2008-08-19/20
Det är ett lustigt liv jag lever.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.
Idag bor jag hos Hugo, på Vintergatan. Jannes gamla lägenhet. Kalle skulle ha dambesök och ville ha lägenheten för sig själv. Whateva’, talk to the hand.
Många minnen väcks till liv i den här lägenheten. Här hade vi den natt-länga diskussionen med tjejen som var nazist, vilket vi inte förstod så vi konfronterade henne. Det blev en intressant pratstund och många tårar fällde hon. Inte det att vi var elaka mot henne, tvärtom. Vi försökte förstå henne. Förstå hur man kan hata något så mycket.
Hat.
Jobbigt ord, som missbrukas allt för ofta. Ett jobbigt, starkt ord. Jobbigt ord.
Vad hatar jag?
Alla hatar något. Även fast jag vet parsoner med ett leende som verkar så fastklistrat i ansiktet att man inte tror det går att dra av ens med våld.
”Jag hatar krig!” ”Jag hatar pedofiler!” ”Jag hatar orättvisor!” ”Jag hatar svält!”
”Jag hatar pölsa!”
Jaja, men det är väl inte en jävel i hela världen som egentligen tycker om de sakerna?
Jag hatar likgiltighet.
Det är ett ord som får mig att rysa av rädsla och koka av ilska.
Att inte bry sig. Inget skrämmer mig mer än människor som inte bryr sig.
Att inte tycka något för man bryr sig inte. Att inte torka sig i arslet för att man inte bryr sig om att det hänger konkelbär ut ur byxorna.
Visst, man kan inte tycka nåt om allt, man ska inte tycka nåt om allt. Och visst, man kan inte bry sig om allt, man ska inte bry sig om allt.
Men, det stora men’et är:
När man slutar bry sig om saker man egentligen bryr sig om. Kanske av trötthet, av maktlöshet eller vad annat tokigt tokigt det kan vara. Då är man illa ute.
Då står likgiltigheten och krafsar en i nackhåren.
Usch.
Jag kan inte säga att jag skiter i mindre saker nu än jag gjort tidigare.
Idag tvättade jag mig första gången sen i lördags till exempel, delvis för att jag sket i det och delvis för att jag inte kom ihåg. Förrän idag.
Jag är inte likgiltig till intimhygienen, än.
Men jag bryr mig om mer saker. Framförallt om saker som påverkar mig direkt eller indirekt. Nej, jag källsorterar inte. Och ja, jag fimpar fortfarande på marken.
Men enbart av den anledningen att jag känner att min ansträngning inte betyder ett skit så länge En större stad i japan spyr ut mer gift på en halvtimme än vad jag gör under hela min livstid.
Å miljöns vägar har jag blivit likgiltig, ja. Jag rygger nästan tillbaka när jag skriver detta, men det är tyvärr den bittra sanningen.
Men jag är mer engagerad i saker jag vet jag kan påverka. Människor i min närhet till exempel, politik, glädjespridning. Kärlek.
Ett vackert ord.
Kärlek.
Hugo verkar inte ha autostavning installerat så det kanske kan verka att jag är antingen gravt ordblind eller berusad pö om pö. Men så är inte fallet.
Idag känner jag att den här låten börjar betyda mer och mer.
Jag är inte säker, men det kan man ju aldrig vara…
Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and
I want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home,
its their home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and I just couldnt ask)
Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one,
...Oh, I havent got one
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Oh, there is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
Jag tänker på gågna dagar, de har varit spännande och lite jobbiga. Men så är det ju alltid.
Första gången jag skriver i den här bloggen utanför arbetstid, vilket både är lustigt och lite oroväckande. Man kan tro att jag inte gör något på mitt jobb, vilket faktiskt inte är helt sant. Men ganska sant.
Det är svårt att motivera sig att anstränga sig på ett arbete där man inte utvecklas eller får någon respons på vad man gör.
Folk vet inte vad jag gör hela dagarna, och de bryr sig heller inte.
Likgiltighet, kanske...
Godnatt
tisdag 19 augusti 2008
torsdag 14 augusti 2008
Jag önskar att jag skrivit ”Han är en man med tusen sorger”
2008-08-13
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
Läs även hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
I natt talade jag i telefon till kl tjugo över fyra på morgonen. Idag är jag trött, vilket jag förstod medan jag låg där med telefonen i näven. Men att lägga på var det inte talan om. Även denna gång betades ett gäng ämnen av. Jag fick visa my true self och tala sönder tre fjärdedelar av samtalet genom att mestadels berätta om mig själv, min historia och vad som än flög in i min skalle under samtalets gång.
Men just ”Han är en man med tusen sorger”. Den var så vacker. Den påminner mig om dig på många sätt. Hur jag ser hur mycket du lider, hur mycket du inte vill egentligen. Men på grund av att det är det enda du verkar ha lärt dig så går du vidare i samma gamla fotspår.
Inte på länge har någon skildrat något så sorgligt så vackert.
Läs hela hennes bok: ”En dröm om ett finsktalande arv”.
Det var en otrolig dimma när jag åkte till jobbet i morse. Dimman är ett märkligt fenomen. Den kan gömma vad som helst för en, kanske bara litegrann. Eller jättemycket. Gömma allt. Och även om man vet eller inte vet vad som dimman döljer så finns det där, det består. Gömd i en grå slöja.
Så ser jag på dig ibland. Du är en människa som lyser igenom med sina tankar, sin själ och allt som hör en människa till. Men du är täckt av en grå, tät slöja. Inte alltid lika tät, men oftast så pass tät att man anar vad som finns där inne men inte kan vara riktigt säker.
Jag tycker det är synd. Vi är så olika, men jag vill förstå dig. Jag vill verkligen det. Allt skulle vara så mycket bättre om vi förstod varandra bättre. Jag tycker att jag gjort så många tappra försök, även om mina snedsteg varit många. Men du, vi är båda lika goda kålsupare. Men trots att vi är lika goda kålsupare så ser jag inga försök från din sida.
Du sitter på din kant och tittar ner i backen, rycker förstrött på axlarna. Jag blir arg, trots att jag försöker förstå dig och se saker ur ditt perspektiv. Men, jag kommer bara fram till en sak. Du är feg.
Du är så feg. Du anser dig vara en man med tusen sorger. De enda sorger du kanske har finns där på grund av att du är feg. Det är ditt fel. Men du förstår inte. För du är feg, du är feg och rädd för allt och alla, inklusive dig själv. Och mig. Jag är inte farlig, tvärtom, jag är snäll.
Men du är för feg för att förstå nåt. Du vill förstå, men du är för feg för att se att du kanske har fel. För att göra dig till åtlöje. Du gör dig till åtlöje bara av att sitta där och rycka på axlarna.
Jag tycker om dig, jättemycket. Jag ser upp till dig. Även fast vi är så olika. Men du har ingen respekt för mig. Du är för feg för att ha respekt.
Jag vet hur din bakgrund är, så dra inte den historien. Du är för feg för att ta itu med din bakgrund och ta ett steg ur den. Jag vill hjälpa, alla dina vänner vill hjälpa.
Där också. Du säger att du egentligen inte har några vänner. Jag blir så arg på dig, för du sårar oss så mycket när du säger så. Jag förstår inte varför du säger så. VI är så många som är dina vänner. Men du låter oss inte vara det.
För du är så feg.
Jag är inte arg på dig, jag blir bara chockad över hur du kastar bort allt som ett bortskämt barn. Inget består för evigt om man inte vårdar det. Och du missköter det. För att du är för feg.
Jag vill vara arg på dig för att du är feg. Men jag blir bara ledsen.
Du gör mig så ledsen ibland. Din dimma tätnar och vår kommer spricka upp. Om du inte tar itu med dig själv och din förbannade helvetes jävla feghet och följer oss, så kommer du bli ensam kvar.
Och tro mig, hur mycket du än förväntar dig det, så kommer vi inte be dig två gånger. I livet får man många chanser, men den här gången får man bara en.
Men det gäller inte bara dig, tro inte det. Det gäller mig också. Men jag har förstått det, och jag är beredd att ge upp allt för dig och våra drömmar. Jag lämnar allt imorgon om du vill det. För jag är inte feg något mer, jag vill inte vara rädd. Men såna som du gör mig rädd ibland.
Att man kan vara så hänsynslös mot en annan människa.
Att man inte ens kan bli arg på en annan människa.
Man blir arg, men säger inget, åker hem och bygger på demon-banken i skallen.
Du är så feg.
Men jag önskar att du inte vore det.
Jag önskar att du ville vara min vän också.
För jag vill verkligen vara din. Och jag försöker verkligen, ser du inte det?
Jag vill allas vårt bästa. Det vill väl du också?
Men snart orkar jag inte mer. Snart dör min låga ut för dig, och då kommer jag lämna dig och ditt liv bakom mig. Sen kommer jag blicka framåt, blinka en gång. Sen är du borta, och kommer aldrig tillbaka i mitt liv igen.
Du kanske inte bryr dig. Och det är det värsta, för jag vet inte om du bryr dig eller inte.
Du är bara så feg.
Jes.
Jag spårade lite där.
Men det kändes skönt.
Usch vad skönt det kändes. Det kändes som en sten föll från axlarna.
Lunchen är över, jag har sovit i sömnen igen.
Jag har skrivit väldigt mycket här på sistone. Kanske känner jag att jag behöver skriva?
Det var en av de dummare frågor jag ställt ingen alls. Och nog har jag ställt dumma frågor i mina dagar.
Usch så dumt.
Jag tänker på lite grejer jag skrev när jag var ute på semester för mig själv och hade tid och lust att skriva lite. De blev faktiskt rätt bra. Inte alla. De jag skrev i början var väldigt cheesy, men när jag fick igång ångan och hittade ett/en ämne/titel att följa och återkomma till så blev det lättare att hitta inspiration.
Jag tror jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta skriva på det sättet.
Det känns så frigivande. Likaså som det här skrivandet är rogivande. Bara det att jag sitter och ser ord formas ur mina fingrar utan nån speciell anledning. Jag skriver bara för att jag vill. Utan nåt direkt ämne.
Det är rogivande, meditation. Jag slutar tänka på annat än det jag ska skriva. Och eftersom jag skriver ner mina tankar så blir det inte kaos i huvudet eftersom jag tänker en tanke i taget.
Jag tänker på det jag skriver. Alltså synar jag min tanke in i sömmarna och får ett bredare perspektiv på det. Jag grubblar inte lika mycket.
Jag tänker glada tankar. Ofta. Fast det är av olika anledningar som är en annan historia.
Men just det andra skrivandet, det kommer jag nog att anamma. Snart igen. Jag har kvar blocket. Jag kommer ta upp det igen och fortsätta. Inte på mitt ”I väntan…”-tema jag hade under semestern dock
Det var ett återkommande tema som jag använde när jag var mellan platser på resande fot och väntade på nästa ”hållplats” vars det nu var någonstans.
”I väntan på…” var varje titel och så namnet dit jag skulle eller om jag stod i en rulltrappa.
Jag vet inte om jag skrivit det här i något tidigare inlägg, och jag kan inte kontrollera det eftersom vårt nät är nere för tillfället.
Men jag skiter id et.
Huvudsaken är att jag skriver.
Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det här känns bra för mig. Gymnastik för själ och hjärna.
Jag har dessutom märkt att jag skriver mycket om just mitt skrivande.
Jeez, har jag inget intressantare att berätta? Bara om att jag faktiskt sitter och skriver. Dumjävel.
Nu röka en Lucky Strike.
Det verkar som att det ska komma upp lite folk hit och jobba igen. Folk som åkt ner för gott men inte för gott. Osten, Foppa, Joel (den stackarn, han var så glad för att det var sista dagen i fredags :P) och Valter.
Sköna gubbar det där. Speciellt Foppa och Osten.
Osten är en stor skåning med en fantastisk mustasch. En skåning med fantastisk mustasch som kallas Osten måste man ju gilla. Vilket man också gör.
Foppa är en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren.
Och en jättekort värmlänning med tonade glasögon, skitbreda axlar som älskar KISS och alltid gör hårdrockstecknet med båda (!) händerna åt en när man möts i korridoren måste man ju bara gilla. Vilket man också gör.
Kul att se dom igen. Osten stack i juni och Foppa strax efter honom.
De man saknar mest här uppe är nog Hasse Moberg, Tore, Rikard Franzén, Jerry, Thomas, Bernström, P-A och Ludde förstås. Pär kommer jag nog också sakna när han drar härifrån för gott imorgon.
De man inte alls saknar är Smocken, Lena och Gnäll-Kjell.
Åter tillbaka till Osten, han är en så fascinerande man. Namnet osten kommer från när han var liten och stod i mål i fotboll. De var två som hette Christer, han heter egentligen Christer Thunberg, så han fick heta Osten. Såklart. Vad annars? Och det har han blivit kallad hela livet efter det. Idag är han väl 50+ nåt.
Jag brukar ju ofta ha med låttexter jag tycker är fina och ibland kanske passar in i ämnet jag skrivit om under dagens gång. Men då brukar jag fuska och kopiera från Internet bara. Idag har jag inget Internet så jag skriver för hand och tar upp mitt fantastiska textminne, ja jag vet att jag är bäst – ingen protest.
What can you say?
There isn’t much to tell.
Well, I’m going down-hill
but I blame myself.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
Now everybody
point their hands at me.
But I know I’m just a worn-out picture
of what I used to be.
I’ve been jumping at shadows,
thinking about my life.
God, have mercy.
‘Cause I think I’m going insane.
The devil’s been getting at me
oh and he’s got me down again.
Got me jumping at shadows
just thinking about my life.
Fantastiskt fin blues. Speciellt versionen av Fleetwood Mac
Snart är det dags att avrunda här uppe.
Klockan är fem över halv fyra. Inlägget kommer väl förhoppningsvis in imorgon istället om nu de där jävla WM-data kan få igång det jävla nätet. Jävla jävlar.
Jag vet inte vad mer som kan skrivas idag.
Jag har Soundtrack of our lives i lurarna, Firmanent Vacation, fantastisk låt. Kanske träna idag också, men jag skulle nog behöva vila en dag också. 2,2’an igår och 4,5’an i förrgår.
Ja jag är så duktig så
Men jag vet inte.
Ska kolla med Tony om han vill kolla Dom kallar oss mods idag istället. Igår blev det ”bara” Stevie Ray Vaughan live at Montreaux -85 och ett långt samtal med Hannes om livet och dess orättvisor.
Det enda som återstår är väl att återigen tipsa om ”Han är en man med tusen sorger” och hela hennes bok ”En dröm om ett finsktalande arv”. Hon är bra. Hon är mycket bra.
Den vackraste tiden är morgonen, en ny dag efter en vacker.
måndag 11 augusti 2008
Flera många olika sånger, bland annat en med texter som: And you dance like you don't need nobody else
2008-08-11
Det blev inget Neil Youngande för mig, lite synd. Men inget jag lagt nå vikt vid under helgen. Skallen har varit full med annat, så det var bara skönt att inte sitta nere i Göteborg med det lasset i skallen. Plus att jag har sparat pengar också vilket känns skönt. Nu är det bara två veckor kvar till nästa lön.
“You act like you don't need nobody else
And you dance like you don't need nobody else
And all the other moths need light
To circle round while you just fly
Around yourself”
Ännu en helg har kommit och gått. En lugn sådan. Även en intressant sådan.
Vi ha repat med bluesbandet hela helgen. Jag är trött på att spela blues, jag är trött på att spela Colouredmusik också för den delen. Jag är riktigt trött på musik bara. Men jag känner ändå att jag skriver mer än vanligt, både text och musik.
Jag skriver bar, lägger inte nån vikt i om det blir bra eller dåligt. Om det är för mig själv eller tänkt till bandet. Mina idéer verkar ändå inte spela nån roll. Men det är en annan historia. Mina idéer spelar stor roll så jag skiter i allt annat. De är viktiga för mig, även om de flesta suger så är jag kreativ igen vilket känns skönare än skönt.
Jag är inspirerad igen. En underbar känsla.
Jag kanske också behövde realitet?
Jag får i alla fall realitet dagligen nuförtiden, en lustig gåva. Vanligtvis brukar man få en blomma eller nån skiva kanske. Men jag tycker realitet är en av de bättre gåvorna.
Jag har även fått ett lugn, mest för att jag börjat träna tror jag. Min mage och själ fungerar bättre. Det är underbart att utelämna sig till sina fysiska förmågor och ställa in de psykiska på att ta det fysiska igenom ännu en springrunda. Inte tänka på nåt annat. Så fort man börjar tänka på nåt annat så har man för lågt tempo. Då är det bara att öka.
När kropp och själ börjar synka med varandra efter 20 år av osynkande så släpper det fram saker som man glömt bort att man hade. Lustigt. Ibland skrattar jag åt mig själv. Det är en lång bit kvar, men jag har börjat springa den där biten i alla fall så det är längre än jag nånsin tagit mig. Tack Janne!
Janne ja, han är i Norrtälje igen. I miss my honey.
Men men, snart ses vi igen.
Idag går mina tankar till Hogge som ligger och kämpar i Umeå. Hang on to it Hogge! Men han klarar sig tydligen. Kommer dock vara nedsövd i minst två veckor.
Mina tankar går även till flickorna i Punsch som är fyra av de modigaste jag vet.
Tankarna går också till Kicki och Matilda.
”Well I started out down a dirty road
Started out all alone
And the sun went down as I crossed the hill
And the town lit up, the world got still
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well the good ol' days may not return
And the rocks might melt and the sea may burn
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well some say life will beat you down
Break your heart, steal your crown
So I've started out, for God knows where
I guess I'll know when I get there
I'm learning to fly, around the clouds,
But what goes up must come down
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing”
Stor I orden men liten på jorden mr Tom Petty?
Jag känner mig stor i orden. Jag känner mig även liten på jorden. Men det är inget jag grubblar på till vardags.
Varför skulle man? Världen är precis så stor eller liten man gör den till. Om man ser den ur den arge mannen s perspektiv så blir den näst intill mikroskopisk. Om man ser den ur Världsbästa Världsmästarinnans J perspektiv så blir den så stor att man inte riktigt vet var man ska börja nånstans.
Jag önskar att jag var lite mer som Världsbästa Världsmästarinnan ibland. Men allt mer försvinner den arga lille mannen ur mig, som egentligen bara är arg på sig själv och sina handlingar hela tiden. Det måste betyda att mina handlingar blir bättre och bättre.
Vi fick lägenheten. Snart är vi herr och fru Viktor Mattsson och Marcus Näslund.
Eller Marctor Nässon. Jag tror det kommer stå så på dörren.
Även lite planer byggs upp för hösten.
Som det ser ut nu när jag sneglar åt höger och ser mapp-högen så blir jag nog här september ut också. Vilket inte gör mig så mycket. Men när det väl tar slut så står jag där med ess strömmande ut ur mina rock-ärmar, eller kanske blue-ärmar som det är just nu (höhöhöhöööö).
I veckan ska jag umgås med min kära lilla kärra Adam. har inte varit så mycket i hans sällskap på mycket länge vilket är synd. Vi ska spela Ice-climber. Det kommer äga i 180.
Nu ska jag gå och röka, igen.
Denna helg har även bestått av denna fantastiskt underbara låt.
Beach Boys är ju riktigt riktigt inte dumma.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I’d be without you…”
Det får sammanfatta denna helg, på alla möjliga sätt...och bladi bla blaha.
'Til we meet again.
RIP Isaac Hayes.
Det blev inget Neil Youngande för mig, lite synd. Men inget jag lagt nå vikt vid under helgen. Skallen har varit full med annat, så det var bara skönt att inte sitta nere i Göteborg med det lasset i skallen. Plus att jag har sparat pengar också vilket känns skönt. Nu är det bara två veckor kvar till nästa lön.
“You act like you don't need nobody else
And you dance like you don't need nobody else
And all the other moths need light
To circle round while you just fly
Around yourself”
Ännu en helg har kommit och gått. En lugn sådan. Även en intressant sådan.
Vi ha repat med bluesbandet hela helgen. Jag är trött på att spela blues, jag är trött på att spela Colouredmusik också för den delen. Jag är riktigt trött på musik bara. Men jag känner ändå att jag skriver mer än vanligt, både text och musik.
Jag skriver bar, lägger inte nån vikt i om det blir bra eller dåligt. Om det är för mig själv eller tänkt till bandet. Mina idéer verkar ändå inte spela nån roll. Men det är en annan historia. Mina idéer spelar stor roll så jag skiter i allt annat. De är viktiga för mig, även om de flesta suger så är jag kreativ igen vilket känns skönare än skönt.
Jag är inspirerad igen. En underbar känsla.
Jag kanske också behövde realitet?
Jag får i alla fall realitet dagligen nuförtiden, en lustig gåva. Vanligtvis brukar man få en blomma eller nån skiva kanske. Men jag tycker realitet är en av de bättre gåvorna.
Jag har även fått ett lugn, mest för att jag börjat träna tror jag. Min mage och själ fungerar bättre. Det är underbart att utelämna sig till sina fysiska förmågor och ställa in de psykiska på att ta det fysiska igenom ännu en springrunda. Inte tänka på nåt annat. Så fort man börjar tänka på nåt annat så har man för lågt tempo. Då är det bara att öka.
När kropp och själ börjar synka med varandra efter 20 år av osynkande så släpper det fram saker som man glömt bort att man hade. Lustigt. Ibland skrattar jag åt mig själv. Det är en lång bit kvar, men jag har börjat springa den där biten i alla fall så det är längre än jag nånsin tagit mig. Tack Janne!
Janne ja, han är i Norrtälje igen. I miss my honey.
Men men, snart ses vi igen.
Idag går mina tankar till Hogge som ligger och kämpar i Umeå. Hang on to it Hogge! Men han klarar sig tydligen. Kommer dock vara nedsövd i minst två veckor.
Mina tankar går även till flickorna i Punsch som är fyra av de modigaste jag vet.
Tankarna går också till Kicki och Matilda.
”Well I started out down a dirty road
Started out all alone
And the sun went down as I crossed the hill
And the town lit up, the world got still
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well the good ol' days may not return
And the rocks might melt and the sea may burn
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing
Well some say life will beat you down
Break your heart, steal your crown
So I've started out, for God knows where
I guess I'll know when I get there
I'm learning to fly, around the clouds,
But what goes up must come down
I'm learning to fly, but I ain't got wings
Coming down is the hardest thing”
Stor I orden men liten på jorden mr Tom Petty?
Jag känner mig stor i orden. Jag känner mig även liten på jorden. Men det är inget jag grubblar på till vardags.
Varför skulle man? Världen är precis så stor eller liten man gör den till. Om man ser den ur den arge mannen s perspektiv så blir den näst intill mikroskopisk. Om man ser den ur Världsbästa Världsmästarinnans J perspektiv så blir den så stor att man inte riktigt vet var man ska börja nånstans.
Jag önskar att jag var lite mer som Världsbästa Världsmästarinnan ibland. Men allt mer försvinner den arga lille mannen ur mig, som egentligen bara är arg på sig själv och sina handlingar hela tiden. Det måste betyda att mina handlingar blir bättre och bättre.
Vi fick lägenheten. Snart är vi herr och fru Viktor Mattsson och Marcus Näslund.
Eller Marctor Nässon. Jag tror det kommer stå så på dörren.
Även lite planer byggs upp för hösten.
Som det ser ut nu när jag sneglar åt höger och ser mapp-högen så blir jag nog här september ut också. Vilket inte gör mig så mycket. Men när det väl tar slut så står jag där med ess strömmande ut ur mina rock-ärmar, eller kanske blue-ärmar som det är just nu (höhöhöhöööö).
I veckan ska jag umgås med min kära lilla kärra Adam. har inte varit så mycket i hans sällskap på mycket länge vilket är synd. Vi ska spela Ice-climber. Det kommer äga i 180.
Nu ska jag gå och röka, igen.
Denna helg har även bestått av denna fantastiskt underbara låt.
Beach Boys är ju riktigt riktigt inte dumma.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I'd be without you
God only knows what I'd be without you
If you should ever leave me
Though life would still go on, believe me
The world could show nothing to me
So what good would livin' do me
God only knows what I’d be without you…”
Det får sammanfatta denna helg, på alla möjliga sätt...och bladi bla blaha.
'Til we meet again.
RIP Isaac Hayes.
torsdag 7 augusti 2008
Kluven, likt ett kluvet ting
2008-08-07
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.
Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
Jag är kluven.
Jag är väldigt kluven, sitter på jobbet och kikar flyg till Göteborg. Way out west börjar imorgon. Neil Young spelar på lördag. Har ännu inte fått tag i nån festivalbiljett. Men får jag det tror jag att jag åker. Jag känner att jag behöver se Neil, han har betytt så mycket för min musik. När jag sett honom finns det egentligen ingenting kvar som jag känner att jag MÅSTE se.
Men men, det är inte hela världen om jag missar honom. Det kostar pengar, dock inte så mycket i mina ögon. 2000 för flyget, kring 1500-2000 för de biljetter jag kontaktat säljare för.
Det skulle vara häftigt. Men sen åker jag ensam också. Halva grejen med att åka på konsert är ju att göra det med vänner, som delar musiken med en. Tyvärr finns det ingen som v
ill följa med. Tony har inte råd, Kalle såg honom i Portugal för en månad sen. Och resten av potentiella vill inte dit alternativt har inte råd. Det är ju rätt skönt att resa ensam också, men ändå.Jag känner mig taggad, men inte SÅ taggad. Det vore skönt att åka till byn en sväng också, och chilla med bluesbandet i helg.
Dricka nån vin med Tony och skriva lite grann. Det vore niiiice. Plus att jag är så leds på att helgerna blir så korta av att man reser hela tiden. Nu är det ju flyg det gäller i och för sig, så resan kortas ju av markant. Plus att hela söndagen blir ledig. Men då måste jag jobba in det jag missar på måndag, vilket inte heller är allt för svårt. Det löser sig på typ två dagar. Men va faaaaaan.
Jag vet inte. Fick nyss skatteåterbäringen, och det känns drygt att blåsa halva den direkt. Vi fick dessutom lägenheten så dit måste det också köpas grejer. PLUS att demobetalningarna börjar komma på tal och då kommer det behövas pengar.
Jag tror jag skiter i det. Hade glömt demobetalningarna. Fan att man ska vara så senil.
Det är typiskt.
Men va fan, en konsert är egentligen bara en konsert. Även om det är en upplevelse och ett minne så blir det ett minne jag bär ensam. Och minnen bärs bäst med andra. I alla fall såna här minnen.
Vi får se.
Idag är det i alla fall en överdrivet vacker dag och jag tänker vara vaken länge.
Hoppas nån vill vara vaken med mig.
Vi får se, vi får se.
Ciao bella!
fredag 1 augusti 2008
Fredag på berget
20080801
”Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Ja, hon skulle ha gått med vem som helst,
som hade ett hjärta men inte nåt slut.
Men alla här dom går som på räls,
tills allting är trasigt och smutsigt och fult.
Så vad skulle hon göra? Hon ville nåt annat.
Och hon var vuxen nu, hon behövde inte stanna.
Hon hade hört talas om en plats långt borta,
där vattnet var rent och luften gick att andas.
Det var många mil dit och inte alla kom fram,
men Magdalena sa: Jag tror att det är sant,
att vi har fått ben för att ständigt vandra,
och ögon att för att vilja se allt det vackra.
Och alla tanter säger: Hon kommer att hamna
i dåligt sällskap,
i dåliga famnar.
Vägen till himlen är så svår att se,
det är lätt att gå vilse, hon borde ha stannat.
Jag säger inget, jag bara tänker att om
nån kommer fram är det hon inte dom.
För Magdalena tog morgontåget till Katmandu…”
Magnus Johansson knows his shit.
Skumma, underbara låtar.
Vad vore dagens skalder såsom Hellström, Winterdäck, Antilla mfl om det inte vore för
Per Persson, Jakob Hellman eller Magnus Johansson?
Och vad vore de om det inte vore för Thåström, Stig Vig eller Staffan Hellstrand?
Och vad vore de om det inte vore för Afzelius/Wiehe, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Ola Magnell eller Ulf Dageby?
Och vad vore de om det inte vore för Cornelis, Fred Åkerström eller Pugh Rogefeldt?
Och vad vore de om det inte vore för…ja, man fattar hur resten av historien går. Viktor fortsätter namedroppa tills han inte kommer på fler namn. Dan Andersson, Dan Andersson får man inte glömma.
Svensk musik är bra, speciellt svensk musik som sjungs på svenska. Svensk, svensk musik.
Det finns så många duktiga låtskrivare som kommit i skymundan bara för att någon annan artist sjungit in deras låtar. Dan Hylander är en av dessa.
”Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Man skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
för att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
finns det skrymslen där jag alltid är den samme ,nu som då
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien”
Det är en fin dag ute, och jag sitter fast här uppe på berget. Allt jag vill är att gå ut och sätta mig barfota i gräset. Dricka en kall öl och käka en bit mat med nån polare.
Usch, det är hemskt att bli ”vuxen”, även fast det underlättar ibland.
Som ”vuxen” har folk inga förväntningar på en, faktiskt är det så.
Det är riktigt skönt.
När man går i skolan ska man bli det som föräldrarna eller de runt omkring själva aldrig blev eller nåt som det bara tog de 20 år att fatta efter det att dom fyllt 15.
Så man kan komma undan med vad skit som helst, nästan. Nu är man ju straffmyndig också så det är bara att hålla sig i skinnet, vilket man också gör eftersom man inte har någon flickvän. Hålla sig i skinnet…pfffft! Den ska jag komma ihåg.
En elefant glömmer aldrig.
Jes.
Men nu är det knappt en och en halv timme kvar innan jag går hem, tänkte jobba lite över eftersom jag och Magnus var lite sena idag. ÄVEN fast det inte var vårt fel. Det var Andrés fel. Men, men, det är skitsamma för mig. Jag hade ändå inte gjort något. Ska nog hit imorgon en sväng och jobba in lite extrapengar. Kanske på söndag också. Det är nice med ett sånt jobb där man kan jobba över lite och jobba lite helger när man behöver.
Jes, nu låter jag som Alf-Sören, 37 år, singel och innebandyspelare, amatörgitarrist på fester där han gör smäktande, halvfalska versioner av ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, men som med polarna han skämtsamt kallar ”Här kommer alla könshåren på en och samma gång”.
Och eftersom Alf-Sören inte har nåt liv, så jobbar han hela tiden för att fylla ut sin överdrivet barnsligt inredda tvåa på Steinholtzgatan. Neonrör i taket, draughtmaster från TV-shop i köket och det där Sauna-belt som skulle ta bort hans bilringar, men batterierna var för dyra och han ides helt enkelt inte använda den.
Så va fan, man kan jobba 80-timmarsveckor och runda av det med att supa ner hjärnan till nåt påfallande likt ett russin.
Alf-Sören är fantastik.
Nu lyssnar jag Elliott Smith, tragiskt levnadsöde.
Imorgon ska vi lira blues, det blir nice.
Imorgon ska vi även käka middag med gamla klassen. Jag, Jacke och Sigrid ska äga i matlagning.
På söndag väntar jag främmande vilket ska bli mycket roligt och lite spännande faktiskt.
Vissa människor skrämmer en lite faktiskt...det är nåt med auran.
Nu väntar en kopp kaffe och en Camel blue på mig.
Tack Elliott för Needle in the hay.
Neil Young är bäst. Punkt.
Trevlig helg.
”Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Magdalena tog morgontåget till Katmandu.
Ja, hon skulle ha gått med vem som helst,
som hade ett hjärta men inte nåt slut.
Men alla här dom går som på räls,
tills allting är trasigt och smutsigt och fult.
Så vad skulle hon göra? Hon ville nåt annat.
Och hon var vuxen nu, hon behövde inte stanna.
Hon hade hört talas om en plats långt borta,
där vattnet var rent och luften gick att andas.
Det var många mil dit och inte alla kom fram,
men Magdalena sa: Jag tror att det är sant,
att vi har fått ben för att ständigt vandra,
och ögon att för att vilja se allt det vackra.
Och alla tanter säger: Hon kommer att hamna
i dåligt sällskap,
i dåliga famnar.
Vägen till himlen är så svår att se,
det är lätt att gå vilse, hon borde ha stannat.
Jag säger inget, jag bara tänker att om
nån kommer fram är det hon inte dom.
För Magdalena tog morgontåget till Katmandu…”
Magnus Johansson knows his shit.
Skumma, underbara låtar.
Vad vore dagens skalder såsom Hellström, Winterdäck, Antilla mfl om det inte vore för
Per Persson, Jakob Hellman eller Magnus Johansson?
Och vad vore de om det inte vore för Thåström, Stig Vig eller Staffan Hellstrand?
Och vad vore de om det inte vore för Afzelius/Wiehe, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Ola Magnell eller Ulf Dageby?
Och vad vore de om det inte vore för Cornelis, Fred Åkerström eller Pugh Rogefeldt?
Och vad vore de om det inte vore för…ja, man fattar hur resten av historien går. Viktor fortsätter namedroppa tills han inte kommer på fler namn. Dan Andersson, Dan Andersson får man inte glömma.
Svensk musik är bra, speciellt svensk musik som sjungs på svenska. Svensk, svensk musik.
Det finns så många duktiga låtskrivare som kommit i skymundan bara för att någon annan artist sjungit in deras låtar. Dan Hylander är en av dessa.
”Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Man skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
för att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
finns det skrymslen där jag alltid är den samme ,nu som då
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien
Aa-ha, a-ha farväl till Katalonien”
Det är en fin dag ute, och jag sitter fast här uppe på berget. Allt jag vill är att gå ut och sätta mig barfota i gräset. Dricka en kall öl och käka en bit mat med nån polare.
Usch, det är hemskt att bli ”vuxen”, även fast det underlättar ibland.
Som ”vuxen” har folk inga förväntningar på en, faktiskt är det så.
Det är riktigt skönt.
När man går i skolan ska man bli det som föräldrarna eller de runt omkring själva aldrig blev eller nåt som det bara tog de 20 år att fatta efter det att dom fyllt 15.
Så man kan komma undan med vad skit som helst, nästan. Nu är man ju straffmyndig också så det är bara att hålla sig i skinnet, vilket man också gör eftersom man inte har någon flickvän. Hålla sig i skinnet…pfffft! Den ska jag komma ihåg.
En elefant glömmer aldrig.
Jes.
Men nu är det knappt en och en halv timme kvar innan jag går hem, tänkte jobba lite över eftersom jag och Magnus var lite sena idag. ÄVEN fast det inte var vårt fel. Det var Andrés fel. Men, men, det är skitsamma för mig. Jag hade ändå inte gjort något. Ska nog hit imorgon en sväng och jobba in lite extrapengar. Kanske på söndag också. Det är nice med ett sånt jobb där man kan jobba över lite och jobba lite helger när man behöver.
Jes, nu låter jag som Alf-Sören, 37 år, singel och innebandyspelare, amatörgitarrist på fester där han gör smäktande, halvfalska versioner av ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, men som med polarna han skämtsamt kallar ”Här kommer alla könshåren på en och samma gång”.
Och eftersom Alf-Sören inte har nåt liv, så jobbar han hela tiden för att fylla ut sin överdrivet barnsligt inredda tvåa på Steinholtzgatan. Neonrör i taket, draughtmaster från TV-shop i köket och det där Sauna-belt som skulle ta bort hans bilringar, men batterierna var för dyra och han ides helt enkelt inte använda den.
Så va fan, man kan jobba 80-timmarsveckor och runda av det med att supa ner hjärnan till nåt påfallande likt ett russin.
Alf-Sören är fantastik.
Nu lyssnar jag Elliott Smith, tragiskt levnadsöde.
Imorgon ska vi lira blues, det blir nice.
Imorgon ska vi även käka middag med gamla klassen. Jag, Jacke och Sigrid ska äga i matlagning.
På söndag väntar jag främmande vilket ska bli mycket roligt och lite spännande faktiskt.
Vissa människor skrämmer en lite faktiskt...det är nåt med auran.
Nu väntar en kopp kaffe och en Camel blue på mig.
Tack Elliott för Needle in the hay.
Neil Young är bäst. Punkt.
Trevlig helg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)