igen, vi tre, ibland vi fyra.
Vi har alltid något att prata om, och vi kan prata om det länge, mycket länge. Rollerna varierar, men jag är oftast George, känns det som i alla fall…nej, det stämmer inte, rollerna varierar. Den som kommer sist är Kramer eftersom man stormar in och börjar prata om något som inte alls har något att göra med det samtal man just avbryter.
Där vi fikar är Jerrys lägenhet eller fiket de alltid går till, som jag inte minns vad det heter.
Jag saknar Janne.

Idag dricker jag mycket kaffe…

Jag kan faktiskt inte sluta skriva, faktiskt inte. Jag har ju egentligen avslutat det här inlägget flera gånger, men återkommer till Word-dokumentet hela tiden.
Ja, jag skriver mina inlägg på Word och lägger in dom sist av allt under min arbetsdag, ungefär. Sparar, kopierar all text och lägger in de på bloggen.
Sen går jag hem.
Nu ska jag gå och röka, frisk luft genom filter is-the-shit.

Skulle jag och Marcus flytta ihop, vilket jag hoppas, det vore kul, så skulle det verkligen bli en Seinfeld-stämning. Fast bättre, för vi skulle ha så jävla mycket roliga tv-spel där, och kanske dricka lite för mycket alkohol. Det vore grymt kul, vilka diskussioner vi skulle ha.
Jag har ett litet experiment på G som jag delgett honom.
Det vore flådigt att bara kommunicera med varandra via SMS eller MSN fast man bor ihop, aldrig tala med varandra i lägenheten. Och sen se hur länge man ids. Jag tror fan vi skulle klara en månad i alla fall.
Nä, men det vore nice, fast med risk för kaos förstås. Men det är det ju alltid.

Fan. Jag är uppe i fem A4ark på Word nu, det är mycket…
Fast jag tror ja skriver ganska läsvänligt. Luftigt och sånt.
Som sagt, idag funderar jag. Fast jag har reflekterat också, kanske provocerat. Även fast det bara var meningen att spekulera. Med mera.
Imorgon måste jag ha med mig matback igen, har haft lyxen att få två färdiga medskickade från mamma, men de är slut nu.
Få se vad det blir imorgon. Kanske korv och makaroner…om inspirationen tryter. Snart är det jullov, klockan är 15.01 och snart kör jag inrapporteringen.

Nu sparar jag och postar det här inlägget. Klockan är 15.02 när inlägget avslutas.
Over and out.

Ny vecka för en tragisk ofrälst

2007-12-17

Ny vecka, samma rutiner.
Inlägget påbörjas först kl 14.24, eftersom det varit fullsmockat med alla möjliga saker att göra fram till nu. Det blir många checklistor att rapportera in efter en hel helg. Gubbarna verkar inte ha gjort annat än jobbat.
Fy fan, jag diskuterade skiftgång med min kära kollega, Elin, på bussen upp till site i morse. Jag förstår inte hur man pallar att jobba 12 dagar i sträck. Tänk när det äntligen blir fredag och man vet att det är en vecka kvar till helg. Blöööää…

Igår, söndag, hade jag en kaffe-dag.
Först med Tony på Svarta Björn…åååh nu kommer Tiny Dancer i MP3spelaren :D…sen drog jag och Jacke på Hagströms som ämnade komma upp hit för att saluföra sina musikattiraljer.
Därefter gick vi på Brända Tomten och talade om ”vänner” vi tröttnar allt mer på att ens behöva bry oss om, att vi tänker för mycket och om relationer i allmänhet. Alltså inte så olikt det damerna i under medelåldern i bordet bredvid oss pratade om. Fast något mer högljudda.

Jag och Jakob är goda vänner. Vi gör saker tillsammans. VI lyssnar på samma musik. Vi finner oftast samma samtalsämnen intressanta och givande plus att vi lyckas roa oss ganska enkelt tillsammans.
På torsdag ska han, jag och Emma titta på Resan till Melonia hemma hos honom.
Sen är det bara en dag kvar till jullovet :D :D

Åter till den uppslitande upplösningen på min kaffe-dag:

Sen åkte jag hem…åååh, nu är det Vaya Con Dios på RadioKiruna, tack Rauno…se åkte jag hem och såg över den dator jag råkat hälla öl i under fredagens avsnitt av ”Viktor Mattsson ställer till en scen”.
Men den klarade sig, kanske att nätverkskortet har brunnit. Men det är föga troligt. Vi får se…

Sen åkte jag till Kaffekoppen där Marcus och Fredrik satt. Sen kom även Henrik (som jag vet har läst inlägg i den här tragiska skriften tidigare och som nu kanske blir glad men inte förvånad att hans namn nämns eftersom vi umgåtts hyfsat mycket på sistone och eftersom ajg skriver om vad som hädne ri mitt liv och han har en del i det ibland..ja) och drack kaffe.
Vi löste korsord. Jag fick äta upp Marcus pitabröd också eftersom han inte gillade den. Crazy.
Nu skriver jag verkligen inte om någonting.
Sen repade jag. Det var kul.

Mot 21-snåret slöt jag mig åter i Ollanders (Jacke) sällskap. Nu dök även Emma upp. Emma hade varit till Sigrid i Norge under fredagen och fått sig en dos av blind tro så hon står sig för resten av livet. Sigrid går bibelskola i Fjellheim.
Maddis fastnade i en fartkamera. Hah! Dyrt med sånt i Norge! HAH!
Sigrid har alltid haft min respekt eftersom hon står mitt i vad många skulle kalla för ett utdöende ”släkte”, de ”svårt kristna”, men hon har ändå levt sitt liv som vilka andra som helst (vad nu det innebär) och så vidare. Hon har alltid granskat saker kritiskt, även om hon kanske inte alltid haft de mest genomtänkta svaren och bara sagt ”för att det är så” blablabla…
Jag tycker i alla fall att Sigrid är en stark människa som står upp för sin tro i ett umgänge där vi inte är sena att kritisera något utan en rimlig förklaring och ett umgänge där de flesta är klipska och delger svåra frågor/svar.
Hela Sigrids familj är kristen. Utom hennes bror Jon…

Mera checklistor att fylla i…

…done

…utom hennes bror Jon.
Så de som var i Norge, Emma, Emma, Maddis och Regina frågade Sigrid vad hon tyckte om att Jon inte var kristen något mer.
- Ja, jag tycker det är tragiskt att han inte är kristen. Och jag tycker det är tragiskt att inte ni är kristna heller.

Där föll Sigrid så långt ner man kan falla i mina ögon.
Fy fan…

Har man egentligen något val om man föds i en kristen familj. Har man möjligheter att få frågor som:
”Vill du verkligen det här? Är du säker? Du behöver inte känna någon press från oss. Du är alltid lika älskad i den här familjen. Det handlar inte om att du tror på gud eller inte.”
Eller är man dömd att leva i himmeriket? Hah! Det där lät lite Fredrik Virtanen’s blogg.
Jes.
Jag återkommer till det här ämnet imorgon.

Var tvungen att uppdatera skiten idag eftersom det blev hektiskt igår mot slutet...

Lucia

Glömde updpatera skiten igår, så jag gör väl det idag istället. Slöseri med tid, här har man skrivit å så missar man att slänga in det dit det ska...

Lucia

Jag påbörjar det här inlägget kl 07.57…
Det är snart två timmar sen jag steg upp ur sängen, det är lucia idag och det är svart som i ett sotar-arsle ute på markplan. Ganska drygt att stiga upp. Det var julbord på TT igår och sen var vi en sväng på Mommas. Jag drack bara två öl, sen var det hem och gå på bädden. Men det räckte bra det. Trevligt sällskap, god mat, många skratt och fyllehistorier. I en förening där majoriteten är alkoholister, ja då blir det många fyllehistorier; Hannu kan många.
Första lucian för mig utan lucia. Det känns lite vemodigt nu när jag skriver det faktiskt. Även fast jag inte tyckt så mycket om lucian tidigare så känns det konstigt nu.
Ingen mamma som väcker en tidigt på morgonen, med lussebullar och julmust, ingen hund som hon klätt i glitter och som är jätteglad för att det händer något och att alla är glada (nu dog ju i och för sig hunden innan förra lucian men ja…). Sen när man kom till gymnasiet så var det ut och lussa med skolan istället.
”Tänd dina feta ljus”, en klassiker som aldrig var rolig, men som vi höll på att skratta ihjäl oss åt, varje gång. Man blir sån till slut.
Men idag är det ingen lucia här. Janne sitter tvärs över rummet med sina ritningar. En kille jag aldrig kommer ihåg vad han heter, men som inte har någon haka, står och läser i sina checklistor, och när jag skriver det här hoppas jag att han inte kan läsa vad jag skriver på min lilla skärm. Man borde skärma av lite grann…

Det är många saker som jag tar för givet och som till slut försvinner. Nästan allt försvinner.
För inte så länge sen höll min farmor på att försvinna. Hon krockade med en älg, men allt gick bra. Men när jag fick höra det så blev jag varken ledsen eller chockad, det låter kanske hemskt, men jag blev ju såklart orolig. Men inget mer, för tillfället. Sen blev jag ju ledsen och allt sånt.
Men just då blev jag bara orolig, jag började tänka på det i efterhand. Varför blev jag inte ledsen och allt sånt? Vi visste ju inte om hon skulle klara sig. Vi har en jättebra relation till varandra, det har vi i hela släkten. Faktiskt. Annat vore ju konstigt, tycker jag. Vad skulle man göra utan släkten?
Men ändå så reagerade jag på ett ganska udda sätt.
Kan det bero på att för att j inte pratar så mycket med min farmor så har jag på ett sätt börjat ta henne förgivet? Jag hoppas inte det.
Men det kan ju bli så kanske, att när man inte hör av eller hör av sig till människor, låter de och ens relation till dem bero utan att ”föda” den, så kanske man till slut tar sina vänner, släktingar etc för givet, eller?

En liten inflikare här:
Det är ganska roligt med en sak här på jobbet. Jag sitter ju i ett ”kontor”, och i princip alla pratar i telefon med headset, för att kunna jobba med datorn samtidigt och rädda örat/hjärnan från att förtvina. Ibland hör jag inte när de svarar eller ringer upp, typ ”Jaa, det är Janne” eller ”Tjenare Håkan, Anders här…”; så ibland tror jag att de pratar med mig, om det inte är någon annan här, eller att de pratar högt för sig själva. Pratar man högt för sig själv och det låter så här:
”Njaa, det vill jag inte påstå……Det är helt oacceptabelt, vi måste köra igång med Nod 4 absolut senast måndag! Jättebra…Det flyter på i alla fall? Bra!” då är det ganska roligt. Ibland kopplar jag inte alls att det är telefonen de pratar i förrän de säger nåt i stil med ”Vi hörs, hej!”…

Jag har en egen kaffekopp här, det är då man börjar känna sig vuxen.

Idag har jag haft tråkigt, spelat jättemycket skitspel på Wasabi.nu. Fast gayhunter var roligt :D
Undrar vad man ska ta sig för idag, jo just ja, vi ska repa. Plus att jag ska skriva lite text med Ludde och laga mat…där har vi dagsplanen.
Usch, om en timme går jag till bussen. Bara sju listor kvar och inrapporteringen, sen är det bye and bye lord’a!

Nu måste jag jobba. Mannen utan haka dumpade ett nytt lass checklistor. Damn him and his no-chin!

Done and done.
Men jag måste lämna några till imorgon, lite för många frågetecken för att våga släppa igenom dom riktigt än till Ulla, she can be furious. I don’t want that…
Nu går jag hem.
Avslutar inlägget kl 15.24…

Onsdag på berget.

Onsdag på berget.

Jaha, första inlägget. Enda anledningen till att jag startar upp det här är för att fördriva dödtid på jobbet, när jag inte har något att göra och vill göra något, men så finns det inga arbetsuppgifter åt mig för tillfället.
Jag sitter vid en dator, det är mitt jobb att sitta vid den datorn. Där ska jag sitta. Sen kommer det någon med jämna mellanrum och lämnar en checklista åt mig. Då är det dags att föra in den i systemet. Statusen på objektet som företaget jag jobbar åt testar…
Väldigt ointressant, ändå envisas folk med att säga att de tycker det är intressant när jag beskriver jobbet. Tydligen skiljer sig våra åsikter om vad som är intressant och inte markant.
Eftersom det oftast är utan att ha någonting att skriva om jag kommer sitta här så finns det en risk att det blir lite Seinfeld-inte-handla-om-nåntingvarning över den här ”bloggen”.
Tanken är inte att jag bestämmer mig för ”Wow! Jag kan ju skriva blogg, det är ju grymt alltså!” utan mer ”Ja, det är ju ett sätt att skriva ner saker och fördriva tiden.”

Det är intressant det där med att skriva saker. Allt blir så mycket lättare, smidigare, lättförståeligare och snyggare sagt än när man säger det direkt ut. Det kan också bero på att när jag skriver så stammar jag inte, jag pratar inte för fort, jag distraherar inte någon med mitt yviga kroppsspråk av händer som gräver i håret, munnen eller pillar på glasögonen.
Människor får en chans att ta del av det jag har att säga i lugn och ro. Jag menar inte att jag har mycket att säga, men jag pratar väldigt mycket. Så jag är min vana trogen och tar genvägar i livet. Om jag har en blogg behöver jag aldrig prata mer än nödvändigt.
Gud vad skönt, va?
Plus att jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort, och jag har ett ganska lättsamt skriftspråk som jag varierar lite lagom. Ibland pillar vi på nåt seriöst för att sen trilla ner i bajset igen. Ja, bajs. Ett ämne vi kommer beröra mycket här.
Att skriva är att rensa skallen och själen för mig. Det här kommer jag på medan jag skriver, men det gör ingenting, för ibland behöver man skriva ner saker för att förstå dem själv.
Att skriva är att rensa skallen, motsvarande skulle väl då vara att rita vore att fylla skallen. Vilket nog kan stämma…
Jag ritar väldigt sällan nu förtiden. Det är lite synd, men jag ids helt enkelt inte. Jag utvecklades inte där som jag ville. Fast egentligen har jag väl aldrig vetat vad jag ville rita för något. Jag har bara kladdat och gjort karikatyrer av lärare och folk som är lätta att rita av. Egentligen blir jag bara stressad av att rita. Jag får högre krav på mig själv där än när jag spelar musik, nästan.

Musik. Det som tömmer och fyller skallen. Min skalle i alla fall.
Musiken är mitt liv, och jag är beredd att ge upp allt för den, nästan allt i alla fall. Det som känns oviktigt i jämförelse är jag villig att ge upp.
Den ger mig så mycket, men tar också otroligt mycket av mig. Den vill inte bara ha lite grann. Den vill suga ut all kraft och ork ur en tills det bara är ett skal kvar. Och då kommer den ändå med små vinkar som t.ex. ”Du är ju ganska dålig egentligen” ”Du borde öva mer” ”Du, det här skrev du ju i förra låten också. Du upprepar dig” ”Du förnyar dig inte” ”Ta en paus?! Nu?! Du är svag. Tar du en paus nu så kommer du inte återhämta dig alls”…
Ibland känns det så motigt att man bara vill lägga stränglådan på hyllan, stänga igen pianolocket och kasta allt som man någonsin skrivit ner.

Men så har vi ju det hur det tömmer skallen också. När man ställer sig på en scen och allas uppmärksamhet riktas mot en. Att stå i centrum. Folk lyssnar på vad man har att säga och förmedla genom sin eller andras musik. Känslan av stolthet när man färdigställer en låt som verkligen blev bra, även om den om 10 år får en att skratta av gråt eller nåt, så är den för stunden ens barn. Något man ser växa genom gångerna man spelar den eller när man spelar in den.
När bandet går in i en symbios med varandra. Det är total närvaro sinsemellan. Jag vet vad den ena ska göra och dom vet vad jag ska göra. Och vi skapar ett gung tillsammans. Folk hoppar, skrattar, sjunger, dansar.
Det går inte att beskriva i ord.
Inte ens för någon som själv upplever det. För varje känsla är individuell. Och den kommer olika för olika människor. Men här försöker jag förmedla min relation till musik. Och de som läser tycker kanske att de får en bättre bild av en ”musikers” relation till musik. Men ni förstår som sagt inte, var och en har en individuell relation till musik. Tror jag i alla fall.

Typiskt mig. Att snöa in på ett ämne.
Jag pratar alldeles för mycket, men då är det bra att jag gör det här som sagt, så det blir lite tyst på mig någon gång.
Det känns faktiskt ganska skönt att få upp en sån här blogg. Man får ur sig saker som man annars inte tänker på annars. De ligger där och pyr sen glömmer man dem…
Och vissa saker tar man kanske inte upp av andra anledningar men som kommer upp för att det känns lättare om hjärtat att släppa ut dem, och ännu lättare när det är i skrift och inte i tal.

Jag kommer genast på en massa människor som också borde skriva mer.
Men de förblir anonyma så kan även såna som jag inte räknar med där tänka:
”Oj, han menar säkert mig…tja, det är kanske inte alls dumt att skriva. Det är ju roligt. Och nu har man ingen press på sig från läraren att det ska vara en text med innehåll på ca 4-5 A4ark som ska lämnas in på fredag innan jag går hem och börjar ladda inför den kommande klassfesten där jag ska ha på mig den där nya skjortan med blixtlås som gick sönder redan första gången jag bar den så jag ska lämna tillbaka den när jag använt den ikväll…hoppas inte expediten märker att jag använt den en gång. Ja, det är ju en sak som jag skulle kunna skriva om. Inte nödvändigtvis i en blogg eller nåt liknande. Men jag kan ju skriva i alla fall…”
Eller nåt.

Förresten. Jag har inte skrivit allt det här i ett sjok, jag har tagit upp den med jämna mellanrum.
Jag jobbar faktiskt också här…
Nu lyssnar jag Roky Erickson.
Men veckans artist är fan Jakob Hellman, för mig i alla fall. Han är riktigt riktigt inte dum.
Nu ska jag röka…och ta en kaffe.
Jobbet slutar om en timme och tjugo minuter. Om ca 50 minuter skickar jag in dagens listor till Ulla.

Hejpa