2008-06-25
Sista helgen i studion med Stefan är avklarad.
Det var en jobbig helg, mycket hård och mycket som skulle ner på band. Mannen, myten och tillika legenden anlände strax före halv elva på lördagsmorgonen.
Jag åkte mot vår gamla lärare Matti för att få ut ett kort med tillhörande koder så vi kunde arbeta fritt inom lyckta Hjampisdörrar.
Solen sken när jag till tonerna av Queens ’Breakthru’ rullade in vid huvudingången. Kai, Ludd och Stef satt väntandes i solen.
Vi smällde upp grejerna och körde igång instant när Rai anlänt
Först bara en lunch på Café Safari i solskenet, jag fick inte röka vid bordet men gjorde det i alla fall.
De sista gitarrerna ska in, Rai har någon enstaka och jag har lite mer. Kompgitarr till refränger på två låtar och någon versgitarr.
Plus att det ska dubbas hit och dit.
Ett fetare sound för en fetare Viktor. Vi jobbade hårt fram till middagsrast vid 16 tiden kanske, det givna med att jobba i studion är att ingen tid får spillas. Alltså, det finns ingen tid att börja laga mat eller leta upp nåt schysst ställe att äta på (plus att Kiruna inte har några schyssta ställen, Milano t.ex. en ”italiensk” restaurang som har kurdisk musik i högtalarna som går i stereo med TV’n som har polska MTV påslaget). Så det blir allt som oftast något riktigt svettigt till mat. Mat som går att vridas ur, typ.
Denna gång blev det först Laguna, som vi snabbt lämnade eftersom kundkriteriet förutom oss själva bestod av riktigt dekiga människor som var full sen några timmar tillbaka. Och inte så där skönt dekiga och fulla som vissa människor kan vara. Utan på det riktigt dåliga sättet. Raggarmamma, frånskild för 9’e gången och med 15 ungar från lika många fäder som gjort muttpruttarna så luftiga att byxorna fladdrar. Hon äter en ask paradis varje dag och röker tre paket Marlboro menthol men lovar sig själv varje gång alla ser att imorgon blir det banne mig pulverdiet och sista ciggen. Men klämmer ändå det dubbla när hon kommer hem och gråter till ’Du är vad du äter’. Man 50+, fortfarande singel, fortfarande samma kläder som han hade när han började vara singel och som fortfarande tror att det är hippt med hästsvans och att om man drar i ett gäng blonda slingor så lägger sig brudarna i drivor framför fötterna. Det kombinerat med ett litet hölster till sin Nokia 3210 som spelar Rena Rama Rolf i polyfoni när mamma ringer för 100’e gången bara idag.
Sven-Helmer, kalla honom ’Svhempa’, det gör alla, som fortfarande är lika crazy som i högstadiet. Konstigt nog han också singel. Dricka öl varje dag är ju coolt när man är 45+. Att lyssna till creedence och status quo till det, då är lyckan gjord. Kläder? Nej fan, det är ju sjukt bekvämt med adidas-mjukisställ och crocs (den moderna träskon). Snus i hela ansiktet och en andedräkt som får grundfärgen att flagna från fasaden.
Vi studerar dessa människor och tycker de och deras vänner ändå har en viss charm och skrattar lite halvt. Vi får tydligen aldrig beställa, personalen verkar tro att de stora pengarna ligger i ovan nämnda gäng. Men vi sitter kvar.
Tills ett stort knak hörs bakom oss och något vi trodde var en del av inredningen kliver upp stånkandes. Det är världsmästarinnan i Fläsk-Fia som förmår sig att resa sig upp och stånkandes tar hon sikte mot baren där ’Svhempa’, som raggat på henne hela kvällen skriker att han bjuder på jordnötter och öl. Hon är kanske 25 år och väger ungefär lika många ton. Hon hade ju XS när hon gick i 6’an för andra gången, varför skulle hon inte kunna ha det nu också? Därför hänger väl valda delar av hennes kropp ut från tyget som ska skydda oss andra från den.
När hon flåsandes kommer fram till baren och sträcker på sig, hon är faktiskt också ungefär 1,5 m lång (dubbelt så bred), för att nå upp till barstolen. Så visar det sig att hon inte tagit på sig ett par jeans i sin egen storlek utan en storlek som man har när man tappar framtänderna och börjar vissla vid varje s-ljud. Däremot har hon en rosa-beige stringtrosa i perfekt storlek med en liten svettrand på och några pärlor för dekoration.
När hon gör ett andra försök att ta sig upp på barstolen och anus börjar synas reser jag mig upp om meddelar att mitt psyke inte kan ta mer stryk nu innan jag förvandlas till en stol och ställs i förrådet, utan jag måste gå någon annanstans. De andra instämmer och vi går till Valentino.
John-Tomas var där med tjejkortege, pizzan var äcklig. Tillbaka till studion.
Nu är klockan ca 17, lördagen den 14’e juni. Vi börjar bli klara med mina gitarrer. Äntligen. Missförstå mig rätt, jag gillar ju som att spela in och spela gitarr. Men min spelstil kan inte annat än beskrivas som slarvigt och som Stefan påpekade, vilket också är en av de finaste komplimanger jag fått, med attityd. Så det blir ibland så att man kommer lite fel rent taktmässigt eller kommer åt lite andra strängar. Även fast de dämpas så blir det där ”frrr”-ljudet som Rai, med sin hök-öron genast säger: ”Vad var det där för nåt?” . Något jag inte själv skulle höra ens om man bara spelade upp det ljudet. Han har fantastiska öron, må de aldrig bli piercade.
Så med andra ord, kan en tagning ta tusen gånger. Och jag blir arg så det tar ytterligare femtusen tagningar. Men jag börjar bli bättre, så det går ändå hyfsat snabbt. Nämnde jag att Kai lägger det mesta på en tagning? Baby-Bengt is the shit, should kick his ass.
Nu är det dags att börja lägga sångstämmor och klaviatur på det som behöver…ja sångstämmor och klaviatur.
Detta gör jag, Kai och Stefan (Anton var i Stockholm hela helgen på konsert men han meddelade oss att han älskar oss alla nån gång vid halv fyra på morgonen) medan Ludde går ner en våning för att börja jobba fram en ny text till det som en gång kallats ”My Own Revolution”.
Detta är en historia vi kommer till snart…
Jag, Rai, Baby-Bengt och Stefan börjar alltså satsa järnet på att hitta schyssta pads och dylikt på Mårtens Nord-Stage, ett fantastiskt instrument. Orgelljudet är faktiskt riktigt bra. Gasoline fick en schysst orgel btw.
Vi hittar en typisk Coldplaypad som jag lyckas klinka ner riktigt bra. Sjukt kul att spela synth, leka med filter, hjulet och sådant. Lite annorlunda är det ju, och man märker att det är ett nytt instrument. ALLT ska testas så i början blir det bara pannkaka innan Stefan sätter käppar i hjulen för mitt konstverk.
”Håll dig på mattan tjockis!” tycker jag mig höra honom viska…
Rai lägger även han en pad på nån vers när jag är ner och röker.
Sen börjar vi lägga sångkörer.
Jag kanske hoppar lite i den verkliga historien, rent tidsmässigt och vad som gjordes i vilken ordning. Det är nämligen två veckor sen, jag har inte haft tid att skriva ner skiten förrän nu, på jobbet såklart. Men skitsamma.
Hur som helst…
När vi är klara med vårt så sitter Ludde fortfarande och jobbar på texten. Mer sång ska läggas, så jag byter av honom ett tag. Ludde sjunger, Viktor skriver. Kai äter väl godis antagligen och Rai sover en skvätt tror jag.
När jag fått ner, efter många om och men, något som jag själv tycker kan användas går jaeg upp till studion. Klockan börjar väl dra sig mot 23-tiden och Sverige har hunnit göra bort sig i slutet av matchen, såklart. Lika säkert som att det såklart när vi börjar tro att inspelningarna av det viktigaste börjar bli klara så kommer vi fram till att melodin på ”Revolution…” inte funkar. Den är inte rättvis i styrka mot vad som blivit av låten. En tung stämning lägger sig över våra huvuden.
Det känns som att man tar tre steg tillbaka.
Vad ska vi göra?
Vi kan inte jobba på en melodi hela natten. Det går inte, vi måste göra en massa annat. Plus att vi inte vill stressa fram nåt man får ångra sen när skivan är tryckt. Men ändå så vill man ha klart skiten när vi går hem så morgondagen kan användas till det sista finslipandet. Helvete också.
Jag ser hur Luddes huvud faller, det känns tungt för alla, men jag tror det tar extra hårt på honom. Den här låten och texten framförallt har varit mycket personlig för honom. Men det har kluvits i texten, mycket av det som var med från början (även fast temat är detsamma). Och nu ska melodin ändras också. Jag vet hur det är när något man är stolt över inte räcker till, nog för att denna låt räckte till, men inte nog mycket.
Vi tar en kafferast, Ludde sitter ensam kvar i studion för att få en ny känsla på en melodi. Han sitter så i mer än en timme och matar samma del av låten på repeat. Jag fattar inte hur han orkar. Jag blir leds på en låt efter att behövt ha den i lurarna mer än två gånger.
Men Ludde är en fighter *Eye of the tiger i bakgrunden*.
Till slut säger Stefan att det nog är bäst vi gör något annat med någon annan låt så hjärnan får vila. Vi andra instämmer. Man måste få liiiiite distans för att hjärnan ska få arbeta.
Klockan 2 är det mesta gjort i synth- och stämsångsväg. Vi har jobbat i 10 timmar så nu är det god natt.
”Revolution” MÅSTE läggas på is till morgondagen då vi får lägga domen över den.
Vad händer?
Missa inte inte den spännande fortsättningen….
Ta tatta ta tattta ta tatta ta tatt… *rederiet-temat*
Dagen efter börjar vi klockan elva, sovmorgon.
Ludde och Rai går genast till en avskild del av Hjampis, vår chill-outavdelning, lärarrummet.
Jag, Kai och Stefan fortsätter vårt tragglande av sångstämmor som nu börjar gå över till ooh- och aah-körer.
Även ett piano ska förstärka andra delen av första versen på en av låtarna.
Efter ett tag kommer de upp igen. De har byggt om i texten lite för att få mer slagkraftigt. Nu är mycket av grunden till texten borta. Men det är faktiskt väldigt bra.
Och en plan har börjat byggas.
Om vi kan få en stark kör som fyller ut det sången inte tar så kanske det kan funka.
Sagt och gjort.
Alla inblandade får bära lurar och ställa sig vid Mica-micen och U-88’an (minns inte om det var en 89a eller 88a).
Jag, Ludde, Rai och Baby-Bengt lägger falsetter som dubbas…”Please don’t let go” efter varje fras i refrängen och Ludde förstärker de med två spå med vanlig bröstklang.
Och ta mig i arslet och kasta mig över gärdsgården, det funkar!
Det funkar skitbra! Låten lyfter över hustaket.
Riktigt bra.
Nu läggs det absolut sista.
Ludde sjunger in den nya melodin och texten till det som en gång var ”My Own Revolution” är nu något helt annat med den gamla texten som grund, omarbetad, men med samma tema.
Efter det….konstpaus…är vi klara.
Packar ihop, jag tar de flesta av grejerna tillbaka till TT. Vinkar farväl av Stefan som kliver in i Kais bil med densamme och Ludde för att bli körd till Statoil för något snabbt att äta innan han tar tåget hem till Luleå igen. Rai åker hem. Anton är inte tillbaka i Kiruna än.
När allt är färdiglastat ur bil och in i respektive lokaler på TT sätter jag mig på trappen utanför, tänder en cigarett och tittar på regnet som börjar falla över mig och allt runt omkring.
Ett regn känns alltid som en nystart, den gamla skiten rinner ner i brunnarna för att glömmas men för att komma tillbaka i annan form. Förhoppningsvis är man bättre klädd när det väl kommer.
Och att man har vetskapen om att det alltid lyser en sol ovanför de svartaste, tätaste moln som aldrig verkar vilja ge sig av. Att det behövs ett regn för att nya saker ska kunna gro.
För att man än en gång ska kunna kliva ut på gräsmattan barfota och känna den friska luften som det bara kan kännas just efter ett regn.
Regnet är nödvändigt just för att solen ska uppskattas.
Efter en något gropig tid vi alla börjat återhämta oss från väldigt bra har Det Färgade Kontorspapperets glöd börjat sprida sig till en eld och, vad som känns, till en snar skogsbrand och vidare till en världsbrand.
Låtarna som spelats in under dessa tre helger är tre av de bästa vi hittills skrivit.
Framförallt märks det att vi börjar kunna det vi gör, bättre och bättre för varje dag som går.
Nya låtar skrivs, nya frön börjar gro.
Vi är medvetna om att det kommer fler regnväder.
Men som det ser ut nu så kan sommaren inte bli allt annat än solig.
Over and out.
//Viktor
onsdag 25 juni 2008
onsdag 28 maj 2008
Jes.
2008-05-28
Jag har börjat jobba igen, alltså jag ”jobbar” ju varje dag. Som nu till exempel. Men jag har börjat skriva igen, jag känner att det kommer pockandes. Även om jag måste tvinga fram det ibland så går det faktiskt bättre än jag trodde.
Man måste skriva ner så mycket som möjligt, 90% skrotas ju såklart, men 10% av de 90% är sånt man kanske kan använda.
Sen har jag börjat spela in melodiidéer jag får, vilket jag aldrig gjort förut, konstigt nog. Jag trodde kanske att jag var ett geni som skriver låtar lite hursomhelst. Men det är jag ju inte, jag torkar mig i ansiktet med bajspapper, there’s your genius.
Jag fick en idé idag när jag promenerade runt i KA3’s kvarnhall, det är där man får de bästa idéerna, not.
Hursomhelst så skrev jag ner det jag kom på och fick en melodi i skallen som jag spelade in i på dass bakom lyckta dörrar så ingen skulle ringa vitrockarna om de såg en stå och nynna in i telefonen med skyddsglasögon och stålhätta bredvid tillsatsmedelskvarnen.
Jag känner en sån där magkänsla man får ibland över låtar.
En bra känsla och en dålig känsla. Det sätts stora krav på en själv från en själv.
Jag vill ro det här i hamn.
Och vill göra det själv, det har väl lite med stolthet, ego och uppmärksamhet att göra.
Man vill vara den som skrivit låten.
Så är det ju med allt i och för sig. Man vill inte dela sitt cred med nån annan. Inte jag i alla fall. Det är ju fullt naturligt. Jes, givetvis är det så.
Jag är smutsig, hejdå.
Till helgen blir det Kiss i Stockholm.
Jag har börjat jobba igen, alltså jag ”jobbar” ju varje dag. Som nu till exempel. Men jag har börjat skriva igen, jag känner att det kommer pockandes. Även om jag måste tvinga fram det ibland så går det faktiskt bättre än jag trodde.
Man måste skriva ner så mycket som möjligt, 90% skrotas ju såklart, men 10% av de 90% är sånt man kanske kan använda.
Sen har jag börjat spela in melodiidéer jag får, vilket jag aldrig gjort förut, konstigt nog. Jag trodde kanske att jag var ett geni som skriver låtar lite hursomhelst. Men det är jag ju inte, jag torkar mig i ansiktet med bajspapper, there’s your genius.
Jag fick en idé idag när jag promenerade runt i KA3’s kvarnhall, det är där man får de bästa idéerna, not.
Hursomhelst så skrev jag ner det jag kom på och fick en melodi i skallen som jag spelade in i på dass bakom lyckta dörrar så ingen skulle ringa vitrockarna om de såg en stå och nynna in i telefonen med skyddsglasögon och stålhätta bredvid tillsatsmedelskvarnen.
Jag känner en sån där magkänsla man får ibland över låtar.
En bra känsla och en dålig känsla. Det sätts stora krav på en själv från en själv.
Jag vill ro det här i hamn.
Och vill göra det själv, det har väl lite med stolthet, ego och uppmärksamhet att göra.
Man vill vara den som skrivit låten.
Så är det ju med allt i och för sig. Man vill inte dela sitt cred med nån annan. Inte jag i alla fall. Det är ju fullt naturligt. Jes, givetvis är det så.
Jag är smutsig, hejdå.
Till helgen blir det Kiss i Stockholm.
tisdag 20 maj 2008
Välkommen hem
2008-05-20
Idag är dagen seg.
Jag har flyttat in hos Janne på antennvägen, vi är numera sambos. Jag plockade ut disken igår och Janne ansåg min surighet att vi hade slitningar i vårt förhållande. Jag handlade för 585 spänn på coop, därav surgiheten.
Skönt med ett eget rum, det är till och med större än Jannes, och jag går från bäddsoffa till dubbelsäng. Nice. Däremot är det såklart, när allt gäller Janne, så att allt är lite ciggigt. Min madrass på ena sängen är lite mjukare än den andra så den sjunker ner lite grann när man ligger på den.
Men det är skönt som fan, jag tror vi kommer trivas ihop, vi har bott ihop förut och då har det kaosat lite grann. Men jag tror det löser sig den här gången.
Marcus har väl också mer eller mindre flyttat in, han är i alla fall där hela nätterna. Lite som en hund man släpper in på kvällen så den slipper frysa.
Vi blev genast lite white trash eftersom Jannes morsa, som äger huset och flyttat iväg ett halvår, sagt upp sophämtningen och vi lade vår smuts utanför dörren, kråkorna kom och drog upp en soppåse innehållande gamla champinjoner. det var nice, speciellt när jag halkade och stoppade handen i en hög med gamla champinjoner. Gamla champinjoner är inte nice. Gamla champinjoner.
Jag har ont i halsen.
Tycker det är sjukt segt på jobbet just nu. Vill bara sitta hemma, på antennvägen, och läsa. Vore schysst att få läsa tidningen i lugn och ro och ta en kaffe.
Men nej då.
Nu tar jag en cig…
Malin fick barn nyligt förresten, grattis grattis, det blev en liten Isolde. Jag och Marcus har utnämnt oss själva till att lära barnet allt vi kan. Janne får inte vara med.
Barn är rädda för finländare.
Efter lunch
Jag är så trött på tjorviga människor. Allting är så svårt ibland, allt är en jävla lek.
Fan vad irriterande det är, plus att de är oresonliga, ja, jag pratar om dig.
Svårlästa, barnsliga, konflikträdda och näst intill dumma ibland.
Jag blir så leds, antagligen så är det bara jag som är dum och trög och kanske ovan situationen. Och så är man som den stora dumme Smocken som kommer lufsandes i tron om att bara blir niiiice. Jes. Givetvis, inte. Förbannat.
Det är nog jag som är korkad. Jag tror det, men ju dummare man är desto argare blir man ju också när man väl blir arg. De som inte är dumma förstår väl att man inte kan hetsa upp sig över allt.
Så var den lunchen förstörd, jag var arg hela jävla tiden. Oresonligt.
Själva grejen var ju en skitsak, men konversationen var som i ett nötskal. Hela allt.
Jag insåg väl att jag kanske hade hetsat fram en piedestal kanske…men jag vet inte, för allt jävla svammel gör att jag får ont i öronen. Och allt tjorv gör att jag ledsnar och surar ihop som en övermogen citron.
Vad är det frågan om? Ska man lalla sig genom livet som en liten blåögd rädd kanin som kissar ner sig så fort allvaret knackar på dörren?
Det är nästan skrattretande, och faktiskt helt jävla oväntat. Jag blir så pass, det är därför jag ens bryr mig om att bli arg.
Och jag blir bara argare för varje mening jag skriver. Eller kanske mer besviken och förvånad.
B.B. King is the king…
Jag är trött, har sovit dåligt de senaste nätterna….
Tror jag har tömt mig på den största irritationen nu. Får väl undvika människor som jag bara blir irriterad på. Så får det bli…
Tack och god natt.
Idag är dagen seg.
Jag har flyttat in hos Janne på antennvägen, vi är numera sambos. Jag plockade ut disken igår och Janne ansåg min surighet att vi hade slitningar i vårt förhållande. Jag handlade för 585 spänn på coop, därav surgiheten.
Skönt med ett eget rum, det är till och med större än Jannes, och jag går från bäddsoffa till dubbelsäng. Nice. Däremot är det såklart, när allt gäller Janne, så att allt är lite ciggigt. Min madrass på ena sängen är lite mjukare än den andra så den sjunker ner lite grann när man ligger på den.
Men det är skönt som fan, jag tror vi kommer trivas ihop, vi har bott ihop förut och då har det kaosat lite grann. Men jag tror det löser sig den här gången.
Marcus har väl också mer eller mindre flyttat in, han är i alla fall där hela nätterna. Lite som en hund man släpper in på kvällen så den slipper frysa.
Vi blev genast lite white trash eftersom Jannes morsa, som äger huset och flyttat iväg ett halvår, sagt upp sophämtningen och vi lade vår smuts utanför dörren, kråkorna kom och drog upp en soppåse innehållande gamla champinjoner. det var nice, speciellt när jag halkade och stoppade handen i en hög med gamla champinjoner. Gamla champinjoner är inte nice. Gamla champinjoner.
Jag har ont i halsen.
Tycker det är sjukt segt på jobbet just nu. Vill bara sitta hemma, på antennvägen, och läsa. Vore schysst att få läsa tidningen i lugn och ro och ta en kaffe.
Men nej då.
Nu tar jag en cig…
Malin fick barn nyligt förresten, grattis grattis, det blev en liten Isolde. Jag och Marcus har utnämnt oss själva till att lära barnet allt vi kan. Janne får inte vara med.
Barn är rädda för finländare.
Efter lunch
Jag är så trött på tjorviga människor. Allting är så svårt ibland, allt är en jävla lek.
Fan vad irriterande det är, plus att de är oresonliga, ja, jag pratar om dig.
Svårlästa, barnsliga, konflikträdda och näst intill dumma ibland.
Jag blir så leds, antagligen så är det bara jag som är dum och trög och kanske ovan situationen. Och så är man som den stora dumme Smocken som kommer lufsandes i tron om att bara blir niiiice. Jes. Givetvis, inte. Förbannat.
Det är nog jag som är korkad. Jag tror det, men ju dummare man är desto argare blir man ju också när man väl blir arg. De som inte är dumma förstår väl att man inte kan hetsa upp sig över allt.
Så var den lunchen förstörd, jag var arg hela jävla tiden. Oresonligt.
Själva grejen var ju en skitsak, men konversationen var som i ett nötskal. Hela allt.
Jag insåg väl att jag kanske hade hetsat fram en piedestal kanske…men jag vet inte, för allt jävla svammel gör att jag får ont i öronen. Och allt tjorv gör att jag ledsnar och surar ihop som en övermogen citron.
Vad är det frågan om? Ska man lalla sig genom livet som en liten blåögd rädd kanin som kissar ner sig så fort allvaret knackar på dörren?
Det är nästan skrattretande, och faktiskt helt jävla oväntat. Jag blir så pass, det är därför jag ens bryr mig om att bli arg.
Och jag blir bara argare för varje mening jag skriver. Eller kanske mer besviken och förvånad.
B.B. King is the king…
Jag är trött, har sovit dåligt de senaste nätterna….
Tror jag har tömt mig på den största irritationen nu. Får väl undvika människor som jag bara blir irriterad på. Så får det bli…
Tack och god natt.
måndag 12 maj 2008
Nya lägstanivåer.
Den första:
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.
Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.
Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.
Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.
Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.
fredag 28 mars 2008
FredagochjagharätitThaitilllunchsåjagtrordetkommerutenbebispådassalldelesstrax
2008-03-28
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
Ja, som sagt. Sitter här efter lunchen och funderar. Lyssnar Salem Al Fakir och blir sjukt inspirerad, han är verkligen riktigt bra. En väldigt sund syn på musik.
Såg lite liveklipp med honom på näääätet. Vilket jävla energiknippe. Jag antar att han är likadan som person. En energimänniska, som alltid är glad, alltid är på. Aldrig säger ett ont ord om någon.
Jag känner några såna människor. De är så snälla så man nästan vill dö själv. De bara ger, och ger, och ger. Men tillslut känns det som att det blir som med börskraschen och internetbubblan, nåt spricker tillslut. Man ger allt man kan ge, man ser till att alla människor omkring sig känner sig sedda. Man är på alla ställen samtidigt för att göra alla till lags. Och glömmer bort sig själv. Jag tar Al Fakir som exempel inte för att han är sån, det vet jag inte, men han påminner mig om de jag känner som också passar in i den mallen.
De vill göra allt, med alla. De suger åt sig av livet, men bara för att kunna dela ed sig av det. Man slutar till sist ensam, ensam med leende. Visst, vissa kanske tycker det är riktigt gött. Men jag tror de är lätträknade.
m man inte ger sig tid åt sig själv så försvinner man ju tillslut. Det är ju som att ”vårda” sina vänner, blommor, bilar eller vad det nu kan vara. Om man inte sköter de så försvinner de (på ett eller annat sätt). Och visst, det går att hitta tillbaka, men om man inte gett sig själv någon tid och saker har försvunnit så kan det kanske vara för skrämmande att hitta de igen.
Det kanske var de man inte orkade ta tag i. Eller så kunde man inte ta tag i dem för att det skulle sätta sig själv i första rummet och det finns ju andra som behöver den tiden bättre och blabla, ekorrhjul.
Äh, nu sitter jag och mästrar låter det som. Men jag funderar bara. Jag är glad att jag själv inte är en sån människa. Igår, tillexempel så ägnade jag lite tid till att raka pungen. Ja, jag tyckte att det kan jag unna mig. Den var hårig och tjaa…det är ju fan inte snyggt när man tror det är ett marsvin som bitit sig fast i det som skulle varit en penis med pung.
Så jag unnade mig det. Det är fan livsfarligt, jag rakade nämligen med rakhyvel. Tänk om man nyser!?
KLAFS!
Så ligger det en pungkula på golvet och ett hål gapar i skinnfåtöljen. Trist att ringa akuten och kanske ännu tristare att sjukskriva sig dagen efter:
”Hörru Janne, jag kan inte komma idag, råkade skära hål i pungen igår….Va? Nä den klarade sig men det blev ett jävla liv på akuten….Jo, jo den trillade ut….Nä, bara ena….Ja fy fan, det gör ont….Jaså? Du också?....Ja,ja…Ha,ha,ha….Ja fy fan, jo nog tänker man sig för nästa gång alltid. Rakapparat is THE shit.”
Dollarn är låg. Jag vill utnyttja dess låga värde. Men jag måste spara pengar. Det är stora planer i görningen.
Vill köpa en Jazzmaster eller en ny ackegura, kanske en Guild. Fast skulle nog behöva en hyfsad modul också så man kunde börja lägga lite orgel/synt på TCOP låtar istället för alltid piano och el-piano. Det blir fan trist tillslut.
Jag skulle ju så stort köpa en trumpet i veckan, men killen har inte hört av sig än. Kanske måste ringa honom. Jag vill verkligen lära mig det.
Hade behövt ta mandolinen till stan så man inte tappar allt man nu ”kan” på den.
Har just beställt mat till de som ska jobba över. Själv ska jag inte jobba över. Jag ska åka hem strax. Det ska bli skönt.
Imorgon blir det att rocka i Överkalix. Frid & fröjd!
onsdag 26 mars 2008
Dekadens
2008-03-26
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
Jag håller på att bli sjuk, en riktigt förkylning är på väg och jag är rädd att den kommer bryta lös med en ordentlig influensa kombinerat med magsjuka. Så känns det i kroppen i alla fall…
Det är synd om mig. givetvis är det synd om mig, och ändå mer synd eftersom det inte finns någon mamma här som kan ta hand om sin lilla bebis som är trött, sjuk och allmänt uppgiven.
Just nu går det mesta på rutin.
Dekigt som bara fan. Jag sover, vaknar (ibland lite för sent), jobbar, äter lunch, jobbar, gör inrapporteringen, åker hem, äter (kanske), sover en kort stund (kanske), repar eller gör annat jobb med bandet, kanske tar en kaffe med Marcus eller åker hem och sätter mig framför datorn alternativt slår på en film eller kollar tv. Sen somnar jag.
Oftast för sent.
Jag har nog inte fått ordentlig sömn på många år.
Ganska lustigt. Hahahahahahahahaaa.
Jag har tittat på en massa saker som jag vill köpa, but there ain’t no money. Men Leonardbiljetter köpte jag tamefaan! Första turnéen på 15 år, det vill man inte missa. Det är nog sista chansen.
Så jag och Ogge åker ner till Helsingborgs Slott i sommar, sen tar jag båten över till Danmark och kollar Neil Young på Roskilde. På samma vecka.
Äre inte griiscoolt så säg!
Annars då? Jo för fan. Varsågod.
fredag 14 mars 2008
Moderna tider. Nåd, åtrå...ta med allt hem.
2008-03-14
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
Too late,
your eyes don’t speak to me like they used to.
And I see
The surroundings from a different point of view.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
Too late,
our song has stopped, never to play again.
And I see
the liner-notes, this story has come to its end.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet again.
It’s you with a new cut of hair
crossing the road without me.
It’s you and I don’t care,
and it’s too late to turn my feet
away.
Vissa dagar flyter på sakta, men det ger en gott om tid att tänka. Det har jag gjort idag.
Lyssnar på Señor med Dylan, den har jag inte hört på länge. Takes me back. Jag å brorsan brukade ösa den här när vid drog till stan när jag gick första året på hjampis.
Idag väntar en tok-äcklig bilresa till Piteå, imorgon spelar vi på Krokodil, sen blir det supande med Baron, Hanko och bandet. Det blir nice. Jag å Ludde ska sova hos min moster så man får vila ut sig lite iaf…
Nåväl. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här idag, ibland brukar jag vilja skriva men idag gör jag det bara för att fördriva tiden. Vi ska väl dra snart jag å Ludde.
Kneeling before your feet,
closing my eyes
to see into your heart
Losing my mind in you.
Trying to see it through
but every word you say is hard.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Crawling towards the cross
feeling ashamed and lost.
I guess I was wrong
You and I wouldn’t fit;
a feeling I couldn’t grip;
Too soon gone.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
A maze of thoughts so bad,
everything we could’ve had.
No way to turn.
The end is close, it’s plain
all that remains
will slowly burn.
Wastelands of the same old shit.
Thought I could endure it.
But it burns, burns, burns, burns, burns
Det känns skönt att jobba hårt. Först här, fast här är det inte alltid lika hårt men ett jobb iaf, sen med bandet. Men det känns bra. Man får tvinga fram en kreativitet, och när den kombineras med hårt arbete och gnistor från andra människor så blir det faktiskt riktigt bra ibland.
Ja, givetvis var det så. Jajamänsan.
Imorgon ska jag äga alla publikisar med min kära tele. It-will-be-a-super-duper-nice.
God helg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)