2009-01-24
http://www.youtube.com/watch?v=Pnc4-yqB520
Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n
På kryss med kokain, ännu en dag
Jag såg raketerna på himlen
jag hörde klockorna som slog
Nå'nstans här inne
var det ändå nå't som dog
Plötsligt gick hon där bredvid mig
genom snön på södermalm
Hon sa: Jag har väntat länge
inatt är du min man
Vi dansade tillsammans
våra tungor brann som eld
Bara för en natt, bara för en kväll
Var är du ikväll
i det regn som faller ner?
Natt igen, jag sitter på samma plats som sist. Samma snarkande, som parar sig med Neil Youngs gälla stämma genom hörlurarna. Det blir ett instressant barn, min bror och Neil Young. Allt med Neil Young blir nog fult tror jag. Fulvackert är ju hans signum. Bara lyssna till ovanstående.
6 timmar repade vi idag, jag var lite sliten efteråt. Vi kör hela Rövarkungens Ö, vilket innebär text och sång på minst 11 minuter..fan vilken låt. Kika in den, pronto.
Ska bli sjukt kul i alla fall.
Somliga dagar ser vi varandra
Utan att se några människor
Skal som vandrar runt i slentrian
Ett utnött par skor
Jag ser dig, mig, vi
Själviskt håller alla av sin smärta
Ingen vågar öppna upp
ett Ensamhjärta
Andra dagar faller snön
Och täcker över gråa gator
Ingen tackar för hjälpen
Ett utnött par skor
Jag ser mig, dig, vi
Ett öppet sår som gäckar
Alla håller av
sitt Ensamhjärta
Solen lägger sig ner
Så dimman i ett töcken
Ensamma höjs våra huvuden tillsammans
Med nattens svarta famn öppen
Dagen randas inom kort
Lördagmorgon, än inte svärtad
Alla bär med sig
sitt Ensamhjärta
Grodhatt, sista ciggen innan bädden.
Skål för imorgon!..nej jag har inte druckit
http://www.youtube.com/watch?v=p6pphVs8bF0
fredag 23 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Utandning
2009-01-23
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
onsdag 14 januari 2009
"De lyckliga, olyckliga åren..."
2008-01-14/15
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
torsdag 8 januari 2009
måndag 22 december 2008
Too much love will kill you
I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are rainin' down on me,
I'm far away from home
And I've been facing this alone
For much too long
I feel like no-one ever told the truth to me
About growin' up and what a struggle it would be
In my tangled state of mind
I've been lookin' back to find
Where I went wrong
Too much love will kill you
If you can't make up your mind
Torn between the lover
And the love you leave behind
You're headed for disaster'cos you never read the signs
Too much love will kill you
Every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine
Now all I ever do is bring you down,
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
Oh there's no making sense of it
Every way I go I'm about to lose
Yeah, too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Yeah, too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
In the end...
Too many bitter tears are rainin' down on me,
I'm far away from home
And I've been facing this alone
For much too long
I feel like no-one ever told the truth to me
About growin' up and what a struggle it would be
In my tangled state of mind
I've been lookin' back to find
Where I went wrong
Too much love will kill you
If you can't make up your mind
Torn between the lover
And the love you leave behind
You're headed for disaster'cos you never read the signs
Too much love will kill you
Every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine
Now all I ever do is bring you down,
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
Oh there's no making sense of it
Every way I go I'm about to lose
Yeah, too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Yeah, too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
In the end...
onsdag 26 november 2008
Villkorslös kärlek
2008-11-26
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
Jag har spelat sönder Risk på addictinggames.com, vilket kan rekommenderas för tråkiga dagar. Få spel har jag hatat lika mycket som det spelet, faktum är att jag spelade det en gång så hårt att jag inte märkte att det inte kom in en kund. Dels för att jag var försjunken i spelet och dels för att jag öste The Roots på ganska hög volym. Hursomhelst, så gick det ganska dåligt just då i spelet och jag skrek till när jag blev ägd av grön spelare och brast ut i ett högljutt: ”JÄVLA ASS-WHIPE!!!”
Den äldre farbrorn undrade vad ass-whipe betydde och jag blev så skrämd och överraskad att jag sparkade till telefonen (hade fötterna på bordet) så den flög i golvet. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag inte mörkt när han kom in och förklarade sedan att ass-whipe är något han inte ska behöva höra när han skall till att handla olja för hela alternativt halva slanten.
Han fick rabatt för att jag tvingat på honom The Roots och något som kan likna vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangsta.
Mest på grund av vit-medelklass-försök-till-att-vara-lite-gangstapåhoppet, The Roots tycker jag han borde lyssna på.
Speciellt Game Theoryskivan.
Jag har sett alla Boston Tea-partyavsnitten, jag har sett alla Ett Herrans Livavsnitten, jag har sett alla Dom Kallar Oss Artisteravsnitten etc etc.
Jag har sett mycket skit på webb-tv’n helt enkelt. Boston Tea-party är ju i och för sig både underhållande och intressant. Dom Kallar Oss Artister är mer nördfakta, men sånt gillar jag.
Mycket skit har det blivit.
Jag försökte mig på att titta Vetenskapsmagasinet, dock hade de bara ointressanta inslag jämtemot min smak på SVT-play så det sket sig.
Jag har övat, inte så mycket som jag planerade, men övat har jag. Det gick väl sådär, så kul är det inte att sitta här och spela gitarr. Så jag lade det på hyllan.
Jag har läst, men inget har fastnat. Böcker, tidningar och så vidare vidare vidare.
Jag har surfat, och surfat och surfat. Det är inte kul att surfa. Jag har läst bloggar, forum, presentationer, recensioner, artiklar, webbtidningar, vanliga tidningars webbsidor etc.
Men det återkommer bara till att det är tråkigt att surfa. Allt uppdateras inte lika fort som jag vill. Och då hamnar jag ändå på Ebay där jag suktar över Jazzmasters, Doublecats, Duesenberg rockets, Sheryl Crowsignaturer, Hummingbirds, Doves, Tennessee Roses in i förbannelse. Jag vet att jag inte har råd och jag vet att jag inte har råd. Men jag sitter ändå och drömmer mig bort till en rikare tillvaro av träbitar som ligger utspridda i mitt nya drömboende på andra sidan vägen här utanför Oljehuset.
Det slutar med att jag hamnar på någon ensam människas egna hemsida om hennes trehundratolv katter med tre tillhörande bilder till varje katt. Hur mycket blir det? 936 bilder på katter. Jag scrollade genom allihopa i tron om att hon var ett komiskt geni som någonstans klämt in en riktigt grov porrbild. Men icke.
Ingen porr, bara katter.
Jag har lyssnat mycket musik, upptäckt nytt och pressat gammal musik.
Återfått min kärlek till Chet Baker bland annat.
Förnyat min kärlek till Fleetwood Mac.
Funnit min kärlek till Marit Bergman.
Funnit min kärlek till In Flames.
Förnyat min eviga kärlek till Johnny Cash och hans odödliga coolhet och pondus.
Tack Seeqpod.com, kanske världens bästa podsite. Nej, VÄRLDENS BÄSTA NÄTPOD!
Den används just nu och spelar Steve Forbert för mig. Klart rekommenderat.
En räddare i nöden när jag saknat vissa låtar och behövt andra låtar.
Youtube, detta nätets helvete.
Så mycket skit jag tittat igenom på youtube. Ibland har jag förvånat mig själv genom att faktiskt intressera mig för att hitta ny skit. Otroligt mycket onödiga trilla på rumpanfilmer, tjockisar som halkar och krossar små kaniner. Otroligt kul, men men, man kan ju inte undgå tragiken i mig själv när jag faktiskt sitter här själv och skrattar. Förväntansfull på vad nästa tjockis kan tänkas krossa.
Också nyttiga saker.
Alla Star Warsfilmer bland annat, tack CrazyStarWarsFan14 för att du lagt upp alla filmer, uppdelade i 10minutersavsnitt. Det räddade mina första veckor här på Oljehuset och höll också på att driva mig till vansinne när jag upptäckte vilket otroligt segt åbäke Anton faktiskt slåss mot varje dag här.
”Gitarrkurser”, har jag också tittat på, dock känns det inte som att jag lärt mig något.
Men men, jag har försökt i alla fall.
Tanks på addictinggames.com, de gånger Tony varit hit så har vi spelat Tanks.
Radion, jag har lyssnat radio som ett cp. Så fort jag har spelat Risk har jag lyssnat radio. Varje dag börjar med att jag lyssnar radio.
Gud vad jag hatar Brolle, otroligt mycket. Tack radion. Även den bedrövliga låten ”Johnny Cash och Nina P” eller vad den nu heter. Hur kan man skriva, spela in och framföra en sådan låt och ostraffat komma undan? Tydligen också komma undan sitt eget samvete. Det är förskräckligt, en förskräcklig låt.
Veckans färsking, vad fan är det för skit? Jag tror de knarkar något speciellt knark i Luleå när de väljer ut Veckans färsking.
De är så dåliga.
Vad fanns då kvar? När Internet tagit slut, när radion inte uppfyller kraven, när jag inte ids öva eller läsa?
Det enda som återstod var att skriva.
Vilket jag gjort nu som synes.
Och det känns väldigt bra.
Just nu till Moon Dreams från Birth of the cool.
Jag står fast vid det, fick jag bara ta med mig en skiva till den där öde ön som alla tydligen ska hamna på och ta med sig en sak, så skulle det bli Miles Davis – Kind of blue.
Vilken skiva.
Det är inte världens bästa skiva, det är världens mesta allroundskiva.
Framförallt är det en skiva som ger mig trygga minnen, som ger mig lugnet, som får mig att njuta, som jag kan ha i bakgrunden utan att den märks och bara finns där. En skiva jag kan slå på till en förfest, en fest eller en efterfest. En skiva jag kan lyssna på när jag städar, läser, lagar mat, knullar, skriver eller vilar. En skiva som jag kan lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller fundersam.
Den har funkat för mig sen jag köpte den. Vilket jag gjorde när jag slutat nian. Det är fyra och ett halvt år sedan.
I fyra och ett halvt år har jag haft stabiliteten och allsidigheten från den här skivan i mitt hjärta och jag skulle sakna den om den försvann.
Den perfekta gåvan nu i stundande julsvineri, stabilitet och allsidighet. I en skiva.
God jul ass-whipe!
Folk borde verkligen lyssna på Tin Pan Alley med Stevie Ray Vaughan.
Jag blir nostalgisk här på internet när jag snubblar över en Mark Knopflerkonsert från i år.
Mark Knopfler och Dire Straits. Mina två första musikkärlekar. Det absolut första bandet jag tyckte om och visste om det. Det var skivan Brothers in arms (såklart) som jag brukade sova till när jag var liten. So Far Away, Money For Nothing, Walk Of Life, Brothers In Arms, Your Latest Trick och Why Worry, för att nämna de kända låtarna där. Det är åtminstone de som jag kommer ihåg. Speciellt so far away, money och walk of life som låg efter varandra på sida ett. Och speciellt Walk of life.
Sova-skivan kallade jag den.
Jag minns även att Kalle hade en låtsasgitarr som jag satt med på en pall i vardagsrummet och låtsades spela med på skivan och sjöng med till walk of life. Kunde inte engelska men kunde formulera orden utan att veta vad de betydde. Ensam hemma så ingen skulle se mig. Antagligen var det 8-10 år tills jag skulle börja spela gitarr på riktigt.
Ibland glömmer jag Mark Knopfler och Dire Straits. Men jag GLÖMMER de aldrig. De kommer alltid tillbaka till mig. Jag tycker fortfarande att Straits är ett av de bästa banden och jag tycker fortfarande att Mark Knopfler är i topp som gitarrist, låtskrivare och sångare. De kanske inte har betytt mest för mig musikaliskt.
Men de är den första passionen i min livslånga kärlek till musik.
Jag hade i och för sig, så lyssnade jag inte speciellt mycket musik förrän jag kanske blev i 10års åldern, då köpte jag lite skivor.
Man behöver kanske en paus efter en första kärlek.
”Den första kärleken är alltid starkast och dör aldrig.” det stämmer.
Nu kommer Walk of life i högtalarna och jag får en pirrande känsla i benen, ett lugn och en trygghet lägger sig över kroppen och jag får ett leende på läpparna.
Som att vara kär igen.
Jag kan den utantill, jag vet allt om den här låten. Den vet nog allt om mig också. Vi har öppnat upp oss för varandra.
Jag hade glömt hur bra Your latest trick är.
All the late night bargains have been struck
Between the satin beaus and their belles
And prehistoric garbage trucks
Got the city to themselves
Echoes roars dinosaurs
They're all doing the monster mash
And most of the taxis, most of the whores
Are only taking calls for cash
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
My door was standing open
Security was laid back and lax
But it was only my heart got broken
You must have had a pass key made out of wax
You played robbery with insolence
And I played the blues in twelve bars down Lover's Lane
And you never did have the intelligence to use
The twelve keys hanging off my chain
I don't know how it happened
It all took place so quick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Now it's past last call for alcohol
Past recall has been here and gone
The landlord he finally paid us all
The satin jazzmen have put away their horns
And we're standing outside of this wonderland
Looking so bereaved and so bereft
Like a Bowery bum when he finally understands
The bottle's empty and there's nothing left
I don't know how it happened
It was faster than the eye could flick
But all I can do is hand it to you
And your latest trick
Jag skulle försöka hålla mig från att slänga in låttexter hit, men jag kunde inte hålla mig.
Den är så bra.
Det är väl så, det tog mig några år att hämta mig från Dire Straits och Mark Knopfler för att jag skulle se all denna vackra musik som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Fortfarande lika barnsligt, romantiserande nördig så fort jag snubblar över nåt nytt.
Magic Numbers, Esbjörn Svensson Trio, Jackie Greene, Ray LaMontagne, Cat Power, Perssons Pack, Sky High, Alice In Chains, Pearl Jam, Sophie B Hawkins och vidare i all oändlighet förhoppningsvis.
Namedropping.
Det är förståeligt att hjärtat och hjärnan måste hämta sig från en så villkorslös kärlek som jag hade och fortfarande har till Dire Straits och Mark Knopfler.
Nu existerar inte Stratis nå mer, men Knopfler tuffar på. Han får mig fortfarande på fall, men inte lika hårt som när jag var liten, blåögd (vilket jag fortfarande både bokstavligt och mentalt) och nykär. Jag ser de på många andra sätt nu, men aldrig utan en gnutta av den där villkorslösa kärleken.
Nu börjar Why Worry, och jag får faktiskt en liten klump i magen. Tillbaka i de gamla skinnsofforna (som förövrigt står hemma hos mig och Marcus nu) med en napp i handen och en i munnen. Den vita, fula hyllan vi hade stereon på och alla LP-skivor. Men den ljusblåa utmärker sig med den vackra gitarren i luften på omslaget.
Alla dofter som kommer tillbaka och de bilder jag automatiskt fick i skallen så fort någon av låtarna dansade ut ur högtalarna. Till money for nothing var det en siluett av en kvinna i klänning i en dörröppning. Hon påminde lite om en bild av min moster Eva som mommo och moffa fortfarande har hängande på väggen hemma hos dom i Vittangi.
”Sätt på sovaskivan!” brukade jag tydligen skrika när det var dags för just sovandet på dagen. Sen när de trodde jag somnat skrek jag halvargt: ”Vänd skivan!”
Baby I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But baby I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Baby when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But baby just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And the rest is by the way
Why worry, there should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Hur kan man inte somna lugnt och stilla till denna låt. Jag tror nog att jag vill vila min sista vila tryggt till den här låten.
Det är den jag minns att jag verkligen SOMNADE till också. Alla andra låg jag och lyssnade till.
Men till denna somnade jag som den lilla blöjpruttare jag var.
Casper är hos mig nu, och vi är redan bundisar. Jag hade glömt hur underbart det är att ha en hund. Villkorslös kärlek hela tiden.
En kompis som vet hur man mår innan man själv gör det och som bara är glad hela tiden.
Snart slipper jag Oljehuset.
Och nu tänker jag sluta skriva detta ovanligt långa inlägg eftersom jag faktiskt inte orkar skriva något mer och för att jag fick ett yrselanfall och måste lägga mig ner. Det måste vara en hjärntumör.
Farväl, spela Why Worry på min begravning.
tisdag 18 november 2008
Dagar som får en att mörkna
2008-11-18
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
Hoja, jag gillar inte när dagarna varierar så mycket som de gör. Det räcker med några ord bara för att fötterna ska slås undan och det fria fallet påbörjas ner i ovisshetens/orolighetens mörka hål. Inte utan att gång på gång passera möjliga, realistiska, orealistiska och fatala vägar fallet kan ta.
Jag tror jag måste få lite info om vars saker pekar idag. Dags att fråga oraklet.
Det här suger, jag har ingen att prata med. Marcus är borta, Janne är borta. Och jag vet inte riktigt vem mer jag kan prata med.
Igår kändes det helt overkligt när jag ringde, jag kände mig så dum, jag kände mig så fel. Jag fattar inte ens varför jag skulle ringa…
Jag vet vem jag är, för första gången på länge, men då upptäcker jag såklart att jag är en vilsen människa där all stabilitet sakta men säkert faller ihop runtomkring mig. Vilket gör mig så otroligt orolig och lite rädd faktiskt.
Jag kanske inte får jobbet, såklart, vad gör jag då? Hur ska jag få in pengar?
Bilen är ett jävla helvete som bara sprider skit för mig.
Framförallt, vem är du?
Varför blir det alltid så här?
Varför blir jag alltid ett bollplank?
Duger inte jag som jag är? Antagligen gör jag det, men tydligen bara som ett bollplank, för alla. Visst, det kan jag ju vara. Jag trivs ju med det och ibland väljer jag att vara det.
Men jag blir ju det när jag vill så mycket mer än att sparkas emot.
Men vem är du egentligen?
Du tror du vet vem jag är, och det gör mig nästan arg. Hade du vetat vem jag är och om det du säger är sant så hade du inte tillåtit att situationen blivit som den blivit utan satt ett definitivt stopp.
Fast det är väl mitt fel, ”huvudsaken är ju att man är ärlig mot varandra”. Men jag var ju rädd att skrämma bort dig, även fast det innebar att jag målade in mig i ett hörn.
Och vem är då jag?
Jag är någon som aldrig verkar förstå och lära mig vem jag är själv. Så hur kan du då säga att du vet vem jag är.
Jag tröttar bara ut mig själv och dig.
Ibland vill jag bara stänga ner allt, bara umgås med människor som gör allt okomplicerat. The easy way out, som farsgubbstrutten säger, men den finns ju såklart inte.
Och alla har det mer eller mindre likadant, snacka om förjävligt. Vi skulle bara vara som djuren istället och skita i allt.
Äta, bajsa, sova, knulla on occation om det bjuds.
Jag måste börja träna igen, det mådde jag så bra av. Allt bara dog när vi flyttade in i lägenheten, tiden tog slut och sen tog sommaren slut. Plus att jag slöade till igen, och igen och igen som alltid.
Bajskorvar och blåbärspaj, som salig Tobias Asplund säger. Han är okomplicerad att umgås med. Han skiter i allt och alla och lever sitt eget lilla liv.
Det verkar funka.
Men alla har ju som sagt sina dalar.
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Woke up this morning my house was cold
Checked out the furnace she wasn't burnin'
Went out and hopped in my old Ford
Hit the engine but she ain't turnin'
We've given each other some hard lessons lately
But we ain't learnin'
We're the same sad story that's a fact
One step up and two steps back
Bird on a wire outside my motel room
But he ain't singin'
Girl in white outside a church in June
But the church bells they ain't ringing
I'm sittin' here in this bar tonight
But all I'm thinkin' is
I'm the same old story same old act
One step up and two steps back
It's the same thing night on night
Who's wrong baby who's right
Another fight and I slam the door on
Another battle in our dirty little war
When I look at myself I don't see
The man I wanted to be
Somewhere along the line I slipped off track
I'm caught movin' one step up and two steps back
There's a girl across the barI get the message she's sendin'
Mmm she ain't lookin' to married
And me well honey I'm pretending
Last night I dreamed I held you in my arms
The music was never-ending
We danced as the evening sky faded to black
One step up and two steps back
One step up and two steps back
Tänk att jag blev blåst igen.
Jag skrattar faktiskt lite här på Oljemusen. Konstigt, då det knappast är något att skratta åt. Men men, det är ju lite typiskt såklart. Allt bakas ihop till en klump som kastas i ansiktet på en när garden är som lägst. Sen står man där och spottar skit medan garden åker upp igen. Hålls uppe för ett tag, bara för att sänkas igen och ännu en klump kommer. Då och då kommer den i små doser när den slipper mellan fingrarna på ens knutna nävar. Då gör det inte så mycket då man har möjlighet att stänga munnen.
Men när det kommer en så stor klump att man sväljer allt med hull och hår. Trots att spottandet når gudomliga höjder så ligger det alltid lite skit kvar bakom tänderna.
Fy fasiken vad ostigt, men sån är jag ibland.
Varför försvarar jag mig ens.
Jag är ledsen, så är det bara. Och här får jag skriva av mig det, jag skiter fullständigt i vem som läser det, bara du läser det.
Jag känner mig så dålig, och jag vågar inte prata med dig. Jag vågar bara när du tvingar mig.
Du är bra på att tvinga, du tvingar fram mitt skapande, mitt skratt, min tro och mina tårar.
Fy fan alltså.
Nu kommer John Hiatt i högtalarna, jag önskar att det var jag som sjöng för dig och att du förstod.
Att det betydde något.
Men nu, som det är nu. Så vänder jag mig inåt igen och ser hur du springer om mig med någon annan i handen. Det är det som kommer hända.
Allting kommer upprepas och jag får en glidtackling ner i dyn.
Have a little faith in me sjunger han för mig nu. Hahahahaha, jaa det vore perfekt.
Det vore perfekt om jag förstod, om jag förstod hur det blev så här.
Men man kan inte alltid förstå.
Palmen står för hopp.
Det har jag hittat på, jag tycker det är fint, jag tycker det passar.
Det passar att palmen står för hopp i en öken som tycks vara utan slut. Vattnet är borta och munnen börjar bli riktigt torr.
Hägringar av vad man önskar mest av allt tonar upp sig på kullen framför en. När man sträcker ut handen försvinner de i ett moln. Det som återstår är bara mer sand.
Nätterna är kalla, dagarna är varma.
Sen ser man en hägring till, tror man, men det är en palm.
Den står där vid horisonten. Där finns en oas, för där något växer finns det vatten. Vatten, det man önskar sig mest av allt.
Hoppet återkommer, den är inom synhåll. Jag kan nå den. Den är precis det jag behöver och längtat efter.
Den står där som ett fyrtorn i ett till synes oändligt hav av grovkornig sand som letat sig in under tröjan och skär mot huden. Den fastnar i håret och grusar sig. Den ramlar i ögonen så de tåras. Den torkar ut munnen. Man greppar efter den, men den faller bara mellan fingrarna.
Men där står palmen.
Den finns faktiskt. Det är inte en hägring som så många förut.
Man sträcker ut handen, har man tur så finns den kvar.
Har man otur så försvinner den.
Men den har i vilket fall givit en hopp och styrka att ta sig vidare i letandet efter vatten.
Finns den, så får den en att leva.
Det finns vatten, man återfår medvetandet om omgivningen. Allt blir glasklart.
Palmen ger en hopp.
Då får palmen allt stå för hopp också.
Palmen står för hopp.
Igår kände jag mig vuxen.
Idag känner jag mig mindre, omognare och mer vilsen än jag gjort på mycket länge.
Varför blir det så här?
Jag vill höra din röst, men jag är rädd för den. Jag är osäker på hur tonfallet kommer vara.
Jag vill träffa dig, men jag är rädd för hur ditt kroppsspråk kommer vara.
Egentligen vill jag bara lägga mig ner och vara ifred.
Marcus och Janne kan sitta och spela TV-spel, jag kan ligga i min säng och lyssna på dem. Sen gå ner på Svarta och dricka kaffe och inte prata om något särskilt.
Bara vara ifred.
Ingen musik, inget tänkande. Inget städande, inget jobbande.
Måste man såga av sig benet så man får vara sjukskriven ett tag?
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)