Måndag igen

2009-03-23

Måndag igen, hjulet fortsätter snurra. Jag sitter på Tusen Toner, det hjulet fortsätter snurra. Ute faller snön lätt, det hjulet fortsätter snurra. Snart kommer sommaren med våren som något slags förspel, det hjulet fortsätter snurra. Bilar far fram och tillbaka på Gruvvägen utanför, det hjulet fortsätter snurra. Folk är på jobbet, folk är lediga, folk gör ärenden, de hjulen fortsätter snurra. Några sitter hemma, väntar på att stan ska öppna, gör något annat, de hjulen fortsätter snurra. De gör det mest för att de är arbetslösa, som jag själv.
I princip allt går dåligt, i princip alla är berörda av det som händer runt om i världen.
På ett eller annat sätt. I och för sig borde man ju inte uttala sig om det, jag har ju ingen aning, och egentligen vet jag ju att det inte är sant. Men eftersom närområdet är så hårt drabbat så generaliserar man väl och tänker att ”alla är berörda och oroliga över det här”. Det är inte sant.
De som bor i en koja ute i skogen bryr sig inte om mer saker än hur man ska få ihop käk en dag som denna. Det kan vara kokhett, iskallt, spöregn, molnigt, snöigt, moddigt eller ett lagom schysst väder. Det enda det handlar om idag är hur vi ska ta oss igenom denna dag.
Så är det ju såklart för alla andra, men de ute i kojorna har inte försvårat allting.
Även de som har chaufför till jobbet, äter en lunch på två timmar till en kostnad av 500 kronor som betalas av företaget, kommer till kontoret klockan 10 på förmiddagen och går därifrån klockan 14 på eftermiddagen. Har en månadslön som motsvarar en halv årslön för ”vanliga” arbetare och en fallskärm som motsvarar det ”vanliga” människor drar ihop på tre-fyra livstider.
Visst, det är ju inget fel med att ha ett bra jobb, det är inget fel med att tjäna pengar, de flesta av dem som har det så pass bra ställt har faktiskt jobbat hårt, varit gat-smarta och offrat väldigt mycket för att komma dit de är idag. Varför ska de klandras? Jag tycker det är fel att se ner på människor som har det bra, lika mycket som de tär fel att se ner på dem som inte alls har det bra. Många gör även det.
Oftast är det de bittra jävlarna i mellanläget som bara ser andra människor med avundsjuka i ögonen. Bara för att de själva inte klarat av att nå de mål som andra uppnått istället. Utan att se vad som egentligen är rakt framför näsan på var och en.
I dessa tider är det lätt att vara bitter, såklart. Det är lätt att vara orolig, såklart. Jag sitter just nu och undrar hur allt ska lyckas gå ihop. Att bli vuxen var som en smocka i ansiktet.
Den där kojan i skogen känns inte så avlägsen.
Säga upp allt med omvärlden och bida sin tid åt att tjuvskjuta ren, älg, räv, ekorre, talgoxe, skalbagge eller tjuvfiska för att få mat. Bränna sitt eget brännvin och odla sina egna grönsaker. Sälja alla instrument och köpa en stryktålig akustisk gitarr. Fejka sin död och bli avskriven som levande människa. Ingen letar efter en.
”Easy-way-out” som den kära fadern skulle säga. Visst, det är nog en enkel väg ut, men som jag beskriver det ovanför så känns även den ganska komplicerad.
Det är ju enkelt att skita i allt.

Saab går inte så bra, industrin går inte så bra, skolan går inte så bra, äldre omsorgen går inte så bra…
Allt är problematiskt just nu och vi undrar hur det har blivit så här. I skrivande stund känner jag att jag sitter här och försöker upplysa mig själv om hur det har blivit så här. Men allt är inte svart och vitt. Många aspekter spelar in.
Dock ska sägas att man inte går dagarna förbi utan en uns av oro. USA verkar glida mot ”konkurs” mer eller mindre. Mellanöstern känns mer instabil än nånsin. Skolmassakrar till höger och vänster där folk i min egen ålder drivits till vansinnets rand av samhälle, sig själv, omgivning och media. Sverige avskaffar värnplikten, Finland hade kunnat kliva in i Haparanda imorgon och ta över hela landet utan att vi lyft ögonen från program som Rachael Rayrepriser från förra året, Sportnytt eller Den arga snickaren. Helt plötsligt ska barnen i skolan börja prata finska och vi ska lära oss om Kalevala, Tapio Rautavaara, Pentti Saarikoski. Nationaldagen flyttas från 6 juni till 6 december. Istället för Du gamla du fria blir det Maamme för hela slanten.
Samtidigt som vi rustar ner och Finland allt oftare tycker att Sverige borde tillhöra Finland så ökar Ryssland sin armé med 200% på två år. Nordkorea testar kärnvapen lite här och var.
Det finns två länder, rent statistiskt, som Sverige hade kunnat invadera idag. ett av dem är Luxemburg, som man kan korsa med apostlahästarna på lite mer än en dag och en armé på 800 man. Nu handlar det ju inte om hur många länder man hinner invadera innan man dör, flest vinner, utan bara lite perspektiv på hur utsatta vi är OM nåt skulle hända. Då är det bara att se glad ut och börja prata ryska, koreanska, indiska, franska, norska (bevare mig väl) eller vad det nu blir.
Oron över vad som kommer imorgon finns där hela tiden. Jag är pank, till exempel. Det är ju i och för sig så, att om jag behöver pengar så har jag fortfarande folk som hjälper mig. Men det är ju inte roligt att vara vuxen och få stålar från morsan och farsan.
Jag vill plugga, men hur kul är det att ta studielån som tar hela livet att betala av om man inte är 100% säker på att det man pluggar till är det man vill bli.
En kompis till en kompis brast ut i gråt på en fest då han berättade att han tagit lån och köpt en skoter och en ny bil så sent som förra våren och sedan blivit varslad på LKAB när en fast anställning bara låg runt knuten. Nu står han med lån på en ny skoter och en ny bil som sjunkit i värde avsevärt sen han köpte dem. Bilen var en Saab kan tilläggas. Det kan tyckas, så även av mig själv, att det är brutaldumhet på högsta nivå och naivitet på en högre nivå. De kliver ur skolan, kliver rätt in i svågerpolitiken på LKAB och får en flådig lön på över 20 000 i handen i månaden. Bor hemma, har inga som helst utgifter. Då köper man grejer och går på Ferrum två dagar i veckan.
Sen står man helt plötsligt där med kuken, eller fittan, i brevlådan.
Tack och god natt.
Börja sälj jultidningar och ta pengarna istället för den där TV’n som är sista premien.

Allmän oro gör ju såklart att man gör missar. I en flock av vargar finns en alfahanne som styr och bestämmer vad som ska göras. Det är en ständig kamp om vem som egentligen ska vara alfahannen och alla försöker överta den posten hela tiden. Men ordningen upphålls. Om ordningen rubbas så uppstår det oroligheter och då kan vargarna göra lite vad som helst. Vissa dödar till och med sina egna i flocken, även ungarna.
Om det uppstår oroligheter i samhället så löper till sist de som inte förstår amok. Är morsan och farsans trygga vardag rubbad och de går med sänkta huvuden utan att barnen förstår så står till slut ungen på stan med ett slagträ i handen och en krossad ruta bakom sig. Ungen kan komma från en stabil familj, men till syvende och sist så är samhället alfahannen.
Oro uppstår när inte alfahannen är någon man kan följa, någon som vet vilken väg som ska tas.
Jag vet inte vad jag skriver, det är så här det känns. Vad vet jag? Fast i och för sig, vem vet egentligen? Den som vet kan väl ringa mig. Hur vet man att man vet? Vet man nånsin någonting?
Idag är det fint väder ute, jag tar en kopp kaffe på TT’s trappa, brorsan var förbi nyss och vi pratade om det jag skriver just nu. Oro, instabilitet och alla dessa kriser vars löpsedlar välter kioskar runt om i landet.

”Så mycket tjänar de i din kommun, exklusiv artikel endast i Aftonbladet!”
”Så lite berörs dessa personer av finanskrisen i din kommun, exklusiv artikel endast i Aftonbladet!”
”Så lite bryr vi oss om seriös media idag, exklusiv artikel endast i Expressen!”
”Natscha Peyre i het debatt med Saab’s ledning, exklusiv artikel endast i Expressen!”
”Älgfarmen börjar gå knackigt, överlever djuren finanskrisen? Exklusiv artikel endast i Hjortronbladet, Vittangi!”
”Robinsondeltagare på besök i Jokkmokk, läs mer på sidorna 3-24 i NSD!”
”Luleå, världsbäst. Läs mer i hela NSD!”

Vad var det som hände egentligen, har det alltid varit så här? Har det aldrig funnits någonting RIKTIGT intressant att skriva om? Bara sorger och fullständigt oförståeliga reportage? Hundar utan ben som tar sig runt i en specialbyggd permobil eller hur Per Sinding Larsen får den där karakteristiska frisyren som faktiskt börjar bli hans egen.
Just nu vill jag bara spy ner mig och somna.
Jag är som inte arg, ledsen eller ens uppgiven som man blir ibland. Jag försöker bara förstå.
Varför det inte går är det enda jag förstår. Det är ju helt oförståeligt. Hur kan vi sitta ute i stugorna och svälja det bara?
Är det så gott att vi måste tugga riktigt ordentligt, verkligen känna av smaken innan det åker ner i magsäcken.
Vi skiter inte ut det, utan allt stannar kvar inne i magen tills giftet spränger magsäcken och börjar leta sig ut i resten av kroppen. In i njurarna, levern, lungorna, benmärgen. Tills vi är så fyllda av skit att kroppen exploderar. Kroppen exploderar och vi tar den där bössan till skolan, jobbet eller vars det nu blir och börjar skjuta ihjäl människor, räddar dem från att genomlida känslan av att kroppen faktiskt bara är fylld av skit som inte bajsas ut i toaletten.
Då är det vårt fel, då är det samhällets fel, då är det omgivningens fel, då är det medias fel. Men framförallt, som jag skrev först så är det vårt eget fel. För vi tillät oss att fyllas av den skiten som blev vår, och andras, död.
Och hjulen fortsätter snurra, för den enes död är ju som bekant den andres död.
De hjulen fortsätter snurra.
Imorgon tänker jag på något annat, men just idag tänker jag på det här. Jag känner att jag börjar fyllas av skit. Det mesta bajsar jag ut. Men lite stannar ju alltid kvar. Så är det för alla människor. De hjulen fortsätter också snurra.
Och nej, det var inte bättre förr. Det kommer antagligen inte bli bättre sen heller. Men det blir förhoppningsvis inte sämre heller. För då ligger vi brunt till, både bildligt och bokstavligt.
Kanske lika bra att det blir ett kärnvapenkrig, jag kommer vara i skogen då i alla fall. Spräng bort skiten bara.
Easy-way-out, än en gång. Och det är ju faktiskt vårt signum nu för tiden.
Syns man inte så finns man inte.
De som syns borde inte få finnas. Jag önskar ofta att de var döda och att jag hade dödat dom. De gångerna har skiten tagit över, då jag har börjat bry mig.
Inte konstigt att man är otrevlig, bitter och arg ibland.
Men de dagar jag är glad vet jag att det är av rätt anledning. De gånger jag är arg är det allt för ofta av fel anledning.
Som Totta säger i slutet av 5’e skivans sista låt:
”Livet är kort mina vänner, ha det så gott, tack ska ni ha!”

Som grädde på moset ska vi betala Daniel och Victorias bröllop med pengar som vi hellre lägger på…ja jag vet inte, skola, omsorg eller backa upp de företag som går på knäna idag.
Hade de tagit av sina egna pengar hade det inte rört de en tum i ryggen.
Men vi sväljer skiten och tar emot. Grattis!
Hoppas alla era barn blir dödfödda.
Nej, vad säger jag. Ja just ja:
Hoppas alla era barn blir dödfödda.
De tillhör inte direkt de personer jag anser har jobbat hårt för att hamna där de är idag.
Men mitt hat mot Sveriges monarki tänker jag inte skriva om nu. För den skulle ta upp allt för mycket av min arbetslösa dag.

Jag ska i alla fall åka ut i skogen redan idag. Vi behöver luft, öl, bastu, skotta snö och hugga ved. Det är det man gör i Nurmasuando, dit ska jag där inga som helst kriser utom de personliga följer en.
Där ska vi sitta och hata, älska och avundas andra människor.
Alla känslorna byter plats till ett ställe där ingen tid behövs och där allt handlar om hur man ska överleva dagen och allt den bjuder på.
Kojan i skogen.
Men först ska jag fixa med min lägenhet jag inte har råd att ha kvar, gå till arbetsförmedlingen och lära mig hur man använder internet så jag kan söka jobb jag inte får genom arbetsförmedlingen. Sen ska jag dammsuga den lägenheten som jag min lillebror är vänlig nog att låta mig bo i.
Så ja, jag tycker att jag förtjänar att dricka mig full ute i skogen på en måndag med goda vänner, god mat och en varm bastu.
Imorgon börjar hjulen rulla igen när jag återvänder till Kiruna.
För i kojan i skogen där rullar inga hjul.

Hejpa!