Sommardagar

2010-03-03

Jag minns inte huruvida solen brukade stiga upp eller gå ner om sommaren här uppe. När ögonen öppnades om morgonen var den redan uppe, när de sedan åter slöts mot kvällen så kastade den fortfarande strålar mot marken, om än svagare, men fortfarande värmande. Mamma brukade sitta i shorts och bikiniöverdel på altanen med sitt morgonkaffe, morgontidningen och en smörgås när vi stapplade oss ut kisandes mot himlen. Husets gula färg förstärkte strålarna i vad som kändes som enorma proportioner, att stå mot väggen barbröstad bjöd i värmen att piska än hårdare. Vi satt alltid under björkarna och åt frukost, jag och min storebror, vår lillebror som fortfarande bara var en baby höll sig på sin kant.
Vår hund strövande omkring på gården dag ut och dag in, viftandes på svansen. Älskande, glad, bevakande och ständigt hungrig. Aldrig arg och trött, alltid klar att leka och ta hand om oss.
Fil, flingor eller kalaspuffar, lingonsylt, smörgås med ost och korv och ett glas mjölk. Min bror kunde äta tillsynes hur mycket som helst medan jag själv kunde sitta och peta i maten in i oändligheten. Flingorna mjuknade, filen blev varmare och varmare, osten blev ”svettig” och smöret smälte. Det började samlas blindbromsar kring oss som lockades av frukostdoften.
Jag kände hur det spratt till i benen när jag bara ville lämna bordet och springa ut på ängen med en pinne i handen och åter igen bli vemsomhelst i historien av fantastiska karaktärer. Riddare, cowboy, indian, militär, superhjälte, monster, superskurk, ja vad som helst förutom en liten pojke med vitt hår, trasiga byxor och skrubbsår på knäna.

Mamma var dock mycket bestämd, maten skall ätas, annars orkar vi inte med dagen. Jag var en betraktare, jag funderade mycket och tittade mycket på människor. En drömmare som försvann in i sitt huvud, på jakt efter svar på ibland kanske lite väl tunga frågor för bara ett barn. Mamma svarade inte alltid, inte pappa heller även om han svarade oftare.
Mamma kastade däremot skapandet och kreativiteten i ansiktet på mig lika mycket som pappa kastade självständigheten, svaren och beslutsamheten. Jag minns med värme i hjärtat hur trygg jag kände mig när doften av mamma blandades med syrenbuskarnas och altanblommornas doft. Eller ljudet av när pappa snickrade på vårt hus, garaget, förrådet eller vilket projekt han nu hade tagit sig an. Outtröttlig och brinnande för ett okomplicerat liv han själv styrde över.

Ingen dag var den andra lik, ingen natt var den andra lik. Sommaren tycktes aldrig ta slut och vi ville inte det heller. jag kände hur hjärtat tog ett skutt när jag såg upp mot molnen och märkte att ett av dem påminde om något jag kände till, ett djur, en seriefigur, en symbol, ja vad som helst. Det enda som var viktigt var att peka ut den för mina bröder, mamma eller pappa. Visa dem att det var mitt moln, jag såg det först, visa dem hur vackert det var och att det var fantastiskt att något kunde formas på det sättet. Nuet var det enda väsentliga, är det sol så måste vi ta oss ner till stranden och bada med alla de andra som kommer vara där. Regnar det måste vi snabbt ta oss in och rita.
De världar som för tillfället inte kunde skapas utomhus skapade jag på papper istället. Min verklighetsflykt varje dag, så fort jag behövde det.. Detaljerna var det viktigaste, det som skiljde varje riddarborg jag ritade från varandra. Återkommande mönster över hur jag tyckte att det skulle se ut, en klar bild i huvudet som skulle förverkligas på papper och enorma besvikelser följande varandra de gånger jag inte lyckades överföra tanken i händerna.
Många papper som skrynklades ihop och kastades i den oändliga papperskorgen. Pinnar som bröts i skogen och kastades till marken eller i elden. Beslutsamheten för att en gång kunna skapa det perfekta alstret. Av vad vet jag än mindre nu än jag visste då.

Men jag drar mig till minnes lyckligare och enklare tider då jag mötte varje sol med kisande ögon för att kunna glömma fläckarna, bara se det perfekta vitglödgade centrat. De mörkare partierna runtom var inte lika viktiga och försvann någonstans bakom blinda fläcken. Sidorna runtom jag inte såg bestämde jag själv hur de skulle framställas tills de en dag tog sig i daga och bekände färg. Idag står ögonen vidöppna och pupillrena blir mindre och mindre ju mer ljus som slås emot dem. De tåras och jag vill ibland bara stänga dem och försvinna in i mitt huvud igen, sätta mig ner och rita den perfekta riddarborgen. Men jag kommer inte ihåg detaljerna varvid papper efter papper knycklas ihop och slängs i papperskorgen som aldrig verkar bli full. Pappa har snickrat klart, mamma tvingar mig inte att äta frukosten något mer. Mina bröder bryr sig inte längre om molnen och hunden är död sedan många år. Sommaren känns för kort, precis som allt annat. Badstranden, skogen och ängarna lockar inte och blommorna är bara vackra, men jag stannar inte upp och luktar på dem.

Men en dag gjorde jag just det, lade mig i gräset, tog en maskros i handen och luktade på den tittandes mot molnen. Molnet såg ut som en båt. Jag ropade efter min lillebror, ”titta, det där molnet er ut som en båt”. Han såg upp mot himlen, ”jo det gör det faktiskt”. Plötsligt kändes dagen mycket längre, solen mycket varmare och luften mycket friskare. Jag vet att alla dagar inte kommer vara så, men de enstaka gör de andra mycket enklare att se förbi.
Även om jag idag ser världen genom glasögon och utan lediga sommardagar så blir håret fortfarande vitt, byxorna är trasiga och benen täckta av skrubbsår.

Over and out

Frågor & svar

2010-03-02

Det är bråda tider i dagarna, mycket jobb och mycket jobb men lite sömn och slarv med måltiderna. Slarv med rutiner såsom en bil som borde startas men stått i ungefär en vecka (efter att ha varit trasig i tre), slarv med disk och tvätt, slarv med städning och en lillebror som blir lidande av det. Tråkigt som fan och nedslående att vara den ”sambon” som kommer hem klockan 21-22 varje kväll och bara smäller av på soffan, totalt utmattad. En fantastisk övergripande förkylning som håller en från att träna (något man för en gångs skull i livet VILL) i snart en månad. Vänner som försummas, familj som försummas, intressen som försummas. Helgen blir ibland milslång för att nästa helg tvärvända och bli så kort så man tror att man hoppat över två dagar helt plötsligt, det blir måndag och klockan ringer halv sex igen.

Man kliver upp, sätter sig på sängkanten och undrar vad som hänt, i och med att man kommit hem sent alla dagar och bara fallit ihop på sängen så har man inte duschat på tre dagar och somnar nästan om när doften från skrevet når näsan. Håret har blivit så pass ”långt” att det inte längre går att dölja ett smutsigt liv.
Helt plötsligt sitter man i bilen, oftast kusinens eller farsans som NÄSTAN ska till samma ställe som en själv. Man tackar för skjutsen och kliver ur. Det är mörkt och kallt ute, det känns som att det är mörkt och kallt hela tiden. Man sitter framför datorn med P4 som surrar i ansiktet på en, två blommor som ständigt verkar få för lite vatten hänger över bordet. Fast man försöker så verkar det inte som att de vill dela sitt liv med en.
Man sitter framför datorn, en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar, fem och en halv timme sen är det lunch. I 90% av fallen så har det inte hunnits styras ihop en lunchlåda med god mat så man får äta en kartong med äcklig färdigmat. Man äter snabbt och går sedan och lägger sig och vilar resten av rasten i ett tafatt försök att återta flera veckors förlorade sömntimmar på tjugo minuter, det går sådär.
Framför datorn igen, en timme, två timmar, tre timmar. Rast. En timme extra, två timmar extra, sen orkar man inte mer utan liftar hem med en kollega.

Hem blir i det här fallet Tusen Toner där man tar en kopp kaffe och den 43’e cigaretten för dagen känns det som. En till kopp kaffe, läser tidningen och hoppas att korsordet inte är löst, det är alltid löst men ändå. Man hoppas. Den här tiden är den då hjärnan kopplar av för några sekunder, den tänker inte på något utan ligger bara i standby-läge medan ögonen glider över bokstäder och bilder mest på rutin. Inget går in, inget går ut, det är som om man bara stirrar i blaskan på låtsas. Klockan är nu cirka halv sex och det konstateras att, även idag, kommer det inte hinnas med någon middag. Tyvärr. Det är papper som skall gås igenom på Tusen Toner, prata med Seppo om hur det varit under dagarna med Åsa och Stenne, så man blir lite uppdaterad. Har det varit mycket folk? Några problem? Hur är det med pumpen? Man pratar med lite band som strömmar in och försöker att inte vara för osynlig. Klockan sex plockas det svarta blocket fram, rammarna lossas och man börjar syna igenom det vi jobbat på igår, synar textidéerna man fick i natt när det var helt omöjligt att sova på grund av den där jävla torrhostan. Dom nätterna hostan inte håller en uppe så ligger man och vrider på sig djupt försjunken i tankar och funderingar om det mesta.
”Vad gör han?”, ”Vad gör hon?”, ”Hade inte jag en mamma också? Borde ringa henne…”, ”Hur var den där melodislingan nu igen?”, ”Vänta vänta! Det där måste jag spela in på telefonen…eller jag väntar med det till imorgon……..nej förresten, det måste in nu annars glömmer jag det.”, ”Vem tror han att han är?!”. Man somnar helt plötsligt utan förvarning, ibland går det snabbare, ibland kliver man upp. Sätter sig i köket och dricker ett glas vatten. Ibland kokar man till och med en kopp té för att få bort skitet från halsen, tittar på brorsan som somnat tio sekunder efter det han stängt ögonen och nu har snarkat i en och en halv timme. Man sneglar på klockan och ser att det är dags att kliva upp om fyra timmar. Ångesten över hur morgondagen kommer ser ut blir värre och värre, fan också, man måste ju sova.

Vissa nätter känns oändligt långa, men samtidigt kan de kännas fridfulla då tanken äntligen får möjlighet att sväva iväg och fundera över vad man varit med om under dagen. Eftersom hela kroppen är totalt fokuserad resterande tid av dagen så känns det bra att släppa det som man släpper en tung ryggsäck i hallen och inte prata, inte göra nåt. Bara tänka.

Jag lyssnar nästan ingen populärmusik något mer, ingen rock, ingen blues. Jag lyssnar mest jazz och klassiskt. Jag vill inte ha några intryck från en sångare som jag förstår vad de sjunger. Jag vill ha något som jag inte placerar i ett fack direkt, jag vill inte placera alls bara lyssna oskuldsfullt som man gjorde en gång i tidernas begynnelse. Det känns så fel idag, jag tar inte till mig av det på samma sätt. Det är bra låtar men vad spelar det för roll om jag bara ser det som en produktion? När jag istället kan sätta mig ner och lyssna på något som inte säger mig något men tilltalar mig för att det är så fantastiskt vackert och så olikt allt annat jag hör och spelar själv idag.
När Miles Davis kan säga mer med en ton än vad jag babblat och kastat ur mig på en hel dag, mer behövs inte. Inte just nu i alla fall. Eller inga toner alls utan bara en tystnad, snö som faller utanför fönstret, en bok och lugn och ro. Där man är helt vanlig igen och har vanliga dagar att vakna upp till.

Man funderar över vem man egentligen är och vad man gör och varför man gör det. Vill mand et här? Vill man inte bara göra något annat? Vill man inte bara ställa in gitarren i förrådet och göra något nytt. Vill man kanske skriva något annat än låtar? Vad vill man?

Sen sitter man där i soffan med det svarta blocket framför sig, en sida fylld med rader tagna från huvudet, gitarren i famnen, nynnandes på toner man blandar ihop. Det blir en melodi, man stryker över ord och skriver dit nya som passar bättre till det man nynnar på. Ackorden ändras och ändras tills det, förhoppningsvis slutar med en låt. På senare tid har det många gånger avslutats med en låt. Antingen hemma med gitarren eller i replokalen framför pianot. ”Idon’t know”, ”Free at last”, ”Ian Curtis”. Så har några hetat. Några har slamrats ihop tillsammans med grabbarna. Man har suttit hemma djupt försjunken i funderingar över hur det skulle kunna låta när Anton trummar, när Raimond gitarrar, när Kai basar eller när Ludde sjunger. Dom har suttit på sin kant och tänkt likadant. Vi har mötts och levererat. Det har blivit låtar, många av dem, både nya och gamla som restaurerats.

När jag väl står där och spelar med dem så spelar inget av ovanstående någon roll. Det är bara den stunden som räknas och den räknas högre än något annat.

Over and out

Entro en español

2010-02-04

En vano he tratado de olvidar que.
En vano he tratado de olvidar de nosotros.
Afortunadamente, se me olvida el odio, pero no por qué ocurrió.
Intenta verme.
Estoy tratando de hacer la vista gorda.
Perdonen mi estupidez, ¿por qué hacer la vista gorda cuando nunca has visto nada?
¿Qué hay que perder cuando nunca ha habido?
¿Por qué el amor cuando nunca ha habido amor, la ingenuidad?
Dejé el caso.
Las respuestas conducen a la misma respuesta de siempre:
La soledad.

Perdona mis tonterías.
Perdóname mi trivialidades.
Perdóname mis travesuras.
Perdóname a mí, pobre de nuestro sexo en el apartamento.


Cambio y fuera

Morgonen som Gud glömde

2010-01-29

Följande berättelse är fiktion, men sammansatt av otaliga morgnar då yours truly, världens mest dysfunktionella morgonmänniska varit "systematisk" och kontrollerad. Många nya svordomar har uppkommit dessa morgnar. Så här i efterhand skrattar jag inte ens utan förstår mer och mer varför jag blir flintis. För varje svordom rycker Gud, Satan eller vem det nu är som styr ett hårstrå från mitt huvud.


Jag sov. Jag var helt säker på det, det var alldeles svart i rummet. Jag hörde inget, såg inget, förstod inget. Klockan ringde inte heller. om inte klockan ringer så sover jag. Men jag var vaken, tydligen. Satte mig upp i ”sängen”, bäddsoffan kändes så otroligt skön. Lika skön som den kändes varje morgon. Satte ner fötterna på golvet, händerna fungerade som stöd för att hålla uppe kroppen. Det kändes som att jag hade blivit handikappad över natten, var det så? Jag drog med handen längst med ländryggen, jo jag hade känsel. Knep ihop tårna så mattfibrerna klämdes upp mellan dem. Jo, även fötterna gick att röra. Men vars var orken? Låg den fortfarande kvar i de slarvigt kastade jeansen på golvet?

När fötterna lämnade mattan var det som att få tusen knivar genom varenda por i kroppen. Iskallt, jag måste glömt balkongdörren på glänt när godnattciggen hade rykt färdigt. Förbannat också. Den lilla uns av trötthet som försvann i det ögonblicket, kom tillbaka lika fort, som en örfil slog den mot ögonlocken. I huvudet såg jag små versioner av Lasse Brandeby, fast i form av en liten djävulsängel, flyga mot ögonen och slå mot dem med platta basebollträn.
- Åh härrä jävvllarr våo troöått han eee! bräkte de om och om igen på sitt vidriga göteborgsmål. Varför Lasse Brandeby? Ingen aning.

Lampan i kylskåpet lös som hundra solar. Jag kisade som Dracula med armen för ögonen och sträckte den andra efter juicepaketet. Otroligt torr i halsen och munnen. Jag tror jag har börjat snarka mer, det är därför jag torkar ut under natten, det kombinerat med rökningen. En stor klunk apelsinjuice med fruktkött klämde sig ner direkt från förpackningen i svalget, alldeles för kallt.. det ilade i tänderna och i hela huvudet. Jag tänker alltid på hur en sågklinga låter när den klyver plankor på sågverket hemma i byn. ”NIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEET!”…så kändes det.
Efter första klunken gick de andra lite lättare, trevandes bort mot fönstret. Ju närmare jag kom det ju mer kände jag ilningar längst ryggen. Det är kallt ute idag.

- 35,7 grader. Rent utsagt alldeles larvigt kallt. Allt hopp om livet försvann. Var fanns denne Gud? Satt han någonstans och skrattade åt mig? Var han och Jesus samma person eller satt de bredvid varandra och skrattade, dunkandes varandra på ryggen. Satan själv hade inget att sätta emot Jesus och Gud, han kändes som ett riktigt bra val i jämförelse.
Allt var förlorat.

Brödpåsen som låg på diskbänken hade av någon anledning inte stängts igen ordentligt igår. Brödet var torrt. Usch. Allt smakade papper, brödet, smöret, skinkan och osten. Juicen var den enda behållningen, men den släckte inte törsten. Varför varför varför var jag så törstig fortfarande?

Ögonen genomled samma chock när badrumslysröret fräste och blinkade till för att sedan fullkomligt dränka rummet i ljus. Jag såg på den kisande mannen i spegeln. Det korta håret stod spikrakt upp och tunnades ut mot hjässan där det stackars hårfästet låg sakta men säkert dog i sjuksängen, uppäten av flintbacillen. Det man inte har på huvudet får man ha i ansiktet, antagligen var jag den enda i världen som fick morgonfrisyr i skägget. Tung suck. Ingen borste att reda ut snårskogen med. Bara tandborsten, den fick duga. Måttligt dumt kändes det att småborsta ansiktet med tandborsten. När det var klart sköljdes tandborsten av, tandkräm pressades på. In i munnen. Borstandes runt i några sekunder innan ögonen spärrades upp, det brände i munnen, hostningar,harklingar. Spotta ut. Hur lyckas jag? Hur lyckas jag? Hur lyckas jag prutta på "tandkräm" från behållaren med flytande tvål?. Munnen sköljes men smakar fortfarande "en trevligt doft av apelsin med inslag av honung" och rengöringsmedel. Nytt försök, tandkrämd enna gång. På borsten igen. Innan den fördes in i munnen andades jag lätt på handen och luktade. Vem har ätit bajs med min mun? Och blandat ut det med flytande tvål?
Munnen borstades, tungan borstades, jag sköljde med Listerine och plötsligt så kändes munnen fräsch igen. Ett mirakel.

Fort på med kläderna, fort knyta skorna, fort ta väskan, fort ut i trapphuset. Ingen hiss? Varför? Varför ingen hiss? Jag bor inte högst upp, men närapå. Nog högt för att morgonrutinen skall grusas i princip helt och fullt. Löpning medelst hoppning ner för trappan påbörjades, halvvägs ner inser jag att jag har en annan jacka på mig än den jag hade under gårdagen. För de som inte känner mig innebär det att hela mitt liv ligger i den andra jackan. Börs, mobil, bilnycklar, kortet till jobbet samt mina cigaretter. Allt jag vill är att ställa mig på knä och skrika, men det är förenat med döden i trapphuset till ett hyreshus fullt av nattjobbare som antagligen somnat för cirka en timme sedan. Istället påbörjas andra löprundan upp igen. Dörren låses upp på nytt, jackorna byts på mindre än en sekund och dörren är låst igen. Övre växeln läggs i och någonstans som förra uppenbarelsen ägde rum om jackförväxlingen uppenbarar sig Gud i min syn. Han står i min lägenhet, i mitt kök, skrattandes, såklart. Han gestikulerar mot kylskåpet, Jesus kliver in och öppnar dörren. Till änglasång uppenbarar sig matlådan kvarglömd på hyllan. Tillsammans kramas de och hoppar upp och ner av glädje. Satan försöker trösta mig men jag är hjälplös.
Skit i maten, jag är hellre utan lunch än springer upp en gång till. Det här blir en intressant dag.

Väl nere slår iskylan mot mig när ytterdörren nästan sparkas upp. Fy fan det måste vara minus 1000 jävla helvetsgrader ute. Hoppas bilen startar nu annars är jag dödens lammgryta. Bilen startar. Det måste vara nåt fel på världsordningen. Min bil och jag som fört gerillakrig mot varandra så länge vår relation existerat, men nu sträcker den ut en försoningens hand mot mig.
- Kom in här, jag hjälper dig. Jag kör dig till jobbet.
Tack Satan! Tack käre herren Satan för gåvan du givit mig, jag skola tjäna dig i all oändlighet.
Värmepaketet i bilen är lite dåligt så det blir aningen kondens på insidan av rutan när min, av löpningen, tunga, varma andning når framrutan. Det fryser lika fort som det når rutan så jag får skrapa lite på insidan, men vad gör det? Bilen startade.

Glädjen över bilen tunnades sakta ut när rysningarna längst ryggraden gjorde sig påminda och än en gång började Lasse Brandebyarna slå mot ögonlocken. Hur ska jag överleva den här dagen utan sömn och lunch? Undrar om jag är ute i god tid? Klockan i bilen funkar inte och mobilen lades av någon anledning i väskan från jackan. Jag måste vara försenad, var allt för seg vid frukost och i badrummet. Skit också, det är så pinsamt, jag kommer ju inte för sent ALLTID, men för ofta. Shit shit shit, var det idag vi skulle ha morgonmötet? Nej nej nej inte det får får jag inte mis…nej vad nu då?
En poliskontroll. Nu!? Varför?
- Hejsan, nykterhetskontroll.
- Ja tyvärr har jag inte hunnit dricka något än.
- Men glömt att sätta på dig bältet i alla fall ser jag.
- …
- Det blir 800 kronor i böter bara för det. Blås här.
- …
- …en gång till
- …
- …en gång till
- Alltså jag ska vara på jobbet nu egentligen. Tror ni att jag har druckit den här tiden på dygnet?
- Blås igen så går det snabbare det här.
- …
Medan maskinen tjöt gick polismannen bakom bilen. Varför det?…Nej! kontrollmärket. Fan fan fan. Hoppas han missar det.
- Du , du har ju förra årets kontrollmärke på. Är bilen obesiktad?
- Nej, jag har bara glömt att slänga upp klistermärket.
- Jaså, har du protokollet från bilprovningen med dig.
- Ja det har jag,.
Handen letade i innerfickan. Nej. Fel jacka.
- Ja, alltså, jag HAR papperet, men i min andra jacka. Bilen är besiktad, jag lovar.
- …nåväl, för den här gången då. Men bältet slipper du inte undan. Ha en fortsatt trevlig dag.
- Detsamma……..fascistsvin, muttrade jag när rutan var uppvevad.

När bilen rundat krönet och polismannen var utom synhåll åkte gaspedalen i botten. Skitjobb, skitbil, skitmorgon, skitsnut, skitliv! Som genom ett trollslag stormade bilen in på parkeringen utanför kontorsbyggnaden. Motorvärmaren kan jag trycka i när jag går ut och röker sen. Nu gäller det att vara systematisk. Ska jag hitta på någon lögn? Poliskontrollen såklart! Det är ju ingen lögn, men jag kan säga att det var många bilar före och att det tog en helvetes tid. Oflyt med rödljusen också, den är bra. Sen får jag väl ursäkta mig så otroligt och jämra mig över polisens uråldriga metoder och dumdristighet när de har nyterhetskontroll klockan åtta på måndagmorg…varför är dörren låst? Har jag fått sparken? Bara sådär? Klockan MÅSTE ju vara över åtta och dörrarna öppnas sex. Är det strömavbrott? Jag får ringa Håkan så får han komma ner och öppna.

Telefonen fiskades upp ur väskan. Knapplåset låstes upp, displayen sken klart i det totala mörkret. Hjärtat sjönk i bröstet. Jag är så trött ,så trött. Jag BLIR så trött, så trött. Varför varför varför? Var är pistolen? Var är rättvisan? Var är Gud och Jesus?

”Måndag 18 januari 2010, 04:13”..god morgon.

Over and out

1'or & 0'or till text 5

2010-01-27

Här inne

Förutom mina armar
Har jag mina ögon
Med vilka jag ser det armarna inte når
Förutom mina ögon
Har jag mina tankar
Med vilka jag upplever det ögonen inte ser
Där djupt i fantasin stannar jag upp
Och insuper omgivningen
Där jag kan vara ifred
Hur länge jag vill
Och vara den jag strävar efter
Direkt utan att vänta och prövas
Vara med den jag strävar efter
Direkt utan att prövas och vänta

Här inne får alla plats
Men bara jag ryms just nu
Jag tar med mig alla när jag kan och vill
Och en dag är det bara en
Som följer mig här inne
Bredvid varandra här inne
Ska vi insupa varandras tankar
Se varandra djupt i ögonen
Sträcka armarna åt varandra
________________________________________


Käre vän där nere

Käre vän där nere
Du med galenskap till övers
Pennan glöder, öronen bultar
Av musik från gamla plattor
Du skriver för livet
Eller rättare sagt om det liv som komma skall
Då du kan välja själv att tycka
Och tänka som du vill
Demonerna får dansa till musiken
Och inte till dina nojor
Ögonen får glädjas åt dagen
Och inte tåras av dina bojor
Förlåt, du hatar rim
Jag hatar reson
Där är vi likasinnade
Som med mycket annat faktiskt
Det vi väljer att dela ger oändlig glädje
Som galenskap
Glädjen åt sorgen
Skrattet åt gråten
Och häst-låten
Käre vän där nere
Äntligen är du uppe
Fast bara ur dimman
Här uppe är jag ensammare än nånsin
Då jag hade behövt en att dela min galenskap med som mest
Mår du som allra bäst
Det är vad jag tror
Men du skulle aldrig erkänna det
Sorgen blir en drog
Det blir vår jargong
Gång på gång på gång
Men jag tror du är lycklig
Det skulle jag också vara
Ni två är underbara
________________________________________


Malin

Hon är min stora idol
Hon köper blöjor och hyr film
Filmer som är bra!
Hon lyssnar på sånt jag skulle lyssna på
Hon bakar bröd och bjuder på middag
Men inte fläskfilé eller grillat
Utan lasagne, soppa eller vegetariskt
Hon har det lilla hjärtat närmast hjärtat
Och kämpar för att det ska glädjas
Hon har inte alltid nerförsbacke
Men har alltid glada ögon
Ibland är dom glada men utan färg
Det får mina att tåras
Hon borde få Nobels kärlekspris
Hon borde få lediga helger
Hon borde få dansa av sig
Hon borde få kramar av alla
Men jag tror det räcker som det är
För henne i alla fall
Jag hoppas det i alla fall
Hon reser sig trots alla fall
________________________________________


Jedininjamaster of awesomeness: Complexus

Min vän och jag har älskat Leonard Cohen
Varje dag sen vi sågs
Sen vi såg Leonard Cohen ännu mer
Dom bästa förfesterna, dom bästa festerna, dom bästa efterfesterna
Alla betar vi av tillsammans
Han delger gourmandernas fantastiska värld
Jag bidrar med min bil
Många diskussioner
Över många cigaretter
Allt för många nätter
Telefonen ringer halv tre på natten
Klockan tre har vi hyrt film, köpt skit
Och vältrar oss i skiten
Bökar som grisar
Grisar är kloka djur
Skrattar åt det som är viktigast
Med de mest komplexa bakgrunderna
Hatar det som är minst viktigt
Med inte lika komplexa bakgrunder
Han förstår mig
Jag förstår honom
Folk förstår oss
Awesomeness to the bone
Paying our rent everyday in the Tower of Song
________________________________________


Ingen titel

Du är glömd men inte borta
Våra stunder blev för korta
Det gick inte att lära sig
Jag fick inte bära dig
Jag kanske inte ville ändå
Ditt sätt gick inte att förstå
Det känns så ledsamt
Du är nog rätt ensam
För mycket tid åt andra
Som har varandra
Vem har du
Som räcker längre än nu?
Jag ville försöka vara
Den där snälla underbara
Det räckte inte till
Du sa att du inte kan men vill
Jag tror inte jag orkar stanna
Du är alltid någon annan
När det passar dig
Aldrig när det passar mig
Jag kan inte ha det så
Jag vill men kan inte förstå
Hur ska nån nånsin räcka till
Om dom kan men du inte vill?

För flickorna och alla deras offer, igen

2010-01-23

den skrevs först på engelska till endast en, men den var nog ämnade för alla fram till nu. man bör sluta leva sitt liv i drömmarnas värld om man inte har förståndet att vakna.

Dag för dag

Kvart i fem på morgon
Kaffet kickar till där vid sex
Kanske inte funkar nå mer
Vart vaken tre da’r i sträck

Jag har läst vår historia
Pärm till pärm, in och ut
Det blinkar till i ögonvrån
TV’n står på utan ljud

Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag

Tvingar upp mina ögon
För att väcka ett hjärta som glömt
Och just nu vill jag sova
För du springer omkring i var dröm

Jag känner hur du andas
Försöker, men kan inte nå dig
Nåt smyger fram bakom molnen
Klockan skriker på mig

Men vi har det bra
Vi gör som vi sa
Vi tar det dag för dag
Det är jag som är svag
Du är inte jag
Du tar det dag för dag

Sluta drömma och sova
Jag måste jobba även idag
Kliva ut i realitet
Realitet vore bra

1'or & 0'or till text 4

2010-01-03

Tystnad

Varför blir det inte kallt?
Jag håller värmen
Jag vill egentligen inte att det ska bli kallt
Men jag vill utmana mig
Jag vet att jag klarar det
Jag behöver inte prata
Om jag bara lyssnar
Hör jag allt som jag borde säga
Allt jag VILL säga
Där ute borde alla vara ibland
Här inne sitter jag nu
Fortfarande
Det är bojor som håller mig fast
Jag är för svag för att bryta dem
Det gäller inte bara friheten utan även
Makten
Härligheten
Kärleken
Evigheten
Evigheter
"Förnödenheter"
Löften
Löften jag "måste" hålla
Dom 4 och dom 4 håller mig fast
Jag tror jag glömmer mig själv
Jag vill inte vara egoistisk
Men jag tror jag behöver
Tystnad

En kniv som kan skära genom värme
Och öppna upp för kyla
En mun som bara kan tala
Genom Tystnad
Ett par öron som bara lyssnar
Till hjärtat
En båt utan åror
Ett par skor som inte stannar
Ett par ögon som inte kisar mot solen
Ett tag som jag bara får vara tyst
________________________________________

Ord från vemsomhelst

Fyra av tårarna
Kasta dom till marken
Kanske någon fångar dem, eller inte
Jag kan eller vill varken
Jag är bara här nu
För att du behöver mig
Och för att jag vill
För att jag bryr mig om dig
Det sorgliga som du känner
Gör ont i flera liv
Lär dig leva med det
Lär dig gå bredvid
Jag satt här på trappen en gång
Och grät över något meningsfullt
Nu är det inte meningslöst
Men inte lika meningsfullt
Det gick över, inte direkt
Det gjorde ont länge
När det försvann minns jag inte
Men, tro mig, jag har inte förträngt det
När det onda är borta finns bara det goda
Det onda var gott hela tiden
Det behövde göra ont för att man skulle förstå
Att man faktiskt KAN gå där bredvid det
________________________________________

Nyårsafton 2009/2010

Och där stod jag, ensam
Medan himlen brann
Det var lite ensamt, det gjorde inget
Alla sprang förbi mot varann
Jag tänkte inte på något
Bara att det var höjden av ensamhet
Jag var aldrig ensam, och när det slutat brinna
Kände jag mig rikare av erfarenhet
________________________________________

Rädda mig ibland

Hon är ensam i världen
Jag vill rädda henne
Hon vill inte bli räddad
Jag vill inte rädda henne
Här ute är det kallt
Tydligen där också
Jag vill att hon räddar mig
På nåt sätt tror jag hon förstår
Hon förstår mig
Hon kan spöa mig
Jag borde inte förlita mig på
Att hon alltid kommer kunna spöa mig
Men det är bra att veta
Att trots att hon är ute i världen
Så tänker hon på mig just nu
Bara på mig i hela världen
________________________________________

Att älska

Lite kär blir man i många
Något kär blir man i ett fåtal
Kär blir man i nån
Och förälskad i en
Det gäller bara att veta i vem