Vem vare som kasta!?

2011-08-28

Vem vare som kasta de där orden på mig nångång för längesen nånstans? Får jag nånsin veta vem det var så kommer jag döda dig.

Fredag

2011-08-05

Det lackar mot höst
Och allt faller ner
Regn, löv och planer
Några faller på plats
Andra faller bara för att skiljas åt
Någonstans faller några isär
För att landa ihop någon annan gång
När vi förmultnat
När vi torkat mot asfalten
När vi klaffat
Ibland klaffar det inte
Ibland klaffar det

Snart tar de in utemöblerna
Snart tar de in skyltarna
Snart är det för kallt
För att sitta på balkongen och skriva
Snart är det för kallt för allt
Först när det kommer
När det första lövet blir gult
Vill jag bara gråta
Stänga dörren
Dra ner persiennerna
Och bara försvinna
Gå i ide tills nästa sommar kommer
Sen faller snön

Den faller så hårt mot marken
Sakta seglandes
Som ett knytnävsslag i ansiktet
Den första snön är som den sista
Grå, brun, svart och smutsig

Någon gång efter ett tag har man helt plötsligt vant sig
Då är det bara snö
Inget mer
Den bara finns där och tar upp plats
Man vänjer sig
Den blir en gammal vana
Det ÄR mörkt hela tiden
Det ÄR kallt hela tiden
Det ÄR halt hela tiden
Hela tiden är det vinter

Då önskar man ibland att allt hade kunnat vara rött igen
Rött, gult, brunt, orange
Då känner man att man uppskattar hösten
Man lär sig såklart att uppskatta vintern också
Men hösten är ändå en kär mellanlandning
Man hinner vänja sig lite
Ett steg i taget
Mörkare nätter när man fiskar
En miljard små solar i varje träd
Som om träden vill hjälpa en att få lite sol
Varje grönt blad blir gult, rött eller orange
För att ge mig en liten sol
Nattfrost
Som river i lungorna

Svanarna ropar efter en när de drar söderut
Nånstans försvinner en björn för att den inte pallar med vintern
Harar som nyss blivit bruna börjar bli vita igen
Räven börjar skrika på nätterna
Regnet slår mot plåttaket i stugan
Och man får elda utan att det blir olidligt varmt
Man sätter sig i bastun på kvällen
Och värmer sina frusna tår
När man sen går ut och röker så ryser man
När fötterna ställer sig på altanen
Iskall altan
det är för kallt för att bada
Men man doppar sig ändå
Picken krymper till ingenting
Man tycker synd om den och går in igen
In i bastun
In i värmen

Man kan andas den friska kalla luften
Vänja lungorna vid kylan
Den olidliga som kan döda
Den som kommer snart
Den man måste anpassa sig efter
Den som styr
Men nu går det fortfarande att leva
Än är vi inte döda
Än är inte utomhusnatten som ett enda stort vacuum
Än är vi inte döda

Ibland stannar man och tänker att det är helt okej
Hösten är helt okej
Men då kan det vara försent
För det finns bara en sak som är kortare än sommaren
Och det är hösten.

Over and out

Nån gång nånannanstans

2011-07-28

Nån gång nånannanstans
Kanske det här aldrig fanns
Kanske vi var någon annan
Men att allt ändå fallit samman
För vad vore vi som fångats
Av det som får oss att våndas?
Utan allt som gör oss till vi
Det som är vi inuti?
Nån gång nånannanstans
Fanns det kanske en andra chans
Skulle vi ha tagit den?
Skulle vi ha valt rätt igen?
Skulle vi förstått
Att allt som vi har fått
Är nåt man kan förlora?
Om man inte ser det stora
I det enkla och det lilla
Är det lät att förspilla
Språket som vi förstår
Sanningen som dold bland dödliga går
Det som gör oss till vi
Som skiljer sig från ni
Att vi vågar falla handlösa
Bara för att förlösa
Vårt hjärta som slår så hårt
För det som alltid var vårt
Vi som vågade gå rakt fram
Fast vägen ville svänga ibland
Så tvingade vi oss att fortsätta gå
För egentligen fanns det bara ett mål
Vi ska aldrig försaka vår chans
Och ångra oss nån gång nånannanstans.

Vad blir kvar när du går?

2011-07-22

Spöken som vilat någonstans ingenstans en längre tid har vaknat till sig något. De är nära, man kan nästan höra de rassla med sina kedjor. Som de gjorde så länge för så länge sen, så länge att man inte kommer ihåg hur de lät. Jag minns inte hur hon lät, såg ut, smakade, skrattade, älskade, hatade, knullade, värmde, kylde, skrattade, grät. Ingenting. Miljoner ljusår skiljer oss åt känns det som, sen PANG är hon tillbaka. Aldrig på samma sätt som gången innan eller gången efter, alltid olika. I olika skepnader. Spökar på nya sätt varje gång, på nåt sätt varje gång. Det går inte att värja sig på något sätt.
Men det är väl så, du kan aldrig få en läst bok oläst. I början är den spännande och intrigen tätnar, för att gå vidare till ett klimax och sedan ta slut. När boken väl är färdigläst kanske filmen kommer ut och du ser filmen, där inser du att boken kanske inte var så bra trots allt. Bristerna kommer fram i ljuset. Men du kan aldrig ha den oläst, som att den aldrig funnits. Den står där i bokhyllan, den finns i biblioteket eller i bokhandeln. Filmen ser du stå i hyllan på Statoil eller hemma i nåns hörna. det går inte att "fly" från den.

Bägge två vet att bägge två är en del av varandra. Hur det än går är man alltid en del av varandra, på olika sätt. Man kan inte få varandra ogjorda, som om man aldrig mötts. Som om termen vi aldrig fötts. Tänk om det hade varit så? jag tror inte jag hade velat ha det så även fast jag önskat livet ur dig vissa gånger. Även fast du hatat mig och velat skicka mig i omloppsbana runt Mars. Ibland, dock inte alls i år, förrän nu, har du sprungit förbi i mina tankar. Undras om jag flugit förbi hos dig nånstans långt där nere?

Jag skriver inte om dig nåt mer, det brukade jag göra förut. Du som var så speciell och bra. Med tiden har jag förstått att du inte är så bra, att du är ganska dålig faktiskt och att mycket av mig inte känner så stor lust av att träffa dig. Inte på grund av allt gammalt men för att du helt enkelt inte tilltalar mig som person. Ditt sätt och hur du ser på dig själv och andra. Men jag känner ändå ett ansvar, som att det är min skyldighet att ha dig i tankarna ibland. Bara för att påminna mig själv om att även det största fallet har nåt att klamra sig fast vid, det djupaste hålet har en botten och även en vägg att klättra upp för.

I guess I'll just have to run
End up where I belong
Instead of digging a hole
I'm climbing the wall
My fingers reaching for the edge
At the break of dawn

Den handlade inte om dig, men den passade. Det är lustigt hur varje låt som skrivs tycks vara skriven för mig och mina stunder i livet och hur de låtarna hittar en när man minst anar det. De har legat och väntat just på det tillfället.
För dig var det 'It makes no difference', där är det inte så konstigt att det var just den. Men den var så sjukt välplacerad vid det tillfället att det var som om den bestämt att jag skulle ta till mig av den just då.

Undras om du hade förrändrats för mig eller på grund av mig. Jag gör dig nervös säger du, lite rädd. Du är rädd för mitt hårda skal och kalla hjärta som jag visat upp för dig och inte vart rädd för att använda. Ett kallt och hårt vapen som sargade dig. Dock kunde jag inte stå för det kalla och hårda så även där möttes vi till slut igen.
Hur ser du mig? Är jag samma som förut. Säkert, egentligen förrändras man väl aldrig, man lär sig bara att dölja sina galenskaper bättre. Jag ser dig inte på samma sätt idag som jag gjorde förr och sedan förr men lite tidigare än det första förr'et. Idag kan jag irritera mig på dig som vilken jobbig "kompis" som helst. Jag blir irriterad för du verkar tro att det är vår skyldighet mot varandra att träffas och prata skit när vi har möjlighet.
Så ser inte jag det. Och jag förklarade det för dig.
Inget ont blod alls. Jag såg det bara som dumt att vi skulle ses om du var lite rädd för mig och jag för dig. Vore det inte bättre då att bara behålla varandra i varandras huvud som vi var och inte som vi blev: Gamla vänner, som inte har nåt speciellt intressant att prata om och som känner sig lite oroliga i varandras sällskap men känner sig tvingade att skratta.

Vi kan väl vara som vi var?
Förälskade, kåta, lyckliga, bråkande, sjungandes, skrattandes, saknade, lämnade och titta i varandras blå ögon som vi brukade göra, liggandes sida vid sida, på sidan.

Du måste gå iväg, åt ett håll och jag måste gå iväg åt ett annat håll.
Jag är på väg mot mitt livs största resa och där kommer det inte finnas plats för dig. Men jag är säker på att jag, ensamma nätter på nåt rum, nånstans ingenstans, kommer tänka på dig och undra om du tänkt på mig. Som jag gjort sen den första dagen jag såg dig och kände något i mitt bröst som jag aldrig känt före, eller efter.

Vad blir kvar när du går? Förhoppningsvis bara jag.
Jag saknar dig ibland.


Over and out

Än kan vi

2011-06-25

Janey
Mattsson/Nilsson

Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
Making moves I can't follow
Janey with her deep dark-green eyes
Putting dark clouds on my skies
Making moves, everything seems so hollow

Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms

Janey take control of my mind
Plant in my head that I can fly
And send me off flying with the birds
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
And making me feel I'm all alone in this world

Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms

Let me breath now
Let me breath now
I want to be free now
Let me breath now


Over and out

Hjärta till salu

2011-06-25


Midsommarafton.

Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.

Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.

Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.

Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:

1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.

I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.

Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.

Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.

Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.

Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.

Over and out

För den som väntar

2011-06-22

kl 00.25

För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.

Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.

För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.

Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.

Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.

I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.

För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.

För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.


Over and out