2009-10-09
Vem kräver att det ska finnas något att se på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att ta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att tänka på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli arg på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli glad…över/på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att fundera på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att skriva på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att spela på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att äta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att samlas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att rättas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att torka sig på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att lyssna på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att vänslas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att köra på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klappa på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att laga på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klämma på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att läsa om? Inte jag.
Så är det tydligen.
Jag har hundfeber. Alla omkring en har mer eller mindre hund. Det är puttinutt till höger och vänster, och jag råkar vara den absolut största puttinuttaren av dem alla. Lord Puttinutt skall vara mitt gosenamn hädanefter på alla kontaktannonsforum jag hänger på. Beware of the Lord from the Free Republic of Puttinutt.
Är det behovet av närhet som spökar eller bara det att jag faktiskt tycker om hundar så mycket?
Jag tror det är mina modermjölkskänslor, eller faderssädskänslor som kryper. Något att ta hand om och uppfostra. Mina växter är svåra att uppfostra, de är totalt likgiltiga till mitt puttinuttprat och jag känner mig lite dum när jag står och gullar med den ärvda kakutsen medan jag vattnar den eller min fina krukpalm som bara blir brun i kanterna på bladen trots att jag byter jord och vattnar samt kelar.
Nej, ingen hund. Det vore fel, en hund ska få springa på gården och bajsa hos grannen, inte springa i lägenhetsettan och bajsa på balkongen. Husse sköter balkongbajsandet. Med bravur.
Ska man ha en hund ska den få vara ute när man själv inte är hemma, på jobbet eller i skolan. I en bur så den får friska fläktar i nosen och trosan.
Jag vill inte bli den av många som får en JoelBitar-hund pga att man lämnat den ensam i lägenheten 10 timmar om dagen och tröstat den med Frolic. Min hund blir en superhund.
Jag tittar runt på Blocket och fastnar på problemhundar, såna vill jag ta hand om, få de att känna sig trygga och trycka in lite vett i. Hyvä veitti.
Satan också. Ingen hund till Viktor.
Jag har mitt skägg i alla fall som jag kan gosa med och kalla ”vovven”. Hädanefter skola det hava namnet ”vovven”.
Jag väntar på samma mängd skägg som Kung Oskar innehar, då kallas det partat och lämpas för att gämma saker i, Visakort, cigaretter, pilsnerbuteljer och viktiga skrivningar.
Jag är fortfarande sjuk, dödligt förkyld.
Nu åker jag hem och hälsar på moffa, tar med dragspelet.
Han är gammal och sjuk, såna som har funnits hela ens liv kan inte bara gå och dö.
Det kan jag inte acceptera, vem ska då vara glad hela tiden om moffa dör?
Vem kräver att det ska finnas en moffa hela tiden? Jag.
Over and out
fredag 9 oktober 2009
tisdag 4 augusti 2009
Jag skriver till andra ibland
2009-08-05
Det är soligt ute, har nu varit så ett tag och verkar vara så ett tag framöver, det är tacksamt. Vi behöver solen innan mörkret kliver över oss igen. Snart är det dags, det står bara runt hörnet. Dagarna blir kortare, om än att det fortfarande är ljust så är det ett mörkare ljus om nätterna.
Jag och Janne diskuterade, såklart, om sommarnätter en sommarnatt.
Han hade velat ha mörka sommarnätter för att det blir så mysigt, men jag vet inte om jag är beredd att håla med honom. Visst skulle det kanske vara mysigt att det är mörkt, varmt och man får tända ljus, elda och sånt man vanligtvis gör på hösten, fast då är det kallt istället.
Jag kanske bara sammankopplar sommaren med midnattens sol och har svårt att se sommarnätterna på ett annat sätt än ljusa.
Det spelar ingen roll, så här skönt har det nog aldrig varit med sommar. Sommaren har alltid och kommer alltid vara välkommen, men i år är det verkligen behövt. Jag känner ännu, fast vi snart är förbi sommaren 2009, att solen, värmen och avsaknaden på insekter varit och är rena dunderhonungen för mig. Lustigt, ordet midnattssol blir rödmarkerat i Words, men inte ordet dunderhonung. Det är väl ett vida känt och mer accepterat ord antar jag.
HAH! Nordkorea låser in amerikaner som hämtas hem dagen efter av Bill Clinton, så sägs det i P4 just nu. Davit Isaak har suttit i finkan i Eritrea i åtta år och de har upprättat en röst-länk på Aftonbladets hemsida "Free Davit Isaak" som visar att några tiotusen tycker det är fel att han sitter i finkan. Sverige har såna enormous balls jämtemot andra länder.
"Ja, kliv på oss för guds skull, medan ni ändå är här kanske ni är intresserade av att ta över regimen också? Såklart kan vi prata Estniska i skolorna imorgon. Så länge vi inte stör i maten så, hahahaha, den där Robert Gustavsson, han är då tokig. Nu hostar han på Skansen igen och Lundin skrattar han också. Jag såg honom på stan en gång, han är jättetrevlig men jag vågade inte prata med honommenhansertrevligutnästansmErnstisommartorpethanvarenbättrejulvärdän
ArneWeiseArneWeiseärjätteotrevlighanskrekpåmigengångnärjaghälsadepåhonomochddåfdBANG!Sen exploderade skallen i ett konfettiregn och Estland satte sig ner i nyinköpta IKEA-soffan och tittade på Somamrtorpet dubbat till estländska.
Ja såklart, inget får en att skratta mer än text som är skrivet utan mellanrum.
Jag har skrivit under denna sommar, mycket har jag skrivit. Jag har fyra nya låtar klara på engelska och, hittills, 15 nya texter på svenska (hör och häpna). Jag fick en stroke nånstans där för ca tre veckor sedan och började spotta ur mig svenska texter. Fast det började väl med att jag skrev två svenska översättningar på en Dylanlåt och en Cashlåt vilka jag skickade till den lilla Bacon. Cashlåten blev mäkta uppskattad och har spelats av De Tre på deras turné, tror jag. Den har i vilket fall som helst uppskattats och fått beröm runt om viskretsarna i Västervik Visskolatrakterna. Han skrev för någon dag sedan och frågade om det var OK om ett gäng kompisar spelade den på sin fängelseturné vilket såklart var just OK.
Mycket roligt med uppskattning, samt något förvånande att det gick så bra att skriva på svenska. Något som tidigare varit svårare än att rektaltänja ut bebisar. Som sagt, så frågade jag Jonas om jag fick skriva texter till honom som han fick tonsätta efter eget huvud då han har svårare för texter och jag har svårare för musik vilket han tyckte lät bra. Så jag började skriva texter på svenska och har nu fått ihop närmare 20 stycken på mindre än tre veckor vilket är ca tre om dagen, ibland fler. Vissa är bra, andra är sämre, några är dåliga och några har blivit jättebra.
Då min största mardröm är att sluta upp med texter som Lars Winnerbäck.
"Jag köpte tre mjölk, 4 ägg, korv
och kaffe på OK idag
Ska laga en omelett senare
Omeletten blev bra, men kaffet blev svagt"
Och halva Sveriges befolkning skriker av lycka när de känner igen sig i en banal låt som de kan nynna sitt sha-la-la-la-lallande på hela dagarna på jobbet… så har jag tidigare grävt sönder mina texter för att de inte ska bli för pretentiösa. Och när man gräver sönder saker för att de inte ska bli pretentiösa så blir de såklart så pretentiösa som de bara kan bli. Fast åt andra hållet när man inte förstår något alls av vad texten handlar om och tror det är ett kollage av ord från nationalencyklopedin.
"Du är som en sandlåda
jag satt där när jag var liten
men du gav dig av från lådan för att finna sanningen
Finna den sista pusselbiten"
Ja, såklart. När jag sköt det åt sidan och började skriva fritt. Och endast lade ner kraft på att hitta på intressanta saker att skriva om, sånt som berörde mig, handlade om mig och försökte rimma på mer än katt, natt, hatt, fatt, tratt och andra –att ord så började det flyta på mycket, mycket bättre.
Det hände sig också att jag kom på en annan vän som sitter i Stockholm i ett , för närvarande, kreativt vakuum med tillhörande grava sömnproblem. Joel Skarpsvärd från The Zany, numera Joel Skarpsvärd från Stockholm. Kontaktade honom och erbjöd mig att skicka över det jag skrev till honom. Vi det här laget så kan det tilläggas att jag inte gillar SÅ mycket att lämna ifrån mig skapelser och Skapelseberättelsen. Men kände att jag var redo att börja skicka ut texterna till folk, låter som att jag kände mig redo för att skaffa barn ungefär. Men det var nog mer som redo att lämna ifrån mig mina barn. Texterna jag lagt ut på bloggen här är sådana som lagts ut dels då de redan varit publicerade i färdiga låtar, dels för att jag ibland skrivit dem ur huvudet på plats och då mer sett de som en del av en annan skapelse, dels då det varit texter som jag känt formulerat mer det jag vill få sagt än det jag kastat ur mig i spaltmeter med metaforer och luddiga närliggande saker som bara jag förstår.
Då det ligger närmare tjugo, och fler är på väg känner jag, texter på datorn där vissa är sådana man tycker är riktigt bra så känns det verkligen jättedumt och onödigt att inte skicka ut de till nån som kan forma dessa till vad de skapades för att bli, nämligen låtar.
Sagt och gjort, Joel, som har varit upptagen dessa två veckor ska ta tag i högen i hans mailbox nästa vecka.
Här om dagen tog jag upp min Perssons Packskiva från den stora skivlådan som Marit saknar så otroligt mycket. Hade sett de helgen innan i Piteå och lite helgen före det i Skellefteå och insett att de är ett av Sveriges bästa band, men framförallt att en otrolig låtskrivare i Per Persson passerat mig nästan obemärkt.
"Öster om Heden" har släppts i våras där de gör comeback otroligt starkt. Det finns en låt där "Ikväll tar vi över stan" som jag mindes fanns med i en demoversion från denna samlingsplatta från 2004. Den slogs på vägen mot Kiruna i lördags. Jag var tvungen att stanna bilen och lyssna den igen. En jättefin låt.
Den har gått varm i CD-växlaren sen dess och gav inspiration till denna text som jag känner mig glad att vilja lägga ut då den faktiskt blev rätt bra.
Wingman
Jag minns dig med glimten i ögat
En person med blicken klar
Som förklarade för mig
Att det man vill ha måste man ta
Jag såg mig som din wingman
Du kallade mig det ibland
Den eld vi dela var glödhet
Men det var något annat som brann
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
Vi satt en natt på min motorhuv
Under en glödande midnattssol
Och drömde oss ut i natten
Där allt är så jävla coolt
Att skita i allt och bara åka
Lämna allt, släkt och vänner
För dig var det enkelt, inte för mig
Jag måste ta lite i sänder
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
En dag var du borta
Dagar blir korta
När man slösar nätter på sömn
Jag minns vem jag var
Jag minns vad vi sa
Men vart jag ska det har jag glömt
Det kom ett brev idag
Där du skriver att jag är saknad
Att du behöver en wingman
Att det är dags att jag vaknar
Men jag tror att jag var nån annan
Någon jag inte kunde bli
Även om jag försökte och ville
Så var det inte mitt liv
Jag behövde någon som du
Och du behövs ännu min vän
Du har alltid en wingman i mig
Närhelst du behöver en
Jag kunde åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var enkelt, enkelt men inte så enkelt
Huvudsaken är att du förstod
Bacon tyckte om den, och jag måste säga att ajg också gör det. Mest för att den verkligen är så personlig. Men den förklaringen tänker jag inte dra här. Så personlig brukar jag FAKTISKT bara bli när jag spelar mina egna låtar akustiskt inför publik. Då släpper alla spärrar och jag drar de mest personliga historierna bara för att folk ska förstå låtarna bättre. Och då är det inte ens jobbigt, för då handlar det inte längre om mig själv. Då handlar det om låtarna, jag är bara verktyget som sak framföra dem och få folk att förstå vad de handlar om och varför de skrevs.
Det är väl det som är terapin för mig, när något finns i tankarna så hamnar de på papper och kanske sedan med musik till. När de väl har fått musik till sig så anser jag sakerna som utagerade. Kanske inte utagerade, men jag har åtminstone tagit itu med de på mitt eget sätt. De är inte längre något ok för mig utan en låt där jag beskriver en känsla som oftast bara kommer fram när låten spelas och då får sin rätt i tonerna och texten.
Lite som en symbios.
Nu kan man ju skicka upp låtskrivandet i skyn som en gudomlig luftballong i hur många rader som helst, men det tänker jag inte göra. Det är mitt sätt att ventilera, så det betyder väldigt mycket för mig. Inte allt, men en väldigt stor del.
En annan intressant vinkling är att jag prövat skriva TILL Bacon och TILL Jolla, inte åt mig själv utan på ett sätt som jag tror skulle passa den ene respektive den andre. Alla texter har skickats till båda, men vissa har varit mer lämpade för den ene än den andre.
Det har varit intressant men också väldigt svårt.
Jonas har ett mer rakt språk i sina texter där det framkommer tydligt vad som gjorts, görs och skall göras. Medan Jolla är mer inbakad i sina texter, de kan betyda en sak tills han, efter flera gångers lyssning rent musikaliskt i låten, förklarar vad den handlar om då låten har fått växa i en några gånger. Jag trivs med att skriva på bägge sätten.
Det är bekvämt att skriva
"Jag tror att jag älskar dig", men det är också skönt att skriva
"Det var en kväll, jag var full,
någon svarar inte
Det spelar ingen roll
Jag står inte längre bakom mitt skynke" och mena samma sak.
Mitt fel
Samma natt som igår
Jag kan inte sova, det går inte
Nattradion förstår mig bättre än du
Du gör min sommar till vinter
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Kommer du ihåg när vi bilade genom Norrland?
Höstnätter där uppe är så mörka och kalla,
Du fick mig att förstå mig själv så bra,
Fick mig att tro att jag inte skulle falla
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att vi sågs så ofta som vi gjorde
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att jag tyckte om dig mer än jag borde
Så gjorde jag det i alla fall
Jag försöker att inte va’ kall
Men det är inte lätt
Du kändes så rätt
Det är inte ditt fel
Det är mitt fel.
Samma natt som igår
Du ringer och undrar hur det är
Det är väl helt ok antar jag
Jag tar mig igenom det här
Jag vet att det är ingens fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta.
Den var till mig, nåt som var avslutat men behövde ett ordentligt avslut. Denna håller till och med på att få musik till sig. Något som kanske betyder att jag är tillfreds med tillvaron och att vintern är slut, äntligen. Men jag tror inte den handlar om dig eller det vi delade, det har jag varit tillfreds med länge. Jag tror nog bara den handlar om mig. Dig skiter jag nog i, på ett bra sätt.
Du var en lång vinter.
Over and out
Det är soligt ute, har nu varit så ett tag och verkar vara så ett tag framöver, det är tacksamt. Vi behöver solen innan mörkret kliver över oss igen. Snart är det dags, det står bara runt hörnet. Dagarna blir kortare, om än att det fortfarande är ljust så är det ett mörkare ljus om nätterna.
Jag och Janne diskuterade, såklart, om sommarnätter en sommarnatt.
Han hade velat ha mörka sommarnätter för att det blir så mysigt, men jag vet inte om jag är beredd att håla med honom. Visst skulle det kanske vara mysigt att det är mörkt, varmt och man får tända ljus, elda och sånt man vanligtvis gör på hösten, fast då är det kallt istället.
Jag kanske bara sammankopplar sommaren med midnattens sol och har svårt att se sommarnätterna på ett annat sätt än ljusa.
Det spelar ingen roll, så här skönt har det nog aldrig varit med sommar. Sommaren har alltid och kommer alltid vara välkommen, men i år är det verkligen behövt. Jag känner ännu, fast vi snart är förbi sommaren 2009, att solen, värmen och avsaknaden på insekter varit och är rena dunderhonungen för mig. Lustigt, ordet midnattssol blir rödmarkerat i Words, men inte ordet dunderhonung. Det är väl ett vida känt och mer accepterat ord antar jag.
HAH! Nordkorea låser in amerikaner som hämtas hem dagen efter av Bill Clinton, så sägs det i P4 just nu. Davit Isaak har suttit i finkan i Eritrea i åtta år och de har upprättat en röst-länk på Aftonbladets hemsida "Free Davit Isaak" som visar att några tiotusen tycker det är fel att han sitter i finkan. Sverige har såna enormous balls jämtemot andra länder.
"Ja, kliv på oss för guds skull, medan ni ändå är här kanske ni är intresserade av att ta över regimen också? Såklart kan vi prata Estniska i skolorna imorgon. Så länge vi inte stör i maten så, hahahaha, den där Robert Gustavsson, han är då tokig. Nu hostar han på Skansen igen och Lundin skrattar han också. Jag såg honom på stan en gång, han är jättetrevlig men jag vågade inte prata med honommenhansertrevligutnästansmErnstisommartorpethanvarenbättrejulvärdän
ArneWeiseArneWeiseärjätteotrevlighanskrekpåmigengångnärjaghälsadepåhonomochddåfdBANG!Sen exploderade skallen i ett konfettiregn och Estland satte sig ner i nyinköpta IKEA-soffan och tittade på Somamrtorpet dubbat till estländska.
Ja såklart, inget får en att skratta mer än text som är skrivet utan mellanrum.
Jag har skrivit under denna sommar, mycket har jag skrivit. Jag har fyra nya låtar klara på engelska och, hittills, 15 nya texter på svenska (hör och häpna). Jag fick en stroke nånstans där för ca tre veckor sedan och började spotta ur mig svenska texter. Fast det började väl med att jag skrev två svenska översättningar på en Dylanlåt och en Cashlåt vilka jag skickade till den lilla Bacon. Cashlåten blev mäkta uppskattad och har spelats av De Tre på deras turné, tror jag. Den har i vilket fall som helst uppskattats och fått beröm runt om viskretsarna i Västervik Visskolatrakterna. Han skrev för någon dag sedan och frågade om det var OK om ett gäng kompisar spelade den på sin fängelseturné vilket såklart var just OK.
Mycket roligt med uppskattning, samt något förvånande att det gick så bra att skriva på svenska. Något som tidigare varit svårare än att rektaltänja ut bebisar. Som sagt, så frågade jag Jonas om jag fick skriva texter till honom som han fick tonsätta efter eget huvud då han har svårare för texter och jag har svårare för musik vilket han tyckte lät bra. Så jag började skriva texter på svenska och har nu fått ihop närmare 20 stycken på mindre än tre veckor vilket är ca tre om dagen, ibland fler. Vissa är bra, andra är sämre, några är dåliga och några har blivit jättebra.
Då min största mardröm är att sluta upp med texter som Lars Winnerbäck.
"Jag köpte tre mjölk, 4 ägg, korv
och kaffe på OK idag
Ska laga en omelett senare
Omeletten blev bra, men kaffet blev svagt"
Och halva Sveriges befolkning skriker av lycka när de känner igen sig i en banal låt som de kan nynna sitt sha-la-la-la-lallande på hela dagarna på jobbet… så har jag tidigare grävt sönder mina texter för att de inte ska bli för pretentiösa. Och när man gräver sönder saker för att de inte ska bli pretentiösa så blir de såklart så pretentiösa som de bara kan bli. Fast åt andra hållet när man inte förstår något alls av vad texten handlar om och tror det är ett kollage av ord från nationalencyklopedin.
"Du är som en sandlåda
jag satt där när jag var liten
men du gav dig av från lådan för att finna sanningen
Finna den sista pusselbiten"
Ja, såklart. När jag sköt det åt sidan och började skriva fritt. Och endast lade ner kraft på att hitta på intressanta saker att skriva om, sånt som berörde mig, handlade om mig och försökte rimma på mer än katt, natt, hatt, fatt, tratt och andra –att ord så började det flyta på mycket, mycket bättre.
Det hände sig också att jag kom på en annan vän som sitter i Stockholm i ett , för närvarande, kreativt vakuum med tillhörande grava sömnproblem. Joel Skarpsvärd från The Zany, numera Joel Skarpsvärd från Stockholm. Kontaktade honom och erbjöd mig att skicka över det jag skrev till honom. Vi det här laget så kan det tilläggas att jag inte gillar SÅ mycket att lämna ifrån mig skapelser och Skapelseberättelsen. Men kände att jag var redo att börja skicka ut texterna till folk, låter som att jag kände mig redo för att skaffa barn ungefär. Men det var nog mer som redo att lämna ifrån mig mina barn. Texterna jag lagt ut på bloggen här är sådana som lagts ut dels då de redan varit publicerade i färdiga låtar, dels för att jag ibland skrivit dem ur huvudet på plats och då mer sett de som en del av en annan skapelse, dels då det varit texter som jag känt formulerat mer det jag vill få sagt än det jag kastat ur mig i spaltmeter med metaforer och luddiga närliggande saker som bara jag förstår.
Då det ligger närmare tjugo, och fler är på väg känner jag, texter på datorn där vissa är sådana man tycker är riktigt bra så känns det verkligen jättedumt och onödigt att inte skicka ut de till nån som kan forma dessa till vad de skapades för att bli, nämligen låtar.
Sagt och gjort, Joel, som har varit upptagen dessa två veckor ska ta tag i högen i hans mailbox nästa vecka.
Här om dagen tog jag upp min Perssons Packskiva från den stora skivlådan som Marit saknar så otroligt mycket. Hade sett de helgen innan i Piteå och lite helgen före det i Skellefteå och insett att de är ett av Sveriges bästa band, men framförallt att en otrolig låtskrivare i Per Persson passerat mig nästan obemärkt.
"Öster om Heden" har släppts i våras där de gör comeback otroligt starkt. Det finns en låt där "Ikväll tar vi över stan" som jag mindes fanns med i en demoversion från denna samlingsplatta från 2004. Den slogs på vägen mot Kiruna i lördags. Jag var tvungen att stanna bilen och lyssna den igen. En jättefin låt.
Den har gått varm i CD-växlaren sen dess och gav inspiration till denna text som jag känner mig glad att vilja lägga ut då den faktiskt blev rätt bra.
Wingman
Jag minns dig med glimten i ögat
En person med blicken klar
Som förklarade för mig
Att det man vill ha måste man ta
Jag såg mig som din wingman
Du kallade mig det ibland
Den eld vi dela var glödhet
Men det var något annat som brann
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
Vi satt en natt på min motorhuv
Under en glödande midnattssol
Och drömde oss ut i natten
Där allt är så jävla coolt
Att skita i allt och bara åka
Lämna allt, släkt och vänner
För dig var det enkelt, inte för mig
Jag måste ta lite i sänder
Jag skulle åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var så enkelt, så enkelt, så enkelt
Men inte enkelt nog
En dag var du borta
Dagar blir korta
När man slösar nätter på sömn
Jag minns vem jag var
Jag minns vad vi sa
Men vart jag ska det har jag glömt
Det kom ett brev idag
Där du skriver att jag är saknad
Att du behöver en wingman
Att det är dags att jag vaknar
Men jag tror att jag var nån annan
Någon jag inte kunde bli
Även om jag försökte och ville
Så var det inte mitt liv
Jag behövde någon som du
Och du behövs ännu min vän
Du har alltid en wingman i mig
Närhelst du behöver en
Jag kunde åkt över horisonten
Dit där mitt hjärta slog
Det var enkelt, enkelt men inte så enkelt
Huvudsaken är att du förstod
Bacon tyckte om den, och jag måste säga att ajg också gör det. Mest för att den verkligen är så personlig. Men den förklaringen tänker jag inte dra här. Så personlig brukar jag FAKTISKT bara bli när jag spelar mina egna låtar akustiskt inför publik. Då släpper alla spärrar och jag drar de mest personliga historierna bara för att folk ska förstå låtarna bättre. Och då är det inte ens jobbigt, för då handlar det inte längre om mig själv. Då handlar det om låtarna, jag är bara verktyget som sak framföra dem och få folk att förstå vad de handlar om och varför de skrevs.
Det är väl det som är terapin för mig, när något finns i tankarna så hamnar de på papper och kanske sedan med musik till. När de väl har fått musik till sig så anser jag sakerna som utagerade. Kanske inte utagerade, men jag har åtminstone tagit itu med de på mitt eget sätt. De är inte längre något ok för mig utan en låt där jag beskriver en känsla som oftast bara kommer fram när låten spelas och då får sin rätt i tonerna och texten.
Lite som en symbios.
Nu kan man ju skicka upp låtskrivandet i skyn som en gudomlig luftballong i hur många rader som helst, men det tänker jag inte göra. Det är mitt sätt att ventilera, så det betyder väldigt mycket för mig. Inte allt, men en väldigt stor del.
En annan intressant vinkling är att jag prövat skriva TILL Bacon och TILL Jolla, inte åt mig själv utan på ett sätt som jag tror skulle passa den ene respektive den andre. Alla texter har skickats till båda, men vissa har varit mer lämpade för den ene än den andre.
Det har varit intressant men också väldigt svårt.
Jonas har ett mer rakt språk i sina texter där det framkommer tydligt vad som gjorts, görs och skall göras. Medan Jolla är mer inbakad i sina texter, de kan betyda en sak tills han, efter flera gångers lyssning rent musikaliskt i låten, förklarar vad den handlar om då låten har fått växa i en några gånger. Jag trivs med att skriva på bägge sätten.
Det är bekvämt att skriva
"Jag tror att jag älskar dig", men det är också skönt att skriva
"Det var en kväll, jag var full,
någon svarar inte
Det spelar ingen roll
Jag står inte längre bakom mitt skynke" och mena samma sak.
Mitt fel
Samma natt som igår
Jag kan inte sova, det går inte
Nattradion förstår mig bättre än du
Du gör min sommar till vinter
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Kommer du ihåg när vi bilade genom Norrland?
Höstnätter där uppe är så mörka och kalla,
Du fick mig att förstå mig själv så bra,
Fick mig att tro att jag inte skulle falla
Jag vet att det är mitt fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att vi sågs så ofta som vi gjorde
Och ändå fast du sa
Att det inte var så bra
Att jag tyckte om dig mer än jag borde
Så gjorde jag det i alla fall
Jag försöker att inte va’ kall
Men det är inte lätt
Du kändes så rätt
Det är inte ditt fel
Det är mitt fel.
Samma natt som igår
Du ringer och undrar hur det är
Det är väl helt ok antar jag
Jag tar mig igenom det här
Jag vet att det är ingens fel
Jag föreställer mig för mycket för ofta.
Den var till mig, nåt som var avslutat men behövde ett ordentligt avslut. Denna håller till och med på att få musik till sig. Något som kanske betyder att jag är tillfreds med tillvaron och att vintern är slut, äntligen. Men jag tror inte den handlar om dig eller det vi delade, det har jag varit tillfreds med länge. Jag tror nog bara den handlar om mig. Dig skiter jag nog i, på ett bra sätt.
Du var en lång vinter.
Over and out
tisdag 21 juli 2009
Du och jag Alfred
2009-07-21
Jag och Janne har diskuterat våra karriärsval här i livet ikväll efter några pilsner i bastun och jag tror nog att båda kommer fram till rätt sunda slutsatser. Jag tror både han och jag får ut mycket av att bolla sådana grejer med varandra.
Nåväl.
Jag är nöjd över min kreativitet, mycket beror nog på att jag särskådar vad jag gör på ett, ja ska vi säga "vuxet" sätt. Det känns lite fel att kalla det det, men det är nog så.
Alla vill ju skriva Alkemisten, men bara Paulo Coelho kunde ju det för att han visste att han kunde det och gjorde det.
Jag vet vad jag kan och jag tror jag ska göra det istället för att hålla på med det jag gör idag. Jag kan det, men jag är bättre på det andra. Bättre men inte utan att kunna bli ännu bättre, frågan är hur jag tar mig dit. Jag vet hur jag tar mig dit, men det är några saker som måste sättas åt sidan för gott i såna fall och frågan är om jag är beredd att göra det. I dagsläget så kan jag det, men det kommer ju små positiva sparkar när det väl gäller, men man kan ju inte bara leva för stunder då snaran dras åt. Det funkar inte, om den dras åt en gång i månaden så måste man ju leva genom de resterande dagarna i månaden då den inte gör det.
Det här, DET, det är något som jag aldrig tröttnar på att utforska. Där jag bara har mig själv att relatera till och något som VERKLIGEN intresserar mig, något som visserligen det andra också gör. Men ändå, DET intresserar mig mer än det. DET är ju i versaler till exempel...
Jag märker att jag imponeras mer av låtskrivare än artister och band.
Jag har skrivit två nya låtar, som dock är 95% respektive 75% klara dock. Men de finns där och jag har diciplin, hur gick det till?
Jag tror jag behöver det här huset, men inte att bo i, utan dyka upp i, för det är här jag skapar och får inspiration.
Det är alltså Antennvägen, Jannes hus, jag pratar om. När jag bodde här så funkade det inte alls, men då jag inte bott här och suttit här så har det alltid kommit låtar.
Janne är en bra sporre också, han hade kunnat göra karriär som ass-kicker på slöa människa. Synd bara att han själv är hövding över slö-folket så det blir inget.
Undrar vars min glöd tar vägen när den inte är hos mig, och varför den tar vä'gen nånannanstans? Men framförallt VAD får den att komma tillbaka? Vad behövs för att jag ska få något att vilja pränta ner?
Hoppas att jag aldrig får veta det.
Det skulle nog ta bort det mesta av känslan, om inte all känsla.
Over and out
Jag och Janne har diskuterat våra karriärsval här i livet ikväll efter några pilsner i bastun och jag tror nog att båda kommer fram till rätt sunda slutsatser. Jag tror både han och jag får ut mycket av att bolla sådana grejer med varandra.
Nåväl.
Jag är nöjd över min kreativitet, mycket beror nog på att jag särskådar vad jag gör på ett, ja ska vi säga "vuxet" sätt. Det känns lite fel att kalla det det, men det är nog så.
Alla vill ju skriva Alkemisten, men bara Paulo Coelho kunde ju det för att han visste att han kunde det och gjorde det.
Jag vet vad jag kan och jag tror jag ska göra det istället för att hålla på med det jag gör idag. Jag kan det, men jag är bättre på det andra. Bättre men inte utan att kunna bli ännu bättre, frågan är hur jag tar mig dit. Jag vet hur jag tar mig dit, men det är några saker som måste sättas åt sidan för gott i såna fall och frågan är om jag är beredd att göra det. I dagsläget så kan jag det, men det kommer ju små positiva sparkar när det väl gäller, men man kan ju inte bara leva för stunder då snaran dras åt. Det funkar inte, om den dras åt en gång i månaden så måste man ju leva genom de resterande dagarna i månaden då den inte gör det.
Det här, DET, det är något som jag aldrig tröttnar på att utforska. Där jag bara har mig själv att relatera till och något som VERKLIGEN intresserar mig, något som visserligen det andra också gör. Men ändå, DET intresserar mig mer än det. DET är ju i versaler till exempel...
Jag märker att jag imponeras mer av låtskrivare än artister och band.
Jag har skrivit två nya låtar, som dock är 95% respektive 75% klara dock. Men de finns där och jag har diciplin, hur gick det till?
Jag tror jag behöver det här huset, men inte att bo i, utan dyka upp i, för det är här jag skapar och får inspiration.
Det är alltså Antennvägen, Jannes hus, jag pratar om. När jag bodde här så funkade det inte alls, men då jag inte bott här och suttit här så har det alltid kommit låtar.
Janne är en bra sporre också, han hade kunnat göra karriär som ass-kicker på slöa människa. Synd bara att han själv är hövding över slö-folket så det blir inget.
Undrar vars min glöd tar vägen när den inte är hos mig, och varför den tar vä'gen nånannanstans? Men framförallt VAD får den att komma tillbaka? Vad behövs för att jag ska få något att vilja pränta ner?
Hoppas att jag aldrig får veta det.
Det skulle nog ta bort det mesta av känslan, om inte all känsla.
Over and out
torsdag 16 juli 2009
Ring så spelar vi
2009-07-16
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
onsdag 15 juli 2009
Mohammed's Radio
2009-07-15
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
torsdag 11 juni 2009
En sommar med någon långt borta
2009-06-11
Läser du?
Jag tror du gör det, så det här är till dig.
Imorgon är din dag och alla dina gelikar, sen åker jag, sen åker du.
Jag kommer tillbaka, det gör inte du.
Det låter pretentiöst, men jag kommer sakna dig.
Jag måste nog begå brott och röva bort dig.
Vem ska nu få mig att känna mig fin?
Nåväl, det räcker med att jag har doften i näsborrarna från örat.
Vår låt. Den här är till dig:
The most tender place in my heart is for strangers
I know it's unkind but my own blood is much too dangerous
Hangin' round the ceiling half the time
Hangin' round the ceiling half the time
Compared to some I've been around
But I really tried so hard
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
In the end I was the mean girl
Or somebody's in-between girl
Now it's the devil I love
And that's as funny as real love
I leave the party at three a.m.
Alone, thank God
With a valium from the bride
It's the devil I love
And that's as funny as real love
And that's as real as true love
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
Ha det bra så ses vi när jag kliver av tåget, eller när du kliver av tåget.
Men vad ska jag göra utan ett leende jag behöver?
Det där som jag tycker om så mycket
Läser du?
Jag tror du gör det, så det här är till dig.
Imorgon är din dag och alla dina gelikar, sen åker jag, sen åker du.
Jag kommer tillbaka, det gör inte du.
Det låter pretentiöst, men jag kommer sakna dig.
Jag måste nog begå brott och röva bort dig.
Vem ska nu få mig att känna mig fin?
Nåväl, det räcker med att jag har doften i näsborrarna från örat.
Vår låt. Den här är till dig:
The most tender place in my heart is for strangers
I know it's unkind but my own blood is much too dangerous
Hangin' round the ceiling half the time
Hangin' round the ceiling half the time
Compared to some I've been around
But I really tried so hard
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
In the end I was the mean girl
Or somebody's in-between girl
Now it's the devil I love
And that's as funny as real love
I leave the party at three a.m.
Alone, thank God
With a valium from the bride
It's the devil I love
And that's as funny as real love
And that's as real as true love
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
That echo chorus lied to me with its
"Hold on, hold on, hold on, hold on"
Ha det bra så ses vi när jag kliver av tåget, eller när du kliver av tåget.
Men vad ska jag göra utan ett leende jag behöver?
Det där som jag tycker om så mycket
tisdag 9 juni 2009
number 50
2009-06-09
Jag har en ny idé, som jag börjat jobba på för ca en timme sen pö om pö. Denna gång är det teater...fast allt är ju det egentligen...nej det är det inte. Men hursomhelst så har jag fått en idé, vi får se vad som kan göras av den.
Spännande.
Vi spelas i radion numera, ett tag framöver, det känns stort.
Fick ett SMS av Salig Tomas Wettainen igårkväll efter att resultatet på röstningen givits och euforin inte ville lägga sig...här:
"Puss på er pojkar, nu börjar resan..."
Jag vet inte om han har rätt, och vet inte heller om jag vill det. Ibland vet man bara inte, utan anledning. Jag känner mig för liten för sånt här, ibland känns även små saker lite för stora.
Det här är en liten sak, men jag har aldrig hört en låt jag själv varit delaktig i som författare och musikant på radion. Så en liten sak har därmed blivit en riktigt stor sak.
Många jag känner har spelats på radion många många gånger, och i TV och bla bla bla...
Men jag vet inte.
Det känns stört, och för att vara korrekt så är det ganska stört också.
Nåväl, min nya idé är fortfarande bara en idé, det till trots har den lilla idén fyllt snart 4 A5sidor så jag måste nog sätta mig ner med Manusgruppen och presentera idén för det här var verkligen jätteroligt.
Ett helt nytt spektra som jag, i och för sig, inte förstår mig på, men å andra sidan förstår jag mig inte heller på blåsinstrument men jag kan ju ändå få ljud ur dom och skapa en symetri så varför skulle jag inte kunna göra det med det här?
Skapa är det bästa som finns...och jag kan nog stolt säga att jag aldrig kommer sluta med det även om det kväver mig ibland. "Ångest ångest" skrek den plågade skaparen.
Nej men allvarligt, så är det ett jävla gissel, men det behövs, JAG behöver det. Annars skulle jag ju t.ex. inte skriva här.
Man skriver ju här för att man VILL att folk ska läsa, clownen förbjuder mig att glömma detta i någon byrålåda eller banka in det bland allt annat i skallen och i sinom tid glömmas bort. Detta är faktiskt viktigt, sen är det ju skitsamma om någon läser det.
Jag vet ju att Marit läser det i alla fall ochd et är ju sporre nog att skriva fint och krypterat.
I just got one thing to say
I love you the most
And the power that I've lost
keeps holding on
Through the bond that we've created,
you and me
My fingers slip
they won't let you be
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I just want your heart to stay
I need it so
forever on and on
Take my hand:
You're the love that I've imagined
You and me
There's so much more
but you are all I need
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I've got nothing to say
I'm yours now
As you are
everything I see
As can be
I need you desperatly
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
Now you know
Take my hand
I love you so
Take my hand
I need you so
Gud vilken bra låt det är.
Jag tror jag skickar ut den till dig idag, ikväll och inatt i min ensamma bädd med storebror snarkandes i den andra lika ensamma bädden.
Undrar vars du var igår, jag tänkte inte på det förrän sent på natten i bilen hem medan grabbarna stojade och stimmade.
Då tänkte jag på dig och undrade om du sov, klockan var vid tolv så jag var inte HELT säker. men antog det, jag hade nog inte orkat höra av mig i alla fall. Igår var det en trött dag.
Men den passar dig tycker jag, och mig ibland. Inte idag, idag är jag fortfarande trött.
det var en udnerlig resa igår, en knäpptyst E10'a, nykläckta löv, smådimmigt och fyra grabbar som underhöll varandra ömsom de svävade in i sina egna huvuden igen ochd et blev tyst.
Jag gillar såna resor, även om det är hårt att köra bil mellan luleå och kiruna. det är nog den värsta sträckan jag vet, förutom piteå- kiruna, den är nog värst.
men du dök upp där ändå. efter vägen, mest troligt i den där tjocka dimman efter stenbron som vi körde igenom med andan i halsen.
Vars tog du vägen sen? Eller var det bara det att vi klev ur våra egna tankar, jag och grabbarna och började prata skit igen.
Och så försvann du i ett moln av skit och dimma och grabbar. Ingen dum dimma att försvinna i.
Jag tror jag saknar dig.
Faktiskt.
Regnet slutar falla ganska precis nu och solen kommer fram, i min bil ligger den nya låten och väntar på att få lyssnas på igen på vägen hem.
Det ska bli kul.
Just nu känner jag mig emotionellt urvattnad, det kändes bara otroligt skönt att skriva något igen. Så här sitter jag och orden strömmar genom fignrarna. bredvid mig ligger den nya idén och gömmer sig, den ska jag lägga åt sidan nu och ta fram den när ordentliga, kritiska ögon kan sparka in mig på rätt spår och justera det som behöver justeras.
Just nu så undrar jag faktiskt igen vad du gör...
Så.., vad gör du?
jag tror jag saknar dig.
faktiskt
Om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
Om du far där snön faller ner
Där floden fryser och sommaren dör
Ropa hennes namn och ropa sen mitt
Jag vet inte om hon fortfarande hör
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Om hon står vid fönstret och längtar som jag
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Och om hon hoppas vi möts igen en dag
Om du kliver över polcirkelns rand
Där nätterna varar långt in på dan’
Hälsa från mig till ögon blåa som is
Dem är det enda minnet jag har kvar
Så om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
den blev fin
det blev den här också
Det var längesen vi sågs nu
Jag provade ringa dig igen igår
Försöker urskilja genom svararen
Någon hint om hur du mår
Det var en fest nångång nånstans
Men du vägrade sova över
Även om jag lade på stora charmen
Var det mer än så du behövde
Imorgon är det fredag
Jag är trött men sömnen går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Du har det där skrattet
Som fastnar i mina tapeter
Och ögonen som får mig att glömma
Vem jag är och vad jag heter
Du är inte klok
Det måste vara nåt fel
Varje kväll innan jag somnar
Fattas en viktig del
Imorgon är det lördag
Jag är full men spriten går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Jag har fortfarande två kuddar
Typiskt fall av optimism
Om ingen skriver måste jag kolla
Om jag skrev nåt dumt sist
Det känns nästan löjligt
Jag är ju för fan nästan besatt
Jag bara går och väntar på frågan
"Sover du ensam i natt?"
Imorgon är det söndag
Dagarna utan dig kryper förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Over and out
Jag har en ny idé, som jag börjat jobba på för ca en timme sen pö om pö. Denna gång är det teater...fast allt är ju det egentligen...nej det är det inte. Men hursomhelst så har jag fått en idé, vi får se vad som kan göras av den.
Spännande.
Vi spelas i radion numera, ett tag framöver, det känns stort.
Fick ett SMS av Salig Tomas Wettainen igårkväll efter att resultatet på röstningen givits och euforin inte ville lägga sig...här:
"Puss på er pojkar, nu börjar resan..."
Jag vet inte om han har rätt, och vet inte heller om jag vill det. Ibland vet man bara inte, utan anledning. Jag känner mig för liten för sånt här, ibland känns även små saker lite för stora.
Det här är en liten sak, men jag har aldrig hört en låt jag själv varit delaktig i som författare och musikant på radion. Så en liten sak har därmed blivit en riktigt stor sak.
Många jag känner har spelats på radion många många gånger, och i TV och bla bla bla...
Men jag vet inte.
Det känns stört, och för att vara korrekt så är det ganska stört också.
Nåväl, min nya idé är fortfarande bara en idé, det till trots har den lilla idén fyllt snart 4 A5sidor så jag måste nog sätta mig ner med Manusgruppen och presentera idén för det här var verkligen jätteroligt.
Ett helt nytt spektra som jag, i och för sig, inte förstår mig på, men å andra sidan förstår jag mig inte heller på blåsinstrument men jag kan ju ändå få ljud ur dom och skapa en symetri så varför skulle jag inte kunna göra det med det här?
Skapa är det bästa som finns...och jag kan nog stolt säga att jag aldrig kommer sluta med det även om det kväver mig ibland. "Ångest ångest" skrek den plågade skaparen.
Nej men allvarligt, så är det ett jävla gissel, men det behövs, JAG behöver det. Annars skulle jag ju t.ex. inte skriva här.
Man skriver ju här för att man VILL att folk ska läsa, clownen förbjuder mig att glömma detta i någon byrålåda eller banka in det bland allt annat i skallen och i sinom tid glömmas bort. Detta är faktiskt viktigt, sen är det ju skitsamma om någon läser det.
Jag vet ju att Marit läser det i alla fall ochd et är ju sporre nog att skriva fint och krypterat.
I just got one thing to say
I love you the most
And the power that I've lost
keeps holding on
Through the bond that we've created,
you and me
My fingers slip
they won't let you be
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I just want your heart to stay
I need it so
forever on and on
Take my hand:
You're the love that I've imagined
You and me
There's so much more
but you are all I need
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,
seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
I've got nothing to say
I'm yours now
As you are
everything I see
As can be
I need you desperatly
Bring it back now
bring it back down once more
Taste my lips,seduced, I'm naked on the floor
You've got nothing to say?
Our lips match possitive, babe,
do you feel good this way?
Now you know
Take my hand
I love you so
Take my hand
I need you so
Gud vilken bra låt det är.
Jag tror jag skickar ut den till dig idag, ikväll och inatt i min ensamma bädd med storebror snarkandes i den andra lika ensamma bädden.
Undrar vars du var igår, jag tänkte inte på det förrän sent på natten i bilen hem medan grabbarna stojade och stimmade.
Då tänkte jag på dig och undrade om du sov, klockan var vid tolv så jag var inte HELT säker. men antog det, jag hade nog inte orkat höra av mig i alla fall. Igår var det en trött dag.
Men den passar dig tycker jag, och mig ibland. Inte idag, idag är jag fortfarande trött.
det var en udnerlig resa igår, en knäpptyst E10'a, nykläckta löv, smådimmigt och fyra grabbar som underhöll varandra ömsom de svävade in i sina egna huvuden igen ochd et blev tyst.
Jag gillar såna resor, även om det är hårt att köra bil mellan luleå och kiruna. det är nog den värsta sträckan jag vet, förutom piteå- kiruna, den är nog värst.
men du dök upp där ändå. efter vägen, mest troligt i den där tjocka dimman efter stenbron som vi körde igenom med andan i halsen.
Vars tog du vägen sen? Eller var det bara det att vi klev ur våra egna tankar, jag och grabbarna och började prata skit igen.
Och så försvann du i ett moln av skit och dimma och grabbar. Ingen dum dimma att försvinna i.
Jag tror jag saknar dig.
Faktiskt.
Regnet slutar falla ganska precis nu och solen kommer fram, i min bil ligger den nya låten och väntar på att få lyssnas på igen på vägen hem.
Det ska bli kul.
Just nu känner jag mig emotionellt urvattnad, det kändes bara otroligt skönt att skriva något igen. Så här sitter jag och orden strömmar genom fignrarna. bredvid mig ligger den nya idén och gömmer sig, den ska jag lägga åt sidan nu och ta fram den när ordentliga, kritiska ögon kan sparka in mig på rätt spår och justera det som behöver justeras.
Just nu så undrar jag faktiskt igen vad du gör...
Så.., vad gör du?
jag tror jag saknar dig.
faktiskt
Om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
Om du far där snön faller ner
Där floden fryser och sommaren dör
Ropa hennes namn och ropa sen mitt
Jag vet inte om hon fortfarande hör
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Om hon står vid fönstret och längtar som jag
Ofta har jag undrat om hon minns mig alls
Och om hon hoppas vi möts igen en dag
Om du kliver över polcirkelns rand
Där nätterna varar långt in på dan’
Hälsa från mig till ögon blåa som is
Dem är det enda minnet jag har kvar
Så om du reser mot norr någon gång
Där vinden pinar och piskar ens rygg
Hälsa från mig åt ett hjärta där
En gång låg jag i hennes famn så trygg
den blev fin
det blev den här också
Det var längesen vi sågs nu
Jag provade ringa dig igen igår
Försöker urskilja genom svararen
Någon hint om hur du mår
Det var en fest nångång nånstans
Men du vägrade sova över
Även om jag lade på stora charmen
Var det mer än så du behövde
Imorgon är det fredag
Jag är trött men sömnen går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Du har det där skrattet
Som fastnar i mina tapeter
Och ögonen som får mig att glömma
Vem jag är och vad jag heter
Du är inte klok
Det måste vara nåt fel
Varje kväll innan jag somnar
Fattas en viktig del
Imorgon är det lördag
Jag är full men spriten går mig förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Jag har fortfarande två kuddar
Typiskt fall av optimism
Om ingen skriver måste jag kolla
Om jag skrev nåt dumt sist
Det känns nästan löjligt
Jag är ju för fan nästan besatt
Jag bara går och väntar på frågan
"Sover du ensam i natt?"
Imorgon är det söndag
Dagarna utan dig kryper förbi
Jag saknar dig så mycket
Att du ger mig energi
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)