Nån gång nånannanstans

2011-07-28

Nån gång nånannanstans
Kanske det här aldrig fanns
Kanske vi var någon annan
Men att allt ändå fallit samman
För vad vore vi som fångats
Av det som får oss att våndas?
Utan allt som gör oss till vi
Det som är vi inuti?
Nån gång nånannanstans
Fanns det kanske en andra chans
Skulle vi ha tagit den?
Skulle vi ha valt rätt igen?
Skulle vi förstått
Att allt som vi har fått
Är nåt man kan förlora?
Om man inte ser det stora
I det enkla och det lilla
Är det lät att förspilla
Språket som vi förstår
Sanningen som dold bland dödliga går
Det som gör oss till vi
Som skiljer sig från ni
Att vi vågar falla handlösa
Bara för att förlösa
Vårt hjärta som slår så hårt
För det som alltid var vårt
Vi som vågade gå rakt fram
Fast vägen ville svänga ibland
Så tvingade vi oss att fortsätta gå
För egentligen fanns det bara ett mål
Vi ska aldrig försaka vår chans
Och ångra oss nån gång nånannanstans.

Vad blir kvar när du går?

2011-07-22

Spöken som vilat någonstans ingenstans en längre tid har vaknat till sig något. De är nära, man kan nästan höra de rassla med sina kedjor. Som de gjorde så länge för så länge sen, så länge att man inte kommer ihåg hur de lät. Jag minns inte hur hon lät, såg ut, smakade, skrattade, älskade, hatade, knullade, värmde, kylde, skrattade, grät. Ingenting. Miljoner ljusår skiljer oss åt känns det som, sen PANG är hon tillbaka. Aldrig på samma sätt som gången innan eller gången efter, alltid olika. I olika skepnader. Spökar på nya sätt varje gång, på nåt sätt varje gång. Det går inte att värja sig på något sätt.
Men det är väl så, du kan aldrig få en läst bok oläst. I början är den spännande och intrigen tätnar, för att gå vidare till ett klimax och sedan ta slut. När boken väl är färdigläst kanske filmen kommer ut och du ser filmen, där inser du att boken kanske inte var så bra trots allt. Bristerna kommer fram i ljuset. Men du kan aldrig ha den oläst, som att den aldrig funnits. Den står där i bokhyllan, den finns i biblioteket eller i bokhandeln. Filmen ser du stå i hyllan på Statoil eller hemma i nåns hörna. det går inte att "fly" från den.

Bägge två vet att bägge två är en del av varandra. Hur det än går är man alltid en del av varandra, på olika sätt. Man kan inte få varandra ogjorda, som om man aldrig mötts. Som om termen vi aldrig fötts. Tänk om det hade varit så? jag tror inte jag hade velat ha det så även fast jag önskat livet ur dig vissa gånger. Även fast du hatat mig och velat skicka mig i omloppsbana runt Mars. Ibland, dock inte alls i år, förrän nu, har du sprungit förbi i mina tankar. Undras om jag flugit förbi hos dig nånstans långt där nere?

Jag skriver inte om dig nåt mer, det brukade jag göra förut. Du som var så speciell och bra. Med tiden har jag förstått att du inte är så bra, att du är ganska dålig faktiskt och att mycket av mig inte känner så stor lust av att träffa dig. Inte på grund av allt gammalt men för att du helt enkelt inte tilltalar mig som person. Ditt sätt och hur du ser på dig själv och andra. Men jag känner ändå ett ansvar, som att det är min skyldighet att ha dig i tankarna ibland. Bara för att påminna mig själv om att även det största fallet har nåt att klamra sig fast vid, det djupaste hålet har en botten och även en vägg att klättra upp för.

I guess I'll just have to run
End up where I belong
Instead of digging a hole
I'm climbing the wall
My fingers reaching for the edge
At the break of dawn

Den handlade inte om dig, men den passade. Det är lustigt hur varje låt som skrivs tycks vara skriven för mig och mina stunder i livet och hur de låtarna hittar en när man minst anar det. De har legat och väntat just på det tillfället.
För dig var det 'It makes no difference', där är det inte så konstigt att det var just den. Men den var så sjukt välplacerad vid det tillfället att det var som om den bestämt att jag skulle ta till mig av den just då.

Undras om du hade förrändrats för mig eller på grund av mig. Jag gör dig nervös säger du, lite rädd. Du är rädd för mitt hårda skal och kalla hjärta som jag visat upp för dig och inte vart rädd för att använda. Ett kallt och hårt vapen som sargade dig. Dock kunde jag inte stå för det kalla och hårda så även där möttes vi till slut igen.
Hur ser du mig? Är jag samma som förut. Säkert, egentligen förrändras man väl aldrig, man lär sig bara att dölja sina galenskaper bättre. Jag ser dig inte på samma sätt idag som jag gjorde förr och sedan förr men lite tidigare än det första förr'et. Idag kan jag irritera mig på dig som vilken jobbig "kompis" som helst. Jag blir irriterad för du verkar tro att det är vår skyldighet mot varandra att träffas och prata skit när vi har möjlighet.
Så ser inte jag det. Och jag förklarade det för dig.
Inget ont blod alls. Jag såg det bara som dumt att vi skulle ses om du var lite rädd för mig och jag för dig. Vore det inte bättre då att bara behålla varandra i varandras huvud som vi var och inte som vi blev: Gamla vänner, som inte har nåt speciellt intressant att prata om och som känner sig lite oroliga i varandras sällskap men känner sig tvingade att skratta.

Vi kan väl vara som vi var?
Förälskade, kåta, lyckliga, bråkande, sjungandes, skrattandes, saknade, lämnade och titta i varandras blå ögon som vi brukade göra, liggandes sida vid sida, på sidan.

Du måste gå iväg, åt ett håll och jag måste gå iväg åt ett annat håll.
Jag är på väg mot mitt livs största resa och där kommer det inte finnas plats för dig. Men jag är säker på att jag, ensamma nätter på nåt rum, nånstans ingenstans, kommer tänka på dig och undra om du tänkt på mig. Som jag gjort sen den första dagen jag såg dig och kände något i mitt bröst som jag aldrig känt före, eller efter.

Vad blir kvar när du går? Förhoppningsvis bara jag.
Jag saknar dig ibland.


Over and out

Än kan vi

2011-06-25

Janey
Mattsson/Nilsson

Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
Making moves I can't follow
Janey with her deep dark-green eyes
Putting dark clouds on my skies
Making moves, everything seems so hollow

Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms

Janey take control of my mind
Plant in my head that I can fly
And send me off flying with the birds
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
And making me feel I'm all alone in this world

Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms

Let me breath now
Let me breath now
I want to be free now
Let me breath now


Over and out

Hjärta till salu

2011-06-25


Midsommarafton.

Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.

Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.

Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.

Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:

1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.

I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.

Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.

Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.

Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.

Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.

Over and out

För den som väntar

2011-06-22

kl 00.25

För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.

Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.

För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.

Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.

Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.

I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.

För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.

För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.


Over and out

The tipping point to the turning point

2011-02-14

What We Are
text: Mattsson/Nilsson/Israelsen
musik: AiluCrash


This is our final scene
Where everything reveals
'Though the plot is thick
It's falling brick by brick
Our layers have been pealed
I've dropped the mask
I'm stepping out of the cast
To try on something real

It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are


I've been longing for real
I've felt the way you feel
But all of this drama
Has started to harm us
And everyone can see

It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are


When the lights are out
You and me are shinig through
All the others on this highway
Have been lost in worn-out shoes
Everybody's walking sideways
Now it's only me and you
Now it's only me and you

With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are

With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are

This is our final scene

________________________________________

Idag har jag spelat i nio år, det blir nog fler år.

Over and out

Det nya stora året

2011-01-23/24


Det är ett nytt år, igen. Det längsta och kanske ett av de mest lärorika året är till ända, till slut. Ibland står verkligen kunskap och visdom mig upp i halsen. Långt ner i halsen.

Mycket har gjorts som jag aldrig trodde skulle göras. Eller kanske lite, men ändå. När man väl står mitt i ett larm hör man inte låga toner utan bara just det höga larmet.
Det känns lite som att stå vid en fors. Det dånar och man inser inte att det här vattnet kommer från de små bäckarna, duggregnet och den lugna älven uppströms. Men när man står där och bara hör dånet är det svårt att begripa det. Under ytan är allt som vanligt, fiskarna simmar som vanligt och bryr sig inte nämnvärt om kaoset vid ytan.
För de är det en vanlig dag i vattnet.

Det är lite som att allt vatten drar sig mot forsen för att en enda gång få delta i dånet som hörs över hela skogar. I stugan om sommaren är det tyst men aldrig riktigt tyst, dånet från Meraslinkka hörs alltid. Vattnet drar sig kanske dit för att en enda gång få låta riktigt mycket, leva om och kasta sig mot allt och alla. Trots att det är lugnt och stilla under ytan. 15 minutes of fame, sen är vattnet förbi forsen och åter i den lugna älven nedströms. Egentligen har vattnet aldrig förändrats, det har bara tagit sig möjligheten och chansen att dåna för en stund.

Folk försvinner, så är det ju. Många har försvunnit i mitt liv trots att det inte pågått så länge. I mångt och mycket har det handlat om det berömda frånväxandet. Man väljer varsin väg och går åt olika håll, ibland korsar vägarna varandra för ett ögonblick. Ibland inte. Så är det bara och det är inget konstigt med det.
Men att någon försvinner för alltid, det är svårare att ta in. Att någon en dag aldrig nånsin kommer korsa ens väg. Och hur fort det kan gå, och hur fort det kan gå för en människa att hamna i det förflutna. Där man kan ha svårt att komma ihåg enstaka saker, som hur personen lät, hur personen luktade eller hur personen drack sitt kaffe. Det skrämmer mig hur såna saker försvinner från mitt arkiv. Det är de viktigaste delarna som sitter kvar och de försvinner aldrig, men för mig kan en liten skitsak spela större roll än det mest storslagna i nånting. Det kan vara den där sekunden då ljuset är perfekt, eller den där gången då mjölken smakade som bäst, när man tittar ut genom fönstret och känner att det är en dag som precis har börjat och aldrig kommer ta slut.
Men nu är det så, vissa saker försvinner, eller åtminstone lägger sig för att sova tills man påminns om de och de dras upp ur sängen för att närvara. Men det är NU som jag behöver de sakerna. Det är nu som jag behöver känna.

När jag gått in på Strandvägen efteråt känner jag bara likdoft, det går inte att beskriva. Jag känner bara död i näsan, det luktar död. Och det värsta är att jag känner den doften ibland från andra människor som inte är döda. Jag börjar ana att det nog inte är likdoft utan något annat, men sinnena förknippar lukten med död, sorg och obeskrivlig smärta. För varje andetag då doften dras in genom näsan och långsamt ålar sig genom näsgången och upp i hjärnan förbi ögonen ser jag samma bilder i huvudet. Död, blod, mattan som slängdes i soptunnan. Golvet, väggen, blodet, moppen, hinken, vattnet. De vita handskarna och beslutsamheten. Beslutsamt moppandes, inte en tanke i huvudet. Ögonen som bara stirrar på det som ska bort. Allt ska bort. Allt ska sugas upp och blandas med vattnet, sen ska allt hällas bort till vattnet i älven mot forsen och dånet.

Att sitta vid en människa och inte känna närvaron, att aldrig mer känna närvaron, det är en del av livet men den är så fruktansvärd att den borde vara en del av o-livet. Att hålla någons hand och känna hur den kallnar, fort. Att allt lämnas bakom. Oändligheten väntar och ändligheten är till ända. High five.

En, två och tre sådana. På mindre än ett år, hat-trick.


Jag har börjat få ångest för att allt jag gör inte duger. Att det inte ska hålla måttet. Att allt hänger på att det godkänns, men det kommer det inte göra. Det äter mig, som en sjukdom inifrån.
Att jag är i vägen, jag vill vara med dem, men ibland törs jag inte fråga. En dag har jag dragit dem till sin spets och de börjar svara frånvarande. Att de kanske vill ha med mig för att de tycker synd om mig och inte vill att jag ska vara ensam. Jag älskar dem, men jag vet inte. Jag vet inget, jag känner mig så vilsen ibland att jag bara vill stänga dörren och aldrig mer släppa in någon. Att ingen nånsin ska få komma hit igen, för det är så otroligt svårt när de går. När de går hem och jag förstår att jag faktiskt är kvar här ensam. Det är enklare att vara ensam hela tiden, att de gånger man deltar är på grund av pliktkänsla och för det hårda arbetets skull. Då det är en del av professionalismen är det en helt annan sak. Jag har alltid haft någon, men inte på det här sättet.
Jag har aldrig haft någon som ringer eller skriver och frågar om jag vill följa med. Nu har jag det och det är bland det svåraste jag haft, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det. Jag hanterar det här i förhoppning att de nångång kanske snubblar över det och förstår varför jag blir konstig ibland. Varför jag varierar i hur jag är och varför jag säger som jag säger ibland. Varför jag inte vill sitta bredvid hela tiden eller varför jag ibland blir osynlig.
Jag är rädd, jag är rädd att bli ensam igen för jag vill det inte. Och jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att klara av det här för det gör mig så ledsen när jag tvivlar på mig själv, igen.

Jag blir avundsjuk ibland, jag vill också hålla någon i handen och bli irriterad på någon. Jag vill också veta precis hur någon är och bli förbannad över att någon säger hur jag är fast jag inte tror det själv men vet att personen EXAKT vet hur jag är. Jag vill också vara den som sitter hemma och läser när någon har sina stojiga polare på besök. Jag vill åka hem trött efter repet och känna dåligt samvete över att jag inte varit hemma. Jag vill att någon ska hata att jag röker. Jag vill inte komma hem till den här datorn och sätta mig och skriva såna här saker.

Jag fick julklappar i år utanför familjen och grät nästan när jag fick dem, jag trodde aldrig det och jag blev så fantastiskt glad att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig och har hjälpt mig under den här oändligt långa hösten och vintern. Jag hatar den här hösten och vintern men de har satt guldkant precis när det behövts som mest.


Jag ska rota i den här svarta, äckliga dyngan. När jag ser en form av nånting i den själv ska jag släppa in de dit och förklara vem och varför jag är. Men jag vet inte än, och mycket av det är ditt fel. Ditt jävla svin, jag hatar dig ibland och önskar att jag aldrig träffat dig. Ditt själviska jävla svin. Låt mig vara. Du verkar inte förstå att jag inte klarar av att bli av med dig om du inte låter mig vara. Jag vill nästan inte själv heller. Jag är så rädd. Jag hade aldrig blivit mig utan dig, men det räcker nu. Nu måste jag göra mig själv. Nån gång kanske jag kan se på dig utan mina gamla ögon. Trots att jag bytt glasögon flera gånger så visar de samma sak varje gång jag ser dig. Ett svart hål och där inne nånstans ligger skärvor av allt du slagit sönder. Egentligen slog jag sönder allt själv. Men när jag slagit sönder det tog du skärvorna och stampade de till ett finkornigt pulver som letar sig in och fastnar överallt. Låt mig vara, ett tag i alla fall. Jag säger till när det är lugnt.

Det här blev mer skrivet än jag trodde och hoppades på.
Nu måste jag sova för imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet. Det känns ingenting. Jag gillar inte att känna ingenting.

Det är så tyst här just nu. Det är längesen det var så här tyst.


Over and out