2009-07-21
Jag och Janne har diskuterat våra karriärsval här i livet ikväll efter några pilsner i bastun och jag tror nog att båda kommer fram till rätt sunda slutsatser. Jag tror både han och jag får ut mycket av att bolla sådana grejer med varandra.
Nåväl.
Jag är nöjd över min kreativitet, mycket beror nog på att jag särskådar vad jag gör på ett, ja ska vi säga "vuxet" sätt. Det känns lite fel att kalla det det, men det är nog så.
Alla vill ju skriva Alkemisten, men bara Paulo Coelho kunde ju det för att han visste att han kunde det och gjorde det.
Jag vet vad jag kan och jag tror jag ska göra det istället för att hålla på med det jag gör idag. Jag kan det, men jag är bättre på det andra. Bättre men inte utan att kunna bli ännu bättre, frågan är hur jag tar mig dit. Jag vet hur jag tar mig dit, men det är några saker som måste sättas åt sidan för gott i såna fall och frågan är om jag är beredd att göra det. I dagsläget så kan jag det, men det kommer ju små positiva sparkar när det väl gäller, men man kan ju inte bara leva för stunder då snaran dras åt. Det funkar inte, om den dras åt en gång i månaden så måste man ju leva genom de resterande dagarna i månaden då den inte gör det.
Det här, DET, det är något som jag aldrig tröttnar på att utforska. Där jag bara har mig själv att relatera till och något som VERKLIGEN intresserar mig, något som visserligen det andra också gör. Men ändå, DET intresserar mig mer än det. DET är ju i versaler till exempel...
Jag märker att jag imponeras mer av låtskrivare än artister och band.
Jag har skrivit två nya låtar, som dock är 95% respektive 75% klara dock. Men de finns där och jag har diciplin, hur gick det till?
Jag tror jag behöver det här huset, men inte att bo i, utan dyka upp i, för det är här jag skapar och får inspiration.
Det är alltså Antennvägen, Jannes hus, jag pratar om. När jag bodde här så funkade det inte alls, men då jag inte bott här och suttit här så har det alltid kommit låtar.
Janne är en bra sporre också, han hade kunnat göra karriär som ass-kicker på slöa människa. Synd bara att han själv är hövding över slö-folket så det blir inget.
Undrar vars min glöd tar vägen när den inte är hos mig, och varför den tar vä'gen nånannanstans? Men framförallt VAD får den att komma tillbaka? Vad behövs för att jag ska få något att vilja pränta ner?
Hoppas att jag aldrig får veta det.
Det skulle nog ta bort det mesta av känslan, om inte all känsla.
Over and out
tisdag 21 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Ring så spelar vi
2009-07-16
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
onsdag 15 juli 2009
Mohammed's Radio
2009-07-15
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
torsdag 11 juni 2009
En sommar med någon långt borta
2009-06-11
Läser du?
Jag tror du gör det, så det här är till dig.
Imorgon är din dag och alla dina gelikar, sen åker jag, sen åker du.
Jag kommer tillbaka, det gör inte du.
Det låter pretentiöst, men jag kommer sakna dig.
Jag måste nog begå brott och röva bort dig.
Vem ska nu få mig att känna mig fin?
Nåväl, det räcker med att jag har doften i näsborrarna från örat.
Vår låt. Den här är till dig:
The most tender place in my heart is for strangers
I know it's unkind but my own blood is much too dangerous
Hangin' round the ceiling half the time
Hangin' round the ceiling half the time
Compared to some I've been around
But I really tried so hard
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
In the end I was the mean girl
Or somebody's in-between girl
Now it's the devil I love
And that's as funny as real love
I leave the party at three a.m.
Alone, thank God
With a valium from the bride
It's the devil I love
And that's as funny as real love
And that's as real as true love
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
Ha det bra så ses vi när jag kliver av tåget, eller när du kliver av tåget.
Men vad ska jag göra utan ett leende jag behöver?
Det där som jag tycker om så mycket
Läser du?
Jag tror du gör det, så det här är till dig.
Imorgon är din dag och alla dina gelikar, sen åker jag, sen åker du.
Jag kommer tillbaka, det gör inte du.
Det låter pretentiöst, men jag kommer sakna dig.
Jag måste nog begå brott och röva bort dig.
Vem ska nu få mig att känna mig fin?
Nåväl, det räcker med att jag har doften i näsborrarna från örat.
Vår låt. Den här är till dig:
The most tender place in my heart is for strangers
I know it's unkind but my own blood is much too dangerous
Hangin' round the ceiling half the time
Hangin' round the ceiling half the time
Compared to some I've been around
But I really tried so hard
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
In the end I was the mean girl
Or somebody's in-between girl
Now it's the devil I love
And that's as funny as real love
I leave the party at three a.m.
Alone, thank God
With a valium from the bride
It's the devil I love
And that's as funny as real love
And that's as real as true love
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
Ha det bra så ses vi när jag kliver av tåget, eller när du kliver av tåget.
Men vad ska jag göra utan ett leende jag behöver?
Det där som jag tycker om så mycket
tisdag 9 juni 2009
number 50
2009-06-09
Jag har en ny idé, som jag börjat jobba på för ca en timme sen pö om pö. Denna gång är det teater...fast allt är ju det egentligen...nej det är det inte. Men hursomhelst så har jag fått en idé, vi får se vad som kan göras av den.
Spännande.
Vi spelas i radion numera, ett tag framöver, det känns stort.
Fick ett SMS av Salig Tomas Wettainen igårkväll efter att resultatet på röstningen givits och euforin inte ville lägga sig...här:
"Puss på er pojkar, nu börjar resan..."
Jag vet inte om han har rätt, och vet inte heller om jag vill det. Ibland vet man bara inte, utan anledning. Jag känner mig för liten för sånt här, ibland känns även små saker lite för stora.
Det här är en liten sak, men jag har aldrig hört en låt jag själv varit delaktig i som författare och musikant på radion. Så en liten sak har därmed blivit en riktigt stor sak.
Många jag känner har spelats på radion många många gånger, och i TV och bla bla bla...
Men jag vet inte.
Det känns stört, och för att vara korrekt så är det ganska stört också.
Nåväl, min nya idé är fortfarande bara en idé, det till trots har den lilla idén fyllt snart 4 A5sidor så jag måste nog sätta mig ner med Manusgruppen och presentera idén för det här var verkligen jätteroligt.
Ett helt nytt spektra som jag, i och för sig, inte förstår mig på, men å andra sidan förstår jag mig inte heller på blåsinstrument men jag kan ju ändå få ljud ur dom och skapa en symetri så varför skulle jag inte kunna göra det med det här?
Skapa är det bästa som finns...och jag kan nog stolt säga att jag aldrig kommer sluta med det även om det kväver mig ibland. "Ångest ångest" skrek den plågade skaparen.
Nej men allvarligt, så är det ett jävla gissel, men det behövs, JAG behöver det. Annars skulle jag ju t.ex. inte skriva här.
Man skriver ju här för att man VILL att folk ska läsa, clownen förbjuder mig att glömma detta i någon byrålåda eller banka in det bland allt annat i skallen och i sinom tid glömmas bort. Detta är faktiskt viktigt, sen är det ju skitsamma om någon läser det.
Jag vet ju att Marit läser det i alla fall ochd et är ju sporre nog att skriva fint och krypterat.
I just got one thing to say
I love you the most
And the power that I've lost
keeps holding on
Through the bond that we've created,
you and me
My fingers slip
they won't let you be
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I just want your heart to stay
I need it so
forever on and on
Take my hand:
You're the love that I've imagined
You and me
There's so much more
but you are all I need
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I've got nothing to say
I'm yours now
As you are
everything I see
As can be
I need you desperatly
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
Now you know
Take my hand
I love you so
Take my hand
I need you so
Gud vilken bra låt det är.
Jag tror jag skickar ut den till dig idag, ikväll och inatt i min ensamma bädd med storebror snarkandes i den andra lika ensamma bädden.
Undrar vars du var igår, jag tänkte inte på det förrän sent på natten i bilen hem medan grabbarna stojade och stimmade.
Då tänkte jag på dig och undrade om du sov, klockan var vid tolv så jag var inte HELT säker. men antog det, jag hade nog inte orkat höra av mig i alla fall. Igår var det en trött dag.
Men den passar dig tycker jag, och mig ibland. Inte idag, idag är jag fortfarande trött.
det var en udnerlig resa igår, en knäpptyst E10'a, nykläckta löv, smådimmigt och fyra grabbar som underhöll varandra ömsom de svävade in i sina egna huvuden igen ochd et blev tyst.
Jag gillar såna resor, även om det är hårt att köra bil mellan luleå och kiruna. det är nog den värsta sträckan jag vet, förutom piteå- kiruna, den är nog värst.
men du dök upp där ändå. efter vägen, mest troligt i den där tjocka dimman efter stenbron som vi körde igenom med andan i halsen.
Vars tog du vägen sen? Eller var det bara det att vi klev ur våra egna tankar, jag och grabbarna och började prata skit igen.
Och så försvann du i ett moln av skit och dimma och grabbar. Ingen dum dimma att försvinna i.
Jag tror jag saknar dig.
Faktiskt.
Regnet slutar falla ganska precis nu och solen kommer fram, i min bil ligger den nya låten och väntar på att få lyssnas på igen på vägen hem.
Det ska bli kul.
Just nu känner jag mig emotionellt urvattnad, det kändes bara otroligt skönt att skriva något igen. Så här sitter jag och orden strömmar genom fignrarna. bredvid mig ligger den nya idén och gömmer sig, den ska jag lägga åt sidan nu och ta fram den när ordentliga, kritiska ögon kan sparka in mig på rätt spår och justera det som behöver justeras.
Just nu så undrar jag faktiskt igen vad du gör...
Så.., vad gör du?
jag tror jag saknar dig.
faktiskt
Om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
Om du far där snön faller ner
Där floden fryser och sommaren dör
Ropa hennes namn och ropa sen mitt
Jag vet inte om hon fortfarande hör
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Om hon står vid fönstret och längtar som jag
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Och om hon hoppas vi möts igen en dag
Om du kliver över polcirkelns rand
Där nätterna varar långt in på dan’
Hälsa från mig till ögon blåa som is
Dem är det enda minnet jag har kvar
Så om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
den blev fin
det blev den här också
Det var längesen vi sågs nu
Jag provade ringa dig igen igår
Försöker urskilja genom svararen
Någon hint om hur du mår
Det var en fest nångång nånstans
Men du vägrade sova över
Även om jag lade på stora charmen
Var det mer än så du behövde
Imorgon är det fredag
Jag är trött men sömnen går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Du har det där skrattet
Som fastnar i mina tapeter
Och ögonen som får mig att glömma
Vem jag är och vad jag heter
Du är inte klok
Det måste vara nåt fel
Varje kväll innan jag somnar
Fattas en viktig del
Imorgon är det lördag
Jag är full men spriten går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Jag har fortfarande två kuddar
Typiskt fall av optimism
Om ingen skriver måste jag kolla
Om jag skrev nåt dumt sist
Det känns nästan löjligt
Jag är ju för fan nästan besatt
Jag bara går och väntar på frågan
"Sover du ensam i natt?"
Imorgon är det söndag
Dagarna utan dig kryper förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Over and out
Jag har en ny idé, som jag börjat jobba på för ca en timme sen pö om pö. Denna gång är det teater...fast allt är ju det egentligen...nej det är det inte. Men hursomhelst så har jag fått en idé, vi får se vad som kan göras av den.
Spännande.
Vi spelas i radion numera, ett tag framöver, det känns stort.
Fick ett SMS av Salig Tomas Wettainen igårkväll efter att resultatet på röstningen givits och euforin inte ville lägga sig...här:
"Puss på er pojkar, nu börjar resan..."
Jag vet inte om han har rätt, och vet inte heller om jag vill det. Ibland vet man bara inte, utan anledning. Jag känner mig för liten för sånt här, ibland känns även små saker lite för stora.
Det här är en liten sak, men jag har aldrig hört en låt jag själv varit delaktig i som författare och musikant på radion. Så en liten sak har därmed blivit en riktigt stor sak.
Många jag känner har spelats på radion många många gånger, och i TV och bla bla bla...
Men jag vet inte.
Det känns stört, och för att vara korrekt så är det ganska stört också.
Nåväl, min nya idé är fortfarande bara en idé, det till trots har den lilla idén fyllt snart 4 A5sidor så jag måste nog sätta mig ner med Manusgruppen och presentera idén för det här var verkligen jätteroligt.
Ett helt nytt spektra som jag, i och för sig, inte förstår mig på, men å andra sidan förstår jag mig inte heller på blåsinstrument men jag kan ju ändå få ljud ur dom och skapa en symetri så varför skulle jag inte kunna göra det med det här?
Skapa är det bästa som finns...och jag kan nog stolt säga att jag aldrig kommer sluta med det även om det kväver mig ibland. "Ångest ångest" skrek den plågade skaparen.
Nej men allvarligt, så är det ett jävla gissel, men det behövs, JAG behöver det. Annars skulle jag ju t.ex. inte skriva här.
Man skriver ju här för att man VILL att folk ska läsa, clownen förbjuder mig att glömma detta i någon byrålåda eller banka in det bland allt annat i skallen och i sinom tid glömmas bort. Detta är faktiskt viktigt, sen är det ju skitsamma om någon läser det.
Jag vet ju att Marit läser det i alla fall ochd et är ju sporre nog att skriva fint och krypterat.
I just got one thing to say
I love you the most
And the power that I've lost
keeps holding on
Through the bond that we've created,
you and me
My fingers slip
they won't let you be
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I just want your heart to stay
I need it so
forever on and on
Take my hand:
You're the love that I've imagined
You and me
There's so much more
but you are all I need
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I've got nothing to say
I'm yours now
As you are
everything I see
As can be
I need you desperatly
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
Now you know
Take my hand
I love you so
Take my hand
I need you so
Gud vilken bra låt det är.
Jag tror jag skickar ut den till dig idag, ikväll och inatt i min ensamma bädd med storebror snarkandes i den andra lika ensamma bädden.
Undrar vars du var igår, jag tänkte inte på det förrän sent på natten i bilen hem medan grabbarna stojade och stimmade.
Då tänkte jag på dig och undrade om du sov, klockan var vid tolv så jag var inte HELT säker. men antog det, jag hade nog inte orkat höra av mig i alla fall. Igår var det en trött dag.
Men den passar dig tycker jag, och mig ibland. Inte idag, idag är jag fortfarande trött.
det var en udnerlig resa igår, en knäpptyst E10'a, nykläckta löv, smådimmigt och fyra grabbar som underhöll varandra ömsom de svävade in i sina egna huvuden igen ochd et blev tyst.
Jag gillar såna resor, även om det är hårt att köra bil mellan luleå och kiruna. det är nog den värsta sträckan jag vet, förutom piteå- kiruna, den är nog värst.
men du dök upp där ändå. efter vägen, mest troligt i den där tjocka dimman efter stenbron som vi körde igenom med andan i halsen.
Vars tog du vägen sen? Eller var det bara det att vi klev ur våra egna tankar, jag och grabbarna och började prata skit igen.
Och så försvann du i ett moln av skit och dimma och grabbar. Ingen dum dimma att försvinna i.
Jag tror jag saknar dig.
Faktiskt.
Regnet slutar falla ganska precis nu och solen kommer fram, i min bil ligger den nya låten och väntar på att få lyssnas på igen på vägen hem.
Det ska bli kul.
Just nu känner jag mig emotionellt urvattnad, det kändes bara otroligt skönt att skriva något igen. Så här sitter jag och orden strömmar genom fignrarna. bredvid mig ligger den nya idén och gömmer sig, den ska jag lägga åt sidan nu och ta fram den när ordentliga, kritiska ögon kan sparka in mig på rätt spår och justera det som behöver justeras.
Just nu så undrar jag faktiskt igen vad du gör...
Så.., vad gör du?
jag tror jag saknar dig.
faktiskt
Om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
Om du far där snön faller ner
Där floden fryser och sommaren dör
Ropa hennes namn och ropa sen mitt
Jag vet inte om hon fortfarande hör
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Om hon står vid fönstret och längtar som jag
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Och om hon hoppas vi möts igen en dag
Om du kliver över polcirkelns rand
Där nätterna varar långt in på dan’
Hälsa från mig till ögon blåa som is
Dem är det enda minnet jag har kvar
Så om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
den blev fin
det blev den här också
Det var längesen vi sågs nu
Jag provade ringa dig igen igår
Försöker urskilja genom svararen
Någon hint om hur du mår
Det var en fest nångång nånstans
Men du vägrade sova över
Även om jag lade på stora charmen
Var det mer än så du behövde
Imorgon är det fredag
Jag är trött men sömnen går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Du har det där skrattet
Som fastnar i mina tapeter
Och ögonen som får mig att glömma
Vem jag är och vad jag heter
Du är inte klok
Det måste vara nåt fel
Varje kväll innan jag somnar
Fattas en viktig del
Imorgon är det lördag
Jag är full men spriten går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Jag har fortfarande två kuddar
Typiskt fall av optimism
Om ingen skriver måste jag kolla
Om jag skrev nåt dumt sist
Det känns nästan löjligt
Jag är ju för fan nästan besatt
Jag bara går och väntar på frågan
"Sover du ensam i natt?"
Imorgon är det söndag
Dagarna utan dig kryper förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Over and out
tisdag 26 maj 2009
Inte ens hundarna vill ha dig
2009-05-26
För att den är så bra
http://www.youtube.com/watch?v=NPNBW1aGR-E
Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle
A year has passed since I wrote my note
But I should have known this right from the start
Only hope can keep me together
Love can mend your life but Love can break your heart
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Walked out this morning, don't believe what I saw
Hundred billion bottles washed up on the shore
Seems I'm not alone in being alone
Hundred billion castaways, looking for a home
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S...ja vi vet det är hårda bud
Jag har precis repat med The Hollos, ett gammalt legendariskt Kirunaband som ska återförenas nu på lördag och föra åt Artic Lizzy. Mattsson har dammat av det gamla bälgaspelet och polckat ut det som Martin Larsson från No Chance Bluesband bandade in för många år sedan på Hollosplattan Northern Lullabies. Det ska bli sjukt kul...
Det är ett riktigt speciellt band, det måste det vara med Lasse Bergman i spetsen.
Han är en rätt så flådig man.
"KAFFET SLUT?!..hah, det är livet på en pinne det."
Idag var det min andra dag på jobbet, det är inte ett sådant jobb då man kan fördriva tiden med att skriva in en sådan här blogg. Det som faktiskt var uppkomsten till denna skriftsamling, somd et känns roligare att kalla den, var tristess på ett jobb med ibland för lite arbetsuppgifter.
Det nya känns väldigt nice, jag är än en gång kontorsråtta som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Nu är jag tjänsteman på riktigt! Hah! Äntligen kan jag bära upp min manchesterkavaj med starka tjänstemannaaxlar. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetslivet.
Riktigt skönt.
Nu börjar sommaren komma med besked, det är skönt det. Äntligen är den gamla, ruttna vintern över. När sommaren kommer brukar jag lyssna på reggae, ulf lundell och elton john. Det känns som sommarmusik. Även eldkvarn. Har lyssnat väldigt mycket eldkvarn på senaste tiden.
Jag vet, man är inte indie om man lyssnar lundell. Men jag är så pass indie att jag faktiskt LYSSNAR på lundell, jag är så indie att jag är mer indie än de som är indie. Otroooligt indie. Ulf lundell må vara bredbent, sluddrig och föregångare till såna fjantar som lars winterdäck med mera av den till synes ändlösa drivan av vispoprockare som skriver låtar folk kan "relatera" sig. Med andra ord texter som är så banala att en svinfull svensson kan bromsa hela kräftskivan med orden:
"DENH H-HAÄRR LÅÅÅTEN HANDLARRR OM MÄÄÄJ!"
Eller så har de texter så kryptiska och oförståeliga att ingen förstår dem. De är bara djupa som brunnar, exempel:
Idag sprang jag in i en bubbla av
gamla trådar du sytt i din fars symaskin
Hur kan man sy utan ström sa jag men du svarade bara
Nej nej nej jag syr inte jag tråcklar det är en jävla skillnad
Symaskin, som min mors djupa ögon
En tråd som ligger över landskapet
Lejonen kastar sig över den lilla rädda övervakaren
men det är HAN son öppnar gapet!
Nej det finns ingen låt som går så, eller vad vet jag. Den kanske ligger på någon B-sida med Magnus Johansson eller Thåström.
Bara för att de är så djupa så finns de inte att ha tag i om man inte gräver upp gravar av döda, asgrymma skivrecensenter.
Låtar som är så vackra så man inte kan förstå...
Låtar som den här:
http://www.youtube.com/watch?v=7zQk9sRECws
Peter, han vet hur det är. Han vet hur det är när det nästan gör så ont att man blir glad.
När det känns så där som när varje andetag skär i bröstet, man förstår inte hur det kan kännas så. Allt man känner är att varje bok man läser, varje sång man hör, varje film man ser har dolda budskap i sig bara riktade till en själv.
Dessa konstverk skapades för att du en dag skulle upptäcka dem och kunna förstå vad den där känslan är. Den där känslan när huvudet håller på att sprängas och varje tanke sparkar på luftstrupen för att komma upp i munnen och lämna den, bara för att krocka med andras tankar där ute i luften.
När man känner att allt man gör egentligen inte spelar någon roll, det leder ändå tillbaka till ruta ett, nej inte patrik isakssons ruta, hoppas han står där ensam hela livet ut. Men den där som man delar med andra, kanske mer som en båt, som man säger. Vi sitter i samma båt, eller var det bil? Höhöhöhöhö, skojfrisk nu ja, men snart blir det ett till rep efter åtta timmars jobb och ingen mat sen lunch. Skratta då tjocksmock!
De där gångerna man mer än gärna skjuter sig ut från banken och lämnar allt, tar sig nerför floden, när man hatar allt och den blonderade glorian.
När man underar var någon är när regnet faller, om någon kanske ska bli full för kärlekens skull.
De där gångerna då man är utanför lagen, när man är skuggan av en man som svek och inget bra för sig själv.
OCH KAJSA KAJSA KAJSA! Vi hade våra vilda år, utan några större sår.
De där gångerna himlen kunde vänta och kärlekens tunga talar. Hah! Så många bra låtar:
http://www.youtube.com/watch?v=WiH7qimQLIA&feature=related
fantastiska åttiotalsSverige, omfamna mig!
Imorgon kanske jag väntar besök, men man vet ju aldrig. Mörkret knackar på min dörr.
http://www.youtube.com/watch?v=TTQZFiorUIY&feature=related
Nu ska vi repa.
Vi håller på med en ny låt, och faktiskt så tror jag att den kommer bli skitbra!
Mycket nöje...
För att den är så bra
http://www.youtube.com/watch?v=NPNBW1aGR-E
Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle
A year has passed since I wrote my note
But I should have known this right from the start
Only hope can keep me together
Love can mend your life but Love can break your heart
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Walked out this morning, don't believe what I saw
Hundred billion bottles washed up on the shore
Seems I'm not alone in being alone
Hundred billion castaways, looking for a home
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S...ja vi vet det är hårda bud
Jag har precis repat med The Hollos, ett gammalt legendariskt Kirunaband som ska återförenas nu på lördag och föra åt Artic Lizzy. Mattsson har dammat av det gamla bälgaspelet och polckat ut det som Martin Larsson från No Chance Bluesband bandade in för många år sedan på Hollosplattan Northern Lullabies. Det ska bli sjukt kul...
Det är ett riktigt speciellt band, det måste det vara med Lasse Bergman i spetsen.
Han är en rätt så flådig man.
"KAFFET SLUT?!..hah, det är livet på en pinne det."
Idag var det min andra dag på jobbet, det är inte ett sådant jobb då man kan fördriva tiden med att skriva in en sådan här blogg. Det som faktiskt var uppkomsten till denna skriftsamling, somd et känns roligare att kalla den, var tristess på ett jobb med ibland för lite arbetsuppgifter.
Det nya känns väldigt nice, jag är än en gång kontorsråtta som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Nu är jag tjänsteman på riktigt! Hah! Äntligen kan jag bära upp min manchesterkavaj med starka tjänstemannaaxlar. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetslivet.
Riktigt skönt.
Nu börjar sommaren komma med besked, det är skönt det. Äntligen är den gamla, ruttna vintern över. När sommaren kommer brukar jag lyssna på reggae, ulf lundell och elton john. Det känns som sommarmusik. Även eldkvarn. Har lyssnat väldigt mycket eldkvarn på senaste tiden.
Jag vet, man är inte indie om man lyssnar lundell. Men jag är så pass indie att jag faktiskt LYSSNAR på lundell, jag är så indie att jag är mer indie än de som är indie. Otroooligt indie. Ulf lundell må vara bredbent, sluddrig och föregångare till såna fjantar som lars winterdäck med mera av den till synes ändlösa drivan av vispoprockare som skriver låtar folk kan "relatera" sig. Med andra ord texter som är så banala att en svinfull svensson kan bromsa hela kräftskivan med orden:
"DENH H-HAÄRR LÅÅÅTEN HANDLARRR OM MÄÄÄJ!"
Eller så har de texter så kryptiska och oförståeliga att ingen förstår dem. De är bara djupa som brunnar, exempel:
Idag sprang jag in i en bubbla av
gamla trådar du sytt i din fars symaskin
Hur kan man sy utan ström sa jag men du svarade bara
Nej nej nej jag syr inte jag tråcklar det är en jävla skillnad
Symaskin, som min mors djupa ögon
En tråd som ligger över landskapet
Lejonen kastar sig över den lilla rädda övervakaren
men det är HAN son öppnar gapet!
Nej det finns ingen låt som går så, eller vad vet jag. Den kanske ligger på någon B-sida med Magnus Johansson eller Thåström.
Bara för att de är så djupa så finns de inte att ha tag i om man inte gräver upp gravar av döda, asgrymma skivrecensenter.
Låtar som är så vackra så man inte kan förstå...
Låtar som den här:
http://www.youtube.com/watch?v=7zQk9sRECws
Peter, han vet hur det är. Han vet hur det är när det nästan gör så ont att man blir glad.
När det känns så där som när varje andetag skär i bröstet, man förstår inte hur det kan kännas så. Allt man känner är att varje bok man läser, varje sång man hör, varje film man ser har dolda budskap i sig bara riktade till en själv.
Dessa konstverk skapades för att du en dag skulle upptäcka dem och kunna förstå vad den där känslan är. Den där känslan när huvudet håller på att sprängas och varje tanke sparkar på luftstrupen för att komma upp i munnen och lämna den, bara för att krocka med andras tankar där ute i luften.
När man känner att allt man gör egentligen inte spelar någon roll, det leder ändå tillbaka till ruta ett, nej inte patrik isakssons ruta, hoppas han står där ensam hela livet ut. Men den där som man delar med andra, kanske mer som en båt, som man säger. Vi sitter i samma båt, eller var det bil? Höhöhöhöhö, skojfrisk nu ja, men snart blir det ett till rep efter åtta timmars jobb och ingen mat sen lunch. Skratta då tjocksmock!
De där gångerna man mer än gärna skjuter sig ut från banken och lämnar allt, tar sig nerför floden, när man hatar allt och den blonderade glorian.
När man underar var någon är när regnet faller, om någon kanske ska bli full för kärlekens skull.
De där gångerna då man är utanför lagen, när man är skuggan av en man som svek och inget bra för sig själv.
OCH KAJSA KAJSA KAJSA! Vi hade våra vilda år, utan några större sår.
De där gångerna himlen kunde vänta och kärlekens tunga talar. Hah! Så många bra låtar:
http://www.youtube.com/watch?v=WiH7qimQLIA&feature=related
fantastiska åttiotalsSverige, omfamna mig!
Imorgon kanske jag väntar besök, men man vet ju aldrig. Mörkret knackar på min dörr.
http://www.youtube.com/watch?v=TTQZFiorUIY&feature=related
Nu ska vi repa.
Vi håller på med en ny låt, och faktiskt så tror jag att den kommer bli skitbra!
Mycket nöje...
lördag 23 maj 2009
Till Marit
2009-05-24
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)