Göteborg

2009-03-09

Måndag morgon/eftermiddag, klockan är 12.52 så jag vet inte vad vi ska kalla det något mer.
Hårklyverier tänker du!...men icke!

Idag bär nog skutan mot uppsala igen, har somnat klockan 5 i morse så jag är lite ofokuserad över vars i Sverige jag är just nu och vars jag ska ta mig sen. Förhoppningsvis löser säkert det sig också.
Var och drack öl med Bengt igår, mycket trevligt. Bengt är Jackes farbror som jag delat, än så länge, tre konserter med. Springsteen, Dylan och Stones. Han är kanske den yngsta 60åring som finns, helt fantastisk människa. "Ja men det är väl för fan självklart att vi tjuvåker på spårvagnen, har du gjort annat menar du?"
Jag och Bengt styrde upp på Spårvagnen, som vanligt så är det nåt som kaosar när Bengt ska med. Denna gång var det att han missade spårvagnen så jag fick kliva av en station nedanför och kliva på igen så vi var på samma vagn. Då tar han i hand och hystar upp en mellan-öl innanför jackan.
"Vi tar väl en pilsner va? Fan,d et är första gången jag dricker öl på spårvagnen och då har jag ändå bott här i trettio år..."
Ner till Gyllene Prag, Bengts gamla stamställe där han tillbringade mången år i sin ungkarlsperiod. Fick höra många roliga historier om hur det var på sjuttiotalet i Göteborg.
"Det var ju helt absurt ibland...jag fick såna jävla mardrömmar förstår du ibland. Demonjävlar som hoppade runt på täcket och ibland dök morsan upp och pekade med fingret och sa 'fy'! Men men , det kanske är så man blir när man blir bakfull."
Det enda vi gör är att prata musik, konsertminnen och kvinnor.

Vidare hamnade vi på Karlssons Garage, trevligt ställe där jag blev inpytsad med Bengt, hans taxikollega och två andra gamla stötar som hade kunnat läggas i facket ur-göteborgare. En som hette Ragnar tyckte jag borde passat på nere påv arven eftersom jag var 'en bitig jävel'.
Blev även bjuden på en minttu av nån yngre generation alkis för att jag var från Kiruna.
Fantastisk stad.

Gud vad tråkigt jag skriver.

Usch. Borde skriva nåt roligt
Men jag är ingen rolig typ. Jag är döden. Den kalla hårda döden, som väntar runt varje hörn på att ännu en av herrens vilsna själar ska ta ett snesteg och falla handlöst in i mitt svarta nät.
Jag står där och trålar in de skrikande, sargade stackars satarna som ber om nåd och åtminstone en timme till för att ta farväl. Men jag ger inte en extra timme.
Jag skördar, herren sår. Så är det och så skola det förbli.
Jag kommer stå bredvid dig när ditt sita andetag kommer, jag är det sista du kommer se innan ögonen sluts och du känner själen lämna kroppen skrikandes så isande kallt att det sista som händer är att dina ådror isar sig och nackhåren ställer sig upp. Den känslan kommer du ha intill tidens slut.
Ensam kommer du vandra genom skuggans dal ropandes efter en enstaka någon om att du inte vågar ta ett steg till. Men ingen hör, ingen ser, inte ens jag. Jag är då redan långt borta för att hämta nästa enfaldiga människa.
Ensam som aldrig förr kommer du till och med önska att jag var där, mig som du hatar så mycket att DU önskar MIG död. Hahahaha, ack denna ironi.
Ingen hör, ingen ser, ingen kommer.
Ensamhet. Kyla. Bitterhet. Några enstaka tårar du fäller för din egen skull till ingen nytta.
Dina tårar kan inte hjälpa dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig nu.
Jag vill inte hjälpa dig ni.
Jag är döden.

Jag och Ogge ska ta oss ner till donken och klämma brunch-burgare.

Det luktar festival i hans brors lägenhet. Och inte vilken festival som helst. Det luktar pridefestival.
Ogges bror är en fantastiskt awesome människa. Majte.
Ett kapitel för sig.
Han ser ut som Pippis pappa. Är lite som Joelbitar.
I helg såg jag honom dansa, det var fantastiskt. Jag önskar fler hade fått se Pippis pappa dansa.

Nu klappar vi ihop här.
Det var inget roligt att skriva idag, förstår inte varför jag gjorde det.
Nåväl, idag bär det av mot Uppsala igen.

Tack Göteborg för denna allt för korta tid.
Vårt förhållande känns som att det aldrig kommer dö men kanske aldrig heller brinna passionsfullt, även om jag alltid känner mig hemma här.
Vi får se, ett frö måste få gro ifred även om man vattnar det ibland och pratar kärvänligt med det. Även om väder och vind biter tag i det ibland, så är det ändå för sig själv som ett frö måste få växa.
Just nu längtar jag inte SÅ mycket hem.
Men jag längtar hem till en famn. Alla behöver en famn att lägga sin trötta kropp i. Nu har jag en i alla fall.
Ett icke-platoniskt förhållande, det uttrycket myntades på Gyllene Kvarn i går av undertecknad. Dags att ringa Svenska Akademin och få patentet fort.

Jag blickar ut genom persiennerna och ser bara skog.
Den ser ut som den där hemma gör.
Men den är ändå så olik.
Det dröjer flera månader för löven att dö.

Havet brusar i närheten,
även fast jag inte hör eller ser.
En stad som sträcker ut sig, men ändå en småstad
som natten aldrig överger.

Det är tyst, men aldrig så tyst
att skotten från skurkarna inte hörs.
Det är lugnt, men aldrig så lugnt
att tryggheten och hjärtat inte störs.

Men ändå så tror jag vi tycker om varandra
du och jag, vi.
Den ene passerar sällan den andre
obemärkt förbi.

Cheesdoodles kan vi väl kallar det...
Hejpa