Vad blir kvar när du går?

2011-07-22

Spöken som vilat någonstans ingenstans en längre tid har vaknat till sig något. De är nära, man kan nästan höra de rassla med sina kedjor. Som de gjorde så länge för så länge sen, så länge att man inte kommer ihåg hur de lät. Jag minns inte hur hon lät, såg ut, smakade, skrattade, älskade, hatade, knullade, värmde, kylde, skrattade, grät. Ingenting. Miljoner ljusår skiljer oss åt känns det som, sen PANG är hon tillbaka. Aldrig på samma sätt som gången innan eller gången efter, alltid olika. I olika skepnader. Spökar på nya sätt varje gång, på nåt sätt varje gång. Det går inte att värja sig på något sätt.
Men det är väl så, du kan aldrig få en läst bok oläst. I början är den spännande och intrigen tätnar, för att gå vidare till ett klimax och sedan ta slut. När boken väl är färdigläst kanske filmen kommer ut och du ser filmen, där inser du att boken kanske inte var så bra trots allt. Bristerna kommer fram i ljuset. Men du kan aldrig ha den oläst, som att den aldrig funnits. Den står där i bokhyllan, den finns i biblioteket eller i bokhandeln. Filmen ser du stå i hyllan på Statoil eller hemma i nåns hörna. det går inte att "fly" från den.

Bägge två vet att bägge två är en del av varandra. Hur det än går är man alltid en del av varandra, på olika sätt. Man kan inte få varandra ogjorda, som om man aldrig mötts. Som om termen vi aldrig fötts. Tänk om det hade varit så? jag tror inte jag hade velat ha det så även fast jag önskat livet ur dig vissa gånger. Även fast du hatat mig och velat skicka mig i omloppsbana runt Mars. Ibland, dock inte alls i år, förrän nu, har du sprungit förbi i mina tankar. Undras om jag flugit förbi hos dig nånstans långt där nere?

Jag skriver inte om dig nåt mer, det brukade jag göra förut. Du som var så speciell och bra. Med tiden har jag förstått att du inte är så bra, att du är ganska dålig faktiskt och att mycket av mig inte känner så stor lust av att träffa dig. Inte på grund av allt gammalt men för att du helt enkelt inte tilltalar mig som person. Ditt sätt och hur du ser på dig själv och andra. Men jag känner ändå ett ansvar, som att det är min skyldighet att ha dig i tankarna ibland. Bara för att påminna mig själv om att även det största fallet har nåt att klamra sig fast vid, det djupaste hålet har en botten och även en vägg att klättra upp för.

I guess I'll just have to run
End up where I belong
Instead of digging a hole
I'm climbing the wall
My fingers reaching for the edge
At the break of dawn

Den handlade inte om dig, men den passade. Det är lustigt hur varje låt som skrivs tycks vara skriven för mig och mina stunder i livet och hur de låtarna hittar en när man minst anar det. De har legat och väntat just på det tillfället.
För dig var det 'It makes no difference', där är det inte så konstigt att det var just den. Men den var så sjukt välplacerad vid det tillfället att det var som om den bestämt att jag skulle ta till mig av den just då.

Undras om du hade förrändrats för mig eller på grund av mig. Jag gör dig nervös säger du, lite rädd. Du är rädd för mitt hårda skal och kalla hjärta som jag visat upp för dig och inte vart rädd för att använda. Ett kallt och hårt vapen som sargade dig. Dock kunde jag inte stå för det kalla och hårda så även där möttes vi till slut igen.
Hur ser du mig? Är jag samma som förut. Säkert, egentligen förrändras man väl aldrig, man lär sig bara att dölja sina galenskaper bättre. Jag ser dig inte på samma sätt idag som jag gjorde förr och sedan förr men lite tidigare än det första förr'et. Idag kan jag irritera mig på dig som vilken jobbig "kompis" som helst. Jag blir irriterad för du verkar tro att det är vår skyldighet mot varandra att träffas och prata skit när vi har möjlighet.
Så ser inte jag det. Och jag förklarade det för dig.
Inget ont blod alls. Jag såg det bara som dumt att vi skulle ses om du var lite rädd för mig och jag för dig. Vore det inte bättre då att bara behålla varandra i varandras huvud som vi var och inte som vi blev: Gamla vänner, som inte har nåt speciellt intressant att prata om och som känner sig lite oroliga i varandras sällskap men känner sig tvingade att skratta.

Vi kan väl vara som vi var?
Förälskade, kåta, lyckliga, bråkande, sjungandes, skrattandes, saknade, lämnade och titta i varandras blå ögon som vi brukade göra, liggandes sida vid sida, på sidan.

Du måste gå iväg, åt ett håll och jag måste gå iväg åt ett annat håll.
Jag är på väg mot mitt livs största resa och där kommer det inte finnas plats för dig. Men jag är säker på att jag, ensamma nätter på nåt rum, nånstans ingenstans, kommer tänka på dig och undra om du tänkt på mig. Som jag gjort sen den första dagen jag såg dig och kände något i mitt bröst som jag aldrig känt före, eller efter.

Vad blir kvar när du går? Förhoppningsvis bara jag.
Jag saknar dig ibland.


Over and out