Du och jag Alfred

2009-07-21

Jag och Janne har diskuterat våra karriärsval här i livet ikväll efter några pilsner i bastun och jag tror nog att båda kommer fram till rätt sunda slutsatser. Jag tror både han och jag får ut mycket av att bolla sådana grejer med varandra.
Nåväl.
Jag är nöjd över min kreativitet, mycket beror nog på att jag särskådar vad jag gör på ett, ja ska vi säga "vuxet" sätt. Det känns lite fel att kalla det det, men det är nog så.
Alla vill ju skriva Alkemisten, men bara Paulo Coelho kunde ju det för att han visste att han kunde det och gjorde det.
Jag vet vad jag kan och jag tror jag ska göra det istället för att hålla på med det jag gör idag. Jag kan det, men jag är bättre på det andra. Bättre men inte utan att kunna bli ännu bättre, frågan är hur jag tar mig dit. Jag vet hur jag tar mig dit, men det är några saker som måste sättas åt sidan för gott i såna fall och frågan är om jag är beredd att göra det. I dagsläget så kan jag det, men det kommer ju små positiva sparkar när det väl gäller, men man kan ju inte bara leva för stunder då snaran dras åt. Det funkar inte, om den dras åt en gång i månaden så måste man ju leva genom de resterande dagarna i månaden då den inte gör det.
Det här, DET, det är något som jag aldrig tröttnar på att utforska. Där jag bara har mig själv att relatera till och något som VERKLIGEN intresserar mig, något som visserligen det andra också gör. Men ändå, DET intresserar mig mer än det. DET är ju i versaler till exempel...

Jag märker att jag imponeras mer av låtskrivare än artister och band.

Jag har skrivit två nya låtar, som dock är 95% respektive 75% klara dock. Men de finns där och jag har diciplin, hur gick det till?
Jag tror jag behöver det här huset, men inte att bo i, utan dyka upp i, för det är här jag skapar och får inspiration.
Det är alltså Antennvägen, Jannes hus, jag pratar om. När jag bodde här så funkade det inte alls, men då jag inte bott här och suttit här så har det alltid kommit låtar.
Janne är en bra sporre också, han hade kunnat göra karriär som ass-kicker på slöa människa. Synd bara att han själv är hövding över slö-folket så det blir inget.

Undrar vars min glöd tar vägen när den inte är hos mig, och varför den tar vä'gen nånannanstans? Men framförallt VAD får den att komma tillbaka? Vad behövs för att jag ska få något att vilja pränta ner?
Hoppas att jag aldrig får veta det.
Det skulle nog ta bort det mesta av känslan, om inte all känsla.

Over and out