Ring så spelar vi

2009-07-16

Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.

Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.

Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".

Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.

I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me

Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me

Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James

She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender

Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me

Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it

Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me

Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"