"De lyckliga, olyckliga åren..."

2008-01-14/15

Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.

Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.

Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.

När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.

Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.

När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.

Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.

23.59, snart en ny dag.

Och jag är 13årig flicka igen.

00.05, ny dag.

Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!